Sverige enligt Coolidge

Publicerad den av
Svara

Calvin Coolidge

Skrivit i Corren 13/8:Corren.

Som svensk beundrare av republikanen Calvin Coolidge, USA:s president under tjugotalets glada Gatsbyepok, vore det naturligtvis intressant att veta vad han ansåg om ens eget land.

Tyckte han överhuvudtaget något? Sveriges plats på Vita husets agenda kan inte kallas trängande, än mycket mindre då än nu.

Dock. En uppgift har jag lyckats gräva fram. Det hände sig nämligen att kronprins Gustaf Adolf – sedermera med kungligt regentnummer VI – besökte USA 1926.

I hans närvaro passade Coolidge på att avtäcka ett monument över John Ericsson i Washington DC (Ericsson var alltså den från Värmland bördige uppfinnaren som konstruerade pansarbåten USS Monitor under amerikanska inbördeskriget, vilket gjorde honom till nationalhjälte over there).

I invigningstalet sa Coolidge bland annat:

Sverige är ett land där tillvaron inte varit lätt. Det ligger under polcirkeln med frostigt klimat, där landskapet är robust, där jorden motvilligt ger ifrån sig skörd till dem som brukar den. Men genom århundraden har dess folk vant sig vid att uthärda svårigheter. De yttre förhållandena har bidragit till att ge denna lilla nation på knappt 6 miljoner invånare styrka, storhet och karaktär.

Självständighet, mod och uppfinningsrikedom har utmärkt svenskarna sedan vi första gången läste om dem hos Tacitus och Ptolemaios. Den magra jorden drev dem att söka sig till havs, deras naturliga egenskaper drev dem till äventyret. Deras fartyg har kastat ankar vid alla kända stränder och vågat sig långt ut i det okända, deras framgångar har haft brett inflytande på den efterföljande europeiska historien.

Det måste väl anses som tämligen smickrande ord?

Och faktiskt ett aktuellt inlägg ur det förflutnas annaler i sommarens inrikespolitiska debatt om svenskheten, dess värderingar och egenskaper. Självständighet, mod, uppfinningsrikedom, att möta tuffa förhållanden med styrka och djärvhet, att ta språnget mot vidare horisonter – det ansåg alltså Calvin Coolidge vara typiskt svenskt.

En utomståendes blick kan inte sällan identifiera signifikativa mönster, som annars gärna i vår invanda närsynthet kan undgå oss själva.

Jag skulle vilja säga att Coolidge, som fick USA att blomstra efter första världskrigets tragedi och ingöt ny optimism bland amerikanerna, även har ett hoppfullhetens budskap till dagens Sverige. Mobiliserar vi det nationella arv ur vårt folks djup som Coolidge talade om, kan vi nog övervinna vilka problem det vara månde och hysa förtröstan om en ljus framtid.

Trevlig helg, käre läsare. ”Keep cool with Coolidge”, som presidentens valslogan löd.

Pressfrihet under tryck

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/8:Corren.

Ben Bradlee var den legendariskt tuffe chefredaktören på Washington Post, tidningen som (länge ensam och i hård motvind) bidrog till att rulla upp Watergateskandalen vilken fick president Nixon på fall.

En mer mjukryggad kollega kritiserade Bradlee en gång för att framstå som alltför arrogant. Bradlee blev inte svaret skyldigt: ”Du låter som en av de redaktörer som syftar till att smöra för dina kompisar i samhället och ge dem vad de vill ha. Ingen kommer att kalla dig arrogant på det sättet. Ingen kommer att kalla dig tidningsman heller”.

Om än osminkat och en smula rått uttryckt, fångade Bradlee i ett nötskal pressens credo och uppgift. Att inte gå i några maktintressens ledband. Att värna konsekvensneutraliteten som publicistisk princip. Att stå för en självständig, oberoende, grävande och trovärdig nyhetsrapportering i inga andras tjänst än läsarnas.

Om någon potentat uppfattar sånt som ”arrogant” må det vara hänt.

Nixon exempelvis hatade Washington Post i starkare termer än så. Det är begripligt. Tidningens envishet spräckte ju Vita husets mörkläggningsförsök av Watergateinbrottet och drog fram Nixonadministrationens skumraskaffärer i ljuset.

Gissningsvis är Dagens Nyheter inte heller direkt älskad av Riksrevisionens höga chefer, efter DN:s nyligen avslöjade korruptionshärva inom den myndighet som ska vara hederlighetens bastion i det officiella Sverige.

Utan det fria, granskande, obekväma ordet vissnar demokratin och det öppna samhället sluts.

