Mott the Hoople kunde inte låta bli att damma av platådojjorna.
Gruppens originalupplaga har skakat liv i sig själva. I dessa dagar gör bandet en serie konserter på Hammersmith Apollo i London.
All the young dudes? Tro inte det.
Ian Hunter är 70 år.
Våra gamla glamrockhjältar har tydligen märkvärdigt svårt att åldras med värdighet. Se bara på KISS, Slade, Sweet – och Gary Glitter ska vi bara inte tala om.
Marc Bolan gjorde nog ändå ett smart karriärdrag som sa hej med en bilkrasch redan 1977.
Under helgen som gick spelade Mikael Wiehe på musikfestivalen Tyrolen utanför Alvesta. Inför konserten gav Wiehe en intervju för Smålandsposten där han bland annat talade om sin senaste skiva, Sånger från en inställd skilsmässa.
Men som den politiskt engagerade artist Mikael Wiehe alltid varit, meddelade han även att hans ”största mål” var att ”störta den borgerliga regeringen”.
Eller som Wiehe också uttryckte det: ”Nu är min ambition att lägga krokben för de jävlarna” (Smp 21/8).
Mikael Wiehe har aldrig hymlat med sin socialistiska övertygelse. Att han vill verka för ett politiskt majoritetsskifte i Sverige är således fullt naturligt och helt legitimt. Inget att säga om detta.
Dock skvallrar hans hätska språkbruk om bristande respekt för det fria folkstyre vi har i Sverige. Man kan förvisso tycka väldigt illa om den politik som dagens moderatdominerade regering företräder. En stor del av Sveriges befolkning gör det i varierande grad.
Men därifrån till att utslunga epitet som ”de jävlarna” mot Fredrik Reinfeldt & Co är knappast förenligt god takt och ton sanna demokrater emellan.
När Wiehe dessutom använder ett våldsamt begrepp som att ”störta” regeringen (istället för exempelvis ”byta ut”) ligger misstanken till hands att det är något slags revolutionärt maktövertagande han vill se.
Att Mikael Wiehe också håller fast vid 68-vänsterns revolutionsromantiska ideal framgår tydligt i samma intervju. På frågan vad han läser blir svaret: ”Tal av Fidel Castro. Han har mycket vettigt att säga”.
Själv tycker jag att Wiehe har mycket vettigt att säga genom sitt musikaliska konstnärskap.
Jag håller honom för en av våra främsta låtskrivare och artister, både som ledare för 70-talsgruppen Hoola Bandoola Band och i egen rätt. Bland hans många fina soloskivor – jag äger själv ett drygt tiotal – vill jag särskilt rekommendera Elden är lös (1979), Sevilla (1998) och Främmande land (2005).
Jag har även som journalist haft förmånen att intervjua honom. Som person är Mikael Wiehe varm, generös, välformulerad, humoristisk. Och utan tvekan mycket intelligent. Hans solidaritet med utsatta människor världen över är äkta och djup.
Okej att Wiehe är socialist. Det har jag inga problem med. Så länge han tillhör den demokratiska familjen. Men på denna avgörande punkt finns uppenbarligen starka skäl till tvivel. Vilken övertygad demokrat vurmar väl för en diktator som Fidel Castro?
Häromåret medverkade Wiehe till och med på en stödgala i Malmö för Kubaregimens fromma.
Bland arrangörerna fanns Svensk-kubanska föreningen, Kommunistiska partiet och Revolutionär kommunistisk ungdom. Det uttalade målet med galan var att samla in ekonomiska medel till att flyga hit unga representanter för Castrodiktaturen och låta dem bedriva propaganda i Sverige.
Inför denna minst sagt dubiösa konsert slog Mikael Wiehe fast: ”Kuba är bäst på mänskliga rättigheter i regionen”.
