Ostlänken plan B?

Publicerad den av
Svara

TGV-Duplex Paris

Skrivit i Corren 20/5:Corren.

Landskapet flög förbi, det var sommar och vi åkte i över 300 knyck från Paris ner till Medelhavets solglittriga vågor. Resan tog bara runt tre timmar, punktligt, bekvämt och man kunde naturligtvis dricka champagne i baren.

För en tonårig tågluffande kille som mig från Sverige, detta järnvägarnas u-land i jämförelse, blev kärleken omedelbar. Oh lá lá! Train à Grand Vitesse, TGV! Varför fanns inte någon motsvarighet till detta coola franska höghastighetståg hemma?

Många år senare tycktes min ungdomsdröm bli verklighet.

Efter icke minst hårt motstånd från dåvarande finansminister Anders Borg, som länge kallat planerna på ett svenskt höghastighetsnät á la TGV för ”robust olönsamt”, vände han plötsligt på klacken och Alliansregeringen gav grönt ljus. Det ambitiösa infrastrukturprojektet presenterades som ”Sverigebygget”.

Men baserades omsvängningen på noga överväganden och rationell ekonomisk analys? Eller var det för att Alliansen, reformtrött och idéfattig på andra frågor, behövde något spektakulärt att slänga fram i valrörelsen 2014?

Mycket tyder på det senare. Rader av tunga remissinstanser, som Konjunkturinstitutet och Finanspolitiska rådet, har nu dömt ut höghastighetsprojektet. Kostnaden – hundratals miljarder kronor – går inte att motivera utifrån nyktert kalkylerande på investeringen (se Johan Sievers artikel ”Ökad motvind för de snabbare tågen” i Corren 19/5).

Alltså, om ett äkta bultande hjärta saknades hos Moderaterna och Alliansen för höghastighetstågen, betyder det att den politiska grunden för projektet – som idag hamnat i den skakiga rödgröna regeringens svaga knän – inte är direkt gjuten i armerad betong.

Kommer partierna då att kunna/orka/vilja stå pall i den växande kritikerblåsten? Jag skulle inte satsa min sista krona på det. Faktiskt synes det mindre troligt att vi får ett blågult TGV-nät. Sverige är tyvärr inte Frankrike och ligger inte på den befolkningstäta kontinenten.

I det perspektivet, om inte resten blir av, vad är realismen med en kort solohöghastighetsbana mellan Linköping och Järna? Vi bör nog förbereda oss på att svälja förtreten och sikta på Ostlänken plan B.

Att järnvägsförbindelsen till Stockholm måste rustas upp, bli bättre och effektivare är ju helt klart. Snabbare hjul på spåren är nödvändigt.

Men att vi får kliva på ett östgötskt TGV? Tvivelaktigt.

Det krossade fönstret

Publicerad den av
Svara

Krossat fönster

Skrivit i Corren 19/5:Corren.

Hälften av jordens befolkning bor numera i städer. Enligt en FN-prognos kommer den siffran att öka till 70 procent år 2050. Det är lovande.

Ekonomiska studier visar ett otvetydigt samband mellan urbanisering och stigande välstånd. Tätortens lockelse är inte svår att förstå, dess främsta löfte handlar om mänsklig frigörelse.

Generellt erbjuder stadskulturen en mångfaldens miljö av större tolerans, vidgade horisonter, myllrande möjligheter till social interaktion, jobb, karriär, entreprenörskap, utbildning och annan förkovran.

Dock. Förutsättningen är att lag, ordning och trygghet råder på gator och torg, överallt. I Sverige är det inte längre så.

Återkommande rapporteras det om bilbränder, vandalism, kriminella gäng, ideologisk/religiös extremism och stenkastning mot blåljuspersonal i utsatta bostadsområden riket runt. Oroligheterna i Norrköpings stadsdelar Hageby och Klockaretorpet är ett aktuellt exempel. Vi har även sett liknande tendenser av laglöshet i Linköpings Ryd och Skäggetorp.

