Skogstemplet (1900)

Publicerad den juli 21, 2016 av christiandahlgren

Svara

De stannade länge framför Ackes Skogstemplet, Anton betraktade den en stund. ”Så jävla skum målning”, sa han uppskattande. Han lät så förtjust att orden gick rakt in i hjärtat på henne. Och han hade helt rätt, det var en jävligt skum målning. Det var därför hon älskade den. Det var därför hon älskade hela epoken kring förra sekelskiftet, sexet, drogerna, de tryckande stämningarna, det vaga obehaget: Det var jävligt skumt alltihop.

– Ur Therese Bohmans nya roman Aftonland, i bokhandeln den 24 augusti.

Stilguide, allt i ett nötskal

Bild

Svara

Born To Be Blue

Publicerad den juli 21, 2016 av christiandahlgren

Svara

You don’t know what love is, until you’ve learned the meaning of the blues, until you’ve loved a love you’ve had to lose.

– Chet Baker.

Ekomat är inte bättre

Publicerad den juli 21, 2016 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 20/7:

Astrologi är en förvillelse, det är sedan länge belagt. Man kan förstås tycka att det är lite sorgligt om enskilda människor ändå bortser från vetenskapen och väljer att handla efter vad de tror står skrivet i stjärnorna. Men var och en får i det privata bli salig på egen fason, bara det inte inverkar menligt på andra.

En helt annan sak vore dock om politiker skulle titta i horoskop som vägledning för offentliga beslut. Av lätt insedda skäl hade nog väldigt få accepterat tolkningar av himlakroppars rörelsemönster i rymden som grund för vilka lagar allmänheten ska lyda och hur deras skattepengar ska spenderas.

Något liknande skulle faktiskt kunna sägas om vurmen för ekologiska matvaror. Vill enskilda människor på den fria marknaden köpa ekomat i den personliga övertygelsen om att dessa produkter är nyttigare, hälsosammare och miljövänligare, så varför inte? Ingen mår dåligt eller dör av det, tvärtom tycker många att ekomaten smakar godare och ökar deras livskvalitet.

Det är emellertid starkt omstritt huruvida det existerar några klara, objektivt vetenskapliga belägg för ekomatens saliggörande verkan.

Livsmedelsverket har exempelvis inte funnit det ekologiska jordbruket vara bättre än det gängse, vare sig det gäller hälsa eller miljö. Tvärtom menar man i en färsk rapport att det inte går att säga om ”det ena produktionssystemet är överlägset det är andra från miljösynpunkt för någon livsmedelsgrupp”.

Rapportens slutsats togs upp på söndagens DN Debatt av två experter; Torbjörn Fagerström, professor i teoretisk ekologi, och Jens Sundström, docent i växtfysiologi.

Båda är mycket kritiska till att svenska politiker fallit i farstun för ekolobbyns frälsningsbudskap och lockats till att positivt särbehandla denna jordbruksnisch, bland annat genom att låta hundratals miljoner statliga skattekronor regna över ekoproduktionen varje år.

Dessa bidrag ligger bortom det rationellt försvarbara och bör avvecklas, menar Fagerström och Sundström. De framhåller istället betydelsen av det konventionellt vetenskapsbaserade jordbruket – ”en dynamisk, högteknologisk och kunskapsintensiv bransch som har framtiden för sig”.

Bland Östergötlands kommuner är det populärt att satsa invånarnas skattepengar på upphandling av dyrare ekoprodukter. Från makthavarhåll i Linköping har käckt förkunnats en stegrad ambitionsgrad till och med.

Målet för 2106 är att 28-30 procent av kommunens livsmedelsinköp ska vara ekologiskt mot förra årets 24,48 procent (Corren 4/6). Vän av förnuft, upplysning och hushållning av offentliga medel skulle nog snarare hävda att noll procent är rimligare.

På glid in i mörkret

Publicerad den juli 20, 2016 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 19/7:

Brist på dramatiska frågor att avhandla fanns inte när EU:s utrikesministrar och USA:s dito John Kerry möttes i Bryssel under måndagen.

