Lite mer Winston, tack

Winston Churchill

Skrivit i Corren 9/8:Corren.

Minns ni euforin och optimismen efter Berlinmurens fall 1989? Det pratades vitt rusigt om en ny världsordning. Nu väntade en blomstrande global epok av mänsklig endräkt, fred, demokrati, välstånd. Med 1900-talets segrar över först fascismen och sedan kommunismen hade historien rent av tagit slut.

Det var tesen i en mycket uppmärksammad bok av den amerikanska forskaren Francis Fukuyama (Historiens slut och den sista människan, 1992). Fukuyama hävdade att kalla krigets utgång bevisade att inga andra ideologiska system förmådde konkurrera med liberalismens.

Dess universella ideal om frihet och jämlikhet svarade överlägset bäst mot människans behov, om detta kunde det inte längre vara något snack, alltså hade historien i princip upphört. Det som återstod var att fila på liberalismens tillämpningar.

Sett i 2016 års backspegel förefaller sådant tal som uttryck för hopplöst daterad sangvinisk naivitet. Att historien vägrat sätta sig likt tjuren Ferdinand under korkeken och lukta på blommorna torde vara bortom diskussion.

Det räcker att kasta en hastig blick på tidningsrubrikerna. Orosmolnen hänger tunga över världen och skuggar även vårt eget lilla invanda trygghetshörn i norr.  Frihetsutvecklingen verkar gått i baklås.

Terror, krig, flyktingströmmar, auktoritärt förtryck, vulgärnationalism, främlingsfientlighet, politisk och religiös fanatism, demokratier på dekis. Löftena från sent 80- och tidigt 90-tal ter sig mycket avlägsna, om inte direkt grusade.

Snarare är vi åter i en period som påminner om 1930-talets stämningar. Det är lätt att förtvivlas och känna missmod.

Men gör då gärna förnyad bekantskap med Winston Churchill. Han var sannerligen ingen ängslighetens defaitist som hukade i buskarna så fort det började hetta till.

I april 1933, kort efter att Hitler gripit makten i Tyskland, skrev han närmast upprymd över det mörknande världsläget: ”Det kan mycket väl vara så att vår historias mest ärorika kapitel ännu återstår att skriva. Själva de svårigheter och faror som omger oss och vårt land borde faktiskt göra vår generations engelska män och kvinnor glada över att få vara med om en tid som denna. Vi borde fröjdas över det ansvar som ödet har hedrat oss med och vara stolta över att vi är vårt lands väktare i en tidsålder då dess liv står på spel”.

Med den attityden torde få kunnat tvivla på hans förmåga att klara skivan åren 1940-41, när Storbritannien var som mest utsatt för Nazitysklands förment oövervinnerliga krigsmaskin. Utmaningarna mot friheten i vår egen tid är allvarliga, dock inte i närheten av Churchills. Men lite av hans frejdliga tåga skulle nog inte skada idag heller.

Viss förtröstan ger även Fukuyama, ty faktum är att han inte hade så fel. Det är svårt att se andra ideologiska system som varaktigt skulle kunna övertrumfa liberalismens kombinerade frihets- och jämlikhetsvärden. Vilka alternativa visioner som det än lockas med, tycks det på sikt utsiktslöst att i namn av någon hägrande utopi omyndigförklara människan och slå henne i bojor.

Historien må vara igång igen och utsätta oss för hårda prövningar. Samtidigt finns både en glädje och värdighet i att aldrig låta sig kröka rygg, att i frimodigt trots stå upp till det goda, medmänskliga samhällets försvar. Chansen att få skriva ett nytt ärorikt kapitel är väl inte så dum, ändå.

Ayn Rand i rocktappning

Rush 2112

Skrivit i Corren 6/8:Corren.

1976 skimrar av populärmusikaliskt guld. För 40 år sedan släpptes många suveräna rockalbum med band som The Eagles (Hotel California), KISS (Destroyer) , Thin Lizzy (Jailbreak), Rainbow (Rising), ELO (A New World Record) – och Bob Dylan slog till med mästerverket Desire (bara det, ni!).

Men kanadensiska powertrion Rush, med sitt dundervax 2112, var de enda i skaran som uttryckligen inspirerandes av den liberala filosofen Ayn Rand. Man måste tillåtas musicera utan restriktioner och få spela gitarr i världen, annars blir livet fattigt.