Och bagatelliserade förekomsten av politiska fångar i landet med följande ord:
De värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantanamo. Det är fel att fängsla politiska motståndare. Men när jag besökte revolutionsmuseet på Kuba för första gången 1979 såg jag revolutionen som en önskvärd självklarhet. Den önskan är inte ogjord. (Expressen 18/2 2007)
Bäst på mänskliga rättigheter i regionen? Castrorevolutionen som en önskvärd självklarhet?
I den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watchs världsrapport för 2009 summeras situationen på Kuba så här:
Cuba remains the one country in Latin American that represses nearly all forms of political dissent. The government continues to enforce political conformity using criminal prosecutions, long- and short-term detentions, mob harassment, surveillance, police warnings, and travel restrictions.
Det oberoende forskningsinstitutet Freedom House rankar Kuba som en av världens hårdaste diktaturer, något bättre än Nordkorea och Burma, men fullt i klass med notoriska flåbusar som Saudiarabien, Vitryssland och Syrien.
Jag finner det uppriktigt sagt gåtfullt varför en i övrigt skarpsinnig man som Mikael Wiehe fortfarande inte förmår befria sig från ungdomsårens antidemokratiska vänsteridéer. Upptäcker Wiehe inte förnedringen han utsätter sig för genom att agera kolportör åt den kubanska förtryckarapparaten?
Mikael Wiehes gamle parhäst Björn Afzelius visste bättre.
Även denne tjusades länge av Fidel Castro och gick naivt i god för den kubanska revolutionens ”landvinningar”. Dock föll fjällen från Afzelius ögon när han på plats konfronterades med det omänskliga system Kubas folk tvingades leva under.
Björn Afzelius erkände sig inte bara duperad. Han skrev en hel roman om saken (En gång i Havanna, 1993). Och gjorde konkreta insatser för att undergräva Castrotyranniet genom att smuggla in pengar – i sitt gitarrfodral (!) – till den kubanska oppositionen.
Tragiskt nog avled Björn Afzelius för tio år sedan. Om inte annat hade han annars kanske kunnat lära Mikael Wiehe något.
På Sankt Eriksgatan 58 i Stockholm ligger ABBA:s legendariska Polarstudio. Hit kommer idag människor från hela världen för att insupa atmosfären där den svenska gruppen skapade genialiska popmästerverk, väl i klass med Beatles och Beach Boys.
I anslutning till studion finns ett museum med scenkläder, instrument och andra artefakter från ABBA:s sagolika karriär. Den enorma succén för musikalen Mamma Mia har knappast dämpat intresset. Polarstudion är numera en av Stockholms främsta turistmagneter.
Så kunde det ha blivit.
Polarstudion finns dock icke mer. Våren 2004 stängdes dörrarna för alltid. Studion revs, lösöret slumpades bort på auktion. Inspelningsverksamheten var visserligen fortfarande lönsam. Det var fastighetsägarens chockhöjning av hyran som knäckte ekonomin.
Om Led Zeppelin var 70-talets största rockband, så var ABBA decenniets regenter på den internationella poptronen. Money, money, money flödade in som resultat av framgångarna. Delar av vinsten investerades i bygget av en egen stuperstudio, state-of-the art, som invigdes 1978.
Polarstudion med sin unika ljudbild blev genast mycket eftertraktad. Zeppelin spelade exempelvis in sitt sista album där, In Through The Out Door, 1979. ABBA själva sålde studion 1983 i samband med att gruppen gick skilda vägar. Men dess gamla inspelningsmarker fick med tiden en nimbus som var i partiet med Sun Studios i Memphis eller Abbey Road i London.
Det saknades heller inte upprörda röster när rivningen hotade.
Riksantikvarieämbetet granskade ärendet, men trasslade in sig i en sällsynt formalistisk tolkning av regelverket och förklarade sig oförmögna att agera. På kulturdepartementet lät man någon ointresserad tjänsteman dra saken i byråkratisk långbänk tills det var för sent. Det ansvariga statsrådet Marita Ulvskog brydde sig inte.