Mot bakgrund av världspolitikens stormiga skymningsläge var det knappast märkligt att det utåt betonades vilken fundamental roll som den transatlantiska länken mellan Europa och USA spelat för demokratin, friheten och välståndet.

Detta partnerskap svetsades ihop under andra världskrigets kamp mot nazismen och fascismen, under den fortsatta nödvändigheten att besegra kommunismen; det tog sig uttryck i Natos och EU:s bildande, det representerar en oskattbar civilisatorisk värdegemenskap.

Positivt var därför löftet om att ytterligare stärka banden genom påskyndandet av det stora europeisk-amerikanska frihandelsavtalet, som nu ska försöka förverkligas redan innan årets utgång.

Men samtidigt, på andra sidan Atlanten i Cleveland, inleddes Republikanernas partikonvent som ska kröna vildhjärnepopulisten och förolämpningsmaskinen Donald Trump till presidentkandidat – en uttalad protektionist och frihandelsmotståndare, isolationist och Putinbeundrare.

Om denne olycka når det mäktigaste politiska ämbetet i världen, hur säkra kan vi då vara på att det transatlantiska partnerskapets hållfasthet och styrka?

Ett USA på drift är det sista vi behöver i denna påfrestande tid av global islamistisk terror, IS-jihadism i ett statskollapsande Mellanöstern, geopolitisk rysk aggression, ovisshet om det kinesiska tyranniets vägval och ett EU som brottas med flyktingkris, ökande främlingsfientligt auktoritära krafter, konvulsionen av Brexit och som lök på laxen: den misslyckande militärkuppen i Turkiet, utnyttjad av presidentsultanen Recep Tayyip Erdogan för att koppla greppet hårdare kring makten.

Hans ogenerade utrop att ”upproret är en gåva från Gud” säger allt om denne cyniske skurk. Erdogan har tagit tillfället i akt att inleda massutrensningar i statsapparaten, än mer likrikta systemet till sin fördel och kanske återinföra det barbariska dödsstraffet.

Hoppet om Turkiet som regional utvecklingsmodell för en demokrati på muslimsk botten ter sig definitivt grusat, så även illusionen om Turkiet som framtida EU-medlem.

Erdogans tidigare tunga syndakatalog av valfusk, rättsövergrepp, klappjakt på journalister och förtryck av den kurdiska minoriteten har visat vilken Putinartad, skendemokratisk gangster han är, nu slår han ut i full blom.

Men vad ska EU och USA göra? Turkiet är en Natoallierad gränsande till Syrien och behövs i kriget mot IS. EU betalar Erdogans regim miljardbelopp för att Turkiet ska dämma upp Mellanösterns flyktingvåg.

Vill väst på allvar bråka med en sultan som sitter med sådana realpolitiska trumfkort på hand?

Kreugers drömmaskin

Publicerad den juli 17, 2016 av christiandahlgren

Det är mer än en båtmotor. Det är magi. Det är en Sterling Coast Guard Special; 6 cylindrar, 4 separata tändsystem, 300 hästkrafter. Lägg handen på denna högteknologiska raritet från 1929 och du har kommit i kontakt med den mytiske finansfursten Ivar Kreuger.

Just detta exemplar ägde han, den satt i Kreugers salongsjakt Loris, och finns nu på privatdrivna Museihuset i Ljung mellan Linköping och Motala. En unik skattkammare av veteranbåtar, modelltåg och leksaksbilar. Tvivlar du på att Östergötland är fantastiskt? Åk hit.

Vive la France!

Publicerad den juli 17, 2016 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 16/7:

Den 14 juli, datumet för Bastiljens stormning 1789 som markerade slutet för l’ancien régime, är mer än Frankrikes nationaldag.

Den 14 juli tillhör hela mänskligheten som dess myndighetsdag. Franska revolutionen – och dess samtida amerikanska motsvarighet – representerar ett historiskt jordskred genom etablerandet av de universella rättigheterna om frihet, jämlikhet och broderskap.

Tillämpningen må det varit si och så med. Men liberalismens ande som släpptes ur flaskan när den absoluta kungamakten av guds nåde föll i Europas politiska och kulturella centrum, var omöjlig att stoppa och fyllde människor med dittills oförutsedd kraft att slita sig ur det gamla ståndssamhällets bojor.

