Kontanter att värna

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/9:Corren.

Cash is king! Så brukade det heta förr, åtminstone.

Att utan krusiduller betala kontant ingav respekt, borgade för trovärdighet och stadd kassa. Ofta vid större affärer kunde kontantbetalaren räkna med ett visst övertag, en extra fördel, i förhandlingen med motparten. Den person som öppnade plånboken och lade pengarna direkt på bordet gjorde intryck, det var ingen att dribbla med.

Företag som hade god tillgång på likvida medel visade att verksamheten var lyckad, finanserna sunda och potentialen lovande.

Men går trenden idag mot omvända världen – cash is nothing?

Det uttrycket tycks i alla fall de svenska bankerna anammat, ivriga som de är att slippa besvärlig och fördyrande kontanthantering. Samtidigt har användningen av kort och olika former av digitala betalvägar vunnit stadig mark i folkdjupet. Fortsätter utvecklingen som hittills framstår snart inte länge det kontantlösa samhället likt en utopi.

Något att välkomna? Björn Eriksson, vår tidigare landshövding i Östergötland som är still going strong inte bara i egenskap av krönikör i Corren utan även bland annat som ledare för kontantupproret, anser definitivt inte det.

På nyhetsplats i lördagens tidning pekar han på baksidan av storbankernas kontantfientlighet. Exempelvis hamnar inte sällan pensionärer i kläm som föredrar att betala räkningar på gammalt hederligt vis. Föreningslivet får det besvärligt när banksektorn ogärna vill ta emot deras sedlar och mynt. Et cetera.

Nu är ju kontanter ännu i högsta grad ett legalt betalningsmedel. Att bankerna utifrån omsorg av sina vinstmarginaler ändå försöker tvångsomvända människor till användning av kort och transaktioner via dator eller mobil, skulle därför kunna ses som våld mot demokratin.

En annan aspekt på det, är vad en helt kontantlös tillvaro betyder för den individuella integriteten.

Vi skulle aldrig ens kunna köpa en glass i kiosken utan att lämna digitala spår efter oss. Våra liv kan kartläggas i minsta detalj av en orwellsk Storebror. Inte ett förtjänat eller spenderat öre kan undanhållas från redovisning, om de som rattar kontrollapparaten är på det humöret.

Med endast digitala slantar vore vi även piskade att lita på banksystemets absoluta trygghet, då vi saknar möjligheten att ta ut fysiska pengar från kontot och gömma i madrassen eller liknande under mindre trevliga tider.

Kort sagt, det finns goda skäl att låta cash förbli king. Ty cash är också freedom.

Parkeringar åt folket!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/9:Corren.

Det är krångligt att köra bil i Linköping och det är krångligt att parkera. Det är väl ingen fjäder i hatten för en av Sveriges största städer? (Om man nu inte tycker ideologiskt illa om den individuella folkliga frihetsmaskin som bilen är, förstås). Ett känt sorgebarn i sammanhanget är parkeringseländet vid Universitetssjukhuset.

Patienter och personal kan irriterat få snurra runt länge i väntan på att en ledig plats ska uppenbara sig. Nu ska dessutom vårdpersonalen på US – liksom i övriga regionen – tvingas betala för att parkera medan de jobbar. Det har regionens politiker bestämt.

Fast själva undviker politikerna att smaka samma beska medicin och hävdar rätten att gratisparkera för sitt eget skrå. Ska vi köpa Marie Morells resonemang, hon är andre vice ordförande i regionstyrelsen (M), är detta nödvändigt utifrån demokratisk synpunkt. Tja, vad säger man? Alla ska vara jämlika i vårt system. Men några måste liksom vara lite jämlikare.

Bakgrunden till avgiftsbeläggandet är, som Corren tidigare rapporterat, att Skatteverket ogillar att vårdpersonalen får parkera fritt när inte allmänheten får det. De sjukhusanställda ska förmånsbeskattas i den heliga statsrättvisans namn, lyder budet.

