President Clinton igen?

Publicerad den av
Svara

Clinton

Skrivit i Corren 30/7:Corren.

Amerikanska presidentvalsåret 2016 blir ett utropstecken i historieböckerna. Demokraterna blev det första av de bägge stora partierna att nominera en kvinna till Vita huset. Republikanerna begick självmord som seriös politisk kraft och nominerade en monsterversion av Bert Karlsson.

Därmed har bägge partier lyckats med konststycket att kröna två kandidater som ingendera möter någon vidare uppskattning i den breda allmänhetens ögon. Tvärtom är motviljan, ja avskyn, påfallande för såväl Donald Trump som Hillary Clinton i det amerikanska folkdjupet.

Inte konstigt att många vanliga väljare förbluffat frågar sig om dessa presidentaspiranter verkligen är de bästa som USA, världens främsta och viktigaste demokrati, har att komma med. Knappast ett gott tecken i en nation som redan slagit rekord i misstro mot det politiska etablissemanget.

Den osannolike vulgärpopulisten Trumps högerreaktionära mobilisering i de republikanska primärvalen bär syn för sägen. Det gör även Bernie Sanders framgångar på den demokratiska sidan.

Att en uttalad socialist med ett vilt svingande vänsterbudskap kunnat väcka sådan närmast religiös entusiasm bland demokratiska supporterskaror är onekligen häpnadsväckande. Det är också talande för Hillary Clintons svaghet.

Visst är det ett betydelsefullt genombrott i sig att en kvinna kan bryta den långa raden av enbart manliga regenter bakom Ovala rummets skrivbord, precis som det var när Barack Obama blev den första färgade presidenten i sällskapet.

Men Hillary Clinton personifierar samtidigt bilden av den ingrodda, maktfullkomliga, korruptionsglada Washingtonelit som mängder av amerikaner har på näthinnan och är hjärtligt trött på. Tanken att det skandalomsusade Clintonparet ånyo ska flytta in i Vita huset är magstark. Särskilt som två representanter för Bushklanen nyligen haft byggnaden i besittning.

Utvecklingen mot ett politiskt aristokratvälde ligger inte bara sällsynt illa i tiden, det svär mot den amerikanska samhällsidén.

Symptomatiskt är Hillary Clintons svårigheter att formulera ett övertygande svar på varför just hon ska bli president (den konservative kolumnisten Charles Krauthammer drog häromdagen en föga smickrande, men träffande parallell till Ted Kennedys oförmåga att besvara samma fråga när han försökte utmana Jimmy Carter inför valet 1980).

Det är som Hillary Clinton i dynastisk anda helt enkelt anser sig ha rätt till Vita huset, som en självklar krona på en lång, strävsam, hungrig maktkarriär. Dock. Vem annan finns att hoppas på när alternativet är Donald Trumps freakshow?

Kunglig konst

Publicerad den av
Svara

Vadstena Eugen

Bakom väggen på bilden döljer sig en vacker specialutställning med verk av prins Eugen. Här finns stämningsfulla höjdpunkter i hans konstnärskap som Jagande skyar (1930-35), Solglitter på Vättern (1931) och Det regnar på Omberg (1925), samt flera målningar som fångar jordbruksarbetet i ett Östergötland för inte så länge sedan.

Prins Eugens kärlek till vårt fina landskap, dess natur och invånare, går inte att ta miste på. Se utställningen på Vadstena slott innan sommaren blir höst. Det är ett hett tips som föda för själen.

Det förlösande upproret

Publicerad den av
Svara

Sex Pistols Anarchy in the UK

Skrivit i Corren 29/7:Corren.

”Du måste förstå hur in i helvete tråkigt det var på 70-talet. När jag tänker tillbaka ser jag mig själv stå på Medborgarplatsen och frysa. Det är helt jävla tomt på människor. Det fanns ingenting på kvällarna”, har Henrik Franzén sagt.

Under namnet Henrik Hemsk gjorde han revolt mot tristessen som sångare i Grisen Skriker, ett av Stockholms främsta punkband när det begav sig.

Som DN nyligen rapporterat (24/7) är London dessa dagar insvept i punknostalgins tecken med utställningar, filmer, musik och debatter. Det är ju 40 år sedan den stora jordbävningen 1976, då Sex Pistols slog igenom med singeln Anarchy in the UK och punkvågen rullade igång.

Kanske är det passande för detta minnesjubileum att Storbritannien precis skakat om Europa igen genom att i punkig anda ge EU fingret.