Idealen om frihet och jämlikhet blev den moderna civilisationens grundval. Inga andra konkurrerande system har förmått ge människan utrymme att tillfredsställa sina behov och önskningar på bättre och värdigare sätt. Totalitära frälsningsläror i form av kommunism, fascism och nazism har till ett ohyggligt pris försökt sig på utmaningen.

Samtliga har lidit förintande nederlag till följd av hårt frihetligt motstånd och tyngden av sina egna motsägelser. Om 1900-talet visade något, var det att den 14 juli stod rycken.

Det är värt att komma ihåg dessa dagar när vildskäggiga islamister i samvetslös fanatism sprider terror och död för att uppnå sin drömda gudsstat på jorden. Att dessa självutnämnda sändebud från en högre himmelsk potentat låtit just Frankrike bli skådeplats för upprepade bestialiska attentat på senare tid ter sig symptomatiskt.

De hatar 1789 års idéarv, de hatar friheten och jämlikheten, de hatar sekularismen, de hatar den myndiga människan. Men allt de har att erbjuda är ett groteskt, primitivt, blodindränkt träldomsbarbari vilket i längden är lika dömt och förlorat som tidigare messianska våldsutopier.

Om även massmördaren bakom ratten på den lastbil som plöjde ner 14-julifirande män, kvinnor och barn på Promenade des Anglais i Nice räknade sig till denna islamistiska skara är i skrivande stund inte fastställt, men tecken tyder på det.

Den som begår brott i denna förryckta skala har vanligen satt normala medmänskliga reflexer ur spel genom någon sorts vriden ideologisk/religiös berusning.

”Vi är förfärade. Men Frankrike är starkt och Frankrike kommer att alltid att vara starkare än de fanatiker som attackerade henne idag”, förklarade president François Hollande efter terrordådet i Nice.

Sorg, förtvivlan och vrede råder. Vi känner alla djupt med offren för denna helvetiska gärning. Terroristerna vill att vi ska darra i skräck och böja knä. Men Frankrike låter sig icke besegras, vi låter oss icke besegras, tillsammans är vi förbundna till 14 julis försvar. Vive la France!

Skippa Erlanderlinjen

Publicerad den juli 16, 2016 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 15/7:

Trupp från övriga Nato ska sändas till Polen och de tre baltiska länderna. Det beslutades på försvarsorganisationens toppmöte i Warszawa förra veckan och är ännu ett tecken på situationens allvar i vårt närområde.

Polacker och balter har inga illusioner om Ryssland. Deras erfarenheter av att bo granne med björnen i öster är allt annat än lyckliga. Efter den folkrättsvidriga ryska aggressionen i Ukraina känner de åter, högst konkret, hur trycket hårdnat.

”Vi välkomnar de ytterligare steg som Nato nu tar för att stärka säkerheten för sina östliga allierade”, sa försvarsminister Peter Hultqvist under sitt tal på toppmötet, där han deltog tillsammans med statsminister Stefan Löfven och utrikesminister Margot Wallström.

Det officiella Sverige kunde inte låtit sig representeras av en tyngre politisk laguppställning vid Natobordet. I sig är det en viktig signal om Sveriges prioriteringar och lojaliteter. Vi är så intimt förbundna man kan bli med Nato och samtidigt stå utanför.

I praktiken har ryssarna naturligtvis räknat in oss i Natolägret, precis som de gjorde under kalla krigets epok då Sveriges proklamerade ”neutralitet” mest var en liturgisk fras för inhemsk konsumtion.

Varför vi då fortfarande envisas med att avstå från att sätta signaturen på medlemsbeviset som ovillkorligen ger oss skydd av Natos försvarsgarantier (enligt D’Artagnans och de tre musketörernas princip ”en för alla, alla för en”) synes logiskt och rationellt svårförklarligt.

Socialdemokraterna tycker måhända att deras sedan Tage Erlanders epok gamla invanda linje om ”Natomedlemskap utan medlemskap” tjänat oss väl. Och i rättvisans namn; historiskt är regeringspartiet inte helt utan täckning för den hållningen.

