Varför hämma Norins?

Norins ost

Skrivit i Corren 13/7:Corren.

Få minns Jean Anthelme Brillat-Savarins insatser som jurist och politiker, ändå satt han i franska nationalförsamlingen det stökiga revolutionsåret 1789. Främst ihågkommen är han som ädel livsnjutare och folkbildande gastronom (kanske ett memento för vilka prioriteringar som är värdefullast).

Hans bok Smakens fysiologi (1825) om matkulturens fröjd är en lika odödlig som älskad klassiker, där han förkunnade: ”Nöjet vid bordet tillhör alla åldrar, alla stånd, alla länder och alla tider. Det kan förenas med alla andra nöjen och håller sig i det sista för att trösta oss över förlusten av de övriga”.

Jean Anthelme Brillat-Savarin lever även vidare i ostdisken. Gräddigt syrliga Brillat Savarin är uppkallad efter honom. Den finns förstås att inhandla på lokala Norins ost, vars frestande sortiment säkerligen hade glatt den gamle fransmannen.

”En dessert utan ost är en skönhet som saknar ett öga”, menade han. Det tycker uppenbarligen östgötarna också. Familjeföretaget Norins ost – grundat 1931 – med två butiker i Linköping och en affär i Norrköping, är väldigt framgångsrikt med både kunder och fina utmärkelser i mängd.

Suget efter Norins läckerheter är även påtagligt från övriga landet. Utsikterna att expandera till en större affärskedja borde ligga inom möjligheternas ram. Dock föredrar vd:n Lena Norin att möta det ökande marknadsintresset med beställningar på webben och genom att kontraktera externa återförsäljare.

Intervjuad i lördagens Corren säger hon: ”Hade det varit lättare att vara småföretagare i Sverige idag så hade vi säkert öppnat fler butiker, men det är för svårt”. Som exempel pekar hon på regeringens kraftiga fördyring av arbetsgivaravgifterna för unga, liksom på det hårt kritiserade förslaget att tvinga företagen att medfinansiera kostnaderna för långtidssjukskrivna anställda.

Politikernas blankettdjungel av näringslivsfrämjande skattebidrag ger Lena Norin heller inte mycket för: ”Hur ska jag hinna leta upp och söka bidrag? Vore bättre om de istället skapade bra grundförutsättningar för företagande”.

Det är ett avslöjande vittnesmål. Här har vi en lokal, välrenommerad firma med stor potential som i Jean Anthelme Brillat-Savarins anda sprider bordets nöjen till alla. Vari ligger rättvisan, klokskapen, framsyntheten från den politisk/byråkratiska sektorns sida att hämma en sådan verksamhet?

Sverige har massor av goda entreprenörer och företagare, vilka likt Lena Norin gör våra liv trevligare, bekvämare och njutningsfullare. Förmår inte politikerna visa mer förståelse och hänsyn till dessa skapande människor, kan de väl försöka fixa sin egen ost i fortsättningen. Lycka till.

Små tåg för stora pojkar

Märklin2

Vad kan en upptäcksresande inte hitta i byggnader längs Göta kanal? Som denna modelljärnväg de luxe med anrikt Märklin. Här finns bland annat ett komplett lasarettåg för sårade tyska soldater, tillverkat under första världskriget (det står med sitt lok och tre vagnar parkerat strax bortom det stora, bruna stationshuset). Och kolla oljecisternen som bär Koppartrans logotyp! Konnässörer av gamla bensinbolag förstår vilka känslor sånt väcker.

Märklin

Det svarta lokomotivet nere till vänster i bild är från 1930-talet. När jag lyfte det – och det vägde – höll jag i handen vad som på den tiden motsvarade en hel årslön för vanliga knegare. Inga billiga leksaker, precis. Lägg förresten märke till miniatyren av Edvin Öhrströms skulptur Kristallvertikalaccent, vars fullvuxna original står på Sergels torg i Stockholm. Att slita sig från denna Aladdins grotta krävde sin man!

Politiken, vårt öde

Skrivit i Corren 9/7:Corren.

Efter en vecka dränkt i Almedalens politiska nyhetsflod inträder obevekligen en viss matthet. Hur mycket politik tål egentligen Sverige? Kan vi inte bara få softa i fred på badstranden?

