Sanbiki no saru, Löfven

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/8:

Kikazaru håller för öronen, Mizaru döljer ögonen, Iwazaru täcker munnen. Det är mytens tre apor, ”sanbiki no saru”, ett klassiskt motiv i den japanska konsten med anor från 1600-talet (sannolikt är rötterna ännu äldre) som symboliserar visdom.

Genom att inte höra, inte se, inte säga något ont, håller man sinnet rent och når själslig harmoni. Utanför Japan och den östasiatiska kultursfären har emellertid betydelsen blivit en annan. I västvärlden betraktar vi de tre aporna som en variant av strutsen med huvudet i sanden – symbolen för ryggradslöshet, önsketänkande, flykt undan ansvar, vägran att orka eller vilja erkänna missförhållanden, oförmåga till handling när något obekvämt sker.

Kort sagt, ungefär som regeringens agerande i hanteringen av IT-skandalen på Transportsstyrelsen. Huvuddragen i vad vi hittills fått veta om denna härva är följande.

I maj 2015 beslutar alltså myndighetens generaldirektör Maria Ågren att bryta mot lagen. Inga säkerhetskontroller sker av den utländska personal på IBM som, med start från december samma år, ska överta IT-driften. Ett potentiellt vidöppet hål öppnar sig till massor av känsliga uppgifter om svenska staten och dess medborgare.

Transportstyrelsens medarbetare protesterar, Säpo höjer på ögonbrynen och i september informeras justitiedepartementets statssekreterare Ann Linde (idag EU- och handelsminister) om vad som hotar. Ingenting händer.

I november 2015 sätter Säpo klackarna i backen: avtalet med IBM måste brytas. Ingenting händer och den väldiga säkerhetsläckan, som Säpo förgäves varnat för, är ett faktum. I januari 2016 informeras inrikesminister Anders Ygeman. I februari ska infrastrukturminister Anna Johanssons statssekreterare för första gången blivit informerad. I mars informeras försvarsminister Peter Hultqvist.

Nästan ett helt år senare, i januari 2017, uppger sig Transportstyrelsens direkt ansvariga statsråd Anna Johansson äntligen fått information. Det är också då statsminister Stefan Löfven påstår att han till sist (!) informerats.

I juli låter DN nyheten brisera att generaldirektör Maria Ågren accepterat strafföreläggande på 70 000 kronor i böter för vårdslöshet med hemlig uppgift. Fortsatt tigande är omöjligt. Transportgate exploderar i offentligheten. Vidare frågor om härvan hänvisar Löfven & Co nu till kommande KU-granskning. Det lär bli en intressant följetong.

Men är inte det mest frapperande i historien hur dysfunktionell regeringen verkar? Månaderna rinner iväg och åren går, tjänstemän och ministrar träffas på otaliga sammanträden och möten, där rimligen den allvarliga frågan om IT-haveriet borde nämnts. Exempelvis i regeringens eget säkerhetspolitiska råd! Men icke. Internkommunikation och krishantering är uppenbarligen inte vår regerings starkaste sida.

Helt fantastiskt, ja rent otroligt, är hur länge det dröjer innan Löfven tar notis, bara för att sedan ligga lågt tills avslöjandet i massmedia tvingar ut honom på banan.

Den välvilligaste tolkningen är att Löfven kanske ansåg det bäst för Sveriges och allas vår sinnesro om säkerhetsskandalen medvetet sköttes enligt den österländska meningen av ”sanbiki no saru”. Tveksamt dock om statsministerns ledarskap och visdom framstår som mer imponerande för det.

Stoppa ondskan i grind

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/8:

De försökte föregå apokalypsens fyra ryttare och upprätta ett eget dödsrike i askan av all mänsklig civilisation de kunnat förstöra. Inte sedan Hitlertyranniets naziterror har världen upplevt ett sådant totalt samvetslöst, fanatiskt, destruktivt, våldsdyrkande barbari.

Men i sin perversa hybris att vilja frammana Harmagedon står de nu inför undergången själva. Enbart brinnande rester återstår av Islamiska statens utropade kalifat i Syrien och Irak.

