Gråsurt väder i Stockholm, över Riddarfjärden hänger ett kompakt och hotfullt molntäcke. Jag överväger taxi, men beslutar ändå att trotsa elementen genom en rask promenad från Centralstationen.

Ungefär tio minuter senare befinner jag mig utanför den statliga myndigheten Svenska institutet på Skeppsbron. Här inne basar Olle Wästberg och hans soliga välkomnande kontrasterar effektfullt mot väderleken.

Kontoret är några trappor upp, ljust och stilrent inrett med en minst sagt fashionabel utsikt mot grannen kungliga slottet.

Olle Wästberg har en lång och skiftande karriär bakom sig. Bland annat har han varit riksdagsman för folkpartiet, statssekreterare åt finansminister Anne Wibble under Bildtregeringen, varit chefredaktör för Expressen och representerat Sverige som generalkonsul i New York.

Numera har han hela världen som arbetsfält, bokstavligt talat. Uppdraget att leda Svenska institutet handlar kort och gott om att göra vårt land mera bekant utomlands.

– Man skall ha en realistisk uppfattning om vad detta innebär i och för sig. IKEA gör mer för Sverige än alla statliga insatser tillsammans, säger Olle Wästberg medan vi sätter oss i besökssoffan.

Varför behövs då Svenska institutet?

– Det paradoxala är att i denna globaliserade värld satsar länder allt mer på att visa upp sin egenart inför andra. Och Sverige har behov av det utifrån två skäl. Det ena skälet är politiskt, det som ibland kallas ”public diplomacy”. Diplomati är när en stat talar till en annan stat. Public diplomacy, vilket vi sysslar med, är när en stat talar till en annan stats medborgare.

Olle Wästberg konkretiserar genom att nämna en vandringsutställning om Astrid Lindgren som Svenska institutet haft i Östeuropa. Syftet har inte bara varit att visa upp svensk barnkultur. Utan också att informera föräldrarna om Sveriges agenda gällande barnens rättigheter och FN:s barnkonvention.
Han fortsätter:

– Det andra skälet är ”nation branding”, att göra Sverige känt helt enkelt. Dels har det ett värde i sig genom att det för länder närmare varandra. Men det är också så att om en svensk företagare skall sälja sin grej utomlands underlättas kontakterna om denne slipper ägna tid åt att förklara att Sverige saknar korruption, att vi har fungerande domstolar, är allmänt hyggliga och så vidare.

Vilka medel använder då Svenska institutet för att sprida kännedom om vårt avlånga land? Ett sätt är sedvanlig information genom broschyrer, internet, etc. Ett annat är utbildning. Myndigheten har 3 000 egna stipendiater som fått möjlighet att komma hit och studera. Men det kanske viktigaste rör kulturutbyte.

Du har sagt att en Sverigebild utan kultur blir kall och instrumentell.

– Så är det. Man kan inte bara vifta med svenska flaggan och ropa: lyssna till oss. Folk intresserar sig inte för Sverige som sådant – om de inte är statsvetare förstås (skratt). Människor intresserar sig för Ingmar Bergman, någon svensk musikgrupp eller liknande. När man talar om länder finns ett starkt drag av känsla i det, och för den känslan spelar kulturen en viktig roll.

Möjligen bör vi då ha anledning till oro. Enligt den senaste mätningen från Anholt Nation Brands Index, som rankar människors uppfattning av olika länder, ligger Sverige fortfarande högt som ett land att leva, arbeta och bo i. På kulturområdet har vi dock fallit i internationell status och ligger idag under snittet.

Olle Wästberg kan inte exakt peka på varför det förhåller sig så, men tillåter sig en spekulation:

– Om man talar om kultur i vid bemärkelse har vi ett antal ikoner som ABBA, Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. Men de ligger alla ett antal år tillbaka. Vi har ingen som lika tydligt ersätter dem. Sverige har ingen Björk exempelvis. Jag har försökt ställa frågan till kulturlivet vad vi skall exportera idag, men har inte fått något riktigt bra svar.

Ändå snackats det mycket om det svenska musikundret med Cardigans, The Hives…

– Jo, musikundret finns absolut. I förhållande till sin storlek har Sverige haft en märkvärdig framgång. Men den är ganska begränsad om man ser till ABBA:s genomslag.

