Skrivit i Corren 15/9:
”Hon är oerhört bildad. Hon är den klokaste personen vi haft sedan Bertil Ohlin.” Det har den tidigare FP-ledaren Per Ahlmark sagt om partikamraten Birgitta Ohlsson, Liberalernas välkända och stridbara stjärnprofil från Linköping.
Ahlmark är en ovanlig socialliberal för att vara svensk. Aldrig lagom, aldrig fegtassande, aldrig någon anpassling till vårt ibland kvävande konsensusklimat, aldrig rädd för att uppfattas som kontroversiell. Under sin aktiva bana, som partipolitiker och därefter liberal debattör, höll han hela tiden ryggen rak och lansen skarp.
Vilket inte minst fick uttryck i hans varma engagemang för staten Israel och lika heta avsky mot antisemitismen. Precis som en gång hans mentor, DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten, har Per Ahlmark tjänat som ett inspirerande exempel på att det också finns ett annat Sverige.
Ett Sverige som vägrar böja sig för tidsandans skiftande vindar, politiskt korrekta dogmer eller modeåsikter; som inte hukar för diktat och maktanspråk; ett Sverige av människor som till sin konstitution är oförmögna att leva med sig själva om de tvingas kompromissa med sin övertygelse och moraliska resning.
Sådana personer är sällan bekväma. Och allt för många samlade i ett möblerat rum tenderar att bli en smula jobbigt – det ska medges.
Men vad vore vi utan dessa passionerade, idéburna demokrater och liberaler som Ahlmark representerar? Birgitta Olsson kan på flera sätt ses som hans arvtagare. Släktskapet är tydligt, såväl ideologiskt som karaktärsmässigt.
Ahlmark har heller inte gjort någon hemlighet av att han vill ha henne som nästa partiledare för Liberalerna. Om det är en bra idé eller ej kan väl diskuteras. En del av hennes åsikter är också tveksamma, som den statsfeministiska lusten att kvotera i föräldraförsäkringen.
Men tveklöst har Birgitta Ohlsson hållit den liberala flaggan berömvärt högt när det gäller mänskliga rättigheter, frihandel, Nato, Israel, hbtq-frågor, antirasism och så vidare. När Liberalerna nu senast populistiskt förespråkade inbjudande av SD till partiöverläggningar, samt förbud mot religiösa friskolor, var Ohlsson snabb med att offentligt anmäla sin avvikande mening i bägge fall.
Det gjorde hon som principfast liberal rätt i. Det gillade inte partiets kollektivistiska inpiskare. Antingen ska Birgitta Ohlsson marschera lydigt i takt med Jan Björklunds regemente eller lämna partistyrelsen, löd budet.
Vilket fattigdomsbevis, vilken ynkedom av det gamla Folkpartiet! Har man inte råd med en ideologisk lojal kritiker i toppen, vad är det då för kvalitet på den liberalism som denna rörelse påstår sig inkarnera?
Riktigt goda liberaler ska gärna vara lite stökiga och bångstyriga; som publicister likt Torgny Segerstedt och Herbert Tingsten, som politiker likt Per Ahlmark och Birgitta Ohlsson. Ifrågasättandet, lidelsen, individualismen, icke-konformismen, ligger inte enbart i deras natur. Det hör även så att säga till det demokratiska, liberala uppdraget.
Futtigt, skralt och genant är det parti som Jan Björklund leder om en liberal av Ohlssons kaliber inte anses platsa.
Christian Dahlgrens Blogg 