Kris i beredskapen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/2:Corren.

Linköpings kommun oroar sig för att vår individuella krisberedskap är dålig vid allvarliga samhällsstörningar. Därför uppmanas vi att bunkra förnödenheter hemmavid för att klara oss i tre dygn, om basala funktioner slås ut. Det är ett bra och lovvärt initiativ.

Hur skulle vi fixa en plötslig situation utan el i kontakten, vatten i kranen, värme i elementen eller möjlighet att köpa mat i butikerna? Till vardags brukar de flesta av oss sannolikt inte fundera djupare kring detta. Vi är ju vana vid att allt bara naturligt finns där i vår välordnade och trygga tillvaro. Varför skulle allt inte göra det imorgon också?

Det kan tyckas lättsinnigt, men är från den lilla horisonten samtidigt mänskligt.

Men i dessa mörkande tider vid den större horisonten kan det nog vara på sin plats se över hur säkra vi egentligen sitter i våra hus. Frågan är hur säkra vi sitter i Sverige om det börjar brinna i knutarna.

Staten som ska vara den gode herden är då inte mycket att hålla i handen, precis. Hur illa det står till med det rent militära försvaret är allom bekant vid det här laget. Lika välkänt är kanske inte att den civila beredskapen inom totalförsvaret är direkt katastrofal.

De offentliga makthavarna som har ansvaret att tänka längre och skydda samhället, har nämligen tänkt precis som du och jag: varför bekymra sig?

När kalla kriget tog slut, antogs helt enkelt att det aldrig skulle bli frostigt i omvärlden igen. Således behövdes inte försvarsmaktens eldkraft för att säkra nationens gränser i någon omfattning att tala om. Försvarsmaktens underhållslager behövdes inte alls, naturligtvis ej heller några lager till civilbefolkningen.

Här pratar vi inte nedrustning, utan snarare utplåning. Alla beredskapslager, kommunala som nationella, tömdes och stängdes. Det sparade många skattekronor som glatt spenderades på trevligare saker. Planeringen för försörjningen av samhället vid ett skarpt läge kunde kastas i papperskorgen och glömmas.

Ponera att transportlederna till havs, som svarar för nästan all import, äventyras i en konflikt alternativt i värsta fall skärs av. Om det existerar någon svensk politiker eller myndighetsperson som vet hur landet då ska hållas igång med mat och drivmedel, kan de väl vara vänliga att höra av sig.

Tre dygn vill Linköpings styrande alltså att vi kommuninvånare ska kunna klara oss för egen maskin. Är det ens vad riket skulle palla? Gå in i en livsmedelsaffär och kika på hyllorna. När de är tomma, är de tomma. Bättre än så är inte den kollektiva krisberedskapen numera.

bullens

Bra att ha hemma. Staten kan inte garantera dig något.

Skärp er, politiker!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/2:Corren.

Den stora skaran av vanliga, hederliga människor som jobbar i Sverige tvingas varje månad totalt avstå ungefär sju av tio ihoparbetade kronor i skatt till den politiska klassen. För denna summa är det ingen orimlig begäran att de som håvar in våra pengar i väldiga lass också levererar därefter.

Som det är nu vore en anmälan till Konsumentombudsmannen inte helt obefogad.

På en rad för oss centrala områden, som ligger under politisk intervention, är det vi får i utbyte för betalningen dyrt och dåligt. Skolan och sjukvården är två flagranta exempel. Inte ens det som är statens oavvisliga skyldigheter att garantera medborgarna – polis, försvar, rättsväsende – har de som gör anspråk på den offentliga makten i vårt samhälle skött tillfredsställande.

Det är allvarligt och sorgligt – särskilt mot bakgrund av att vi tidigare haft ett politiskt styre, inkluderade såväl S- som M-ledda regeringar, som faktiskt varit riktigt duktiga på att i pragmatisk anda renovera och förbättra systemet. Varför är det inte så längre?