Med risk för att vara övertydlig – men det tycks nödvändigt i en fredsskadad idyll som Sverige där förståelsen av begreppet ”ondska” fallit i träda – har IS inte kunnat tryckas tillbaka genom dialog, förhandlingar och vädjan om att ta reson. Det enda möjliga sättet att svara den islamistiska mördarkultens jihadister har varit med kulor och krut. En ohygglig massa kulor och krut. Precis som det en gång krävdes för att krossa nazisternas Förintelsekorståg i Europa.

Hitlerväldet och IS har inte varit lika i varken resurser eller skepnad, men når samma grad av ondskefull natur. Därför är det befogat att karaktärisera IS som en urspårad, utopisk nazivariant av islam – bara för att göra det begripligt vilken sorts rörelse av kompromisslös brutalitet och avgrundsdjupt människoförakt vi har att göra med.

Det är känt att omkring 300 personer, enligt Säpos uppskattning, valt att lämna vårt land för bödelstjänst hos IS. Medan dess idag krympande kalifat snart är utraderat, har frågan uppstått hur på plats gripna IS-jihadister från Sverige ska hanteras.

Eftersom de inte varit reguljära soldater, utan stridande terrorister, vore det fel att kalla dem krigsfångar i vanlig mening. Utsikten att de skulle transporteras tillbaka hit kan knappast anses önskvärd, även om svenska myndigheter och politiker ännu verkar tämligen handfallna i saken.

Bäst vore att följa nyligen avgångne inrikesminister Anders Ygemans tidigare förslag att tillfångatagna IS-svenskar i första hand ska dömas och straffas i Irak (SvD 14/7). Signalen om att naivitetens tid är förbi måste vara glasklar.

Har man gått i sold hos IS och gjort deras värderingar till sina, har man mält sig ur vårt demokratiska samhälle. Principen när det gäller återvändare bör således vara att – så långt det är förenligt med internationella konventioner – jihadister med dubbla medborgskap fråntas sitt svenska pass och de med uppehållstillstånd bara kan glömma det.

Övriga återvändare som dyker upp och som vi inte kan porta (då ingen får göras statslös), är odiskutabelt att klassa som överhängande hot mot rikets säkerhet. Enda alternativen som någon ska kunna räkna med är domstol, fängelse, noggrann övervakning och omhändertagande av barn som tragiskt släpas med av sina terroristföräldrar.

Sverige får aldrig – aldrig! – vara landet som visar undfallenhet mot ondskans hantlangare.

Välsignade översättare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/8:

För två veckor sedan avled Hans Björkegren, 84 år gammal. Han hade en respektingivande meritlista som journalist och författare. Men de flesta har nog läst honom utan att ha tagit någon egentlig notis om det. Sådan brukar nämligen översättarens ofta otacksamma men nödvändiga roll vara, och det är på detta område som Björkegren gjorde sin främsta insats.

Det var genom hans mästerliga, känsliga förmedling som Aleksandr Solzjenitsyn, Boris Pasternak, Fjodor Dostojevskij, Svetlana Aleksijevitj och andra briljanta ryska författare nådde oss. Alla fick han dem att gnistra i ledigt återgiven svensk språkdräkt och slog broar till Rysslands storartade kultur- och berättartradition. Vad hade vi varit utan översättare av Hans Björkegrens slag?

Det gäller särskilt inom romankonsten och lyriken, som är de djupaste källorna till förtrogenhet med den mänskliga erfarenhetens mångfacetterade rikedom och gåtfulla komplexitet. ”Genom språket, som sedan antiken fulländats i litterära verk, har vi namngett naturen och lärt oss känna igen oss i andra människor. Och det är i poesin vi finner något som inte kan tas fram i laboratoriet”, har akademiledamoten Per Wästberg skrivit.

Enligt Bibeln var det Guds fördömande reaktion på bygget av Babels torn som gav upphov till språkförbistringen mellan folken. Med viss möda kan vi normalbegåvade hyggligt lära in ett, två eller kanske tre tungomål utöver vårt eget. I övrigt är det till översättarna vi måste förlita oss i kommunikationsutbytet, vilket i litteraturen är gränsöverskridande i såväl tid som rum.

Översättarna bidrar till att motverka Babels torns förbannelse, de jagar främlingskapet på flykten, öppnar världen och låter oss mötas över alla barriärer. De gör Homeros forngrekiska diktverk lika tillgängligt levande som Patrick Modianos franska romaner. Eller Peter Høegs för dem som tycker det är knepigt med danska.