1976 var London präglat av djup ekonomisk kris, arbetslöshet, politisk handlingsförlamning och allmän gråhet. Ur detta bottenläge exploderade punken som ett argt, kreativt fyrverkeri.

Musiken är enkel, rå, snabb, rebellisk, spännande. Ungdomar i trasiga kläder, kortklippt taggigt hår och med säkerhetsnålar genom kinderna dyker upp på gatorna och ger etablissemanget rejäl skrämselhicka.

Snart når punken Sverige. Horder av tonåringar faller för det aggressiva uttrycket hos Sex Pistols och andra brittiska band i samma skola. De låter dessutom som varenda kotte kan lira likadant.

I sunkiga källarlokaler riket runt föds oräkneliga svenska punkgrupper, bland dessa Ebba Grön, KSMB, Kriminella Gitarrer, Rude Kids. Det blir ett osannolikt drag som får de trånga folkhemsväggarna att rasa.

Med banden kommer även massor av nya klubbar och samlingsplatser. Hela rörelsen präglas av en upprorisk gör-det-själv kultur.

Egenhändigt inspelade och utgivna vinylsinglar (punkmusikens ultimata format) utmanar de kommersiella skivbolagens dominans.

Punkarna greppar inte bara gitarrerna och mikrofonstativen. De tar också skrivmaskinerna och kopieringsapparaterna i besittning. De etablerade medierna, vilka inledningsvis har svårt att ta punken seriöst, får sig en match genom en uppsjö av fanzines.

Punkarna beskylldes ofta för destruktivitet och nihilism. Attityden var totalt anti mot vad den äldre generationen stod för. Inte bara kapitalismen och småborgerligheten, utan också den förstelnade proggen och 60-talets vissnade hippieideal.

Punken var ett anarkistiskt generalangrepp mot auktoriteter och hierarkier av alla slag. Rörelsen hade heller inga ledare, inga manifest, erbjöd inga alternativ. Revolten som sådan var det avgörande.

Konfrontation och provokation blev medlet att definiera sin individualitet och röja ett eget utrymme i tillvaron. I punken var allt tillåtet, den vägrade acceptera fasta mallar för hur livet skulle vara.

För otaliga ungdomar gav punken möjlighet att våga lita till egna krafter, bygga upp självförtroendet och speglade den stigande vantrivseln med det svenska 70-talets bedövande trygghetskollektivism och förnumstiga pekpinnementalitet.

Det behövdes en ordentlig pulshöjare som satte fart på livsandarna och punken levererade. Den förlöste inte bara unga människor. Man kan utan vidare säga att punken som kulturellt fenomen bidrog till att göra Sverige friare, mindre konformistiskt och mer tolerant.

Tack Sex Pistols!

Ordet och demokratin

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/7:Corren.

Det var med Henrik Bernhard Palmær, Correns grundare på 1830-talet, som uttrycket ”den tredje statsmakten” myntades om tidningarna.

Regering och riksdag utövade i kraft av mandatet över samhällets våldsmonopol den offentliga, statliga makten. Pressens makt var det fria, oberoende och granskande ordets.

Tidningarna spelade en central roll för demokratiseringen av Sverige. Genom att vara obekväma för etablissemanget, belysa missförhållanden, sätta problem under debatt, utgöra en från det offentliga maktintressets väktare oavhängig nyhets- och informationsspridare, bidrog pressen till att nöta ner det gamla privilegieväldets barriärer.

Samma förhållningssätt gjorde tidningarna till en oumbärlig del av demokratin från den allmänna rösträttens erkännande till den dag som idag är.

Det är svårt att tänka sig ett öppet, vitalt och pluralistiskt samhälle utan en fri press. Omvänt är det väldigt svårt för en auktoritär stat att bestå med en fri press. Det är ingen slump att tyranniska härskare som Erdogan i Turkiet och Putin i Ryssland ser det som ytterst väsentligt att kväva sina länders medieklimat och likrikta informationsflödet.

Inga maktfullkomliga potentater har någonsin uppskattat tidningar som vägrat gå i deras ledband, inte heller i Sverige. Ett känt historiskt exempel är när Palmær i Corren gisslande det lokala prästerskapet i Linköping under rubriken ”Yttersta domen i Kråkvinkel”. Biskopen rasade, tidningen beslagtogs, Palmær åtalades. Men domstolen kunde inte fälla honom.

En tung anledning till det var tryckfrihetsförordningen från 1766, som i år firar 250-årsjubileum som världens äldsta presslag. För svensk samhällsutveckling har den varit oskattbar och är så i högsta grad fortfarande. Tryckfriheten ger vitt utrymme för det fria ordets makt.