Svenska institutet försöker dock dra sitt strå till stacken för att sprida fler svenskproducerade toner över gränserna. Olle Wästberg är nyligen hemkommen från Berlin där han varit med anledning av institutets satsning Take Me To Sweden.

– Det är ett relativt enkelt klubbkoncept med svenska technoband och DJ:s som vi kör på olika ställen i Europa. Vi stöttar stundvis också klassiska musikarrangemang, svårigheten med symfoniorkestrar är att dessa är väldigt dyra att sända ut.

Den berömda svenska designen då. Hur vill du definiera den och dess ställning?

– Tydligheten är inte alls lika stor som förr. Klassisk svensk design är ju det vita, björken och enkelheten som funnits från Gustav III och framåt. Nu får vi mer av blommönster och lite kitschighet av olika slag. Precis som är fallet i andra länder tillbringar svenska designers tid i Indien och New York och påverkas naturligtvis.

Olle Wästberg berättar vidare att institutet stått bakom ett antal designutställningar runt jordklotet, den senaste hette Swedish Innovations och handlade om modern svensk industridesign.

– Vi använder också litteraturen för att stärka Sverigebilden. Nästa år skall vi ha ett antal seminarier i Paris och försöka höja fransmännens medvetenhet om svensk litteratur. Den är redan ganska hygglig, men det finns väldigt mycket mer att göra. I vår bidrar vi till en Norénsatsning i Frankrike, teater visserligen, men ändå en sorts avstamp till detta.

Det blir säkert BT:s kulturchef Stefan Eklund glad att höra. Han är en stor diggare av Lars Norén.

– Det är jag också. Som generalkonsul försökte jag lansera Norén i USA. Det funkade inte riktigt. Konstigt. Hans borgerliga dramer borde ju passa de neurotiska New York-borna… Fast det var väl som en teaterchef där sa till mig: skall ni lansera Norén måste ni få honom att komma hit, sitta i TV och sånt där. Sen tillade han: ”But is Lars really a mingeling person?” (skratt).

Hur stark är den svenska litteraturen utomlands?

– Det beror helt på vilken marknad vi talar om. Henning Mankell, Stieg Larsson och Liza Marklund går jättebra överallt.

Men om vi talar om den – ursäkta uttrycket – seriösare litteraturen.

– Där den framför allt är stark och spelar en roll för Sverigebilden är i Frankrike, Tyskland och i någon mån Baltikum. Torgny Lindgren och P O Enquist kommer exempelvis redan ut på franska. I den anglosaxiska världen är det svårare.

Vad beror det på?

– Jag vet inte. I USA är bara en procent av alla utgivna titlar översatta från ett annat språk. Det är en oerhört sluten kultur på det sättet, den är så stor att den inte behöver något annat. Det kan vara en förklaring.

Om vi övergår till samtidskonsten. Hur är läget där?

– Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström tillhör de stora utomlands. Det finns även unga på väg upp, som Anders Krisar. Han har haft fyra utställningar i New York och skall nu ha sin första separatutställning i London. Fast konstnärerna klarar sig i huvudsak på egen hand. Det vi kan göra är att haka på och försöka påminna om att de är svenskar.

I det sammanhanget framhåller Olle Wästberg även ett bekant namn från Sjuhärad:

– En intressant konstnär är Eva Hild som gör keramik på ett nytt sätt. Hon är med på en samlingsutställning av svensk keramik, Vocies, som Svenska institutet låtit gå över världen. Den har startade i Berlin för ett och ett halvt år sedan och skall visas i USA efter sommaren.

Som en slags sammanfattning över hur Sverige uppfattas i andra länder tar Olle Wästberg ett 70-årigt kliv bakåt.

– Det stora genomslaget för Sverige i USA var en bok som hette Sweden: The Middle Way av den amerikanske journalisten Marquis Childs på 30-talet. Den boken tror jag fortfarande präglar mycket av Sverigebilden; en sorts kombination av Stockholmsutställningen 1930, funkisen, enkelheten i design, socialförsäkringsystemet och välfärdsstaten. Påtagligt mycket lever faktiskt kvar i olika former.

(Borås Tidning 2007-12-23)