”I wish he was over here”

Jag råkade en gång se Bengt Hallberg, jazzpianisten, vänta på grön gubbe vid ett övergångställe i Malmö. Det var precis utanför Triangeln. En distingerad äldre herre, i ljus skjorta och byxor, i ena handen höll han en brun portfölj – kanske med noter i, vad vet jag? Själv befann jag mig på andra sidan gatan, på väg åt ett annat håll och tänkte: ”Jaha, där är Bengt Hallberg”. Och promenerade vidare.

Nu, många år senare, fann jag en ljudfil av ett gammalt radioprogram på nätet. Det var Miles Davis som intervjuades i New York, runt 1955. Han börjar snacka om Bengt Hallberg, prisar honom som en fullkomligt suverän musiker. Få kan spela lika virtuost piano som Bengt Hallberg i det högre registret, det är mycket ovanligt. Säger Miles Davis – och väser med sin låga, raspiga whiskeyröst: ”I wish he was over here”.

1900-talets främste jazzinnovatör, den coolaste människan som vandrat på jorden, ultrahippa och extremt kräsne Miles Davis, säger alltså detta. Om Bengt Hallberg. Shit. Och jag har ju faktiskt sett Bengt Hallberg. Plötsligt känns det lite som att ha sett Miles Davis vid övergångstället. Synd bara att jag inte fattade det då.

bengt-hallberg

Tangenternas mästare. Bengt Hallberg, 1932-2013.

Vuxenansvar nu, tack!

Skrivit i Corren 10/1:Corren.

Aristoteles, den grekiske filosofen, menade att naturen avskyr vakuum. Tomrum kunde inte finnas i världen, det måste fyllas. Krasst sett skulle man kunna säga att säkerhetspolitiken, i tillvaron där ännu inte den eviga fredens himmelrike materialiserat sig, fungerar ungefär på samma vis.

Om en stat lämnar walkover i försvaret av sitt territorium och sin nationella integritet, lämnas fältet öppet för en rivaliserande stat att dominera och diktera utvecklingen.

Verklighetens kalla realiteter föreskriver därför att makt måste mötas med motmakt, vilken alltid i sista hand sitter i gevärspipan (hur trist och hårt det än låter). Därav Mao Zedongs famöst cyniska, men historiskt korrekta iakttagelse: ”Varje land har en armé, sin egen eller någon annans”.

Vår situation är inte becksvart, men kan knappast heller kallas ljus. Ty i viss mån har den svenska nedrustningslinjen – inledd av S och fullföljd av Alliansregeringen – varit en inbjudan till ett upprustande, revanschistiskt och gränsföraktande Ryssland att fylla det blågula säkerhetspolitiska tomrummet i Östersjöregionen som blivit konsekvensen av vår ovilja till egna militära muskler.

Det äventyrar Sveriges frihet och oberoende, liksom det äventyrar våra grannländers som hamnat i ett mer utsatt läge relativt Ryssland när vi släppt garden och inte är att räkna med som bidragande ”motmaktsnation”.

Okej, det var en blunder i kubik som aldrig borde skett. Sverige intecknade sorglöst en framtid med lejon sovandes vid lammen. Idag står det kristallklart att den framtiden var blott en hägring, byggd på nonchalans och önsketänkande. De av partierna som är utan synd kan ju kasta första stenen.

Fast vad hjälper att älta det?

Nu gäller snarare att det demokratiska systemets representanter kan ta vuxenansvar för det uppkomna problemet och åtgärda de värsta bristerna i vårt lands militära förmåga. Precis som den borgerliga oppositionen kräver är ökade resurser nödvändiga.

Totalt hämtar den politiska sfären in runt 1790 miljarder årligen kronor i skatt. Det borde inte vara svårt för politiker av rätta virket att börja prioritera mellan de offentliga utgiftsområdena och förklara att värnet av statens kärna bör gå före exempelvis höjda barnbidrag. Underskatta inte väljarkårens intelligens därvidlag!

Samtidigt har faktiskt Stefan Löfven en poäng i sin kritik av oppositionspartiernas ”anslagsbingo” (även om lämpligheten i statsministerns uttryck kan diskuteras). Det räcker inte att tävla om vem som kan vara mest generös med skattemedel, hur resurserna smartast ska användas är också viktigt att redovisa.

Ska pengarna få bästa möjliga effekt måste försvarets ihåliga grundorganisation repareras och krisen i personalförsörjningen lösas (kanske genom återinförd värnplikt).

Inget är gjort i en handvändning, men kan utgången av årets Folk- och Försvarskonferens i Sälen bli starten på en konstruktiv, beslutsam partipolitisk tillnyktring skulle mycket vara vunnet. Bara signalen till omvärlden att Sverige inte längre vill vara ett vakuum vore värt åtskilligt.