Därför att SD sprängt sönder det gamla blockpolitiska spelet. Det har skapat en förvirringens vilsenhet bland de seriösa partierna, vars kapacitet att hantera situationen lämnar mycket i övrigt att önska.

Svenska folket har blivit likt passagerare som löst kostsamma biljetter på ett kryssningsfartyg, där besättningen ger undermålig service och kaptenen förlorat navigationsförmågan – till råga på allt medan pirater hotar i vattnet. Detta ska vi naturligtvis inte behöva acceptera.

Sverige måste åter sättas på kurs med stadigt befäl på kommandobryggan. Hur ska det gå till? Mikael Odenberg, den förre moderate försvarsministern och en av arkitekterna bakom Reinfeldtepokens förnyelseprocess, efterlyser på DN Debatt (6/2) samverkan mellan Alliansen och S för att få styrfart på landet.

Vi kan inte ha svaga minoritetsregeringar som är beroende av ett utopiskt grönt stolleparti, eller av ytterkantspopulisterna i V och SD, om det ska bli reformverkstad igen. En handlingskraftig majoritet krävs för att genomföra nödvändiga och liberaliserande strukturförändringar inom bland annat bostads-, arbetsmarknads- och skattepolitiken.

Odenberg är en förnuftets röst. Lyssna på honom, Löfven, Batra & Co. Annars får väl vi andra säga till er som Dario Fo: Vi betalar inte, vi betalar inte!

Sveket mot Gösta Bohman

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/2:Corren.

Liberaliseringens strategi. Det var ämnet när Gösta Bohman talade på Medborgarskolans jubileumsstämma den 30 maj 1980. Då som nu var det brytningstid i Sverige. 70-talets djupgående strukturkris hade fått det statscentralistiska folkhemmet att knaka i fogarna, politiken präglades av hårdnade ideologisk polarisering.

Vilka krafter skulle forma morgondagens samhälle? Bohman deklarerade:

”Vi måste lära oss att dra slutsatser av det förgångnas erfarenheter. Vi har inte råd att lära om. Inte råd att upprepa gårdagens missgrepp. Liksom ekonomisk utveckling i det förflutna ställde människor och nationer inför vägval, kommer dagens kriser att ställa oss vid nya skiljevägar. Än en gång kommer vi – det är min bestämda övertygelse – att ha att välja valet mellan kollektivism och frihet. Mellan framsteg och stagnation. Vår svenska vardag är i hög grad präglad just av sådana motsättningar. Såväl kollektivistiska som utvecklingsfientliga strömningar gör sig gällande”.

Orden kunde lika gärna sagts 2017, vilket blir klart när vi ser hur två riksdagspartier sprungna ur 1900-talets värsta kollektivistiska förtryckarideologier skär pipor i vassen. Det ena är Vänsterpartiet, massivt komprometterat som inbitna öststatslakejer ända tills omvändelsen under galgen vid Berlinmurens fall.

Dessa gamla kommunister har idag getts makt och inflytande över regeringspolitiken i Sverige, vilket är en konsekvens av den Decemberöverenskommelse som Moderaterna tills helt nyligen stod bakom.

Det andra är Sverigedemokraterna, det främlingsfientliga järnrörspartiet som seglar högt i opinionen trots ändlösa skandaler och trots sina rötter i den nazistiska myllan. Detta parti har Moderaternas Anna Kinberg Batra med ett lappkast börjat sända vänskapliga signaler till i syfte att försöka välta den V-backade Löfvenregeringen. Att säga upp den olycksaliga Decemberöverenskommelsen och arbeta för en gemensam AlIiansbudget är en sak, men detta?

Någon liberaliseringens strategi kan inte finnas på kartan om Batra verkligen menar sig vilja gå i armkrok med SD, en rörelse vars visioner omsatta i praktisk politik äventyrar våra medborgerliga rättigheter och gör våld på demokratins frihets- och jämlikhetsvärden.

