En Jefferson från Ås

Skrivit i Corren 26/7:Corren.

Som nyvald centerledare sommaren 1971 förklarade Thorbjörn Fälldin:

”Målet för vår politik är det decentraliserade samhället. Decentraliseringspolitiken har två huvudlinjer. Dels är det decentraliseringen av beslutsprocessen, att så mycket som möjligt av besluten skall fattas så nära människorna som möjligt. Det är många tecken som tyder på att detta är nödvändigt om vi skall behålla och stärka förtroendet för den representativa demokratin. Dels gäller det att decentralisera bebyggelse och näringsliv.”

Detta var i en tid när flyttlassen från landsbygden fyllde miljonprogrammets gråa betongförorter i städerna. Urbaniseringen hade gått i racerfart efter andra världskriget och den sociala ingenjörskonstens samhällsplanerare hade blivit allt djärvare i sina anspråk.

Men i den ultramoderna industri- och välfärdsnationen Sverige växte missnöjet med dess baksidor: miljöhoten, den fartblinda teknikvurmen, storskaligheten, överbyråkratiseringen, maktkoncentrationen.

Ett sedan åratal insuttet och övermodigt regeringsparti, nu med Olof Palme vid rodret, gick dessutom i radikalare socialistinspirerad riktning.

Thorbjörn Fälldin var ingen ideolog. Dock förkroppsligade denne odalbonde från gården Ås i ångermanländska Ramvik värderingar vilka inte var väsensskilda en viss Thomas Jefferson; lantbrukaren från Monticello i Virginia som var amerikansk grundlagsfader och president 1801-09.

Likt Jefferson såg Fälldin samhället ur den småfolklige hemmansägarens perspektiv, vände sig mot politisk toppstyrning och elitvälde, var skeptisk till stadslivet som normerande för utvecklingen och värnade civilsamhällets medborgaranda.

”The true foundation of republican government is the equal right of every citizen in his person and property and in their management”, sa Jefferson.

”Vaktslagningen kring den enskilda äganderätten har alltid varit en ledstjärna”, sa Fälldin och slog i samma anda fast:

”Den enskilde individens rättssäkerhet är en lika viktig grundval för en demokratisk rättsstat som äganderätten. Vårt partis breda folkliga förankring har alltid gjort det till en självklarhet att ställa upp på individens sida mot byråkratisk myndighetsutövning och förmynderi”.

Fälldins budskap och person gjorde honom till borgerlighetens naturlige härförare under 70-talet. Han kanaliserade stämningar i folkdjupet som blev murbräckan mot Socialdemokraternas långvariga maktmonopol, han avbröt socialiseringsivern och ledde Sverige in på friare vägar.

Såväl före, under och efter sin tid som partiledare och statsminister behöll han rötterna i myllan och fortsatte att bruka sin gård som den självklaraste sak i världen. Han lät sig aldrig deformeras av makten och politiken.

Thomas Jefferson från Monticello hade nog gillat Thorbjörn Fälldin från Ås. Finns det en himmel har de säkert en del att prata om däruppe.

Fälldin

Jordnära statsman. Thorbjörn Fälldin 1926-2016.

Olycksbådande plåtspioner

Fartkamera

Statens böjelse för fartkameror längs vägarna är inte bara medborgerligt förnedrande. Trafiksäkerheten hotas. Kamerorna gör många bilister till blott ögontjänare för stunden. Ty hastighetsgränser har egentligen ringa effekt på hur fort vi kör, enligt forskaren Stephen Boyles vid University of Texas.

Den stora faran är de frustrerande, aggressionsskapande störningarna i bilisternas egen spontana trafikrytm. Boyles slutsats: ”Låt oss lita på förarna. De flesta av oss kan själva hitta en hastighet som är säker att köra även utan hastighetsbegränsningar”. Hear, hear!

Konspiration mot Amerika

Donald Trump

Skrivit i Corren 23/7:Corren.

Vid Republikanernas konvent i Cleveland, Ohio sommaren 1924 nominerades Calvin Coolidge till partiets presidentkandidat. När Republikanerna sommaren 2016 återvände till Cleveland för att hålla sitt konvent nominerades Donald Trump.

Tydligare kan inte förfallet illustreras.

