Vakna, mardrömmen fortsätter!

Publicerad den av
Svara

Christian Dahlgren Corren

Skrivit i Corren 10/11:Corren.

Den långa mardröm som varit 2016 års osannolikt hätska, upprivande och på många sätt chockerande presidentval är över.

Men mardrömmen visade sig bara vara ett preludium till det otänkbara: Donald Trump, den vulgäraste och olämpligaste kandidat som toppat något av de stora partiernas valsedlar till Vita huset, kommer att bli USA:s nästa president. Bäva, Amerika! Bäva, världen!

Vi är nu inne på ett totalt okänt territorium.

En värre valkampanj på nationell nivå än den som nyss varit har inte skådats i USA under modern tid. De redan innan såriga motsättningarna i det politiska livet har blivit än mer inflammerade. Med Donald Trump som vinnare i denna batalj finns föga tecken på att lindring är att vänta.

Visserligen präglades hans segertal av försonlighet och en utsträckt hand till såväl vänner som motståndare, en för Trump osedvanlig eftergift till traditionell kutym i dessa sammanhang. Men trovärdigheten är inte direkt slående.

Vi har ändå att göra med en sällsynt polariserande figur som nått den högsta makten på tvärs även inom sitt eget parti, vilket han mer eller mindre kapade i vårens premiärval.

Från ruta ett har Trumps bana till Vita huset varit en freakshow av brutalt språkbruk, vilda konspirationsteorier, ett budskap genomsyrat av isolationism, rasism, sexism, avsky mot den fria pressen och den amerikanska demokratins institutioner.

Gensvaret han mött hos väljarna är ett skrämmande mått på hur djupt motviljan mot etablissemanget är i breda folklager och är en vådlig draksådd för framtiden.

Demokraterna visade samtidigt en förbluffande tondövhet genom att inte kunna vaska fram en fräschare kandidat än Hillary Clinton. Att i dynastisk anda bereda vägen för nomineringen av henne, en skandalomsusad och illa omtyckt personifikation av Washingtons politiska klass, var och är en magstark utmaning i det klimat som råder. Priset blev också högt.

Bara utsikten att den första färgade presidenten i USA:s historia skulle följas av den första kvinnliga, var bensin på elden för de högerreaktionära krafter som förgiftar mycket av dagens amerikanska samhällsdebatt.

De är egentligen inte intresserade av gängse politik, utan ser snarare USA som slagfält för ett konservativt kulturkrig mot den elitistiska liberala mitten-vänster som de främsta hatobjekten Obama och Clinton representerar i deras tankevärld. Trump gjorde till sin politiska affärsidé att utnyttja dessa stämningar i sitt antietablissemangskorståg och att sakfrågorna hamnade i skuggan av valkampanjens gräsliga gyttjebrottning är symptomatiskt.

Vart nu denna söndrade nation med sitt krisande politiska system går är en otäckt öppen fråga. Det har bäring på hela efterkrigstidens världsordning som redan visat oroande upplösningstendenser. Den västliga liberala demokratin har inte varit så utsatt sedan 1930-talet.

Med ett aggressivt Ryssland som flyttar fram sina positioner, Brexit och ett försvagat EU, en Donald Trump som överger Pax Americana, samt kanske nästa år Marine Le Pen som statschef i Frankrike, kan den perfekta stormen vara under uppsegling.

Och vem vet? Är en president Trump de facto möjlig i USA, vad säger då att en statsminister vid namn Jimmie Åkesson vore omöjlig i Sverige?

Arma, arma USA!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/11:Corren.

Det var ingen tvekan om att Bob Doles ord kom från hjärtat.

”Han var en stark allierad om synsätten sammanföll, men en formidabel motståndare om han hade en annorlunda åsikt. Även om han hade sin egen ideologiska övertygelse, strävade han alltid efter en tvåpartilösning i frågor som var av betydelse för det amerikanska folket och ingen annan var bättre att finna gemensam grund för kompromisser än honom.”

Vem talade Dole om? Ted Kennedy, som då nyss avlidit sommaren 2009.

Den moderate högermannen Bob Dole var republikansk senatsledare 1985-1996, det sistnämnda året lämnade han kongressen för att utmana Bill Clinton i presidentvalet. Kennedy var i decennier en tung demokratisk senator på vänsterflanken. Ändå var de en sorts kompanjoner, som trots skilda politiska och idémässiga revir inte sällan framgångsrikt kunde mötas i lagstiftningsarbetet.

USAEpoken Dole/Kennedy känns idag som en mycket fjärran värld.