There is a Happy Land

bowie

There is a happy land where only children live
They don’t have the time to learn the ways Of you sir, Mr. Grownup
There’s a special place in the rhubarb fields underneath the leaves
It’s a secret place and adults aren’t allowed there Mr. Grownup,
Go away sir
Charlie Brown got’s half a crown, he’s gonna buy a kite

– David Bowie, 1967.

På randen av vulkanen

Skrivit i Corren 9/1:Corren.

Hösten 2008 konkursade Lehman Brothers, Wall Streets fjärde största investeringsbank. Amerikanska staten vägrade täcka de enorma kreditförlusterna. Beskedet punkterade den globala finansbubblan. Många banker visade sig i likhet med Lehman Brothers ha spelat oerhört högt. Hur reagerade branschens insiders?

Dom hamstrade mat, tömde sina privata konton, köpte guld och förberedde sina familjer på evakuering till landsbygden. Systemkollapsen var millimeter bort.

Om detta skriver Joris Luyendijk i boken Simma med hajar (2015) som baseras på runt 200 intervjuer med bankfolk i London City, Europas ledande finansdistrikt. Apokalypsen undveks dock. Statliga livbojar till astronomiska belopp kastades ut för att rädda banksektorn.

Lärdomar? Enligt Joris Luyendijk inte många. Den kortsiktiga finansiella spekulationskulturen kvarstår, inga egentliga strukturreformer har skett.

Att vi var ytterst nära härdsmältan 2008 var såväl politikens som finanssektorns fel. Under Bill Clinton i Vita huset blev mantrat att alla amerikaner skulle äga sina hem, även de som normalt inte hade råd.

Statliga stimulanser perverterade bolånemarknaden med osunda krediter. Dessa packades om i komplicerade värdepappersinstrument, som slappt gavs toppbetyg av kreditvärderingsinstituten och finansvärldens handel rusade feberartat. Tills korthuset rasade. Värsta chocken då har glömts, nu är det fartblinda tider igen.

Centralbankerna trollar fram floder av fiat-pengar (statsvaluta utan koppling till reella värden) ur tomma intet. Det drivs minus- eller nollräntepolitik som dränker marknaden med snorbilliga krediter, vilka till stor del sugs upp av aktiebörserna och blåser på bostadspriserna.

Traditionellt sparande är en förlustaffär. Slösandet är satt i system. Dagens konjunktur bygger på en gigantisk form av ekonomisk doping.

OECD varnar för att många länder, däribland Sverige, har en orimligt överhettad fastighetsmarknad där ett prisfall kan slå väldigt hårt. ”Man kan inte bortse från att det finns en risk för en ny finanskris. Särskilt som den vi hade för snart tio år sedan föregicks av expansiv penningpolitik som användes till dåliga investeringar och konsumtion”, säger nationalekonomen Andreas Bergh (DN 3/1).

Det otäckt att tänka på vad en förstående krasch lär innebära. Konsekvenserna kan bli värre än förra gången. Hur hanterar vi det i så fall? Köper guld och bunkrar konserver som finanshöjdarna 2008?

Mer än några andra visste de ju vilken vulkan världen dansade på randen av – och gör så sorglöst åter.

Vardagsrevolution

Iphone 1

Lanseringen hade föregåtts av en lång tids ihärdiga rykten och spekulationer. Men den 9 januari 2007, på Macworld Conference & Expo i San Francisco, kunde äntligen Apples vd Steve Jobs presentera den färdiga skapelsen: en Iphone.

”Den nya mobiltelefonen är både en avancerad telefon, en bärbar dator med internetkommunikation och inbyggd webbläsare och en Ipod musik- och mediaspelare”, rapporterade Aftonbladet.

Ännu ett språng i teknikutvecklingen som förändrade allas vår tillvaro. Det är precis tio år sedan idag.

Hellre bättre vägar

Skrivit i Corren 5/1:Corren.

Varför accepterar vi fartkameror? Minns hur det var i 90-talets början, när försöken med dessa plåtspioner längs vägarna introducerades. Upprördheten blev omfattande.

Det var inte ovanligt med regelrätta sabotage, kamerastolpar sågades ner av förgrymmade bilister. Men statsmakten gav sig inte och måste numera sägas ha vunnit.

Idag finns cirka 1500 automatiserade fartkameror riket runt och fler ska det bli, uppåt 2200 totalt och det slutar säkert inte där. I vårt eget län finns 67 stycken och tolv nya kommer under året. Vem protesterar?

Ytterst få och de betraktas ungefär som samma slags urspårade rättshaverister som gnäller över FRA-lagar, masslagaring av datainformation och andra tidigare kontroversiella – men snart stilla godtagna – ingrepp från statens svällande övervakningsapparat.