Vi hade en slags ”allians-men-ändå-inte” med USA och Nato i kalla kriget, vår nation klarade skivan och varför skulle vi inte göra det igen?

Men den tidens svartvita supermaktskonfrontation är icke dagens. Numera är konfliktens art mer förrädisk genom intåget av den femte generationens krigföring, som suddar ut gränserna mellan krig och politik (Rysslands metod att ockupera Krim är ett exempel).

Villkoren på spelplanen har alltså skiftat, därmed ökar kraven på tydlig fasthet från demokratiernas sida.

Problemet med vår säkerhetspolitik är att den skapar mått av ovisshet om hur Sverige kan tänkas agera i ett akut europeiskt krisläge. Raka rör och ordentligt definierade förpliktelser är alltid bättre än motsatsen i dessa sammanhang. Alla vet vad som gäller, kan planera och handla efter det. Utrymmet för äventyrligheter, fatala missförstånd och stressade felgrepp minskar.

Därför bör Sverige bli Natomedlem utan konstigheter.

Mannen bakom vårt lands ”dolda” allianspolitik under kalla kriget.

Låt alla parkera gratis i Linköping

Publicerad den juli 15, 2016 av christiandahlgren

Svara

Skrivit i Corren 14/7:

Passa på och höj rösten, medborgare! Till den 30 september har Linköpings kommun samråd om sin översiktsplan gällande det offentliga rummets arkitektur och mötesplatser.

Det är viktiga inslag i – som kommunen uttrycker det – arbetet för att ”skapa mer och bättre innerstad” och för hur Linköping ska ”växa hållbart”. Dessa mål är kloka och goda.

Just därför är det av kritisk betydelse att bilperspektivet vägs in när vi diskuterar olika aspekter på Linköpings utveckling. Vi har ju glädjen att bo i en dynamisk, expansiv kommun som tar sikte mot att bli en verklig, urban storstad som sjuder av liv och rörelse. Då måste förstås centrumkärnans fortsatta och ökande vitalitet värnas.

Skapandet av en bättre innerstad som kan växa hållbart förutsätter en stark cityhandel. Utan denna ekonomiska bas riskerar Linköpings centrum att utarmas, bli en plats för allt förre möten och oattraktivt för folk i farten.

Ett myller av butiker och annan näringsverksamhet är helt enkelt nödvändigt om innerstaden ska överleva som ett pulserande hjärta. Och en stark cityhandel kräver ett stort kundflöde.

Och människor som handlar föredrar att åka bil. Ja, oavsett vilka aktiviteter det gäller till vardag eller helg är ofta bilåkande inblandat på något sätt. Sådan är den breda allmänhetens vana, sådant är den breda allmänhetens val.

Tyvärr är Linköpings tillgänglighet för privatbilism inte vad den borde vara ur den synpunkten. Stadskärnans vägnät är påfallande krångelkört. Gatorna är inte sällan fulla av hinder, till och med ibland rakt av spärrade. Möjligheterna att parkera smidigt, lätt och billigt är inte heller optimala, milt sagt.

Denna problematik får inte längre nonchaleras, såvida vi inte föredrar en ödsligare och fattigare innerstad – och det gör väl ingen? Faktiskt skulle en särskild översiktsplan behövas för hur Linköping kan bli bilvänligare och därmed mer inbjudande och konkurrenskraftigt.

En bra början vore att slopa parkeringsavgifterna, som i sig missgynnar centrumhandeln och näringslivet. Vackra Vadstena, detta Vätterns svar på Marstrand, är ett utmärkt exempel att följa. Där har man gratisparkering under ett visst antal timmar med p-skiva istället.

Bara en sådan åtgärd skulle sannolikt gynna Linköpings kommersiella potential väsentligt. Avskräckningseffekten att köra in till centrum för att handla minskar, butikerna får fler kunder, turister och andra besökare känner sig mer välkomna. Innerstaden får en stabilare ekonomisk grund för framtiden, vilket också gör att kommunpolitikerna kan räkna hem fint klirr i skattekassan.

Så vad väntar vi på?