I hösthumlans tid

hosthumla-och-4-visor-om-barn

Genom grottan av löv
Ser jag de första stänken på havet
Syrligt är kartet jag klöv
Borta är båtarna
Borta är fåglarna
Och jag hör mig mumla: Nej!
Du bryr dig inte mer om mig
Än om denna våta förbibrummande humla

Hösthumlan på EP:n anno 1964 är naturligtvis Beppe Wolgers själv (det har vi Olle Adolpsons ord på om inte annat). Jag har alltid älskat den här fina, korta visan. De enkla raderna – ytterligare förhöjda genom Olles sång och musik – fångar i koncentrat så bitterljuvt vackert dessa dagars melankoliska stämning av bortilande sommar och begynnande höst. Framför mig brukar jag se fjärden vid Långö badstrand i Karlskrona, barndomssomrarnas lekfullt trygga oas hemma hos mormor, nu övergiven och tom med annalkande krispig kyla i luften. Humlan, den är också jag.

Envar sin egen polis?

Skrivit i Corren 18/8:Corren.

Det mörknar för varje dag nu när sommaren går mot sitt obevekliga slut. Men i städerna riket runt lyses augustinätterna upp av eldhärjade fordon.

På onsdagsmorgonen vaknade vi till nyheten att en garagelänga med närmare 20 bilar i Norrköpings Klockaretorpet stått i lågor. Enligt vittnesmål var det fyra personer som anlagt branden och schappat.

Samma natt brann tre bilar i Linköping. En bilbrand rapporterades även från Lund och i Malmö fortsatte bilbrännandet för nionde natten i rad.

Föregående natt i Husby, Stockholm, hade någon eller några satt fyr i ett parkeringsgarage med 47 bilar. En flaska innehållandes brännbar vätska hittades på platsen. Och så här har det hållit på länge i vårt avlånga land.

Rikspolischefen Dan Eliasson är dock nöjd och vid gott mod. I tidningen Svensk Polis summerar han glatt resultaten av sin myndighets förmåga att upprätthålla lag och ordning med orden: ”Vi klarade även denna sommar”.

Den verklighetsuppfattningen delas kanske inte riktigt av gemene man. Den delas definitivt inte av Polisförbundets Anna Nellberg Dennis, som offentligt rullar Eliasson i tjära och fjäder:

”Det är bilar som brinner, det kastas stenar. Att komma och säga att den här sommaren gick bra… Det är egentligen med guds försyn som den här sommaren har gått bra, om du frågar mig. Den undre gränsen är redan passerad” (SR 16/1).

Den råa sanningen är att polisen står närmast maktlös mot dessa gangsters som respektlöst förstör andras egendom och äventyrar både liv och säkerhet i de drabbade bostadsområdena.

Endast i sällsynta fall grips någon misstänkt. Brottsoffren tvingas i princip räkna med att gärningsmännen går fria, igen och igen. Expressens Lotta Gröning kallar bilbränderna en terrorhandling mot det civila samhället. Det är precis vad det är.

Desto sorgligare att vi har en stat som gjorts stor och stark på alla möjliga sätt – utom där det är statens raison d’etre att vara det: i skyddet av medborgarna mot såväl yttre hot som inre. Det finns inget betryggande militärt försvar och den statliga kärnfunktion som Dan Eliasson tronar över är ett dysfunktionellt organiserat, uppgivet kaos.

Får inte kommunerna upprätta egna lokala poliskårer när statens dito fallerat, får väl medborgarna använda sig av lagen om nödvärn och envarsgripande.

Rättegångsbalken (24:7) stadgar: ”Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman”.

Envarsgripande är vanligen inte att rekommendera, det är av uppenbara skäl riskfyllt och kan medföra vådliga konsekvenser. Vilket belyser vikten av att vi måste ha en professionell, närvarande och effektiv ordningsmakt på gator och torg, som gör att vi slipper fler nätter upplysta av brinnande bilar.

Regeringen lovar mer prioritet på det. Onekligen på tiden. Hoppas att det märks innan nästa sommar, åtminstone.

Vårt behov av Jolo

Jolo

Och tonträffen! Man borde betrakta Jolo som en libero i ett fotbollslag! Han var en medarbetare som helt enkelt hade till uppgift att tänka själv och läsa fritt. Dagens tidningar förstår nog inte vikten av en libero. Det finns inget som bryter av idag. Kolumnisternas uppgift är att enbart kommentera det dagsaktuella. Mycket i samtiden går därför förlorat. Men det krävs ju en speciell begåvning – man måste befinna sig exakt där kikaren ger skärpa!

– Torsten Ekbom, Så minns vi Jolo, 2014.

Trettiofem år av lust

Lustans lakejer

I höst ska vi fira! Ett av den svenska popens snyggaste album fyller 35 år – Lustans Lakejers Uppdrag i Genève. Plattan kom som en smärre uppenbarelse 1981, doftande av internationell glamour, stil och eleganta champagnenätter. Det var ogarderad eskapism, drömmar om flärd och dekadens, långt bortom det konsumgråa folkhemmets foträta verklighet. Johan Kinde gav också puritanerna blodstörtning med sin underbara replik om att ”kläderna är viktigare än musiken”. Tänk om någon kollegialt snitsig riksdagsledamot hade sagt samma sak om politiken. Den lustans partisten skulle jag röstat direkt på. Nu lyssnar vi på öppningslåten Rendez-vous i Rio.

Tankar kring en avgång

Skrivit i Corren 16/8:Corren.

Det var visst en del politiskt rabalder under helgen som gick. Just när vi vanliga dödliga laddade för kräftor, nubbe, sill, ost och smör i hemmets lugna vrå, briserade nyheten.