Det är ett allvarligt hot mot enskilda människors liv, lem och egendom. I förlängningen urholkas även emancipationens och välståndets grunder, chanserna till en bättre tillvaro för mängder av invånare, om inte utvecklingen av ”no go”-zoner i städerna kan stävjas.

I början av 80-talet lanserade två amerikanska forskare, George Kelling och James Wilson, den så kallade ”Broken windows”-teorin. I korthet menade man att ett krossat fönster leder till ökad skadegörelse om inte skyndsam reparation sker. Lämnas nedbusningen i ett område utan omedelbara och kännbara insatser, sänds signalen att ingen bryr sig och den negativa spiralen av accelererande och allt grövre kriminalitet är ett faktum.

När republikanen Rudy Giuliani var borgmästare i New York 1994-2001 omsatte han denna teori i praktik. Utfallet är vida berömt. Från att vara en av världens hårdast brottsdrabbade metropoler, blev det en av världens tryggaste.

Metoden var att slå ner på varenda brott och ordningsstörning; klotter, väskryckning, tjuvåkning i kollektivtrafiken, you name it. Inga fler krossade fönster utan att det lagades kvick som attan och gärningsmannen spårades upp, alltså.

Ett lämmeltåg av svenska politiker åkte till New York för att se och lära. Ändå misslyckades de med att upprepa bedriften på hemmaplan. Varför?

En viktig förklaring är vår politikerkårs oförmåga att få rätsida på polismaktens notoriskt dysfunktionella organisation. Polisarbetet i New York är baserat på stark lokal närvaro, synlighet och medborgerlig förankring med regelbunden, noga genomgång av brottssituationen i specifika områden.

Ansvaret för att sätta in effektiva åtgärder vilar på lokala polischefer, som byts ut utan pardon om de inte kan leverera. Incitamenten från politiker och allmänhet att göra ett fullgott jobb är som på en annan planet jämfört med Sverige.

Ett belysande exempel: riktad fotpatrullering av uniformerad polis i brottsbelastade områden ger bevisligen goda resultat. Polisforskaren Stefan Holgersson undersökte 2012 hur mycket av den svenska polisens arbetstid som ägnas åt fotpatrullering: en (1) procent!

Mesta tiden spenderas antingen med att sitta i bil eller sitta på stationen. Vardagsbrott beivras knappt längre. Konstigt att det har blivit som det blivit i vårt arma fosterland?

Ingmar Maiden

Publicerad den av
Svara

Dance of Death

Vad sägs om lite otippad Bergmanspotting i hårdrocksvärlden? I husorganet Classic Rock Magazine finner jag en ball kommentar av Maidengitarristen Janick Gers om gruppens skiva Dance of Death från 2003:

I loved the feel of this album. Everything about it felt big. And the song Dance Of Death is one that I’m really proud of. It was based on the Ingmar Bergman movie, The Seventh Seal.

I saw it when I was a kid and just loved it. It’s about someone looking for hope in a world that’s devastated. And at the end of the movie there is this dance of death. The funny thing is, I was on the tube not long after we’d written it, and I saw this huge poster of The Seventh Seal. Such a weird coincidence.

Up the Ingmars!

Up the Ingmars!

Thatcher för Brexit?

Publicerad den av
Svara

Margaret H. Thatcher

Skrivit i Corren 18/5:Corren.

Margaret Thatcher är tillbaka i den politiska hetluften. Inför folkomröstningen den 23 juni huruvida Storbritannien ska lämna EU eller ej, har spekulationer kring hennes förmodade åsikt blivit ett slagträ i debatten.

Nyligen offentliggjordes ett brev från 1993, där hon redovisade sin syn på det då färska Maastrichtavtalet. Thatcher hade redan avgått som premiärminister och det föll på efterträdaren John Majors lott att få med ett motvilligt Toryparti på Maastrichttåget.

