Informera dig, Löfven!

Skrivit i Corren 31/8:

Den skandalplågade statsministern kom till Katrineholm och bedyrade åter att han i månader och år varit totalt ovetande om den nationella säkerhetskollapsen på Transportsstyrelsen. Tveksamt dock om det framställer honom i bättre dager, en regeringschef som har noll koll på en sån sak?

Talar mannen sanning måste kommunikationsvägarna i Rosenbad vara under all kritik, vilket statsministern indirekt erkände när han som högsta ansvarig fåraktigt lät journalistuppbådet förstå: ”Jag borde informerats tidigare”.

Men det var inte därför Stefan Löfven rest till Katrineholm under onsdagen. I släptåg hade han civilminister Ardalan Shekarabi för att förkunna budskapet att Sörmlandsmetropolen skulle välsignas med Strålsäkerhetsmyndigheten. Just det, nu blir det som Shekarabi tidigare flaggat för verklighet.

Sju myndigheter, motsvarande runt 500 statliga jobb, ska helt eller delvis utlokaliseras från Stockholm till diverse platser riket runt. ”Det gör Sverige till ett ännu bättre land”, utropade Löfven. Varför i hela fridens namn skulle vi tro det?

Informationshantering är tydligen inte denna statsministers starkaste sida. Även kunskapen om utlokaliseringspolitikens dystra erfarenheter från 70-talet och framåt tycks ha kommunicerats dåligt inom regeringskansliets väggar. Det måste betecknas som uppseendeväckande att Löfven missat, undanhållits eller inte förstått vad tunga expertinstanser som Riksrevisionen och Statskontoret redovisat i sina utvärderingar. Det är bara att gå till läggen, som Jan Myrdal brukar säga. Kan inte någon hämta dem åt Löfven?

Visst är det behjärtansvärt och inte sällan riktigt att vilja bryta centraliseringen, men denna är inte automatiskt och per definition av ondo. Det ligger i allas intresse – i synnerhet de skattebetalande medborgarnas – att Sverige har en effektiv, kompetent och väl fungerande förvaltning.

Rent allmänt är det ofta klart fördelaktigt om myndigheterna finns i huvudstaden som ändå är den politiska maktens centrum. Det ger närhet till departementen och riksdagen, där residerar en mängd andra viktiga aktörer och organisationer. Ett sådant kluster har stor betydelse för förvaltningens möjligheter att sköta sina åligganden.

I Stockholm är det även enklare att rekrytera och behålla kvalificerad personal, än om verksamheten exempelvis är förlagd till jämtländska Östersund (dit Löfven och Shekarabi tänker skicka valda delar av Tillväxtverket).

Studier pekar övertygande på att utlokaliseringar av myndigheter är en mindre lyckad idé. Som regionalstöd till ekonomiskt svaga orter är det dåligt, näringslivet får inget lyft, fler jobb än de ditkommenderande statliga blir det inte. Samtidigt tenderar flyttandet bli väldigt kostsamt, förvaltningen tappar fart, får svårare att sköta uppdraget och förlorar i duglighet.

”Att omlokalisera myndigheter innebär ett ineffektivt resursutnyttjande av såväl skattemedel som kompetens. Ytterst drabbar det medborgarna”, säger Lena Emanuelsson, ordförande för fackförbundet Saco-S, i ett kritiskt pressmeddelande. Löfven borde försöka ta del av det, så han slipper hugga i sten med kassa beslut och sedan ånyo tvingas schavottera med repliken: ”Jag borde informerats tidigare”.

Att förstöra historien

Skrivit i Corren 30/8:

Den som räddar ett människoliv räddar en hel värld, förkunnar judendomens Talmud. Så är det. Varje mänsklig individ är ett unikt universum. Därför finns ingen större gärning än att ingripa till ett livs bevarande. Och ingen värre grymhet än att släcka det.

Vilket perspektiv ger inte detta på krigen som rasar i Syrien och Irak! Hur många mänskliga universum har inte där utplånats? Hundratusentals. Varenda offer en oersättlig förlust.

Tragedins omfattning och djup är näst intill omöjlig att sätta ord på. Men det belyser också vilket oskattbart värde som finns i att skänka människor på flykt undan krig och terror en fristad (tänk gärna på det nästa gång du möter hånet mot vår förre statsminister Fredrik Reinfeldts maning från valåret 2014 om att öppna våra hjärtan).

Priset i förlorade och förödda människoliv är naturligtvis den ohyggligaste och överskuggande dimensionen av krigets härjningar i Mellanöstern. Till barbariets räkning hör emellertid också en exempellös förstörelse av vad regionens människor skapat sedan tusentals år tillbaka. Otaliga antika monument, byggnader, religiösa helgedomar, lämningar av förflutna samhällen och forntida imperier har bombats, sprängts, skjutits sönder, vandaliserats.

I det nyligen från IS befriade Mosul i norra Irak är hälften av stadens äldsta delar nu ruiner. En tredjedel av det historiska Aleppo i Syrien är borta. Enligt brittiska tidskriften The Economist har de senaste tre årens krig orsakat den värsta ödeläggelsen som Mellanöstern någonsin drabbats av.