De gamla grekerna hävdade att den politiskt ointresserade riskerar att låta sig styras av dårar. På det kan man replikera att om ingen intresserar sig för politik kommer vi istället att kunna styra över oss själva, i lugn och ro.

Tänk att få slippa allt detta, som Stefan Löfven säger, ”käbbel”.

Thomas Mann, den store tyske författaren, hade sin uppfattning klar. ”Politik gör oss brutala, pöbelaktiga och dumma. Avundsjuka, fräckhet och girighet – det är det enda som den förkunnar. Befrielse ger endast själens bildning”, predikade han i boken En opolitisk mans betraktelser (1918). Att ta avstånd från den smutsiga politiken var att värna den högstående kulturella tillvaron.

Sven Aurén ger i sina memoarer, Också ett liv. En journalists minnen 1932-1942, en intressant bild av stämningsläget i det svenska trettiotalets gryning: ”Inom ungdomen var det politiska intresset rudimentärt. På Stockholms Högskola hade de politiska föreningarna svårt att hålla sig vid liv och deras ledare klagade bittert över studenternas ‘slöa indifferens’. Samma indifferens återfanns på Aftonbladets redaktion”.

Med Almedalens politiska overkill kan den hållningen kännas sympatisk. Men de gamla grekerna hade tyvärr rätt. Vi vet vad som hände under Auréns mellankrigstid. I Europa växte kommunismen, fascismen och nazismen sig stark.

Styret dessa ideologier representerade var mer än dåraktigt, det var dödligt. Att inte engagera sig för demokratins överlevnad var liktydigt med att välkomna civilisationens undergång.

Thomas Mann förfärades av Hitler och tog politisk ställning. Sven Aurén bidrog till att väcka svenska folket ur den inåtvända idyllen med rapporter från en kontinent i avgrundsregimernas klor.

Över dagens värld kastas åter mörka skuggor. Det är inte endast till statsmän förklädda gangsters likt Putin som klampar oroande på världsscen. I demokratierna, många som vi trott så stabila, spricker en växande trend av intolerans, auktoritär populism och etablissemangsförakt fram.

Det är en farlig häxbrygd. Liberalismens samhällssystem och den fria åsiktsmångfald som Almedalen är ett uttryck för, går inte att självklart ta för given.

Att önska måttlighet vad gäller politiseringen av det gängse samhällslivet, att kräva en större individuell frizon från kollektivt beslutade ingrepp, är en sak. Men vi kan aldrig slå oss helt till ro i den egna trädgården. Mot dem som hotar fundamentala frihets- och jämlikhetsvärden måste vi alltid stå rustade och käbbla emot.

I annat fall blir det dårarna som dikterar våra livsvillkor.

Gjorde Tony Blair fel?

Skrivit i Corren 8/7:Corren.

I januari 2010 verkställde det befriade Iraks regering dödsdomen mot Ali Hassan al-Maji. Han var kusin till Saddam Hussein och en av diktatorns värsta hantlangare.

När Saddam invaderade Kuwait 1990 blev Ali Hassan al-Maji guvernör i den ockuperade Gulfstaten och styrde med blodig järnhand tills den USA-ledda FN-koalitionen kastade ut förtryckarna.

Vid Bagdadregimens krigsnederlag gjorde Iraks kurder och shiamuslimer uppror. Ali Hassan al-Maji fick ännu en blodig merit. Han krossade resningen med lika brutala metoder som vanligt.

I omvärlden är al-Maji främst känd genom sitt öknamn: ”kemiske Ali”. Det gavs han 1988 efter giftgasbombningen av den kurdiska staden Halabja. 5000 civila män, kvinnor och barn dog. Under 80-talet var denne Kurdistans slaktare ansvarig för att ha mördat uppåt 100 000 människor i norra Irak.

Om minnet av Saddam Husseins vidriga diktatur bleknat i allmänhetens medvetande, borde ”kemiske Alis” gärningar tjäna som korrektiv mot glömskan.

