Ska vi jobba mindre?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/9:Corren.

Regeringen har levererat sin höstbudget. Och med den följer en gammal blocköverskridande klassiker: höjd skatt på alkohol och bensin.

Politikerna vill ju gärna att vi medborgare både ska konsumera mindre rusdrycker och köra mindre bil, det anses befrämjande för folkhälsan och miljön. Skattehöjningar som dessa är fiffigt skottsäkra också.

Den som dristar sig till att protestera kan lätt avfärdas som en suspekt figur, tacksam att insinuant utmåla som populistiskt glad i flaskan och i avgasiga motorer. Tar inget ansvar för nykterheten! Tar inget ansvar för klimatet! Fy på sig, samvetslösa typ!

Så var den debatten åter vunnen (om debatten ens uppstått, sällan vill någon ur oppositionen riskera att hamna i riksdagens skamvrå för subversiva, folkförförande sprit- och bensinvänner).

Men lika enkelt bör vi inte låta regeringen komma undan denna gång. Ty den rödgröna ministären har även låtit meddela höjd inkomstskatt, fler svenskar hamnar över brytpunkten där den statliga skatten slår till, det blir tuffa marginaleffekter. Var tredje heltidsarbetande person i Sverige får mindre än hälften kvar av en löneökning i plånboken när fogden är färdig med håven.

Därmed är finansminister Magdalena Andersson blottad för den intressanta, ständigt svårbesvarade frågan: Om tyngre pålagor på alkohol och bensin anses rätt och riktigt för att motverka konsumtionen av dessa dubiösa produkter, varför är då höjd skatt på arbete, flit och strävsamhet rätt och riktigt?

Alliansregeringen var inte bättre när det gällde ökad beskattning av människor som handlade i Systembolagets monopolbutiker eller tankade bilen vid macken. Men det blåa laget sänkte ändå skatten på arbete.

Var finns logiken nu? Är syftet att få folk att såväl dricka mindre, köra bil mindre, som att jobba mindre? Dessutom blir det ännu mindre lockande att utbilda sig (redan idag utmärker sig Sverige som det land där det är mest olönsamt att plugga vidare efter gymnasiet, enligt OECD).

Vad vill denna regering egentligen att vi ska göra? Stanna hemma och skåla i morotsjuice framför TV:n? Okej, slutraljerat. Poängen torde framgå.

Det är ingen klok politik att öka skatten på ansträngning, då sker inte lika mycket ansträngning – i alla fall inte beskattningsbar och välståndsbildande sådan. Vilket regeringen säkert vet.

Men de är ju tvingade att hålla sitt stödhjul Vänsterpartiet på gott humör, som tycker ökad skatt på ansträngning är ”rättvisa”. Därav en budget som pekar mer mot missväxt än tillväxt. Trist.

Slagsmålens rörelse

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/9:Corren.

Förra veckan bjöd på storm i Liberalerna när Jan Björklunds toppstyrande falang ville straffa ut partiets klarast lysande ideologiska förmåga – den rakryggade Birgitta Ohlsson. Inför öppen ridå sköt Björklunds och Ohlssons anhängare skarpt mot varandra i ett offentligt försök till socialliberal harakiri.

Bråk och fulspel tycks å andra sidan vara en gammal folkpartistisk tradition. Ett tag i 1900-talets början klövs till och med partiet i två när stadsliberaler och frisinnade inte stod ut med varandras syn på alkohol.

Riktigt onykter stämning blev det även under Per Gahrtons dagar som ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund i det radikala decennieskiftet mellan 60- och 70-tal. Snacka om polarisering! Gahrton försökte göra FPU till en slags tidsandans 68-rörelse light så långt ut det bara gick på den socialliberala vänsterflanken, fast utan att tippa över i marxism.

Det innebar förstås en ständig, mycket medveten illojal oppositionskurs mot moderpartiet.