Coolidge var en principfast och skicklig liberalkonservativ politiker, återhållsam, godhjärtad, anspråkslös. Coolidge stod för välstånd, frihet och optimism.

Under hans ämbetsperiod transformerades USA till en modern industrination som slog alla andra ekonomier med hästlängder och murade grunden för amerikanernas supermaktsställning.

Coolidge var en av den solige republikanen Ronald Reagans förebilder när han på 1980-talet ledde USA till pånyttfödelse och seger i kalla kriget efter ett trist decennium av Watergate, Vietnam, stagnation, rost och självtvivel.

Det är mer än ett knappt sekel som skiljer Cleveland 1924 och 2016 åt. Det är ljusår.

Vad är det för man som partiet i veckan underkastat sig? En ogenerad narcissist, en grovhugget skrävlande mediaclown, som vunnit primärvalen genom att utan hämningar vädja till människors lägsta instinkter.

Trump har slagit ut rader av avsevärt respektablare, erfarna medtävlare och vridit Republikanerna ur ett hjälplöst partietablissemangs händer.

Han har gjort det med ett ärkepopulistiskt budskap, vars enda sammanhängande tråd är självförgudandet av den egna personen som någon slags machofrälsare och ett oblygt spelande på rädslans, främlingsfientlighetens, politikerföraktets och den nationella inskränkthetens känslosträngar.

Donald Trump är en intellektuell och moralisk ruin. Han är en vandrande förolämpning mot det parti som varit Lincolns, Coolidges och Reagans.

Roth Konspirationen mot AmerikaHan ger isande föraningar om att skapa ett stämningsläge i USA, som påminner om Philip Roths kontrafaktiska roman Konspirationen mot Amerika (2004). Där har isolationisten, tyskvännen och antisemiten Charles Lindbergh vunnit presidentvalet 1940 över Franklin D Roosevelt.

Lindbergh inleder vänskapliga relationer med Japan och Tyskland, hans styre präglas av allt mindre etiska och konstitutionella hänsyn, en smygande mörkrets och otrygghetens paranoia tar nationen i sitt grepp.

Orättvis, svartmålande jämförelse? Trump har redan satt USA:s säkerhetspolitiska nyckelroll i gungning. Han garanterar inte hjälp till Baltikum vid ett ryskt anfall, han är skeptisk till Nato och till skyddet av USA:s allierade i Asien. Han beundrar uttryckligen Putin, tycker inte att USA har rätt att fördöma Erdogans våldsregemente i Turkiet, och så vidare.

En president Donald Trump är liktydigt med ett republikanskt parti som gjort historisk konkurs, ett USA abdikerande från sina traditionella bastioner och en värld där despoterna ges frikort.

Organisation att skrota

FN-flagga

Skrivit i Corren 22/7:Corren.

Ban Ki-moon, FN:s generalsekretare sedan 2007, arbetar mycket hårt – på att räkna egna flygmil. Ovan molnen är han ständigt för att göra nedslag i världen. Han älskar att kråma sig i fotoblixtar och hålla tal på knackig engelska som andra skrivit. Ibland vet han inte ens i vilket land han är.

När Ban Ki-moon dyker upp på FN-högkvarteret i New York omger han sig med ja-sägare, får återkommande raseriutbrott mot underlydande som stör hans skyddade verkstad, vägrar acceptera kritik och undviker notoriskt alla svåra frågor.

Konsekvensen är ett FN som saknar ledning och har gjort sig irrelevant i världspolitiken.

Mr Chance FNDet är knappast färger som vår regering brukar måla FN i. Den osminkade bilden finns i boken Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-moon (2011) av journalisten Niklas Ekdahl och Inga-Britt Ahlenius, som i fem år var chef för FN:s internrevision.

”Mr Chance” i titeln anspelar på Peter Sellers rollfigur i filmen Being There, om en trädgårdsmästare som av en slump hamnar i inflytelserika kretsar, där hans plattityder om växtskötsel misstolkas som djupsinniga politiska metaforer.

Men Ban Ki-moon, denne diplomatnolla från Sydkorea, har inte råkat halka in på ett bananskal som generalsekreterare. Han har valts, och omvalts, till sitt ämbete därför att stormakterna i full kalkylerad medvetenhet vill ha honom på posten.