Den vittrade sönder i samband med Bill Clintons två mandatperioder som den förste presidenten ur efterkrigstidens kulturliberala babyboom-generation, ett anatema för det mer konservativa Amerika som såg traditionella värden utmanade och började hårdmobilsera för att sänka Bill – och Hillary! – Clinton till varje pris (minns den bisarra Lewinskyskandalen 1998 som ledde till riksrättsåtal mot presidenten).

Valet av George W Bush gjorde inte saken bättre, en hatfigur för vänstern som fruktade en konservativ backlash. Skyttegravarna grävdes djupare, stämningarna blev allt giftigare och konfrontativa.

Det var i kontrast till denna oroande förfallsprocess som Barack Obama steg fram 2008 och väckte en våg entusiasm med sin närmast messianska retorik. Vilket var hans främsta vallöfte? Inte sjukvårdsreformen. Utan att frälsa Washington från den destruktiva polarisering som fått maktmaskineriet att nå graden av baklås.

Hur väl Obama lyckades illustrerades 2010 när den demokratiske senatorn Evan Bayh, son till den legendariske Indianasenatorn Birch Bayh, meddelande att han tröttnat på eländet och beslutat hoppa av: ”Kongressen fungerar inte som den borde. Det är för mycket partipolitik och för lite framsteg, för mycket trångsynt ideologi och för lite praktisk problemlösning”.

Oförsonligheten är nu värre än i mannaminne. Republikanerna (med majoritet i kongressens båda kamrar) har exempelvis sedan i våras blockerat Barack Obamas nominering av Merrick Garland som ersättare för den bortgångne konservative domaren Antonin Scalia i Högsta domstolen. Garland borde inte vara en hopplös kandidat.

Han är en allmänt ansedd jurist i den politiska mittfåran, men tillåts inte ens en sedvanlig kongressutfrågning! Detta är inte seriös politik, det är sabotage.

Som klimatet utvecklat sig, är någon förvånad över att årets presidentkampanj blivit en så brutalt smutsig och mardrömslikt lumpen historia?

USA har denna tisdag att välja mellan alternativet Hillary Clinton eller Donald Trump; bägge synnerligen misstrodda i breda folklager och av goda skäl.

Clinton är sinnebilden för den trixande, korruptionssolkade politiska eliten. Trump är den vulgärpopulistiske outsidern utan spärrar som ridit högt på missnöjet med hela maktapparaten. Dikotomin ter sig symptomatisk för USA:s deprimerande politiska tillstånd.

Oavsett utgång, och även om Clinton vore det minst dåliga valet av de två, lär återvinnandet av den civiliserade, konstruktiva anda som Dole/Kennedy representerade dröja länge, länge än.

Var är vår Clemenceau?

Publicerad den av
Svara

Clemenceau

Skrivit i CoCorren.rren 7/1:

Vi har varken ett försvar eller ett ledarskap! Anklagelsen utslungades 1914 av Georges Clemenceau, den store franske politikern och tidningsmannen, mot de som misskött hans lands beredskap. Clemenceau?

Möjligen klingar hans namn inte med samma självklarhet som Charles de Gaulle och Winston Churchill på våra breddgrader, det är synd. Ty vad dessa bägge portalfigurer i den europeiska historien senare blev, förkroppsligade Georges Clemenceau redan vid epoken kring första världskriget.

Att en militär stormaktskonflikt skulle utbryta var ingalunda givet, precis som idag. Dock såg Clemenceau hotande tecken från det autokratiska kejsardömet Tyskland – republiken Frankrikes arvfiende – som inte var att leka med och att det därför var nödvändigt att hålla garden uppe.

Hans varningar möttes med döva öron. De styrande föredrog att hoppas på fortsatt fred. Clemenceau lyckades emellertid driva igenom en förlängning av värnplikten (som kortats 1905), men förskräcktes av materialbristen.

Att armén saknade tungt artilleri ursäktades fåraktigt av krigsministern 1914 med att regeringen dragit ner på försvarsanslagen. Clemenceau dundrade med den berättigade frågan: ”Vad kommer att hända med stridsmoralen om soldaterna upptäcker att de är inom räckhåll för fiendens kanoner, medan det egna artilleriet inte når fram till fienderna?”.

Han konstaterade kallt att det är fåfängt att vara hjälte på slagfältet, om det inte finns vapen och ammunition.

Kort efter detta meningsutbyte skrev Georges Clemenceau i sin tidning L´Homme Libre: ”Låt oss handla så att inte våra barn behöver slå ner sina ögon när våra namn nämns”. Nästa dag anföll Tyskland…

Om detta berättar författaren Mats Krantz i en fin, nyutkommen bok: Den franske Tigern. På svenska är det den första heltäckande biografin om Clemenceau (1841-1929) och rekommenderas gärna som rykande aktuell läsning i novemberrusket.