Mycket av det som hör till vår gemensamma civilisation är alltså förskingrat, lagt i grus, evigt försvunnet. Även det ett brott i det högre registret. Ty att beröva människan hennes kulturarv är att beröva henne minnet, identiteten, förståelsen vem hon är och varifrån hon kommer.

Situationen i Mellanöstern ligger självfallet ljusår utanför skalan jämfört med fredliga Sverige, men även här mals kulturarvet rutinmässigt ner – fast på myndigheternas uttryckliga order, vilket knappast gör saken bättre.

Det var journalisten Ola Wong som i SvD 9/8 slog uppmärksammat larm i frågan. Massor av fynd vid arkeologiska utgrävningar i samband med vägbyggen, etc, förintas fullt medvetet då staten inte tycker sig ha råd att ta hand om artefakterna.

Att överlåta vården till privata samlare anses vara oetisk kommersialisering. Hellre skickas föremål som mynt, ringar och knivar från järnålder och vikingatid till destruktion. ”Vad man gör är ju att man slänger vår historia!”, säger Johan Runer, arkeolog vid Stockholms läns museum, i Wongs artikel.

Trådar bakåt som klipps av och man krymper världens horisont för oss, hämmar utvecklingen av potentialen i våra egna universum, stjäl framtida generationers orienteringspunkter. Och i Sverige har vi inte ens något krig att skylla på.

Brådska kan straffa sig

Skrivit i Corren 29/8:

Moderaternas valberedning vilar inte på hanen. Efter Anna Kinberg Batras sorti ska det gå undan. Den 12 september är sista datum för partilandet att föreslå efterträdare. Den 8 eller 9 oktober ska denne nye rorgängare väljas vid en extrastämma.

Det är förståeligt att valberedningen vill få processen kvickt överstökad. Det är bara ett år kvar till valet. Partiet måste bli rustat och komma i startblocken.

Samtidigt växer IT-skandalen i Transportstyrelsen. Avslöjandena om den förbluffande inkompetenta politiska hanteringen och det pinsamt misslyckade mörkläggningsförsöket äter upp regeringen. Söndagens blixtbeslut i Rosenbad att låta Stefan Löfvens närmaste medarbetare, statssekreteraren Emma Lennartsson, gå på plankan antyder onekligen att regeringschefen insett att han själv börjar leva farligt.

Vilka fler besvärande uppgifter väntar när KU-granskningen får upp ångan? Kommer en ”smoking gun” att hittas i detta Sveriges eget Watergate som gör Löfvens position lika omöjlig som en gång Richard Nixons när han ertappades med fingrarna i syltburken? Vi vet inte.

Men i en situation som denna är det knappast lägligt att landet står utan en fungerande oppositionsledare längre än absolut nödvändigt. Å andra sidan är ju förutsättningen för en fungerande oppositionsledare att det ledande borgerliga oppositionspartiet förmår komma i form till en övertygande, samlande kraft igen.

Därför borde det måhända varit klokast på lite sikt om Moderaterna hade något mera is i magen ändå. Att stressa fram en ny partiordförande löser näppeligen över natten Moderaternas såriga problem med att återvinna orienteringsriktningen.

Antar dessutom utkorandet av AKB:s ersättare karaktären av en interndemokratisk skådeprocess, där det gamla unkna korridormyglet och intrigspelet i slutna rum fäller avgörandet, riskerar demoraliseringens röta bara att få ytterligare fäste. Räkna då kallt med att knivarna snart otåligt slipas igen om valrörelsen 2018 resulterar i besvikelse, vilket inte är osannolikt. Huvudspåret – en moderatledd Alliansregering med egen majoritet – är också ett mål utan realism som väljarströmmarna nu går.

Det betyder att Moderaterna behöver en stryktålig, fingerfärdig ledare med såväl en klar ideologisk kompass som ett starkt mandat i medlemsleden att kunna kryssa konstruktivt genom motvind och lurigt vatten framöver. En sådan person måste ha ett ordentligt förtroendekapital underifrån.

Ge partiledarvalet tid och möjlighet till skapandet av detta, trots att omständigheterna i övrigt inte må vara optimala, men den investeringen kan vara mycket väl värd att göra. Ha inte alltför bråttom, initiera en process där nyckelorden är förankring, öppenhet och bred, frimodig diskussion.

Varför inte följa exemplet från Liberalerna i Östergötland? Håll primärval i länsförbunden mellan hugade kandidater som får infinna sig på plats och inför medlemmarna tydligt presentera sig: Detta står jag för, detta vill jag!

Hur svårt kan det vara i ett modernt och frihetligt parti? Om Moderaterna verkligen vill göra anspråk på att vara modernt och frihetligt, alltså.

Uppdatering: Extrastämman för partiledarvalet är nu beslutad att äga rum redan den 1 oktober.

Lev för dig!