Därför väljer regionpolitikerna, som alltså ersätter sig själva för alla bilrese- och parkeringskostnader i tjänsten (demokratin ni vet), att kräva betalt för de sjukhusanställdas parkeringar i tjänsten. Det tycker inte regionledningen att någon bör sucka över.

Ty blir det dyrare att använda bilen (för andra, nota bene) är det ju bra för miljön, folket ska helst cykla eller åka kollektivt.

Det är dock inte en orimlig invändning som Maria Ljung från Vårdförbundet i Östergötland uttrycker från sitt mer jordnära perspektiv: ”Så länge inte kollektivtrafiken är utbyggd utanför städerna – eller på nätterna – är det många som är helt beroende av bil för att ta sig till jobbet. Många av våra medlemmar har låg lön och för dem handlar det här om mycket pengar” (Corren 31/8).

Det är tufft nog att arbeta i vården och sjukhuspersonalens insatser är bokstavligen livsviktiga. Är det ändå inte fel människor att försura tillvaron för?

Här är ett tips. Låt demokratin på p-platsområdet gälla alla. Är parkeringsutrymmet för snålt, lös det och utvidga. Inga avgifter för någon, inför P-skiva enligt Vadstenas modell.

Vips, problemen är ur världen och regionledningen får tillfälle att visa konkret uppskattning för dem som tar hand om oss när vi är sjuka.

Sportjournalistikens Miles Davis

Publicerad den av
Svara

Bengt Grive

Tänk om man vore Bengt Grive istället, den saknade SVT-eleganten och idrottsmurvelen par exellance. Receptet är att kommentera sparsmakat, låta TV-bilderna tala så man i sändning kan gå ner i Wimbledonbaren och ta en whiskey utan att tittarna märker något, sedan übercoolt komma tillbaka inför avgörande bollen mot Connors och ge Borg rådet: ”Ta rak backhand för den är du säker på… Och han gör det”. Världsklass.

Wimbledonfinalen 1977, tyvärr utan Grive i denna version, men vi får tänka oss honom!

Varför är vinst dåligt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/9:Corren.

Inte till salu! Det var Vänsterpartiets paradbudskap i senaste valrörelsen. Jonas Sjöstedt åkte land och rike runt med kravet på att få bort vinstintresset ur välfärdssektorn.

I mörka färger målade han upp bilden av privata girigbukar som förvandlade sjukvård, skola och omsorg till ett oansvarigt marknadsgyckel och skrattade hela vägen till Jersey med skattebetalarnas pengar.  Vänsterpartiet gjorde inget kanonval på kuppen, men fick ändå S/MP-regeringen att utreda frågan.

Malmös tidigare ”starke man”, Ilmar Reepalu (S), tilldelades uppdraget och nu har det läckt ut vad han tänker föreslå. Inget direkt förbud mot vinstintressen (det vore praktiskt och politiskt omöjligt). Dock en slags kompromiss som köttben åt Sjöstedt och andra 1970-talsromantiserande socialstatsnostalgiker: alla välfärdsföretagare får maximalt göra ett vinstuttag på åtta procent av investerat kapital.

Är det en vettig idé? Ja – om man anser att lönsamhet är suspekt och att politiker i grunden är bättre lämpade att styra upp företagens verksamhet än de som har äganderätten till företagen. Låt oss backa bandet lite. Varför existerar enskilda välfärdsaktörer överhuvudtaget i Sverige?

Under 80- och 90-talen liberaliserades det offentliga välfärdsmonopolet av två avgörande orsaker.

1) Politikerna hade stora bekymmer med att lösa de växande produktivitets- och kostnadsproblemen.

2) Väljarna visade ett allt större missnöje med långa väntetider, risig service, fyrkantig byråkrati, tendenser av översitteri från myndighetspersoner och liknande som var baksidan av den gamla modellen.

Det var kort sagt ohållbart att bara köra på som vanligt, särskilt som medborgarna blev mindre kollektivistiskt sinnade, började ställa krav på valfrihet, högre kvalitet och bättre valuta för skattepengarna.