Tyvärr är översättarskrået sorgligt illa lönat i dagens Sverige; stressigt, lågbetalt och utan vidare status. Den 1/8 rapporterade Kulturnyheterna i SVT att en professionell översättare på heltid knappt tjänar 20 000 kronor per månad som bäst. Av samtliga yrkesverksamma uppskattas hälften vanligen få nöja sig med 15 000 kronor eller mindre.

Sedan Svenska Förläggareföreningen nyligen sagt upp deras ramavtal sprider sig oron att villkoren ska bli ännu sämre. Varningar om följder av att översättare slutar, kvaliteten försämras och att återväxten förtvinar är inte svåra att förstå i det redan risiga arbetsklimat som råder.

Det ordas mycket, med rätta, om att skolans förfall hotar Sveriges ställning som bildningsnation. Detsamma kan sägas om ett land som inte anser sina översättare vara värda anständig ersättning och aktning.

Var är vår Metternich?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/8:

Efter franska revolutionens excesser och de förödande Napoleonkrigen var Europas hårt prövade folk grundligt trötta på bråkiga makthavare, ändlösa konflikter och stökiga omvälvningar som i skiftet mellan 1700- och 1800-talet förpestat deras tillvaro. Tursamt nog blev de bönhörda.

Statsmännen som samlades på den berömda Wienkongressen 1814-1815 för att reda upp kontinentens svårt tilltrasslade affärer motsvarade ypperligt tidens behov. Resultatet blev en uppgörelse som till sin huvudsak gav Europa hundra år av civilisatorisk sans och balans. Det möjliggjorde en imponerande period av ekonomisk, social, vetenskaplig och kulturell utveckling, vilken på ett enastående sätt vidgade människans horisonter och förbättrande hennes levnadsvillkor.

Tacka Klemens von Metternich för det. Han var som Österrikes utrikesminister och habsburgmonarkins reelle rorgängare den tongivande arkitekten bakom Wienkongressens fredsstruktur.

I den brittiske historikern Paul Johnsons lysande verk Det modernas födelse 1815-1830 karaktäriseras Metternich enligt följande: ”Han ville ha en lugn tillvaro där alla i alla samhällsskikt, från kejsare till bönder, hade sina ägodelar i trygg besittning, var nöjda med dem och inte ville breda ut sig på sina grannars bekostnad. Kungar borde nöja sig med sina gränser, hålla sina löften och gå in för att sköta sitt land ordentligt… Han var empiriker, accepterade verkligheten och var beredd på att kompromissa. Vad han framför allt ville ha var en stabil ordning som fungerade”.

Metternich hade förstås inte klarat allt på egen hand. Framgångsrika politiska förhandlingar kräver också goda, måttfulla motparter.

En sådan hade Metternich i Storbritanniens utrikesminister Castlereagh, som Johnson skriver brett uppskattad av alla partier på hemmaplan i det brittiska parlamentet: ”De högaktade Castlereagh för hans hövlighet, även mot de tjatigaste medlemmar, för hans hederlighet och inte minst för att han höll sig till sanningen. Den respekt han därmed vann var källan till hans oerhörda inflytande i parlamentet under denna tid. Det förklarar också hans framgångar som diplomat”.

En annan viktig person för Wienkongressen var Metternichs och Castlereaghs franske kollega Talleyrand, tecknad av Johnson i dessa ord: ”Det som gjorde honom speciellt värdefull vid fredsförhandlingarna var hans realistiska syn på vad Frankrike behövde. Han ville inte veta av entusiasm och dess ständiga följeslagare, överdrift. Till sina sekreterare sade han: ‘Surtout, messieurs, pas de zèle’ (‘Var framför allt inte för nitiska’).”

Sannerligen ingen dum trio. Problemen som skulle lösas var väldiga. Men Metternich, Castlereagh och Talleyrand var ansvarstagande vuxna och överkom svårigheterna med glans. Detta hände sig alltså i början av 1800-talet.

Varför kan vi inte i Sverige 2017 ha politiker av liknande kaliber som är sina styrelseuppgifter mogna? Istället har partisystemet skurit ihop, vi har fått en dysfunktionell riksdag och en regeringsmakt i förfall. Vi lever ändå i en demokrati och borde kunna begära bättre av våra valda.

Klemens von Metternich, 1773-1859.