Frågan om det är vi som äger myndigheterna, eller om det i praktiken är myndigheterna som äger oss, är inget som längre anses viktigt att dryfta i den offentliga debatten. Det kan tyckas lite märkligt i en demokrati, men värdet av den personliga integriteten väger tydligen allt lättare.

I fartkamerornas fall har integritetsaspekten helt kommit att underordnas Trafikverkets ivriga tal om sparade liv – 25 om året och samtidigt räddas 70 människor från att bli svårt skadade.

Visst kan man känna olust över det maskinella vägspioneriet, men okej då – klart att vi ska lita på Trafikverket som bara vill allas vårt bästa. Fast hur har Trafikverket kommit fram till sina synbarligen övertygande exakta siffror?

Jo, matematiken bygger på en statistisk formel att om farten reduceras med X antal kilometer i timmen, så kommer olyckorna att minska med Y antal. Men var kör bilisterna i verkligheten som tryggast? På motorvägarna, där hastigheten är som högst. Hmm… Kanske är det något skumt här ändå.

Vid en kritisk granskning skulle man faktiskt kunna hävda att snacket om fartkamerornas välsignelsebringande verkan egentligen är en maskerad ursäkt för att slippa seriösare och mera kostsamma trafiksäkerhetsåtgärder. En riktig fartdåre på vägen, måhända onykter, måste stoppas – inte endast fotograferas av en maskin.

För att stoppa krävs trafikpoliser av kött och blod. Hur bra fungerar polisen och hur står det till med polisens resurser? Aj, ett jobbigt problem som maktens män och kvinnor aldrig har fått ordning på. Enklare och billigare att smälla upp kameror.

Dock spanar dessa maskinella ögon bara en liten del av dygnet – om alls – annars skulle övervakningscentralen i Kiruna dränkas av utredningsmaterial. De flesta inkomna fotografier är dock så dåliga att den förkrossande majoriteten av fartsyndarna aldrig får några böter hem i brevlådan (men i takt med utvecklingen kan det växande kameranätet nog bli effektivare med automatisk dataregistrering av varenda bil inom synhåll).

Mycket smartare och rationellare än kameror vore förstås att bygga om farliga vägsträckor till säkrare dito, och satsa på ökat underhåll av kraftigt trafikerade vägar. Drivmedelsskatten, ursprungligen riktad till just väginvesteringar, gör att pengarna finns. I överflöd.

Staten använder emellertid de mesta av intäkterna till annat. 65 miljarder kronor varje år betalas in från vägtrafikanterna i skatter och avgifter. Statens årliga vägutgifter: 25. Fartkameror är en klen och falsk ersättning, en slags flykt undan ansvar. Varför accepterar vi detta?

Bunkermentalitet i RTÖG

Skrivit i Corren 3/2:Corren.

Var tacksam att brandkåren finns. Det kan låta platt och självklart. Betänk då hur folk hade det i Linköping förr om åren. I januari 1700 till exempel. Det räckte med att en dräng placerade en stallykta så fatalt att hästarna sparkade omkull den. Stallet låg vid Stora torget, det blåste rejält, elden fick fart. Snart återstod endast aska av stadens centrala delar. En bättre start på året – ja hela seklet i detta fall – kunde Linköpingsborna haft.

Katastrofer av liknande slag var tyvärr inget ovanligt. Ända fram till 1900-talets början har många svenska städer fått sin historia skriven i ödeläggande eld. Rädslan, skräcken, ångesten för vad plötsligt uppflammande bränder kunde medföra fick alla stadsbor, överallt, bära på. Trots vaksamhet fanns inte mycket att sätta emot när lågorna fått fäste.

Idag är situationen radikalt annorlunda. Mängder av riskfaktorer är eliminerade. Vi är inte beroende av öppen eld för ljus och värme. Husen är säkrare konstruerade, det finns larm, brandvarnare, sprinklersystem, etc.

Och: vi har en stående brandkår, beredd att rycka ut dygnet runt snabbt som attan, med proffsig personal och utrustning som våra stackars förfäder ansett vara rena underverket. Inga städer behöver längre hotas att mer eller mindre raderas ut från kartan som kriget kommit om olyckan är framme.

Men brand kan orsaka väldiga tragedier ändå, hur vi än försöker förebygga och skydda oss. Inga fullständiga garantier existerar mot någonting. Minsta barn lär i det sammanhanget begripa vikten av en fungerande räddningstjänst. Dess insatser för att i nöd bekämpa eld och begränsa skador, trygga liv och egendom, är av oskattbar betydelse.

Varenda medborgare i dessa trakter borde därför känna oro och upprördhet över vanskötseln av Räddtjänsten Östra Götaland (RTÖG). Personalen vittnar om en psykosocial arbetsmiljö under all kritik, misstron mot ledningen som spelat bort sitt förtroende är massiv. Facket kräver att förbundsdirektören Håkan Dahm kickas, den borgerliga oppositionen i Linköping vill sparka de politiska styrelseledamöterna.