I Polarstudions urblåsta lokaler huserar numera ett gym.
Lärdom? Ingen.
Ty sorgligt nog har det fysiska arvet efter Ingmar Bergman drabbats av ett liknande spektakel. Om två dagar, den 20 augusti, ska Bergmans hus och egendomar på Fårö gå till försäljning på den engelska auktionsfirman Christie’s. Den 26 september har turen kommit till lösöret, som klubbas bort av Bukowskis.
Att så sker är helt i enlighet med Ingmar Bergmans testamente, och att hans familj följer mästerregissörens sista vilja är väl inget att moralisera över. Dock kan man tycka att det ligger i vårt gemensamma nationella intresse att inte ännu en del av det nutida svenska – och internationella! – kulturarvet skingras.
Det är dokumenterat bortom all diskussion vilken roll egendomen på Fårö spelade i Bergmans liv och för hans konstnärskap. Här fanns hans hjärta och själ. Här hämtade han inspiration och kraft. Här skapade han verk som berört och påverkat miljoner människor. Och kommer att fortsätta göra så för många generationer efter både honom och oss själva.
Borde vi därför inte ha ett kollektivt ansvar att för framtiden bevara och säkra tillgängligheten till detta sällsamma konstnärsresidens? Polarstudions öde var illa nog. Gällande Bergman, där det handlar om än tyngre kulturell dignitet, är det riktigt läskigt.
Men även nu har vädjanden och protester klingat ohörda.
Att kulturdepartementet skiftat färg från rött till blått har inte haft någon inverkan. Statsrådet Lena Adelsohn Liljeroth tvår sina händer. Hon hänvisar till ”principen” om att staten inte ska gå in som köpare i fall som dessa (även kulturkonservatismen är tydligen ett minne blott i de ”nya” moderaterna).
Återstår Stiftelsen Bergmancenter på Fårö, som dock uppenbarligen saknar nödvändiga finansiella muskler. Resultatet lär därför sannolikt bli att avgörande bitar försvinner från det prisma varigenom eftervärlden har att tolka, förstå och uppleva Ingmar Bergman.
Kulturpolitiskt är det en skandal.
Historiskt en tragedi.
Alingsås, en soldränkt dag i maj. Jack Vreeswijk leder en röd damcykel med korg på styret längs trottoaren inne centrum. Vi har stämt möte på ett av den charmiga trästadens många caféer. Han slår sig ned vid bordet där jag sitter. Nöjer sig med en slät kopp (”Har redan käkat”) medan jag äter upp min beställda räkbaguette.
Vi snackar lite ditt och datt inledningsvis. Hur hamnade han i Alingsås? Som det brukar vara. En tjej. Okej. Trivs? Absolut. Mysig och lugn stad. Jack Vreeswijk är född i Stockholm, vilket tydligt hörs på dialekten. Han är cool och chosefri. Lätt att tycka om. En polaren Jack, liksom.
Alright, säger jag och torkar munnen med servetten. Ska vi köra? Visst.
Hur mår visan 2009?
– Jag har fått frågan förr. Nu är visan ingen medial grej direkt. Inget som det brukar skrivas om. Men för ett par år sedan mådde visan väldigt bra. Jag tror att den mår bättre idag. Den har nog alltid mått bra, förresten.
Hur märks det?
– Det ser man inte minst på alla visfestivaler. Som festivalen i Västervik som är en otroligt stor folkfest. Den har funnits i 44 år vid det här laget. Västervik är väl visknuttarnas Mecka, säger Jack Vreeswijk som själv uppträtt i Västervik många gånger.
Han hänvisar även till erfarenheterna som turnerande visartist på många andra orter i vårt avlånga land.
– På senare år har det blivit mycket lättare. Förut var man hänvisad till pubar och mindre ställen. Nu är det mer av konserter på Folkets hus och sånt.
Beror det på din eller visans ökande dragningskraft?