Dock bygger naturligtvis pressens ställning som trovärdiga nyhetsförmedlare och självständiga opinionsbildare även på läsarnas förtroende. Garanten för detta är ansvarig utgivare, professionella redaktörer, källkritiska journalister, publicistisk värdegrund och etiska regler – nu viktigare än någonsin i vår digitala era.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap varnar för en ökad desinformation, där nättroll – ibland i främmande regimers sold – pumpar ut falska uppgifter i sociala medier.

Nätet har också, trots sina många välsignelser, en tendens att skapa åsiktsbubblor och ett kraftigt polariserat debattläge. Hatsajter öser galla över den traditionella journalistiken.

Ord utan ansvar som löper amok är farliga, förvränger verklighetsbilden och underminerar demokratin. Desto angelägnare blir den seriösa tidningsarenan som motvikt.

Henrik Bernhard Palmær_1848

Correns grundare. Henrik Bernhard Palmær 1801-1854.

Frukta ej åren, frukta själens ålderdom

Publicerad den av
Svara

Jag ryser ibland då jag tänker på att jag i höst blir 20 år men efter en stunds betänkande så finner jag att sjelfva årets siffra ej gör så mycket blott man är ung i hjertat; att timman på dagen gör mindre blott dagen är vacker – att jag ej fruktar åren men ålderdomen i själen.

O måtte aldrig den dag komma då ej fogelsång, blomsterprakt, solens glitter i daggdropparna och hela naturens skönhet ej rör mitt hjerta, ej den dag då det stora ädla och sköna i konst i poesi i musik lemnar själen kall och ögat torrt.

– Ellen Key, Tankebok III, 1869.

Monopolets elefantfot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/7:Corren.

Tänk ett Östergötland som förknippades med goda viner.

Tänk ett Östergötland där man som i kulturländer likt Italien och Frankrike kunde åka runt bland lokala vingårdar, bekanta sig med spännande smaker och utan mankemang köpa med sig några flaskor östgötavin hem direkt från producenten.

Tänk ett Östergötland, känt som norra Europas nya vindistrikt.

Ett orimligt framtidsscenario är det väl inte. Se möjligheterna! Utvecklingen av såväl jordbruks- som besöksnäringen hade stärkts, landsbygden hade fått bättre ekonomiska överlevnadsvillkor, det östgötska varumärket som helhet hade ökat i attraktionskraft.

Tyvärr finns ett mycket svårt hinder i vägen för driftiga människor som skulle kunna göra en sådan dröm till verklighet. Politiken.

Så länge riksdags- och regeringspartierna innanför Stockholms tullar vägrar ge upp statens butiksmonopol på alkoholvaror, något som gör Sverige till ett europeiskt särfall, handikappas de entreprenöriella förutsättningarna drastiskt. Den politiska klassen har i gammal halsstarrig förbudsmoralistisk anda från förra seklet bannlyst gårdsförsäljning.

Ska det saluföras lokalt vin måste det ske genom Systembolagets krångelmaskineri, en egenartad bestämmelse som tydligen är heligare än påven i de offentliga makthavarnas värld (Systembolagets väloljat penningstinna lobbyverksamhet för att skydda sin ställning spelar naturligtvis en icke obetydlig roll i sammanhanget – vilket i praktiken betyder att staten lobbar mot staten, fundera en stund på det demokratiskt hälsosamma i detta).

En person som ändå försökt sätta Östergötland på vinkartan, men nu tvingats kapitulera är Åke Wester utanför Vreta kloster.

”Det blev aldrig riktigt flyt i verksamheten. Små kvantiteter, små serier, och så all den här byråkratin… Det här är fel bransch för mig som är allergisk mot byråkrater”, säger han och kallar myndigheternas paragrafrytteri kring alkoholen ”helt otrolig” (Corren Affärsliv 25/7).

Som vinodlare hade Åke Wester hoppats att förnuftet skulle segra och det partipolitiska motståndet mot gårdsförsäljning upphöra. När så inte blivit fallet är det hans företag Westervin som får upphöra istället. Kanske hade företaget inte lönat sig oavsett. Det får vi aldrig veta.

Men helt klart är att statens hårda marknadsrestriktioner inte precis gör det lätt, smidigt och uppmuntrande för hugade vinproducenter varken i Östergötland eller i övriga Sverige.

Det är så trist, onödigt och förgrämt 70-talsmässigt alltsammans.

Elefant

Tramp, tramp. Statens monopolelefant i aktion.