Det lyckades, dock inte utan en hård och bitter intern strid. Själv höll Thatcher distansen, men skrev till en av sina lojala anhängare att hon absolut inte skulle godtagit Maastricht: ”Det går emot brittiska intressen och är skadligt för vår parlamentariska demokrati”.

Det var med Maastrichtavtalet som Europeiska Gemenskapen (EG) bytte skepnad till EU. De centralistiska ambitionerna taggades upp rejält med sikte på skapandet av en allt tätare politisk och ekonomisk union.

Självklart skulle därför Thatcher idag förespråkat utträde – Brexit – och hennes negativa uppfattning om Maastricht är beviset, menar en del Toryprofiler tvärsäkert.

Inte alls, hävdar andra partimedlemmar och tidigare Thatchermedarbetare lika trosvisst. Hon må personligen ogillat mycket av EU. Men som kylig politisk realist skulle hon accepterat de omförhandlade villkoren för Storbritanniens medlemskap och gett David Cameron sitt stöd.

De skilda meningarna är symptomatiska för det konservativa regeringspartiets djupa och långvariga splittring i den infekterade EU-frågan. Vilken sida Thatcher verkligen skulle valt i folkomröstningskampanjen kan förstås ingen veta, hon gjorde ju exit från jordelivet 2013.

Man kan emellertid utan vidare karaktärisera hennes misstro mot den svällande EU-apparaten som profetisk. Frihandel och mellanstatligt samarbete var en sak. Men Brysselelitens imperieliknande maktsträvanden och tendenserna till överbyråkratisering var Thatcher en svuren fiende till.

”Europa har redan överlevt helt andra försök att uniformera kontinenten. Alla hade de högmodet gemensamt, och inget av dem förunnades någon varaktig framgång. Inte heller icke-våldsversionen av ett sådant projekt kan sägas ha någon gynnsam prognos. Alla imperier i historien har haft en begränsad halveringstid, tills de misslyckats genom sin omåttliga expansion och sina inre motsägelser”.

Orden är inte Thatchers, utan den tyske intellektuelle vänsterliberalen och Europavännen Hans Magnus Enzensbergers i den uppmärksammade debattboken Det mjuka monstret Bryssel (2012). Han varnar där för det europeiska mandarinvälde av ansiktslösa byråkrater som håller på att omyndigförklara EU:s medborgare och göra demokratin till en chimär.

Ett Storbritannien som sliter sig loss från Bryssel skulle medföra åtskilligt tumult och osäkerhet. Är det önskvärt? Tveksamt. De faktiska konsekvenserna av ett sånt radikalt steg är svåra att sia om.

Men i längden behöver det inte nödvändigtvis betyda en katastrof ur liberalt perspektiv. Kanske är Brexit snarare vad som behövs för att punktera EU:s elefantiasis och tvinga igång en genomgripande reformering av det europeiska samarbetet i sundare, frihetligare riktning.

Lag och ordning, nu!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/5:Corren.

Natten till måndagen hände det, igen. Patrullerande polis utsattes för stenkastning av ungdomar i Klockaretorpet, Norrköping. Sju bilar stacks även i brand.

Det är bara färskaste exemplet på oroligheter som förekommit där och i stadsdelen Hageby på senare tid. Härjande gäng anlägger bränder, vandaliserar, tvingar väktare att dra sig tillbaka, stormar anländande räddningstjänst och polis.

Fenomenet är ingalunda exklusivt för vår grannkommun. Tvärtom är det en farsot av krigsliknande kriminalitet mot samhället som drabbat så kallade utanförskapsområden i stad efter stad över hela landet.

Tidigare i år listade polisen 53 svenska bostadsdistrikt med påtaglig hög brottsfrekvens. 15 av dessa räknades som särskilt utsatta, däribland Skäggetorp i Linköping.

Här finns tendenser av parallella samhällsstrukturer med egna normer och regler, social utslagning, unga människor på drift, öppen och ogenerad narkotikahandel, kriminella nätverk och våldsbejakande religiös extremism.