Statsmannen Tony Blair. Foto Wikimedia CommonsDet är särskilt aktuellt nu, med anledning av att Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair fått förkrossande kritik av en brittisk kommitté som utrett bakgrunden till Irakinvasionen 2003. Bland annat hävdas att Blair borde väntat med att engagera brittisk militär tills alla fredliga medel att hantera Saddam var uttömda. FN var heller inte med på fälttågsnoterna.

Och som bekant: några lager av massförstörelsevapen i Irak som det då larmades om hittades aldrig.

Att Tony Blair reservationslöst slöt upp bakom USA:s president Bush orsakade stormande protester i Storbritannien. Kriget anses ohjälpligt ha fläckat den tidigare så uppburne Labourledarens anseende.

Helt klart nonchalerade också USA-alliansen svårigheterna att bygga upp ett demokratiskt samhälle av det Irak som tyranniet totalt förött. Sekteristiskt kaos och islamistisk terror har plågat landet sedan dess. Tony Blair vidhåller ändå att han gjorde rätt. Ska vi tro honom?

Betänk naturen av Saddam Husseins välde i tre decennier och det ständiga, överhängande hot han utgjorde i Mellanösternregionen. Två gånger startade Saddam anfallskrig mot sina grannar, Iran 1980 och Kuwait 1990.

Han skickade missiler mot Saudiarabien och Israel. Han var bortom allt tvivel besatt av att producera kemiska, biologiska och nukleära massförstörelsevapen. Atombombprojektet var nära sin fullbordan innan det första Gulfkriget satte käppar i hjulen.

Han hånade världssamfundet genom att systematiskt bryta mot en uppsjö bindande FN-resolutioner, den viktigaste var 1441 som krävde fullständigt samarbete med FN:s vapeninspektörer. Kanske borde vi tacka en lycklig stjärna att USA och Storbritannien slutligen ingrep när övriga FN uppenbarligen inte förmådde ta sig själv på allvar?

Vi vet att Saddam bibehöll avsikten och kunskapen att återstarta sitt program för kärn- och kemvapen när FN-inspektörerna var borta och sanktionerna lättats.

Under Saddam Hussein var Irak ett enda stort fängelse där statsapparaten firade dagliga orgier i terror, tortyr och mördande. Inkluderat kriget mot den egna befolkningen beräknas hans diktatur ha dödat två miljoner människor. Fyra miljoner irakier tvingades i landsflykt.

Dagens Irak må vara en tragedi. Men hur hade det varit om Saddam fått sitta kvar? Minns ”kemiske Ali”.

Saddam

Alternativet att låta Saddam hållas förskräcker.

Sol, vind och vatten – med champagne!

Säröhus Särö

Checkar in för helgen på Säröhus, mitt favorithärbärge vid västerhavet.

Särö Champagne

A bottle with a view. Rum 406 kräfva dessa drycker!

Särö

Himmel över Kattegatt. Nog är det förståeligt att Gustaf V tillbringade varje säsong han kunde i detta sommarparadis, en tradition som började när fadern Oscar II åkte hit och badade.

Särö Gustaf V

Och majestätet har satt sina spår. 

Särö Christian Dahlgren

Med polaren Pär som bor här. Som vanligt när vi råkas blir det kungligt festligt i vår lattjoförening ”Gustaf V:s vänner”. Verksamheten består i att äta och dricka gott på Särö. Pär är en tvättäkta lokalentusiast. Han har döpt sina bägge söner Gustaf och Oscar efter… tja, gissa! Respekt.

Sjukvård utan politik

Skrivit i Corren 7/7:Corren.

Ett tungt argument för den tänkta storregionen Östergötland, Småland och Öland? Vaddå? Jo, de tre bästa sjukhusen i var sin kategori ligger inom dess föreslagna gränser.

I Dagens medicins ranking kniper Linköping guldmedaljen för landets främsta universitetssjukhus. Jönköping toppar bland rikets mellanstora sjukhus. Oskarshamn är nummer ett i Sverige när det gäller mindre sjukhus.

I Almedalen förklarade respektive landstingsdirektörer att det är resultatet av en öppnare, mer systematisk samverkan sjukhusen emellan under senare år. Lovande och berömvärt, javisst.

Finns ytterligare vinster att göra om de får husera under gemensamt storregionalt tak? Kanske, men det är inte säkert. Och i längden är det knappast lösningen om vi ska få den problemtyngda vårdapparaten att fungera på bästa möjliga sätt.