Ban Ki-moons andra och sista mandatperiod löper ut i december. Nu söks hans efterträdare. Under torsdagen samlades FN:s säkerhetsråd för att rekrytera kandidater. Ska det äntligen bli en kvinna, frågar sig många. Kanske.

Men räkna kallt med att huvudkriteriet för valet av FN-chef kvarstår: det får inte bli en person av Dag Hammarskjölds starka och självständiga kaliber. Klädsamt svag och impotent ska generalsekreteraren vara, utan kraft till omskakade reformer, oförmögen att rubba stormakternas cirklar.

PG GyllenhammarPG Gyllenhammar berättar i boken Oberoende är stark (2015) om hur han på 90-talet deltog i en grupp som skulle utreda FN:s finansiering. Det slutade med att utredarna undrade varför FN existerade. Den fina ursprungstanken hade helt vittrat bort i byråkrati och elände.

”FN idag har alla tokiga ålderstecken: för stora fasta kostnader, för mycket infrastruktur, för mycket dödkött, för mycket korruption. Det enda sättet att lösa problemet är att skrota alltihop”, konstaterar Gyllenhammar.

Det är alltså denna organisation som vår regering ser så värdefull att vara aktiv i. Sverige är en av FN:s största bidragsgivare. Sverige har satsat åtskilligt utrikespolitiskt krut på målet att få en tillfällig plats i FN:s säkerhetsråd och lyckats med detta.

Till vilken nytta?

Försvara rättsstaten!

Skrivit i Corren 21/7:Corren.

Säsongens retoriska politikermode är att tala om ”svenska värderingar”. Lite oklart dock vad som menas med specifikt svenskt i utläggningarna.

För en luttrad iakttagare synes det mest vara ett varv på den gamla vanliga predikotexten, men där de obligatoriska signalorden om ”demokrati”, ”allas lika värde”, ”jämställdhet”, ”frihet”, etc, doppats i blågula färger.

Det är väl ett tecken i vår nynationalistiska tid att värderingar som annars brukar sägas vara universella, plötsligt saluförs som de hade uppstigit ur den äktsvenska folkstammens djup.

Men som Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) nyligen påpekat: ”det inte vår uppfattning om vilka värderingar som är svenska som styr över oss utan svensk lag och rätt”.

I ett fritt, pluralistiskt samhälle är värderingarna många och skiftande, de är föremål för ständig diskussion, förhandling och utveckling. Jämför bara Sverige år 1816, 1916 och 2016…

Rådande lag i vårt land kan dock inte vara flytande och förhandlingsbar. Den måste alla som bor här böja sig under, hur man än ser på sin egen svenskhet i värderingshänseende. Och det är den offentliga maktens plikt att upprätthålla lagen, oavsett vilka värderingar den offentliga maktens representanter håller sig med.

Det är exempelvis inte godtagbart att polismyndighetens högste företrädare Dan Eliasson struntar i sitt ämbetes oväld och annonserar negativa värderingar om ett parti som SD. Lagen gäller ovillkorligen också sverigedemokrater, tycka vad man vill om deras värderingar.

Även SD-politiker och deras sympatisörer ska kunna lita på att polisen behandlar dem lika. Att justitieminister Morgan Johansson (S) sanktionerat Eliassons partipolitiska värderingsaktivism istället för att ta honom i herrens tukt och förmaning, borde skäligen oroa varje rättsmedveten medborgare.

Det kan heller inte vara rikspolischefens uppdrag att starta glättiga opinionskampanjer i syfte förbättra värderingarna bland gärningsmän som utsätter kvinnor för sexuella ofredanden och våldtäkter.

Uppdraget är att gripa brottslingarna och föra dem till skranket, punkt slut. Precis som fallet ska vara med våldsverkarna som kastar sten på blåljuspersonal och förvandlar invandrartäta förorter till de brända bilarnas rike.

Den sociala problematiken och värderingsklimatet i dessa utanförskapsområden kräver sina insatser, men ursäktar icke på något vis kriminaliteten. Första prioritet måste vara att med kompromisslös bestämdhet återställa ordningen och respekt för lagen.

Ursäkta, men önskvärdare än att den offentliga makten föreskriver oss värderingar vore faktiskt om den värnade Sverige från att undermineras som rättsstat.