Gymnasieminister Aida Hadzialic (S) avgick efter att druckit vin en glad kväll i Köpenhamn, kört bil över till Malmö och fastnat i en poliskontroll med 0,2 promille i blodet. Aj, aj.

Jag måste dock medge att hennes namn föreföll mig något diffust. Vad var hennes ”claim to fame” innan skandalrubrikerna om alkohol vid ratten? Avtrycken hon gjort i sin ministergärning på utbildningsdepartementet kan väl knappast ens med bästa vilja i världen betecknas som annat än ringa.

Vilket nödvändigtvis inte måste vara dåligt. Är det något som vårt skolväsende lidit av, är det decennier av stökigt klåfingriga reformatorer av både blå och röd partikulör. Aida Hadzialic, som allmänt beskrivs som en ung och begåvad talang, ansåg det möjligen klokast att inom sitt ansvarsområde agera i enlighet med USA-presidenten Calvin Coolidges princip: den största politiska konsten är att avstå från handling.

Vilket i sin tur påminner oss om vad George MacDonald Fraser, den brittiske författaren, sa: ”Min favoritpremiärminister var sir Alec Douglas-Home, inte därför han befann sig till höger, utan därför att han, enligt egen utsago, satt ett år vid makten utan att uträtta en förbannad sak”.

Kanske bör vi betrakta Aida Hadzialics gärning ur ett likartat perspektiv (att sedan George MacDonald Fraser grundade sin åsikt på uppfattningen att partier var ett ”djävulens påfund” tycker jag vi kan bortse från i sammanhanget).

Hon satt två år vid makten utan att uträtta särskilt mycket och verkade istället mån om lugn i klassen. Det hedrar henne, särskilt som hon var ett av tre (!) statsråd på utbildningsdepartement. Är det verkligen befogat att ha så många?

Med tanke på all partiideologisk energi som ägnats åt skolan och resultaten bara blivit värre, borde vi nog vara tacksamma över Aida Hadzialics förnuftiga linje att klädsamt anonymt sitta still i båten. Så länge det nu varade.

Jag saknar hennes diminutiva uppenbarelse som minister redan och hoppas på comeback i framtiden, varför inte som ensam chef för det departement hon precis lämnat? Låt emellertid inget missförstånd råda.

Rattonykterhet är allvarligt. Det var rätt och oundvikligt att hon lämnade. Samtidigt bör vi i denna jämmerdal av syndare vara måna om att ha en förlåtande mänsklig inställning. Aida Hadzialics omdöme klickade, ja.

Men förtjänar hon för den skull evig uteslutning från politiken? Och inte för att det är en ursäkt, men ändå. Gränsen för rattfylleri går i de flesta europeiska länder vid 0,5 promille. I Danmark var Hadzialics bilkörning laglig.

Inte bara champagne

Champagne

Skrivit i Corren 15/8:Corren.

Östergötland mår bra. Under den senaste tioårsperioden har sjukskrivningarna minskat mest i landet, så här kan man sanningsenligt påstå att det är friskt och gott att leva.

Arbetslösheten minskar också enligt den senaste statistiken, även om länets snitt på 8,4 procent ligger över riksnivån på 7,3 procent.

På det hela taget tycks moder Svea vara i god form. Konjunkturen går som tåget, tillväxten är dryga 3 procent, fler och fler sysselsättningstillfällen skapas, den som köpt bostad kan glädjas åt fina marginaler på lånen.

Inte för inte brukar dock nationalekonomin kallas för den dystra vetenskapen. Ty hur robust är svensk ekonomi egentligen, när den är dopad genom Riksbankens artificiella minusräntor? Det är en vådligt extrem stimulanspolitik med billiga krediter som bedrivs.

Den tenderar att ge ett bedrägligt festskimmer åt investeringar, som under normalare förhållanden marknadsaktörerna i många fall antagligen skulle sett nyktrare på. Detta kopplat till det är fiatpengar som pumpas ut – alltså statsvaluta utan verkligt värde, framtrollad från intet – vilket erfarenhetsmässigt bäddar för mindre trevliga konsekvenser.

Förr eller senare blir det för mycket luft i bubblan och hur ont det gör när den väl spricker återstår att känna.

Men som de stora statliga ekonomiska stimulansernas grand old man John Maynard Keynes sorglöst sa: I det långa loppet är vi ändå alla döda (om det är någon tröst).

På tal om den ohälsosammare baksidan av Sveriges champagnesiffror är inte heller arbetsmarknadssituationen odelat positiv. Javisst finns det mängder av jobb.

Ungdomsarbetslösheten – om än kraftig – är i sjunkande och välutbildade svenskar i vuxen ålder klarar sig som fisken i vattnet just nu. Värre är det för andra grupper bortom den etablerade blågula medelklassens trygga hägn.

Det gäller särskilt kategorin födda utanför Europa vars arbetslöshet är 21,2 procent. Utan dem vore den totala arbetslösheten i Sverige bara 4,2 procent (SvD 12/8).

Sammanlagt är nästan 150 000 utomeuropeiska människor registrerade som jobbsökande hos Arbetsförmedlingen (42 procent av alla inskrivna) och för dem är arbetslösheten i ökande.

Förklaringen är flyktingströmmen av nyanlända, många med kvalifikationer som vanligen är otillräckliga för reguljär anställning. Hur ska vi med vår typ av kostnadstunga och högpresterande arbetsmarknad, där de flesta jobb av enklare karaktär prisats/rationaliserats bort, fixa deras väg till egen försörjning? Den traditionella svenska modellen är inte gjord för dem.

Knäckfrågan är om systemets väktare pallar en uppgradering till rådande verklighet. Den socialt explosiva utsikten av att få en permanentad etnisk underklass av sysslolösa bidragstagare borde rimligen göra det nödvändigt.