Uppenbart är att en nystart behövs för att denna trista följetong ska få ett slut. Hur svarar RTÖG-styrelsen? Genom ansvarsfullt erkänna att samhällsintresset måste sättas först och i enlighet med detta lämna plats för andra förmågor som kan röja upp i den försurade organisationen? Icke.

Svaret är att bjuda in en genusforskare till RTÖG-styrelsen som kan berätta att brandpersonalens vaktslående om sin manliga yrkesstatus tenderar att göra dem förändringsobenägna och trilskande (Corren 28/12). Ingen skugga över RTÖG-styrelsen inte, allt är den dumma personalens fel. Tondövheten är häpnadsväckande.

Förutom att gräva skyttegravarna ännu djupare torde RTÖG-styrelsen nu ha bekräftat bortom rimligt tvivel att deras ledningskompetens lämnar en hel del övrigt att önska. Bunkermentaliteten i styrelsen och dess förhållande till sina missnöjda underlydande på fältet för osökt tanken till Bertolt Brecht.

I dikten Die Lösung om arbetarupproret i DDR 1953 skrev han satiriskt: ”Vore det inte enklare, om regeringen upplöste folket och valde ett annat?”. Att upplösa den dysfunktionella RTÖG-ledningen är ju tydligen uteslutet, så vilket alternativ kvarstår?

Fråga sedan medborgarna i Linköping och övriga Östergötland om de sover lugnare om nätterna för att vissa politiker hellre värnar sina uppdrag, än en brandkår som mår bra och är motiverad på jobbet.

Et in Arcadia ego

Skrivit i Corren 2/1:Corren.

I början av Evelyn Waughs bitterljuva klassiker Brideshead Revisited strålar solen. Vi följer huvudpersonerna Charles Ryder och Sebastian Flyte på en utflykt, de stannar sin lånade bil vid en almskuggad kulle på den engelska landsbygden. I den behagliga stillheten under lövvalvet njuter de bägge vännerna av vin, jordgubbar och tjocka turkiska cigaretter.

Så utbrister Sebastian: ”Här skulle man gräva ner en kruka med guld. Jag skulle vilja gräva ner någonting dyrbart och vackert på varje ställe, där jag varit lycklig, och sen, när jag blev gammal och ful och olycklig, så kunde jag komma tillbaka och gräva upp det och minnas”.

Jag älskar den repliken. I somras, under julimånadens lojt frihetliga dagar, borde man själv grävt ner några krukor med guld. De vore utmärkta att ha nu i det kylslagna januarimörkret, som en slags trygghetsförsäkring inför det ovissa år som nyss startat sitt räkneverk.

Att bunkra lyckliga minnen är en fin hjälp att stå fastare när det blåser, för att bättre hålla ihop, för att inte tappa orienteringen om påfrestningar drabbar. Men det gäller ju samtidigt att inte förlora sig i gårdagen.

Äldre guld är bra att ha lagrat i personlighetsbanken, men fylla på med färskt guld är naturligtvis ännu bättre. Lättare sagt än gjort, kanske. Det beror mycket på förhållningssättet. I Per Wästbergs roman Jordmånen råkar jag finna ett glimrande Marxcitat som i mitt tycke ger ett ypperligt råd om hur 2017 bör mötas:

”– Vet du att det finns en skatt gömd i huset här intill?
– Men det finns ju inte något hus här intill!
– Då måste vi bygga ett.”

Marx, det är alltså inte den grälsjuke samhällsomstörtaren Karl. Utan den mer gladlynte anarkisten Groucho. Nå, vad sägs om att skaffa hammare, spik och brädor?

Behövs mer inspiration? Tanka själen! Lyssna på Lohengrin av Richard Wagner, begrunda Ground Swell av Edward Hopper, läs The Great Gatsby av F Scott Fitzgerald, se Blow Up av Michelangelo Antonioni, meditera någon timme i en medeltida katedral (Linköpings till exempel), drick champagne, ät ostron, hoppa på en buss mot obekant destination, klä dig enligt amerikanskt 1920-talsmode, spela tennis på gräs, promenera en stormig förmiddag vid havet när vågorna skummar som mest och njut av elementens makt, älska en vacker människa.

Som Henry James uttryckt det: ”Lev allt vad du kan, det vore ett misstag att inte göra det”. God fortsättning, kära läsare! Vi kör vidare, vi ger oss inte. De angenämaste dagarna väntar alltid framför oss.

nicolas_poussin-et-in-arcadia-ego

Nicolas Poussin, Et in Arcadia ego, 1637-38.