Man har inofficiellt börjat tala om dessa områden i termer av ”no go”-zoner. Normal säkerhet och trygghet kan längre inte garanteras. Brandkårs- och ambulanspersonal attackeras som vore det fientliga trupper, liksom polismakten vilken har fått svårare och svårare att fullgöra sitt uppdrag.

Sista månaderna har också Linköpings Ryd hamnat i ett icke-smickrade fokus. Återkommande bilbränder, rån och överfall har inte minst fått det stora antalet studenter som bor i stadsdelen att regera med rädsla och ilska.

Politiskt må det störa den rosiga ”feel good”-bilden av Linköping, där allt i grunden är så fint och bra. Men sånt får aldrig bli en ursäkt till att fly undan och sticka huvudet i sanden. Utan ordning finns ingen frihet.

Gangsterproblematiken i såväl Linköping som Norrköping och i andra svenska städer måste tydligt adresseras och åtgärdas. Politiker och myndigheter har en ovillkorlig skyldighet att skydda hederliga medborgares liv och egendom.

Inte en fläck av svenskt territorium får hamna i laglöshetens utmarker. Utmaningar mot våldsmonopolet ska mötas hårt, effektivt och snabbt som blixten.

Vad detta handlar om rör samhällskontraktets självaste kärna och fundament, varpå allt annat vilar. Prioritera, sätt fart, återställ lagen! Varför ska det ens behöva sägas?

Sluta tukta magikerna

Publicerad den av
Svara

Bildbevis. Jan Lööf i levande livet, 19 november 2011.

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

Tecknarkonstens häftigaste naivist: Jan Lööf. En mytisk figur som man ibland undrar om han verkligen finns. Men det gör han. Promise!

Fotot till denna text plåtade jag själv i november 2011 vid en vernissage på Söder i Stockholm. Jan Lööf gjorde ett av sina sällsynta publika framträdanden och ställde ut bilder som många bidrog till att forma mitt eget barndomsuniversum under 70-talet.

Serierna Felix och Ville, bilderböcker som Sagan om det röda äpplet… Egenartat skruvade berättelser, tecknade i en detaljrik fascinerande stil med ett märkligt oemotståndligt sug som gjorde underverk för fantasin.

Värdet att få ta del av verk som dessa ligger bortom vad som kan mätas, vägas och prissättas. Jag hade nog aldrig blivit den ivrige kulturkonsument som jag senare blev, utan grunden som Jan Lööf skapade i mina unga år. Skolan låg i lä i jämförelse.

Han trollade lekfullt fram en värld som gav en lustfylld aptit på att upptäcka fler, vidga tillvaron och låta själen ta språng. Förstå vad riktigt bra barnkultur kan betyda!

När jag blev lite äldre brukade jag fundera på vem denne Lööf egentligen var. Likt alter egot Bertil Enstöring i Skrotnisse och hans vänner höll han noga distansen till offentligheten, värnade sin integritet, bodde någonstans i mycket avlägsna trakter.

Informationen var frustrerande knapphändig och svår att få fram (detta var långt innan man kunde googla hela tillvaron). Och så fick jag till slut möta honom. Det var en stor dag för mig, alltså. Men vad säger man i ett sånt läge? Tack för allt?

Jag nöjde mig med konstaterandet att Jan Lööf faktiskt existerade i levande livet, bad att få ta ett fotografi som bevis. För säkerhets skull tog jag honom i hand också. Han garvade. Verkade väldigt schysst och avslappad. Jag kollade på utställningen, gick därifrån. Det räckte. Mer än väl. En stund av varm lycka.

Men vad är det nu för bottenlöst korkade stollar som hotar med censur av hans böcker? Nyligen briserade uppgiften att förlaget Bonnier Carlsen önskat sudda och ändra i Jan Lööfs klassiker Morfar är sjörövare och Ta fast Fabian.