– Både och, tror jag. Jag har ju gått den långa, smala vägen. I samband med att jag skulle släppa min första skiva 1996 blev jag jättehajpad i medierna. Men när plattan floppade fick man börja från scratch. På ett sätt var det väldigt nyttigt. Hajpen var sjuk, något som jag inte hade förtjänat. Jag var bara en kändisunge.
Vad fick dig att gå i din fars fotspår, en gigant som Cornelis Vreeswijk? Det förefaller som ett rent hopplöst projekt att ge sig in på.
– Jag var dum i huvudet! (skratt) Men efter floppen fick jag knega mig tillbaka på egna meriter.
Hur upplever du att sjunga Cornelis visor?
– Förr skämdes jag lite för det. Det var ungefär som, tja, att åka räkmacka. Nu känns det bara naturligt. Och jag kommer inte runt det heller. När jag var ute och turnerade märkte jag att jag hade en fallenhet för att tolka hans visor. Folk sa också till mig: ”Dina egna visor är ju bra. Men…”. Alltid detta ”men”. Haha!
Om någon vecka kommer hans tredje skiva, betitlad Vreeswijk sjunger Vreeswijk. Förutom två egna sånger består den huvudsakligen av material ur Cornelis fatabur.
– Egentligen är det inget nytt. Redan på förra plattan gjorde jag många Cornelislåtar, påpekar han.
Men de sånger Jack valt att tolka hör inte till de mest kända. Som Fåglar hämtad från en av Mäster Cees konstnärligt mest ambitiösa album: Poem, ballader och lite blues (1970).
– Det är en jävligt udda låt som jag fastnade för, till och med som barn. Den har många metaforer och kan sägas handla om hans egen farsa, min farfar alltså. Eller kriget. Mest är det nog kriget faktiskt.
Hönan Agda var inte aktuell…?
– Nej. Jag säger inte att jag tycker illa om den. Men den var en plojlåt egentligen och speglar inte det farsan gjorde under sin 25-åriga karriär.
Fortfarande har dock många svenskar Hönan Agda som referenspunkt till Cornelis, menar Jack. Ett viktigt motiv bakom den nya skivan är att påminna om den seriösa vispoeten bortom myten.
– Han var ingen alkis som bara skrev fräcka visor och hamnade i finkan för olovlig körning. Han var så mycket mer.
För att återknyta till första frågan om visans hälsotillstånd. Hur mår Cornelis Vreeswijk 2009?
– Han mår nog ännu bättre. Jag får mejl från grabbar i 15-årsåldern som sitter och lirar Cornelislåtar. Jag blir även inbjuden till gymnasieskolor att sjunga hans visor och svara på frågor om honom.
Vad är det som gör att Cornelis lyckas fånga nya generationer?
– Det är nog språket. Hans direkta tilltal. Och framför allt att han beskriver folk som hamnat i samhällets marginaler. Dagens unga har inte nappat på Hönan Agda! Jag har fått mycket frågor om en av hans brutalare skivor, Istället för vykort. Där sjunger han om Vietnamkriget, Wallenberg och gör upp med etablissemanget.
En av mina Cornelisfavoriter är låten Hajar’u det då, Jack? Som handlar om dig! Men i grunden om att man ska strunta i magsura kritiker och glatt våga gå sina egna vägar.
– Den har varit något av en ledstjärna för mig, textmässigt. Fast det är ingen låt jag skulle göra själv. Det hade ju blivit lite väl… (skratt)
En idiotisk fråga. Saknar du honom?
– Det har gått i vågor. Men det känns särskilt när man fått barn själv. Jag hade ju velat att de skulle fått träffa honom.
(Borås Tidning 2009-05-16)
På 70-talet var Led Zeppelin hårdrockens odiskutabla kungar på världens arenor.
Zeppelin var till och med så mäktiga att man 1973 kunde turnera i USA med en egen specialinredd Boeing – det legendariska ”The Starship”.