Så löd Rushs tolkning av Rand ungefär, och ståndpunkten är klart rimlig. Musik gör onekligen vår tillvaro rikare.

Det gör även pengar, förstås – om man har några. Vilket var ABBA:s budskap samma år. ”Money, money, money / Must be funny / In the rich’s mans world”, sjöng vår egen supergrupp på hitsingeln från skivan Arrival.

Låten har ett socialt underifrånperspektiv; om en arbetarkvinna som jobbar hårt, knappt får några slantar över, och drömmer om att fånga en välbärgad herre, alternativt vinna på kasino.

”All the things I could do / If I had a little money”, förklarar Ann-Frid Lyngstad i en vers. Men hennes lösningar på situationen ter sig fåfänga. Vill vi ha en rikare värld för alla, och inte bara för några få, är Rush en konstruktivare väg på spåren.

Vrid lite på temat i 2112 – om att få musicera fritt utan restriktioner – till att få handla fritt utan restriktioner. Global frihandel, med sin internationella arbetsfördelning och sitt effektivare resursutnyttjande, är oöverträffat som medel att lyfta människor ur armod, höja standarden för breda grupper och allmänt reformera levnadsvillkoren i positiv riktning.

Ayn RandEtt verkligt mänsklighetens Jailbreak som Ayn Rand skrivit: ”Grundförutsättningen i kapitalistisk utrikespolitik är frihandel – det vill säga att avskaffa handelshinder, skyddstullar och särskilda privilegier – att öppna världens handelsvägar för fritt internationellt handelsutbyte och konkurrens mellan alla enskilda medborgare i alla länder som handlar direkt med varandra. Under 1800-talet var det frihandeln som befriade världen genom att sälja billigare och undergräva alla kvarvarande spår av feodalism och det etatistiska tyranni som utövades av enväldiga monarker.”

1976 var det presidentval i USA. Så även i år. Tyvärr ser det ut att bli en Destroyer – både Hillary Clinton och Donald Trump har av populistiskt protektionistiska skäl motsatt sig USA:s stora frihandelsavtal med Europa och Asien.

Men murar, hinder, restriktioner på människors fria skapande och utbyte med varandra, har aldrig lett till någon guldålder vid regnbågens kant. Färre money, mindre funny, snarare.

Vill Rush vara vänliga att stämma instrumenten igen?

Folkhemsretro

Rönblom

H-K Rönblom (1901-1965) var folkpartist, organiserad nykterhetsivrare och till råga på allt politisk redaktör i dagspressen. Men detta bör vi inte hålla emot honom, ty han var även en utmärkt deckarförfattare.

Tack vare förlaget Modernista finns nu läckert formgivna nyutgåvor av Rönbloms klassiker Död bland de döda (1954) och Höstvind och djupa vatten (1955) åter på bokhandelsdiskarna. Det är inte bara trivsamt raffel.

Rena njutningen är den med smakfullt giftig penna skildrade borgerliga småstadsmiljön där man bor på pensionat, röker pipa, lägger patiens, genomlider styltiga möten i föreningslivet, är noga med titulaturen på landsfiskaler, fröknar och drätselkamrerer, samt oroar sig för den motorburna ungdomens inbrottsbenägenhet i kiosker.

Med andra ord perfekt som bredvidläsning till groggen i hängmattan.

Soulbrother David

Bowie lär enbart levt på mjölk och kokain under den här tiden. Måhända inte något som Folkhälsomyndigheten skulle rekommendera. Men av det briljanta resultatet att döma, är det väl en tankeställare för oss alla med kreativa yrken. Utan att skämmas röker han också helt ogenerat på skivomslaget (Young Americans). Vad ska staten säga?

Tyranniets medlöpare

Ruinen Carl Bildt, utrikesminister (M). Foto Wikimedia Commons

Skrivit i Corren 5/8:Corren.

”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, dundrade Tingstenliberalen och tidigare FP-ledaren Per Ahlmark i DN februari 2007.

Det specifika föremålet för hans ilska var Carl Bildt, som Alliansen precis gjort till utrikesminister. Ahlmark hade skäl för sin upprördhet.

Hur Carl Bildt efter borgerlighetens valseger 2006 kunde utnämnas till Sveriges röst i världen med sina färska synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt förbluffande.

Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den krasst amoraliska konstens alla icke-regler. Värnande om de lukrativa kontrakten teg Bildt om regimens slaktande i Darfur.