Olof Palme kallade en gång Moderaterna för ”en liten betydelselös sekt på högerkanten”. Men det var innan Gösta Bohman tog över och förändrade spelplanen. Likt något av en svensk Barry Goldwater legerade han konservatism med liberalism och stod för ett tydligt frihetligt budskap. Det var ett framgångsrecept som gjorde Moderaterna till borgerlighetens största och tongivande parti.

Det hus som Bohman byggde, är det hus som Batra hotar att riva, om hon öppnar dörren för krafter som är direkta motståndare till ett liberalt, individorienterat, pluralistiskt och dynamiskt utvecklingsbejakande Sverige. Sådana krafter ska man inte flirta med, inte kompromissa med, inte samverka med. Sådana krafter ska man bekämpa.

Allt annat vore, precis som Bohman varnade för 1980, att upprepa dyrköpta misstag från tidigare vägval i historien och han förklarade: ”De reformer som vi behöver i dagsläget är sådana som öppnar samhället, där det är alltför slutet, och frigör människor, där de är alltför bundna”.

Bland annat tack vare Bohmans envisa strävan blev just sådana reformer bestämmande för den övergripande politiska kursen i vårt land från 80-talet och många år framåt. Det borde Batra dra vissa slutsatser och lärdomar av istället för att släppa SD över bron. Vilka frihetliga reformer är möjliga med dem?

Post på villovägar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/2:Corren.

Uttrycket ”kommer som ett brev på posten” går väl knappast att använda längre. I alla fall inte i sin ursprungliga betydelse, som återspeglade förtroendet för det gamla Postverkets leveranssäkerhet. Det var en myndighet som grundades av gamle Axel Oxenstierna, den svenska statsmaktens organisatoriska geni. Och Oxenstierna skojade man inte med.

Det var en herre som krävde ordning, reda och effektivitet. På hans dagar, vi pratar 1600-talet, må det varit postiljoner som fick rida till häst längs leriga vägar genom mörka skogar och slåss med värja mot överfallande stråtrövare. Men posten skulle fram, och posten skulle vara framme i tid. Basta!

Det var då det. Postverket finns ej mer, det blev bolagiserat 1994 och decenniet senare uppstod Postnord (till 60 procent ägt av svenska staten). Som det käckt förkunnas på koncernens hemsida: ”I en tid av globalisering ökar behovet av gränsöverskridande kommunikations- och logistiklösningar. Därför gick svenska Posten och Post Danmark samman 2009 för att möta de nya utmaningarna”.

Hur framgångsrikt Postnord lyckats möta dessa nya utmaningar indikeras av att det numera är svårt att säga ”kommer som ett brev på posten” utan att det uppfattas som ett ironiskt skämt. Det var inte bättre förr, men det är definitivt sämre med postgången nu.

Förvisso skickas det färre brev i vår digitaliserade värld. Men nog är det en klen ursäkt för att inte tillfredställande kunna leverera de fysiska försändelser som fortfarande läggs på lådan.

I onsdagens Corren berättades om Linköpingsbon Gunill Stromkvist som fick ett julpaket med posten från USA. Det anlände en månad försenat. Med innehållet förstört. Likt Pontius Pilatus tvår dock Postnord sina händer och flyr ansvaret för uselt utfört uppdrag. Att ersätta kunden? Glöm det.

Gunill Stromkvist är långt ifrån ensam om denna trista erfarenhet.

Klagomålen har tilltagit lavinartat över Postnords utmanande sätt att sköta sitt fögderi med brev som försvinner, försenas, fellevereras eller kommer fram i trasigt skick. Post- och telestyrelsen meddelade i höstas att det aldrig varit så massivt missnöje med posten som under 2016.

Den 11 oktober begärde näringsminister Mikael Damberg ”ägarsamtal” med Postnords VD Håkan Ericsson och styrelseordförande Jens Moberg. Efteråt förklarade statsrådet att Postnord fått sex månader att skärpa sig på. Håkan Ericsson å sin sida lovade att införa något som han kallade ”Postnord lyssnar”, detta i syfte att ”jobba mera lokalt” för att ”fånga upp synpunkter” från kunderna.