Dessutom leder det tanken fel om regionfrågan fokuseras på ritande av utvidgade vårdrevir, istället för vad som är optimalt ur tillväxt-, arbetsmarknads- och näringslivsperspektiv (se Correns ledare 29/6).

Sjukvårdsutredaren Göran Stjernstedt varnade också i Almedalen för idén att storregioner skulle vara svaret. Vägen till en effektivare vård för pengarna lär kräva ytterligare koncentration uppåt i hierarkin, menar han.

Stjernstedt är sannolikt på rätt spår. Både tidigare statsminister Göran Persson (S) och förre socialminister Göran Hägglund (KD) – liksom förr Moderaterna – har förordat landstingens avskaffande och att staten borde ta över huvudmannaskapet för sjukhusen. Norge har redan genomfört en sådan reform.

Sedan är det inte lämpligt att allt i samhället görs till ideologiska slagfält för partipolitiska intressen. Skolans dystra utveckling är ett exempel. Den havererade bostadssektorn ett annat. Där har politisk klåfingrighet skapat väldiga, svårlösta bekymmer. Det vore minst sagt olyckligt om även sjukvården fastnade i den fällan.

Enligt Euro Health Consumer Index finns Europas bästa vård i Nederländerna, som begränsat det politiska ansvaret till strategisk översyn. Resten åligger professionen. Alla holländare måste teckna privata försäkringar i konkurrerande sjukvårdsbolag som inte tillåts neka någon. Tilläggspremier för särskilt vårdbehövande medborgare betalas av staten.

Varför skulle inte en liknande modell kunna genomföras i Sverige?

Största hindret torde vara landstings/regionpolitikerna själva. Försök få dem att frivilligt ge upp sjukvårdens skansar och fimpa sina uppdrag, även om det vore till patienternas fördel.

Stäng Systembolaget

Systembolaget

Skrivit i Corren 6/7:Corren.

Bland myriader av intresseorganisationer som ropar ut budskap i Almedalen finns naturligtvis Systembolaget. Den statliga butiksmonopolisten av alkoholvaror bjuder frikostigt in till seminarier, vilka kokar ner till ett enda syfte: att framhäva den egna viktigheten och värna den egna fortsatta existensen.

Systembolaget är duktigt på det.

Man anlitar välrenommerade reklambyråer för att i propagandakampanjer påverka allmänheten om sin oumbärlighet. Man köper regelbundet tjänster av opinionsinstitut för att pejla det folkliga stödet (vilket är stort) och göra anpassningsrörelser för att behålla det. Man har partipolitikernas uppbackning.

Man har ett försäljningsklirr i kassan på dryga 30 miljarder kronor årligen att skydda.

Det som Systembolaget sysslar med är en form av ”rent-seeking”, en term för hur marknadsaktörer strävar efter manipulation av regelverket för att minimera konkurrensen och maximera intäkterna. Ingen kan säga att inte Systembolaget är en mycket framgångsrik sådan aktör.

Vad som mera sällan sägs är att Systembolaget gör Sverige till ett särfall i Europa. Det är inte ovanligt med olika sorters statliga regleringar av alkoholförsäljningen (som åldersgränser och liknande). Men butiksmonopol av svenskt snitt är ytterst sällsynt.

Som påpekas i en ny rapport från tankesmedjan Timbro är det normala i EU att alkohol får säljas i livsmedelsaffärer, bara Sverige och Finland avviker. Timbrorapportens ärende framgår av dess titel, Farväl till Systembolaget, och är en välkommen motvikt till den statliga monopoljättens självförhärligande lobbyaktiveter.

Främst slås hål på två myter som är flitigt i bruk bland monopolförsvararna.

Det ena gäller Systembolagets nödvändigt för folkhälsan. Men senare decenniers liberaliseringar – Systembolagets generösare öppettider, självplock i butikerna, privatimporten genom EU:s införselkvoter – har inte lett till ökade alkoholskador och andra av vissa olyckskorpar befarande katastrofer. Statistiken visar tydligt att svenskarna varit vuxna nog att hantera det relativt sett friare utbudet.