Dekadensens tidevarv

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/7:

Något håller på att gå sönder i Sverige. Det var Socialdemokraternas mantra när partiet fortfarande satt i opposition. Möjligen låg det en djupare sanning i det, även om S-retoriken främst var menad som ett angrepp på Reinfeldtregeringens verkliga eller påstådda tillkortakommanden.

Inte så att en apokalyptisk systemkollaps står för dörren. Men det finns tecken på sprickbildningar i samhällsstrukturen som följd av kantringstendenser i värderingsklimatet. Och det gäller inte enbart Sverige, utan den kulturgemenskap vi tillhör.

Chris Patten, tidigare EU-kommissionär och Hong Kongs siste brittiske guvernör, menar i DN den 28/7 att västvärlden numera kan ”beskrivas som dekadent”. Han exemplifierar genom att identifiera en moralisk röta i EU när det gäller hållningen till antiliberala regimer och dess nonchalans av mänskliga rättigheter.

En illustration är det ovärdiga kryperiet inför Kina, där vaktslåendet om kommersiella handelsintressen fått EU:s ledare huka i buskarna om Pekingdiktaturens brutala politik mot oliktänkande. En annan är EU:s slapphet gentemot den egna medlemsstaten Ungern, vars premiärminister Viktor Orbán demonstrerar öppet förakt mot snart sagt alla demokratiska normer som unionen står för.

Patten hävdar att EU:s anspråk på att vara ett värderingarnas samfund riskerar att undermineras och varnar för utvecklingen av ett utrikespolitiskt förfall liknande 20- och 30-talen. Om detta är en konsekvens av dekadensens tidsanda är inte svårt att finna andra uttryck.

Ta bara det svenska lånekalaset, underblåst av ohållbart nedtrycka räntor. Vi skuldsätter oss som morgondagen inte fanns. Hushållens totala bolån är nu rekordhöga, över 3000 miljarder kronor. Samtidigt festas det loss på billiga konsumtionskrediter till bilar, resor, etc. Vad händer när konjunkturen vänder, räntorna normaliseras och allt måste betalas?

Och vad är inte skandalen kring säkerhetsläckaget i Transportstyrelsen, där rena lagbrott skett, om inte dekadensfenomen i förvaltningssektorn? Färskt i minne innan detta episka haveri uppdagades är avslöjande oegentligheter på Statens fastighetsverk, Karolinska institutet, Skatteverket och självaste Riksrevisionen. ”Tyvärr har vi upplevt att värdegrunden sviktar betänkligt för statstjänstemän”, sa i början av året Ulla Andrén från antikorruptionsorganisationen Transparency International.

Hur sedan den politiska hanteringen och ansvarstaget i regeringen fungerade angående just genomklappningen i Transportstyrelsen har vi redan på ett deprimerande vis sett. Där bevisade Löfven och hans närmaste ansvariga statsråd onekligen att något gick sönder.

Har Patten rätt om dekadensens frätande utbredning i vårt västliga samhälle? Då finns åtminstone den historiska trösten att allt går i cykler. Men var beredd på att baksmällan före uppryckningen kan bli tuff.

Chris Patten. Västvärlden är dekadent, menar han.

Löfven borde avskedat sig själv

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/7:

Stefan Löfven biter sig kvar vid makten. Ursäkten är att han inte vill skapa ”politiskt kaos i Sverige”. Ställd inför hotet om Alliansens misstroendevotum mot tre av hans ministrar ombildar han istället sin regering – den regering som bär kollektivt ansvar för det nationella säkerhetskaoset i skandalen som kommit att kallas Transportgate.

Tydligen ska vi låta oss nöja med att statsråden Anna Johansson och Anders Ygeman offras, medan försvarsminister Peter Hultqvist får stanna.

Han har tidigare framstått som en duglig kraft, men efter avslöjandet om de uppseendeväckande turerna kring den väldiga säkerhetsläckan på Transportstyrelsen är det svårt att förstå hur förtroendet för honom ska kunna repareras. Vi måste utgå från att Alliansen gör allvar av sin intention att fälla honom, annars vore det märkligt.

Det mest rimliga – och hedervärda – efter denna härdsmälta hade givetvis varit om Löfven själv tagit konsekvenserna av sitt bristande ledarskap som satt skyddet av riket på spel och begärt avsked. Tyvärr blev alltså så ej fallet. Men det är en skadeskjuten och solkad statsminister som nu ska försöka halta sig fram till nästa val och möta väljarnas dom.