Frankrike var skamligt illa förberett när den moderna, välutrustade tyska krigsmaskinen invaderade. Priset blev ofattbart högt. 1917 var fransmännen i princip slagna, tongivande kretsar ville ge upp. Dessbättre överläts regeringsrodret istället till kraftpaketet Clemenceau. Han ingöt nytt tigeraktigt mod som skingrade defaitismen och fick nationen att härda ut till seger.

Fast utan bistånd från Frankrikes allierade Storbritannien och, sent i kriget, USA hade knappast ens Clemenceaus benhårda försvarsvilja räckt för att knäcka den tyska militärdiktaturen och rädda republikens frihet.

Vad har detta att säga oss?

Antag att Georges Clemenceau, här och nu, gjort comeback från ovan som politiker och journalist i Sverige. Han hade utan vidare kunnat hoppa direkt in i försvarsdebatten.

Det vore bara för honom att i stort sett blåsa dammet av sina gamla debattinlägg; byta ut kejsar-Tyskland mot Putin-Ryssland, omvandla uppgifterna om den underfinansierade och otillräckligt rustade franska försvarsmakten 1914 till den svenska 2016, reprisera sitt hudflängande av politikerkårens oförmåga att hantera det mörknande säkerhetsläget och – vis av tidigare erfarenhet – peka på vikten av allierade om det värsta skulle inträffa.

Tyvärr har vi ingen Clemenceau.

Konseljpresident Georges Clemenceau med general Pershing 1918.

Konseljpresident Georges Clemenceau med USA:s general Pershing 1918.

Ett anständigt liv

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/11:Corren.

Okej, Gabriel Wikström – folkhälsoministern – är ingen politikerfavorit i dessa spalter. Hans ogenerade förmyndar- och förbudsiver, den nakna böjelsen att göra hederliga medborgares privata leverne till en statsangelägenhet i obehaglig paternalistisk överhetstradition; det har vi flera gånger rullat honom i tjära och fjäder för.

Vilket inte på något sätt står i vägen för detta erkännande: Gabriel Wikström står bakom en av de bästa propositionerna som en svensk regering författat på länge.

Sedan tidigare finns möjlighet att inom samtliga landsting erbjuda narkotikamissbrukare sprutbyten. Problemet är kommunerna har veto och använder det. Av våra 290 kommuner är det inte ens tio som har sprutbytesmottagningar, inga av dessa finns i Östergötland (Linköpings brukarförening tillhandahåller dock på ideell basis rena sprutor i mån av tillgång).

Nu vill Wikström avskaffa den kommunala stoppbocken mot sprutbyten, vidare sänks åldersgränsen för deltagande från 20 till 18 år. Lagändringen väntas träda i kraft under våren.

Det är ett betydelsefullt genombrott där konturerna äntligen anas av en rimligare svensk narkotikapolitik.

Tragiskt nog har partierna både till höger och vänster präglats av en rigid, enögd moralism på detta område, något som icke minst sprutdebatten gett talrika tröttsamt ovetenskapliga exempel på. Att implicit eller explicit låta påskina att sprutbyten öppnar portarna till ett samhälle begravet i knarkliberalismens träsk är en gammal vals, störande falsk.

Frågan handlar ju inte om att avkriminalisera bruket av narkotika. Det handlar om att förhålla sig till verkligheten.

Injektionsnarkomaner tillhör våra absolut mest utsatta medmänniskor, vars trasiga marginalexistenser i sig utgör en lika sorglig som skakande varning för allt vad drogmissbruk heter.

Ett anständigt liv, andra del i Stefan Jarls dokumentära mästerverk ModstriloginDen som inte förmår se sanningen i vitögat på städernas sjaskiga bakgator, kan använda DVD-spelaren och studera Stefan Jarls film Ett anständigt liv, en dokumentär skildring av knarkhelvetet i Stockholm som inte förlorat ett uns av sin emotionella styrka sedan premiären 1979.

Varken polisiära batonger eller partipolitiska pekpinnar är någon särskilt effektiv hjälp åt dem som redan fastnat i tungt missbruk (att vi har den högsta narkotikadödligheten i EU näst Estland är talande för hur lyckad den traditionella folkhemslinjen varit – fem gånger fler knarkberoende än EU-genomsnittet avlider i Sverige!).

Däremot kan fria sprutbyten substantiellt bidra till att reducera skaderiskerna i narkomanernas livsföring, främst smittspridning av HIV, hepatit C och andra farliga infektionssjukdomar. Naturligtvis ska även ett sprutbytesprogram innefatta erbjudande om hälsokontroll, samtal med kuratorer, behandling, et cetera.

