Skrivit i Corren 18/8:

Det mörknar för varje dag nu när sommaren går mot sitt obevekliga slut. Men i städerna riket runt lyses augustinätterna upp av eldhärjade fordon.

På onsdagsmorgonen vaknade vi till nyheten att en garagelänga med närmare 20 bilar i Norrköpings Klockaretorpet stått i lågor. Enligt vittnesmål var det fyra personer som anlagt branden och schappat.

Samma natt brann tre bilar i Linköping. En bilbrand rapporterades även från Lund och i Malmö fortsatte bilbrännandet för nionde natten i rad.

Föregående natt i Husby, Stockholm, hade någon eller några satt fyr i ett parkeringsgarage med 47 bilar. En flaska innehållandes brännbar vätska hittades på platsen. Och så här har det hållit på länge i vårt avlånga land.

Rikspolischefen Dan Eliasson är dock nöjd och vid gott mod. I tidningen Svensk Polis summerar han glatt resultaten av sin myndighets förmåga att upprätthålla lag och ordning med orden: ”Vi klarade även denna sommar”.

Den verklighetsuppfattningen delas kanske inte riktigt av gemene man. Den delas definitivt inte av Polisförbundets Anna Nellberg Dennis, som offentligt rullar Eliasson i tjära och fjäder:

”Det är bilar som brinner, det kastas stenar. Att komma och säga att den här sommaren gick bra… Det är egentligen med guds försyn som den här sommaren har gått bra, om du frågar mig. Den undre gränsen är redan passerad” (SR 16/1).

Den råa sanningen är att polisen står närmast maktlös mot dessa gangsters som respektlöst förstör andras egendom och äventyrar både liv och säkerhet i de drabbade bostadsområdena.

Endast i sällsynta fall grips någon misstänkt. Brottsoffren tvingas i princip räkna med att gärningsmännen går fria, igen och igen. Expressens Lotta Gröning kallar bilbränderna en terrorhandling mot det civila samhället. Det är precis vad det är.

Desto sorgligare att vi har en stat som gjorts stor och stark på alla möjliga sätt – utom där det är statens raison d’etre att vara det: i skyddet av medborgarna mot såväl yttre hot som inre. Det finns inget betryggande militärt försvar och den statliga kärnfunktion som Dan Eliasson tronar över är ett dysfunktionellt organiserat, uppgivet kaos.

Får inte kommunerna upprätta egna lokala poliskårer när statens dito fallerat, får väl medborgarna använda sig av lagen om nödvärn och envarsgripande.

Rättegångsbalken (24:7) stadgar: ”Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman”.

Envarsgripande är vanligen inte att rekommendera, det är av uppenbara skäl riskfyllt och kan medföra vådliga konsekvenser. Vilket belyser vikten av att vi måste ha en professionell, närvarande och effektiv ordningsmakt på gator och torg, som gör att vi slipper fler nätter upplysta av brinnande bilar.

Regeringen lovar mer prioritet på det. Onekligen på tiden. Hoppas att det märks innan nästa sommar, åtminstone.