Alliansen är nog tacksamt glada för det, då den borgerliga oppositionen varken är beredd att ta över eller riskera nyval. Men att borgerligheten för en gångs skull visat bett och pressat Löfven ger ändå lite hopp om att det kanske finns ett alternativ att räkna med 2018.

Det här har varit en sorglig mandatperiod av politisk svaghet och parlamentarisk impotens. Sverige förtjänar verkligen något bättre. Inte minst när det gäller värnet av nationens trygghet, något som skötts förbluffande illa – synder som även den förra Alliansregeringen medverkat till.

Skarpare fokus och rejälare maktpolitiskt handlag behövs för att få ordning på statens centrala uppgiftsområden: polis, försvar och allmän säkerhetsberedskap. Det är särskilt viktigt i dessa dagar när framtiden ter sig ovissare än på länge och omvärldsläget mörknar med Putin och Trump som lösa kanoner på den internationella scenen.

För övrigt är det beklagligt att folkhälsominister Gabriel Wikström tvingas lämna regeringen av personliga hälsoskäl. Förvisso hade vi sett fram mot hans avgång, men inte av den anledningen. I dessa spalter har han fått hård, men från våra utgångspunkter berättigad kritik, för sin förbudsmoralistiska inställning och iver att lägga sig i medborgarnas privata leverne.

Dock förtjänar han beröm för sin ambition att humanisera narkotikapolitiken genom att underlätta sprutbytesprogram och vi önskar honom ett snart tillfrisknande.

Regeringen måste fällas

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/7:

Varför har vi politiker? Deras främsta uppgift är inte – även om man stundtals kan förledas till det intrycket – att syssla med feminism, hbtq, bananer från Fairtrade, hitta på ständigt nya skolreformer, fördela skattebidrag till olika intressegrupper, försvåra bilåkande bland allmänheten, skriva förintande inlägg mot partikonkurrenter på Twitter och annat i den stilen.

Nej, det viktigaste vi har att begära av rikets styrande är att de utan prut i sin dagliga gärning prioriterar värnandet av folkets säkerhet. Övrigt är jämförelsevis av mindre betydelse. Statsapparatens existensberättigande vilar ytterst på förmågan att garantera samhällets invånare en tillvaro i fred, frihet och trygghet. Oavsett vilka som sitter vid makten måste vi kunna lita på att kontrollen av våldsmonopolet är i goda händer och garden hålls uppe mot såväl inre som yttre hot.

På detta, fullständigt avgörande, område har nuvarande regering uppenbart fallerat och därmed är dess förtroende rimligen förbrukat. Avslöjandet om IT-kollapsen på Transportstyrelsen – den värsta säkerhetsläckan sedan landsförrädarna Wennerströms och Berlings dagar – är mer än ett ”haveri” (som Stefan Löfven formulerat det).

Det är en första rangens praktskandal, och vad som sent om sider kommit fram om regeringens hantering av eländet med försök till mörkläggning, bortförklaringar, flykt undan ansvar, påstådd icke-kommunikation mellan statsråden och deras chef, et cetra, för närmast tanken till en svensk version av Nixonadministrationens ökända jonglerande i Watergate.

Den borgerliga oppositionen har deklarerat avsikten att rika misstroendevotum mot infrastrukturminister Anna Johansson, inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist för deras schabblande i säkerhetsfiaskot. Men eftersom regeringen är kollektivt ansvarig med statsminister Stefan Löfven i spetsen vore det mera logiskt och riktigt om riksdagens icke-socialistiska majoritet gav hela den rödgröna ministären respass.

Fast är de fyra borgerliga partierna då beredda att ta över styret själva i en minoritetsregering som måste tolereras av SD? Eller kommer det att utlysas extra val, när endast ett år återstår till det ordinarie valet? Inget av dessa alternativ lär vara lockande.

Att å andra sidan låta Löfven fortsätta ratta riket vore heller inte acceptabelt i ljuset av de uppdagade oegentligheterna kring skötseln av nationens säkerhet. Så vad göra?

En lösning på dilemmat kunde vara tillsättandet en opolitisk ämbetsmannaregering, som expedierar löpande ärenden fram till valet i september 2018 medan partierna samlar ihop sig.