Föga förvånande bottenfrös relationerna mellan FPU och FP:s ledare. Sven Wedén kallade Gahrton för ”lymmel”. Gunnar Helén skällde ut FPU:arna på kongressen 1970 när dessa krävde uppslutning bakom den stalinistiska diktaturen i Nordvietnam under kriget i Sydostasien. ”Gå hem och läs historia”, röt Helén.

Dessa spänningar var förstås tacksamt stoff för journalisterna. Men Gahrtons linje drev inte bara ungdomsförbundet och moderpartiet isär. Även FPU var snart på väg att spricka.

En avgörande stötesten blev Mellanösternpolitiken. FPU hyste traditionellt varma sympatier för Israel, inte minst Per Ahlmark hade gjort berömvärda insatser i frågan. Gahrton omfamnade dock närmast reservationslöst palestinska PLO i den fortlöpande konflikt som uppstått efter Sexdagarskriget 1967. En totalt omöjlig hållning för många.

När Gahrton ställde upp för återval 1971 lanserades Lars Leijonborg som motkandidat av mer sansade ungliberaler. Massmedias intresse ökade i samma takt. FPU-fighten hängde som en följetong på tidningarnas löpsedlar. Gahrton och Leijonborg fick till och med utkämpa en halvtimmes TV-debatt mot varandra innan kongressen.

TV-kameror var också på plats under de hätska kongressdagarna. När krutröken lagt sig i talarstolen visade det sig att Leijonborg vunnit kampen om FPU med minsta möjliga marginal. 50-49 löd röstsiffrorna. Enligt ryktet möjliggjordes Leijonborgs seger genom att ett Gahrtonvänligt ombud låstes in på en toalett under omröstningen!

Skaror av gahrtonister lämnade därefter FPU i bitter besvikelse. Distriktsexpeditioner övergavs så bokstavligt att inte ens stolar och bord fanns kvar. På något ställe lär pengarna i distriktskassan ha skänkts till FNL.

Men FPU räddades ändå från Liberala studentförbundets öde som sadlade om till socialismen. Vart Gahrton senare själv tog vägen är inte obekant. Många år senare frågade jag Per Ahlmark om denna vilda Gahrtonepok. Den tidigare FP-ledaren skrädde inte orden: ”Per Gahrton förstörde Folkpartiets ungdomsförbund. Jag hoppas att han lyckas förstöra Miljöpartiet på samma sätt.”

Numera verkar det gamla Folkpartiet vara på väg att kvadda sig självt bort från riksdagen med Jan Björklund. Men de är bra på att skapa rubriker i alla fall.

När politiken blivit Plopp

Publicerad den av
Svara

Plopp

Skrivit i Corren 17/9:Corren.

I kulturdebatten råder aldrig brist på angelägna ämnen att penetrera. En vän kastade exempelvis nyligen in en brandfackla med påståendet att Skotte är chokladbitarnas Jethro Tull. Detta kan nog äga sin riktighet.

För min del vill jag hävda att Plopp är motsvarigheten till Sweet. Den som tvivlar kan lyssna på skivan Desolation Boulevard. Samma konsistens. Det är liksom en småfeg, hård hinna med ett sött, lite kletigt innandöme som man i förstone lätt tar till sig. Men som sedan lämnar en slags obestämd, desillusionerad eftersmak.

Varken Plopp eller Sweet går hela vägen till fullbordan i någon bestämd riktning. Man får känslan att de förfar sin substans, den substans de skulle kunna haft om de förmått fylla ut hela sin potentiella karaktär. Kvar är intrycket av en vilsen identitetslöshet med drag av desperation att försöka vara alla – och därmed ingen – till lags.

Skulle man kunna säga att så även är fallet inom den svenska politiken överlag? Bortom den ideologiska söndagsskoleretoriken, som det ju aldrig blir något rejält av med, har de flesta partierna i praktiken parkerat sig i det ljumma mittfältets Plopp- och Sweet-ruta.