Kampen mot narkotikan är viktig och nödvändig. Men den rättfärdigar inte att vi samtidigt är kallhjärtade mot narkomanerna – människor som kunde varit vem som helst av oss, du eller jag. Sprutbyten är inte enbart ett medel för vård och lindring. Det är också ett uttryck för humanism.

Varmt beröm till Gabriel Wikström för att han förstått detta och agerat därefter.

Läsning ger vingar

Publicerad den av
Svara

Maja Ekelöf

Skrivit i Corren 3/11:Corren.

När statsminister Stefan Löfven i somras annonserade idén att byta namn på skolornas höstlov till ”läslov” fick häcklarna julafton i förtid. Och visst, förslaget var tacksamt att driva gäck med.

Tror regeringen ens själva på att en simpel etikettsändring skulle vara någon bot mot trenden av svenska elevers fallande läsförståelse och utlösa rusning till biblioteken? Dessutom kan politiker ändå inte bestämma vad barnen ska ägna loven åt, kidsen är ju per definition lediga då. Och anslaget till läsfrämjande åtgärder på ynkliga fem miljoner kronor är skrattretande lågt. Ska detta kallas reform? Vilken patetisk uppvisning i fluff!

Ungefär så löd trallen.

Men läslov blev det, och just nu pågår det. Fundera lite. Är den bakomliggande tanken så fel egentligen?

Mest är det naturligtvis fråga om en signal, men signaler kan ibland vara nog så viktiga. Det har faktiskt betydelse om samhället, inklusive dess officiella institutioner som skolan, tidigt och tydligt markerar vikten av läsning och bildning. Förr var det en självklarhet. Kanske inte i lika hög utsträckning i våra dagar, tyvärr.

Att döpa om höstlovet till ett mer förpliktigande läslov är därför inte så dumt. Vad som kan förefalla ett utanpåverk, bör snarare ses som uttryck för gammalt hederligt normskapande; ett led – om än litet – i att värna och uppmuntra den läskultur varpå mycket av vår civilisation vilar.

Att uppmuntra ett nära förhållande till boken är en av de finaste gåvor vi kan ge unga människor. Låt vara att det prosaiska motivet från regeringens sida måhända främst handlar om att få barnen att prestera bättre i plugget, så att de senare ska bli anställningsbara i ett kvalifikationskrävande yrkesliv och utvecklas till ”lönsamma” samhällsmedborgare som snällt jobbar ihop skatt till systemet.

Men läsning är mycket större än detta. Läsning är i vid mening en fråga om frihet; att riva gränserna för den egna tillvaron, öka sitt existentiella utrymme och stå själsligt starkare.

Få har fångat det så anslående som Maja Ekelöf i klassikern Rapport från en skurhink (1970). Ekelöf är en medelålders städerska och ensamstående mor i Karlskoga. Inkomsten är blygsam, arbetet hårt och otacksamt. Emellertid älskar hon att läsa och det gör henne på ett icke oväsentligt plan rikare än många andra:

”Nog har jag varit fastrotad vid Solvargsvägen under många års tid, men jag har samtidigt känt smörlamporna osa i Tibet och hört bönevimplarna fladdra i Lhasa. Jag har klättrat i Kalmantjockas bergsmassiv. Jag har rest genom ’Det lyckliga Arabien’. Jag har levat i gammal-egyptisk tid. Jag har bott i grottor i Kina. Jag har trängts bland slummen i storstäderna i Amerika och Asien. Jag har varit i London och även på den engelska landsbygden. I Sverige har jag också rest genom böckerna. På den sörmländska landsbygden, i Tived-skogarna och i de norrländska skogarna. Men jag har också varit i koncentrationsläger och fängelsehålor i många länder”.

Och, som erfarna kloka ord på vägen till alla läslovslediga:

”Böcker… äger man tillträde till dem finns ingen ensamhet. Man är inte ensam även om man vore inspärrad i en cell, ty böckerna bär man med sig, man har dem inom sig fast de inte är med. Man kan vistas var man vill om man en gång fått tillträde till böckernas värld”.

Att lita på det levande

Publicerad den av
Svara

Romantikernas credo: att göra livet helt levande igen. Det kräver inget radikalt himlastormande, ingen rastlös sökande berusning. I själva verket motsatsen, om man är seriös i strävan att möta tillvaron fullt ut. Gå djupare, långsammare, mer nedtonad öppen in i dagen. Låt den omfamna dig i stilla förtröstan. Denna mjuka tillit är det verkliga äventyrets hemlighet. Pröva och avtäck dess dolda löften. Samklangen mellan den yttre rymden och den inre kommer att infinna sig.

Caspar David Friedrich, Der Wanderer über dem Nebelmeer, 1818.

Caspar David Friedrich, Der Wanderer über dem Nebelmeer, 1818.