Skrivit i Corren 3/8:
Statministern var kompromisslös när ÖB Lennart Ljung hösten 1981 rapporterade att misstänkta fientliga marinstyrkor närmade sig Karlskrona. Den sovjetiska ubåten U137 stod på grund inne i den svenska örlogsbasens hamnbassäng. Skulle ryssarna göra ett fritagningsförsök?
Thorbjörn Fälldin darrade inte på manschetten. Instinktivt gav han ÖB ordern: ”Håll gränsen!”
Lika rakryggad som Fälldin var mot Sovjetunionen i försvaret av Sveriges nationella integritet, lika bergfast var han mot LO och S när de – påhejade av Folkpartiet, nota bene – kom dragande med löntagarfonderna. Även där höll Fälldin gränsen.
I orubbligt försvar av näringsfriheten och äganderätten meddelade han: ”Vi sätter oss inte ner och förhandlar med Socialdemokraterna om införandet av socialism i Sverige”.
Centerledarens klarspråk innebar slutet för borgerlighetens och näringslivets tidigare undfallenhet i frågan. Fondmotståndet växte till en folkrörelse som tvingade ett alltmer plågat S att dra gadden ur sitt eget förslag. När Bildtregeringen 1991 definitivt lät löntagarfonderna gå i graven, saknades de av ingen.
Betydelsen av att hålla gränsen är den nyligen avlidne Fälldins viktigaste arv och lärdom till eftervärlden. Det finns markeringslinjer som varken bör eller får överskridas. Och vid dessa markeringslinjer krävs ett stadigt, värderingsburet vakthållande. I annat fall kan det gå illa.
Hålls exempelvis inte gränsen mot statsmaktens inflytande riskerar även en mogen demokrati att gå en auktoritär utveckling till mötes, där den medborgerliga självständigheten, friheten och värdigheten sakta kvävs.
Politisk gränslöshet, utan rågångar till civilsamhället, är farlig – oavsett vilka goda, kloka intentioner de som kontrollerar våldsmonopolet och lagstiftningsapparaten påstår sig ha.
Dock tycks förståelsen för detta vara tämligen ringa både inom dagens blåa och röda politikerlag. Vår förra alliansregering är illustrativ.
Den saknade spärrar mot att hota näringslivet med tvångskvoterade bolagsstyrelser. Den införde en särskild myndighet för statligt inhägnande av aktiviteter i civilsamhället. Den dribblade klåfingrigt vidare i skolan. Den vägrade släppa på alkoholförmynderiet.
Den motiverade sin paradreform – jobbskatteavdragen – inte främst utifrån stärkandet av den enskildes ekonomiska villkor. Utan därför att stimulansen av ökade arbetsinsatser bland folket var bra för den offentliga systemnyttan.
Sådant är avslöjande för tänkesättet även hos borgerlig makthavare; hur de glider in i en identifikation med staten och förlorar sig i interventionistiska anspråk.
Ser vi till den nuvarande rödgröna regeringen har väl få av dess representanter som folkhälsominister Gabriel Wikström blivit en symbolfigur för samma fenomen. ”Det är rimligt att staten på vissa områden reglerar vad man röker, dricker eller stoppar i sig”, har han i statsmoralistisk uppfostraranda deklarerat.
Med den hållningen är det knappast förvånande att han inte backar från att göra också medborgarnas liv i sängkammaren till politik. ”Sex är inte, och har aldrig varit, en enbart privat angelägenhet”, förfäktar han ogenerat som skäl till att låta statens folkhälsokommissarier kartlägga våra mest intima vanor.
Behovet av en ny Fälldin med budskapet ”Håll gränsen!” ter sig uppenbart.