De privata välfärdsaktörerna har bidragit till att möta ett skriande behov och överlag gjort det väldigt bra (det finns undersökningar i mängd som bekräftar detta). Den ökande mångfalden och konkurrensen har även gjort att offentliga utförare blivit vassare.

Vad är då bekymret med vinsten? Är det så dåligt om ett enskilt företag visar så fin lönsamhet att staten bör gripa in med straffåtgärder? För varje seriös företagare är god vinst ett kvitto på nöjda kunder, en väl fungerande och effektiv verksamhet – samt (inte minst viktigt) vinsten är en kompensation för den risk aktören tagit genom startandet av sitt företag.

Skattekronorna – vilka bekostar välfärdstjänsten som företagaren erbjuder – har alltså använts på ett optimalt sätt.

Den oseriösa företagaren å andra sidan sänker snabbt sig själv eftersom varumärket solkas, kunderna flyr och verksamheten slås ut (om inte annat stängs den förhoppningsvis illa kvickt ner av någon tillsynsmyndighet för brott mot regelverket).

Samma incitament saknas i den offentliga sektorn med dess mer komplicerade politiska och byråkratiska styrning. Således borde vi välkomna goda vinster, fler enskilda aktörer och större inslag av marknadsmässighet i den skattefinansierade välfärden. Inte främst av ideologiska skäl, utan av rent pragmatiska.

Ilmar Reepalus förslag bäddar tyvärr för en utveckling i motsatt riktning.

Välkommen Skyttedal!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/8:Corren.

Tage Erlander måste ju rankas som en av Sveriges framgångsrikaste politiker genom tiderna. Även i internationell jämförelse lyser hans stjärna starkt. Mellan 1946 och 1969 lyckades han oavbrutet parkera sig på statsministerposten. Hela 23 år alltså! Det är ett demokratiskt världsrekord som fortfarande står sig.

Men vi ska inte glömma att han också hade formidabel sparring i form av Bertil Ohlin, legendarisk folkpartiordförande 1944-1967 och banbrytande professor i nationalekonomi (sedermera Nobelpristagare 1977).

Tillsammans kan de liknas vid den svenska politikens motsvarighet till Björn Borg och John McEnroe, vars matcher lyfte tennisen till dittills oanade höjder. Hade Erlander varit lika vass som statsminister utan den ettrige, förbluffande uthållige, oppositionsledaren Ohlin på andra sidan nätet i riksdagen? Onekligen en fängslande kontrafaktisk fråga att begrunda.

En titelförsvarare av Erlanders kaliber som ständigt måste vara på tårna eftersom han jagades svettig runt banan av konditionsbjässen Ohlin som utmanare – det är sannerligen ingen dålig politisk situation (trist bara att deras roller aldrig skiftade på grund av dåtidens bisarra tvåkammarsystem med kvardröjande majoriteter).

Vad det hela illustrerar är vilken central betydelse en välskött, hungrig opposition har i demokratin – alltså även för dem som ansvarar för styret. De som sitter vid makten tvingas spotta upp sig, försöka undvika ogenomtänkta slappheter, hålla en stark gard, verkligen visa varför de förtjänar medborgarnas förtroende och leverera.

Det vore väl synd att påstå att den majoritetskoalition (S/MP/L) som nu rattar Linköping direkt bländat väljarna med sin politik under innevarande mandatperiod. Oppositionen i stadshuset hade ju också överlag gärna kunnat vara lite mer energisk och märgfull. Känns inte läget på den lokala fronten som halvkokt puttrande?

Inte minst därför tycks KD gjort ett lyckokast när de värvat Sara Skyttedal som nytt kommunalråd efter Andreas Ardenfors. Säga vad man vill om Skyttedal – och det är de många som gör! – men nog lär hon kunna höja temperaturen ett antal behövliga grader i Linköpingspolitiken (förutsatt att inte den lokala förmågan Petra Hellsing kniper toppjobbet i nomineringsstriden, se Corren 30/8).