Den andra myten är att Systembolagets monopol garanterar ett bättre sortiment än vad marknaden skulle fixa på egen hand. Timbro har kollat. I minst tio europeiska länder är sortimentet rikare på vin och öl än här hemma.

Vad har då statens försäljningsmonopol för existensberättigande? Inget. Det är föråldrat, kränkande och oförenligt med ett modernt, liberalt Sverige. Lägg ner.

Rymden som konstverk

Jupiter och Io

Ser inte bilden ut som vore den en detalj ur en renässansmålning? Det är planeten Jupiter up close & personal med månen Io i förgrunden. Fotografiet togs när NASA:s bägge Voyager-sonder flög förbi i trakten 1979. Fascinerande, eller hur? 

Nu är NASA där igen med rymdsonden Juno, som precis fångat hur Jupiter låter också. Mer exakt dess magnetfält. Lyssna här. Fast ännu häftigare – och då snackar vi häftigt! – är ljudupptagningarna som Voyager 1 och 2 gjorde under deras odyssé genom  solsystemet.

Himlakropparnas elektromagnetiska soundtrack gav NASA ut på skiva, verkets titel är Symphonies of the Planets. Coolare avantgardemusik  finns inte. Sammantaget är det nog ingen överdrift att rymden håller tämligen hög klass även rent konstnärligt.

Tafsa inte, sa polisen

Skrivit i Corren 5/7:Corren.

Polisen har nyligen gått på offensiven för att stoppa vågen av sexualbrott bland unga. På vår tids patenterade vis är det opinionsbildande värdegrundsarbete som gäller.

Vid större evenemang där ungdomar samlas delar polisen ut armband med texten ”POLIS AVSPÄRRAT #tafsainte”. Rikspolischefen Dan Eliasson vädjar till det uppväxande manliga släktet som vore han en förnumstig dagisfröken med en skock trilskande ungar: ”Vem vill bli ihågkommen som killen som tafsar? Tänk efter grabbar, för guds skull!” (Aftonbladet 28/6).

Facit så här långt för Eliassons insatser att hålla det offentliga rummet avspärrat mot ”tafsare” är onekligen mörkt.

På Bråvallafestivalen i Norrköping våldtogs fem kvinnor, därutöver har ett tiotal fall av sexuella ofredanden anmälts. Efter musikfestivalen Putte i Parken, som ägde rum samtidigt i Karlstad, väller anmälningarna om sexuella ofredanden in. Det rör sig om minst 30 unga flickor som uppger sig blivit utsatta, det yngsta offret är endast 12 år!

Och dessutom har det på nattklubben Harrys dansgolv i Linköping förekommit en misstänkt våldtäkt (som Corren rapporterat är den förmodade gärningsmannen släppt i brist på bevis).

Vad man än kan säga om Dan Elissons försök att stävja sexuella övergrepp, är det knappast polisens primära uppgift att iscensätta jippoartade upplysningskampanjer även om syftet är aldrig så lovvärt. Varenda normalbegåvad människa i detta land begriper nog redan att våldtäkt och ovälkomna tafsande händer är fel. Precis som de förstår att inbrott, rån och att sätta andras bilar i brand är fel.

Ändå vägrar vissa personer att respektera gränserna för civiliserat agerande och begår hemska dåd mot sina medmänniskor. Det är därför vi har en polis.

Deras skatteavlönade arbete är ingen mjukisverksamhet och kan aldrig bli det. Polisen är en myndighet som har operativt ansvar för att upprätthålla samhällets våldsmonopol, trygga lag och ordning, gripa och oskadliggöra kriminella.

Kan inte unga flickor och kvinnor vistas säkra i det svenska offentliga rummet är det ovillkorligen ett fundamentalt, oacceptabelt och skamligt misslyckande som blytungt faller på Dan Eliassons axlar.

Det är inte armbandsutdelning vid festivalområden, lansering av hashtaggar i sociala medier och patetiska uppmaningar till bättre ”grabbförnuft” vi kräver av hans myndighet. Det är att den – kallt uttryckt – effektivt sköter sitt jobb med batongen och sätter hårt mot hårt för att hålla våldsverkarna borta.

Är det för svårt för Dan Eliasson? Då får vi säga adjö till honom och skaffa en rikspolischef av det rätta virket.