Nu är vi inne i februari. Ska vi döma utifrån vad Gunill Stromkvist varit med om, går det varken särskilt bra med lyssnandet eller skärpningen. Fast varför förvånas?

Om människorna som rattar staten inte ens kan sköta dess existentiella grunduppgifter som försvar och polis, vem kan då begära att statens makthavare ska kunna garantera medborgarna en tillförlitlig post? Men konstigt nog gick det ju på 1600-talet. Axel Oxenstiernas postiljoner – kom tillbaka!

Allvarligt talat, så här kan vi inte ha det. En fungerande post tillhör samhällets civilisatoriska infrastruktur. Alltså, fixa det som måste fixas innan förtroendet helt rasat ner i källaren.

Frihetens demokrati

Publicerad den av
Svara

Historien om vår demokratis framväxt handlar om enskilda människor krav på handlingsfrihet gentemot överheten. Det har varit en kamp mellan dem som sökt frihet och de maktägande grupper i skilda tiders samhällen som velat förneka och förvägra dem denna.

Gösta BohmanGradvis har en politisk ideologi växt fram om hur det samhälle skall byggas som sätter människans frihet i centrum. Ur den processen har utgått övertygelsen om att människans frihet är det viktigaste i ett samhällsbygge.

Och från den övertygelsen har läran om demokratin fått sin utformning. Läran om hur friheten måste skyddas och garanteras av en statsmakt, som i sin tur är styrd och kontrollerad av folket självt…

Enligt vår mening förutsätter demokrati att människornas valfrihet skall prägla samhällsarbetet. Att deras livsmönster och deras miljö i vidsträckt mening skall utformas av dem själva och bero på deras egna avgöranden och deras eget ansvarstagande.

Att värna och garantera medborgarnas rätt till frihet, till privatliv och till självständighet, och att vidga möjligheterna för individuellt inflytande och personlig frihet för medborgarna.

– Gösta Bohman, riksdagstal om fri- och rättigheter, den 4 juni 1976.

Putin tar hem spelet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/2:Corren.

Det går inte att blunda för att den ryska energijätten Gazprom är ett maktinstrument i Putinregimens händer. Gasledningsprojekten Nord Stream 1 och 2 i Östersjön tjänar Kremls postsovjetiskt imperialistiska ambitioner. Västeuropa görs mer beroende av ryska energileveranser. EU blir därmed än sårbarare för Putins splittrings- och utpressarpolitik.

Samtidigt bidrar gasledningarna till att Ryssland kopplar ett starkare grepp om den strategiskt viktiga Östersjöregionen. Dessa pipelines är revirmarkörer i havet, ledningarna och dess underhållspersonal måste skyddas, väsentliga intressen bevakas. En förträfflig ursäkt för Ryssland att trappa upp sin redan mycket påtagliga, aggressiva militära närvaro.

Det var illa att Alliansregeringen 2009, i skuggan av Georgienkriget dessutom, lade sig platt för Kreml och motståndslöst accepterade bygget av Nord Stream 1. Det innebar bland annat att Gazprom tilläts utnyttja blekingehamnen i örlogsbasen Karlskrona för att bunkra upp 14 300 rörledningsdelar (varje rör var 12 meter långt och vägde 23 ton, det säger något om projektets omfång).

Marint känsligt område för svensk del? Herregud! Minns bara var den beryktade sovjetiska ubåten U137 gick på grund någonstans under kalla krigets åttiotal…

När skuggan nu fallit än tyngre och mörkare från Rysslands ockupation av Krim och krigande i östra Ukraina, har det blivit dags för Nord Stream 2. Ingen har undgått att säkerhetsläget drastiskt försämrats. Därför har heller inte Löfvenregeringen kunnat agera lika viljesvagt mot Putin som Alliansen gjorde förra gången.