Som knivskarpt profilerad KDU-ordförande har Skyttedal röjt rejält i politiken och blev rent av historisk när hon på KD:s riksting drev igenom fimpandet av den famösa Decemberöverenskommelsen. Hon är oförskräckt och frimodig i sina åsikter, ett politiskt kraftpaket som gillar rampljuset och står pall i debatten, ingen lämnas oberörd av hennes uppenbarelse.

DN:s briljante journalist Björn af Kleen följde Sara Skyttedal några dagar i våras, bland annat under ett riksdagsbesök i samband med KD:s budgetpresentation. I reportaget (publicerat 27 maj) skriver han: ”I riksdagens vardagslunk sticker hon ut som en korsning mellan Modesty Blaise och Margaret Thatcher. Hon kombinerar åtsmitande klänningar med scarves med rävjaktsmotiv. Hennes närvaro osäkrar något i den parlamentariska rutinen”.

Det vore väl nått för kommunfullmäktige i Linköping!

Om kriget kommer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/8:Corren.

Att Ryssland länge uppträtt hotfullt mot de baltiska Natoländerna och betraktat dessa tidigare sovjetrepublikers suveränitet med ungefär samma illa dolda respektlöshet som Ukrainas – ja, det visste vi ju.

Och att den militaristiska Putinregimen ivrigt upprustat, ändrat Europas gränser med våld och odlat en konspiratorisk bild av väst som Rysslands nemesis – ja, det visste ju vi också. Men att detta skulle hända! Det kunde väl ingen på allvar tro!

Här sitter vi i godan ro och så går det knappt att komma ut på internet, datorerna är som knäppa. Plötsligt har en massiv attack mot Sveriges IT-system lamslagit grundläggande samhällsfunktioner och nyhetsförmedlingen är för ett tag mycket knackig. Många rykten och obekräftade uppgifter är i svang. Sedan börjar situationen bli förfärande tydlig.

Delar av Stockholm står bokstavligen i lågor efter ett ryskt militärt angrepp. Men det var bara en avledande operation i syfte att locka Försvarsmakten att skyndsamt omgruppera alla sina (tyvärr bristfälliga) resurser dit.

Från vad som först såg ut som harmlösa civila transportfartyg har ryssarna blixtlandsatt militär trupp på Gotland. Hemvärnsmännen gjorde en heroisk insats och sköt skarpt med vad som fanns till hands, men blev snabbt oskadliggjorda av ryssarna som monterade upp batterier med luftvärnsrobotar på ön.

Samtidigt överrumplas Blekinge av ryska förband som där installerar robotpjäser för sjömål. Genom att flytta fram positionerna på detta vis har Ryssland säkrat sitt egentliga byte: Baltikum. Östersjön är nu mer eller mindre låst för Natos undsättande marin- och flygstridskrafter.

Innan Nato förmått kämpa ner den effektiva eldspärren baserat på ”lånat” svenskt territorium, har Ryssland redan hunnit ta ett fast grepp om de tre baltstaterna. I praktiken är Baltikum lika förlorat som Krim. Och Sverige befinner sig i krigstillstånd för första gången sedan 1814…

Nej, detta har naturligtvis inte hänt, tack och lov. Scenariot bygger på en föredragning av Karlis Neretnieks, ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademin och tidigare chef för Försvarshögskolan, om vad vi rimligen kan räkna med skulle kunna hända – i värsta fall.

Sannolikheten att det verkligen händer? Liten, kanske försumbar. Men som Horace Engdahl illusionslöst uttrycket det: av allt att döma är krig mänsklighetens framtid. Tecknen idag tycks dessvärre inte motsäga honom.

Vore det då inte bra med ett välrustat svensk försvar? Samt att vara med i Nato så vi gemensamt kan krigsplanera förebyggande åtgärder mot scenarion som ovan?

Vi vet ju att omvärldsläget knappast är så rosigt som vi helst skulle önska. En hygglig brandförsäkring vet vi också är dumt att stå utan.

Slutsats? Skicka in svaret till din riksdagsman som beslutar i frågan.