De skulle nämligen innehålla förgripliga bilder som förmedlar ”stereotypa” uppfattningar om andra kulturer. Teckna om, teckna nytt, teckna rätt och politiskt korrekt. Så ska förlagets räddhågade uppmaning till Jan Lööf varit. Annars blir det inga fler upplagor av böckerna.

Jag trodde först att inte det kunde vara sant. Vissa vuxna i maktpositioner är tydligen långt dummare än minsta barn. Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra.

Tidigare har vi sett hur tidsandans fyrkantiga inkvisitorer fört bland andra Pippi Långstrump, Tintin, Ture Sventon och Barna Hedenhös till samma anklagelsebänk. Vad är det för land där man börjar ansa kulturyttringar, går på pekpinnekorståg genom det skönlitterära arvet och kräver trendkänsliga retuscheringar enligt politiserade smakdomares förnumstiga moralkakenormer?

Det är ett land utan respekt och uppskattning av den fria konsten, där tilltron saknas till barnens och föräldrarnas förmåga att tänka själva. Det är ett land där fantasin sätts i ideologiska bojor och där syret inte längre finns för spännande magiker av Jan Lööfs antikonformistiska kaliber.

Vem kan stå ut och trivas i detta rike mer än Skrotnisses och Bertil Enstörings nemesis, byråkraten Ture Björkman?

Känslan av boll, gräs och trä

Publicerad den av
Svara

Dunlop 1

Dagens antikfynd från shoppingrundan. Dunlop Court Star. Made in England. 1965. Slå en dödande backhandcross med den om du kan! Ärtrör mot nutidens grejer. Dock. Det är ändå nått lätt berusande coolt, Brideshead Revisited och Dry Martiniaktigt över den vita sportens originalracketar från den klassiska eran. Every home should have one. Or two.

Dunlop 2
Dunlop 3
Dunlop 4

God Save the Queen

Publicerad den av
Svara

Queen Elizabeth II

Those holding the power – the prime ministers who lead the government when their party achieves a parliamentary majority – come and go with the vagaries of election, while the Queen endures as head of state. She lacks the power to govern, but she has a sort of negative power. Because she is there, no prime minister can be number one.

“She makes a dictatorship more difficult, she makes military coups more difficult, rule by decree more difficult,” said Robert Gascoyne-Cecil, the 7th Marquess of Salisbury, a Conservative politician and former leader of the House of Lords. “It is more difficult because she occupies space, and due process must be followed.”

– Sally Bedell Smith, Elisabeth the Queen. The Life of a Modern Monarch, 2012.

Den apolitiska brittiska hållningen

Publicerad den av
Svara

Auberon Waugh

Jag är övertygad om att intelligenta, utbildade och belästa engelsmän varken är vänster eller höger, utan är uttråkade av politik och betraktar alla politiker med förakt. Det är min politiska bekännelse, i den mån jag har någon.

– Auberon Waugh, journalist, 1939-2001.

Evelyn Waugh

Jag har aldrig röstat i ett parlamentsval. Jag tänker inte rösta i år. Jag kommer aldrig att rösta om inte en moralisk eller religiös fråga står på spel (såsom förbud mot katolska skolor). Storbritannien är inte en demokrati. Alla makt kommer från kronan. Domare, anglikanska biskopar, soldater, matroser, ambassadörer, hovpoeten, brevbäraren och i synnerhet ministrar finns tack vare monarkens vilja.

Under de senaste trehundra åren, särskilt under de senaste hundra, har kronan anammat vad som för mig framstår som en mycket riskabel process för att välja sina rådgivare: allmänna val… Genom att tillskansa sig suveränitet har folken i många civiliserade länder ådragit sig en rastlös och frustrerad känsla av ansvar, som står i vägen för deras rätta arbete att förtjäna sitt uppehälle och utbilda sina barn… Jag har ingen ambition att rådge min monark i hennes val av tjänstefolk.

– Evelyn Waugh, författare, 1903-1966.