…Vilken förundran ”Att till slut alla Tillstånd äro lika”!
Lidande, lidande: högtid, högtid: sträva, och njuta: möda, och ära – allt detta balanseras i alla livets grader.
Lev då icke efter jämförelse med andra: det är för din sällhet alldeles lika om du är bonde eller Kung: lev för dig! Den eviga tiden flyr: och du dör för dig, icke för andras tanke.
Lev för dig! Efter din hälsa, dina sinnen, din glädje. Det är tom förundran, att vara ett fenomen för andra; Men det enda gudomliga i din varelse, är att vara Säll.

– Thomas Thorild, Utdrag av en dagbok, c:a 1785.

Nödvändig sorti

Skrivit i Corren 25/8:

Igår kväll krävde även M-distriktet i Östergötland att Anna Kinberg Batra borde avgå. Var det möjligen sista droppen som fick stridsviljan att rinna ut för henne? När Batra på morgonens presskonferens meddelande sin avgång, sa hon att beslutet tagits just under torsdagskvällen efter en ”samlad bedömning”. Och något annat alternativ än att kasta in handduken fanns knappast.

Med hälften av länsförbunden i M-landet emot sig – plus ungdomsförbundet – var förtroendeklyftan för djup att överbrygga och uppgiften hopplös att sätta partistyrkorna i stridbart skick till nästa års valrörelse. Att därtill vara en oppositionsledare som bara 6 procent av väljarna, enligt DN/Ipsos senaste mätning, vill ha som statsminister – ja, då är kvittot på det värdelösa läget ett faktum.

Anna Kinberg Batra gjorde det enda rätta. Hon lyckades aldrig övertygande fylla sin roll som partiordförande. Viljan fanns, men ändå var det som om den där extra nerven saknades för att kunna skänka liv och gestaltning åt budskapet. Hon tände inte som debattör och var ofta en plåtig talare.

Värre än så var bristerna att ge partiet en klar orienteringsriktning i en tid som oroligt slits mellan internationalism och nationalism, frihet och trygghet. Hur ska Gösta Bohmans liberalkonservativa idébygge uppdateras för att kunna bära Moderaterna vidare idag? Och vilken maktstrategi ska partiet välja när svensk politik delats i tre block?

Det är en utmaning som nu faller tungt på hennes efterträdare. Vem blir det? Av allt att döma ligger Ulf Kristersson bäst till – om han själv vill axla det icke avundsvärda uppdraget att få styrfart på Moderaterna igen.

En sovjetisk sjukdom

Skrivit i Corren 25/8:

Universitetssjukhuset i Linköping erbjuder suverän vård, i toppklass. Men vårdkrisens spöke som rasslar med sina kedjor genom landet undgår vi inte för det. Ingen kan väl ha missat sommarens alarmerande uppgifter om hur US tvingats stänga över 200 vårdplatser till följd av bristen på sjuksköterskor.

Trycket på personalen hårdnar, stressen ökar, patientsäkerheten äventyras. Problemen har kokat länge, även lasarettet i Motala och Vrinnevisjukhuset har liknande bekymmer.

Situationen i Östergötland är illustrativ för Sverige. Själva vården är synnerligen god. Akilleshälen är tillgängligheten, hur vanliga människor ska komma åt den fina och dyra vården.

Detta aber är gammalt som gatan i den politiska debatten och Centerpartiets Annie Lööf tog upp det i sitt sommartal under torsdagen. Folk ska inte behöva vänta ihjäl sig i vårdköerna. Lööf lanserade en ”tillgänglighetsmiljard” som botemedel, rätt till läkarkontakt inom max tre dagar, kortad tid från diagnos till behandling, jämlik och nära vård i hela landet, etc.

Alltsammans är angeläget. Alltsammans har vi hört hur många gånger som helst tidigare. Löften om vårdgarantier, fasta läkarkontakter, kömiljarder har blivit eviga partirefränger.

Det påminner inte så lite om planekonomins Sovjetunionen med dess ständiga kampanjer för att uppnå det ständigt gäckande målet om bättre produktionsresultat. Man lyckades aldrig, trots heroiska ansträngningar från den centrala myndigheten Gosplans sida.

Felet satt i planekonomins idé, men den kunde inte av ideologiska skäl ifrågasättas – förrän bankrutten bortom all räddning var ett obestridligt faktum även för de mest hårdnackade planeringsivrarna. Kan det möjligen vara så att det avgörande felet med svensk sjukvård sitter i organiseringen?

Hör ett vittnesmål av Rolf Östlund, närsjukvårdsdirektör på Linköpings US. I Corren 9/8 säger han: ”Jag har jobbat inom sjukvården sedan 80-talet. Våra grundstrukturer är desamma fast våra utmaningar är annorlunda. Gör vi saker på samma sätt får vi samma resultat. Vi måste göra något helt annorlunda”.

Just det, något helt annorlunda. Vilken slutsats i övrigt finns att dra när åtgärder av Annie Lööfs snitt repriserats i åratal och fallerat? Kanske måste ideologiska skygglappar bort, så att det kan tänkas nytt och vårdapparaten byggas om. Kanske är det dags att ifrågasätta om den politiskbyråkratiska sektorn alls är lämplig som utförare?

Det finns exempel på länder med andra vårdsystem som faktiskt fungerar bättre än Sveriges. Kanske borde vi titta närmare på sådana lösningar.