Dessvärre lever vi i en oroande tidens trend av ansatt pressfrihet. I USA har presidentkandidaten Donald Trump och hans värsta supportrar gjort till en sport att hetsa, hota och uppvigla mot journalister som följer hans kampanj.

I Turkiet har Erdogans klappjakt på reportrar tilltagit dramatiskt och redaktioner har stängts på löpande band. I Putins Ryssland är det fria ordet mer eller mindre dött.

Även i EU finns allvarliga varningstecken. P1-programmet Medierna rapporterade den 30/7 hur regeringarna i Ungern, Kroatien och Polen systematiskt stryper utrymmet för den oberoende journalistiken i sin strävan efter regimvänligare ”nyheter”.

I Sveriges riksdag har vi ett stort parti – SD – som odlar konsekvent avsky mot den självständiga pressen och ser yrkesverksamma journalister som fiender.

Gemensamt för krafter som dessa är att inga Ben Bradlees ska finnas i deras samhällen. De vill bara ha lojala kompisar i media. Pressen ska vara kontrollerad, styrd och vinklad efter deras önskemål för att göra människor fogligare, underdånigare, och mottagligare för politiserad propaganda. De vet att demokratins hörnsten är informerade medborgare som tillåts att tänka själva.

Därför är den fria nyhetsförmedlingen, det oavhängiga ordet, idag viktigare att försvara än på väldigt länge.

Benjamin C Bradlee

Ben Bradlee. Chefredaktör för Washington Post 1968-1991.

De nya axelmakterna?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/8:Corren.

”Min käre vän Vladimir”, löd omkvädet från sultanen vid besöket hos tsaren i tisdags. Tills helt nyligen var relationerna mellan Turkiet och Ryssland ordentligt frostiga, efter att regimernas intressen hamnat på kollisionskurs i Syrienkonflikten.

Rent fientligt blev läget i november förra året, när turkarna sköt ner ett av de ryska stridsflygplan som Putin skickat till sin blodsbesudlade kollega Bashar al-Assads stöd i inbördeskriget. Men handelsförbindelserna som då bröts ska återupptas igen.

Omsvängningen kom fort. Tidigare i somras grep Recep Tayyip Erdogan tillfället att be Vladimir Putin om ursäkt för det nedskjutna planet, och Putin var fingerfärdigt tajmad att snabbt bedyra Erdogan sina sympatier efter det misslyckade kuppförsöket mot honom den 15 juli.

Veckans toppmöte i St Petersburg bekräftar tövädret. ”Jag tror att våra relationer blivit ännu starkare”, meddelade Erdogan nöjt. Kanske ser vi här en olycksbådande slags axelmaktsallians i vardande.

Putin och Erdogan är till mycket av samma skrot och korn. Presidenter är de bägge till namnet, moderna varianter av sultan respektive tsar är i praktiken en mer rättvisande titulatur. Ursprungligen har de haft ett folkligt mandat som tagits till intäkt för att utveckla en allt auktoritärare, maktfullkomlig ledarstil.

De sätter likhetstecken mellan sig själva och staten, mänskliga rättigheter nonchaleras, oppositionella tystas, journalister och författare ska veta hut, en belägringsstämning av lömskt intrigerande fiender såväl inom som utom riket piskas upp.

I Erdogans fall har statskuppförsöket blivit ett lägligt carte blanche att kasta masken och dra åt tumskruvarna. Inte konstigt att dessa tvillingsjälar återfunnit varandra och säger att deras mellanhavanden i Syrien nog kan redas upp.

Men det är naturligtvis större saker som spelar in. Erdogans beteende gör Turkiets gamla ambitioner att kvala in i EU omöjliga och skapar spänningar i Natoklubben där landet är en viktig strategisk medlem.

Att luta sig mot Putin kan vara ett skrämskott i syfte att hålla väst medgörligt och inte starta något obekvämt bråk om Erdogan tyranniska sätt att sköta sina affärer på hemmaplan.

Det kan också vara början på en tyngre omorientering österut, trots att Turkiet inte minst ekonomiskt borde ha långt större skäl att stå på hygglig god fot med EU och USA. Men vem vet hur en man som Erdogan kalkylerar?

Putin å sin sida gläds förstås åt att ytterligare kunna splittra ett redan försvagat Europa och ställa till oreda i Natofronten, vilket tjänar hans revanschistiska mål för Ryssland. Vad än fortsättningen blir, är sultanens och tsarens omfamning knappast lovande för dem som önskar en mindre osäker värld att leva i.