En iakttagare har konstaterat följande: ”Enigheten ifråga om grundläggande värderingar har i det hela ökats, det kan ingen förkunnare av ideologiernas kraft förneka, men enighet är, utom i krig, inte någon eldande företeelse. Med de stora motsättningarnas mildring blir taktiken, viljan till missförstånd och felfinnande i detaljer, viktigare än tidigare, och drömmen om drabbningar mellan stora andar och mäktiga idéer viker för en verklighet av finter, intriger, angrepp och kompromisser i röstvärvningens tecken”.

Dessa ord skrev Herbert Tingsten redan 1970 apropå utvecklingen i den mogna demokratin, där de eldfängda striderna falnat och ersatts av den gråa vardagslunken. Men är det självklart illa?

Se på SD, Nationella fronten i Frankrike eller Donald Trump i USA som är allt annat än mesiga mittfältare. Är de att föredra? I Bibeln förkunnas att de ljumma skola utspys. Begrunda vad det skulle betyda på det samhälleliga planet. Ska vi leva tillsammans i hyggligt lugn är tvärtom den ljumma mildheten en välsignelse. Det blir sällan en trevlig situation om brinnande, radikala själar med utopiska idéer ges fritt spelrum.

Visst, vill man vara styggt kritisk kan många etablerade partier liknas vid Plopp.

Fast man skulle lika gärna kunna hävda att de förstått måttfullhetens evangelium och att detta har sina kloka fördelar. Ty hellre småtrist detaljbråk än revolutionära bataljer som historiskt brukar peka åt ett håll: helvetet.

Orimligt bussbeslut?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/9:Corren.

Närmare 30 landsbygdslinjer har upphört och flera andra har fått ett minskat antal turer. Det är inte konstigt att många boende utanför tätorten är besvikna och arga över detta tuffa bussbeslut från makthavarna i Region Östergötland.

Ännu en oroande neddragning av samhällsservicen. Butiker försvinner, postutdelningen försämras, et cetera. Och så nu detta slag mot kollektivtrafiken.

Vad hände med parollen om att hela landet ska leva? Är det bara en politisk floskel? Den aktuella ”stora bussmassakern” är ett utmärkt tillfälle till debatt kring just detta. Låt ”pamparna” förklara sig!

Vilket också Göran Gunnarsson (C), ordförande i Region Östergötlands trafik- och samhällsplaneringsnämnd har gjort. Därtill på ett tydligt, öppet sätt i tidningar, på sociala medier, och vid landsbygdsträffar som i Björkfors tidigare under veckan.

Han har lagt fakta på bordet och redovisat grunderna för regionens ställningstagande, som för linje 666 mellan Fornåsa och Mantorp. Tre turer varje dag. Genomsnittligt antal påstigande per tur: 1,2 personer. Summa biljettintäkter under ett år: 9485 kronor. Årlig trafikkostnad: 587 802 kronor.

Även med den bästa vilja i världen är det faktiskt svårt att se hur en sådan busslinje (det finns flera liknande exempel) kan anses försvarbar.

Således vore det knappast korrekt att anklaga de styrande i Region Östergötland för någon slags nonchalant landsbygdsfientlighet. Skattekollektivets resurser är inte oändliga. Våra förtroendevalda har en skyldighet gentemot sina uppdragsgivare – väljarna – att göra prioriteringar och avvägningar, det är ett bistert faktum.

Förutsättningarna att bo landsbygden är också oundvikligen annorlunda än att bo i en stad. Är inte det själva poängen med att välja att leva på landet eller i tätorten?

Den heta diskussionen kring nedskärningen av busslinjerna bottnar nog till icke ringa grad i en generell känsla av att landsbygden missgynnas, den känslan ska respekteras och tas på allvar.

En god början är att klargöra en rimlig ansvarsfördelning mellan civilsamhället och den offentliga sfären gällande landsbygdsvillkoren. Det hedrar Göran Gunnarsson att han med utgångspunkt från kollektivtrafiken är inne på det spåret, samtidigt som han bidrar med konstruktiva förslag och är villig till en rak medborgardialog i frågan.

Så låt oss alla intresserade ta den kastade handsken i ett fortsatt engagerat samtal.