När den internationella kritiken stegrades, vägrade Bildt att kalla katastrofen för ett folkmord – till skillnad från exempelvis folkrättsexperten Ove Bring och USA:s kongress.

Intresset ljuger aldrig, som Marx sa. Och vad Carl Bildt hade för intressen att odla i sin undergivenhet mot det sudanesiska våldsregementet torde inte vara svårt att se (en lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells bok Affärer i blod och olja, 2010).

Bildts okänslighet inför massmördande skurkgäng var inget nytt. Som statsminister i 90-talets början, när inbördeskriget i f d Jugoslavien rasade, höll han hårt på FN:s vapenblockad som gynnade serberna (vilka hade stora militära lager att ösa ur) på bosnienmuslimernas bekostnad.

Storbritanniens tidigare premiärminister Margaret Thatcher fördömde embargot som ett oförlåtligt svek och krävde att muslimerna åtminstone skulle tillåtas att få beväpna sig. Bildt avfärdade allt sånt tal. Hans förnumstigt nonchalanta motivering löd: ”Bomber löser inga problem”.

Visdomen i detta kan ställas mot Srebrenica något år senare, där värnlösa bosnienmuslimer slaktades i den värsta massakern Europa upplevt sedan 1945. Efter sin statsministertid blev Bildt medlare i Jugoslavienkonflikten. Att hans namn än idag förknippas med avsky bland bosnienmuslimerna som serbernas handgångne man är signifikativt för hur Bildts insatser uppfattades.

Att vi fick en utrikesminister som därtill demonstrerat sin likgiltighet inför antisemitismens faror och sina antipatier mot Israel gjorde inte saken bättre. Om den judiska staten förklarade han i magasinet Neo, mars 2006, att ”monoetniska områden är tråkiga områden”, att Israel delvis är ”monoetniskt”, och att han inte är ”förtjust i monoetniska samhällen”.

Vem kunde förvånas över att Bildt som utrikesminister därefter gjorde utspel som försökte få EU att ensidigt lägga sig i linje med palestiniernas förhandlingspositioner? Sveriges anseende i Israel, Mellanösterns enda demokrati, gick inte precis någon ny vår till mötes.

Symptomatiskt är också att han lade in veto mot förslag att EU borde straffa Ungern för dess auktoritära utveckling, och han gjorde Sverige till Turkiets varmaste supporter för ett EU-medlemskap. ”Erdogans Turkiet på rätt väg”, skrev Bildt svärmiskt i Dagens Industri hösten 2013.

Det var samtidigt som tecknen på Erdogans maktfullkomlighet och människorättsbrott började få honom att liknas vid en turkisk Putin. Yttrandefriheten var deprimerande usel, journalister fängslades, författare förföljdes, den kurdiska minoriteten var hårt trängd. Erdogan hade då även närmat sig Iran och brutit med Israel.

Samma år jämställde Erdogan sionism med fascism och kallade den judiska nationalkänslan för ”ett brott mot mänskligheten”, något som fördömdes av Israel, USA och FN. Det faktum att tusentals judar tvingades fly Turkiet på grund av utbredda antisemitiska stämningar – underblåsta av Erdogans retorik – var bara ytterligare en illustration av att respekten för mänskliga rättigheter lämnade åtskilligt övrigt att önska.

Men Bildt hade inga betänkligheter mot att svassa för denne bandit. Han har det fortfarande inte.

Efter den misslyckade statskuppen, som sultanen i Ankara välkomnat ”som en gåva från Gud” och gjort till förevändning att koppla greppet ännu hårdare kring statsapparaten, utropar Carl Bildt i amerikanska Politico: ”Europa, stå upp för Erdogan” (2/8).

Våldet, massarresteringarna, övergreppen, hänsynslösheten, Erdogans illa dolda hunger att göra sig till oinskränkt härskare, har chockat en hel värld. Men Bildt beklagar att EU inte tidigt kom till Erdogans stöd vid kuppförsöket och hävdar nu: ”Det råder ingen tvekan om att Turkiet har rätt att, och faktiskt måste vidta åtgärder för att skydda sig mot krafter som försöker störta den konstitutionella ordningen”.

Så talar en tyranniets medlöpare. Så talar en ideologisk, moralisk och intellektuell ruin. Så talar en man som varit både statminister och utrikesminister i Sverige. Så talar Carl Bildt.

Är det underligt att Per Ahlmark fann honom motbjudande?