Man lyckades nyligen övertala lokalpolitikerna på Gotland att inte sälja ut Slite hamn till ryssarna på samma sätt som blev fallet med Karlskrona några år tidigare. Eller övertala, förresten. Krasst handlade det snarare om att regeringen fick muta gotlänningarna med skattebidragspengar (”statlig kompensation”) för att de skulle förmås att backa.

Men regeringen har inte kunnat rubba makthavarna i den lilla landsorten Karlshamn från att för lockande rubelmiljoner låta Gazprom använda svenskt territorium för bygget av Nord Stream 2. Under tisdagen röstade kommunens majoritetskoalition – Socialdemokraterna, Liberalerna och Centern – precis som ryssarna önskat.

Inga försök till ansiktsräddande politikersnack kring detta kan dölja den faktiska konsekvensen: Kreml är enbart att gratulera som får ett potentiellt brohuvud mitt i Blekinge, nästgårds flottans Karlskrona.

Hur är det möjligt att en sådan situation kunnat uppstå?

Något måste vara allvarligt sjukt när vitala nationella säkerhetsintressen i orostider kan åsidosättas så här av en ansvarslös kommunstyrelse, medan regeringen fåraktigt tvingas skylta inför världen med neddragna brallor.

Vad sänder det för signal om Sverige? Inte lär respekten för statens förmåga att sköta sina kärnuppgifter och värna vårt konungarikes integritet öka direkt.

John Hurts bästa roll

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/1:Corren.

Tråkigt var beskedet häromdagen att den brittiske skådespelaren sir John Hurt lämnat oss, 77 år gammal. Hans insatser i filmer som Alien, Elefantmannen och Tinker Tailor Soldier Spy – bara för att nämna några – var magnifika.

Men för mig är han alltid först och främst Caligula i Jag, Claudius. Rollen blev Hurts stora och synnerligen välförtjänta genombrott.

Själv hade dock John Hurt ingen aning om att hans prestation skulle ta folk med sådan kioskvältande storm: ”Oh no. You’re just bowling along and then suddenly people like it. You think, ‘I’ve got a hit, man.’ You don’t realise that’s the public saying, ‘Welcome’”, sa han långt efteråt.

John Hurt svidar om för sin paradroll.Tolkningen av den romerske dårkejsaren måste anses som definitiv. Det svårt att ens tänka på Caligula utan att se John Hurts suveräna gestaltning framför sig.

BBC gjorde onekligen ett styvt jobb med att förvandla Robert Graves bägge tegelstensromaner om stackars Claudius och hans bisarra härskarfamilj till en miniserie i tretton avsnitt 1976. Engelsk TV-dramatik är med rätta välrenommerad och Jag, Claudius är fortfarande något av juvelen i kronan bland deras produktioner.

Trots att serien numera till förstående kan kännas mer som filmad teater – scenografin är uppenbart daterad – fångas man ändå kvickt av illusionen eftersom skådespeleriet genomgående håller yppersta kvalitet.

I den högoktaniga ensemblen gör Derek Jacobi ett gripande porträtt av huvudpersonen. Dock är det, i hård konkurrens med Livia – Siân Philips giftspindel till mor och drottning – John Hurt som glänser skarpast i rutan.

Under sina fem tilldelade avsnitt stjäl han hela showen med en formidabel uppvisning i hämningslös megalomanisk galenskap, bloddrypande maktfullkomlighet, vildsint paranoia och milt uttryckt sedeslöst leverne.

Bland annat äktar han sin syster, gör henne på smällen och äter upp fostret då han inte vill vara sämre än överguden Zevs. På meritlistan finns även bravader som utnämningen av en häst till senator och att låta romarriket gå i väpnad konflikt mot havets Neptunus (krigsbyte: snäckskal).

I dessa politikens sunkiga dagar är det en djup tröst att återvända till Jag, Claudius igen. Ty vad än Donald Trump och hans stolliga gelikar må hitta på som makthavare i våran värld, är det knappt nyhetsmässiga gäspningar i jämförelse med John Hurts plattan i botten-vanstyre som Caligula. Vi ska nog klara skivan.