Det var också på denna turné bandet spelade in sin famösa konsertfilm The Song Remains The Same. Ett ogenerat självförgudande dokument, som säger ganska mycket om gruppens milt sagt uppblåsta ego och distanslösa hållning.
Se den och ni får en pedagogisk förklaring till punkrevolten på köpet.
Faktiskt var det på denna gamla Zeppelinrulle jag inledningsvis tänkte vid onsdagens förhandsvisning av Iron Maidens första långfilmsdokumentär, Flight 666. Numera är det väl inget snack om vilka som regerar på hårdrockstronen. Och Maiden är dessutom mer än så.
Gruppen har praktiskt taget blivit mainstream i publikhänseende och får idag klassas som ett av de största rockbanden överhuvudtaget. Inför deras spelning på Ullevi förra sommaren sålde biljetterna slut på 16 minuter. Bara en sån sak.
Ändå är kontrasten till gårdagens heavy metalhjältar i Led Zeppelin närmast total. I alla fall om man använder deras bägge biograffilmer som måttstock.
Flight 666 är en skildring av Iron Maidens retroturné Somewhere Back In Time 2008, då bandet åkte jorden runt på 45 dagar och gav 23 konserter i 13 länder. Även Maiden lyxar här med ett specialinrett Boeingplan. Att man humoristiskt döpt det till ”Ed Force One” är talande för gruppens attityd.
De må flyga högt som Zeppelin. Ändå framstår Maidenkillarna som påfallande jordnära och sympatiska rockstjärnor. Ingen av dem, möjligen sångaren (och piloten!) Bruce Dickinson undantagen, är några karismatiska gestalter i stil med Jimmy Page och Robert Plant.
Däremot besitter de en avväpnande charm som få andra i denna testosteronstinna bransch. Och sen har de ju Eddie the Head, den geniala maskoten som personifierar hela Maidenfenomenet. Vilka andra konkurrenter kan skryta med en sådan tillgång?
Flight 666 måste vara en våt dröm för alla fans. Det är en turnérulle som lyckas förmedla en stark närvarokänsla från exotiska spelplatser som Indien, Mexiko och Japan. Stämningen är uppsluppen och engagerande. Det är ungefär som man får hänga med ett gäng förvuxna grabbar på en väldigt speciell skolresa.
Och musiken?
Jag lovar, livesekvenserna är hur grymma som helst. Med hjärtlig energi öser Maiden på ur sin digra katalog av klassiker och det är ståpälsvarning hela vägen. Filmmakarna Sam Dunn och Scot McFayden har gjort ett suveränt jobb. Bild och ljud är av excellent kvalitet. Närmare än så här kan ni knappast komma the real thing.
Flight 666 har premiär den 21 april på 37 digitala biografer i Sverige. En av dem finns i Tranemo. Åk dit. Up the Irons!
(Borås Tidning 2009-04-15)
Det fanns ett Iron Maiden innan Bruce Dickinson och Number of the Beast. Ett ruffigare band som lirade heavy metal med punkkänsla. Sångaren hette Paul Di’Anno. Nu är han i Borås.
Idag på eftermiddagen signerar han plattor på Skivlagret i Knalleland. Ikväll gör han en spelning på Militärpalatset. Paul Di’Anno är numera en ärrad hårdrocksveteran, vars odödlighet vilar på medlemskapet i Iron Maiden åren 1978-81 och sin starka insats på bandets första skivor, Iron Maiden och Killers.
Åtskilliga fans, inkluderat mig själv, tycker att dessa två plattor är de bästa som Iron Maiden gjort.
– Tack! Det är lite underligt, men det är inte bara fansen som säger så. Jag hör samma sak från musikerkolleger i grupper som Metallica och Sepultura. Det känns väldigt bra, säger Paul Di’Anno och meddelar att hälften av låtarna på kvällens konsert kommer att bestå av hans gamla Maidenklassiker.
Vad tycker du om dessa låtar idag?
– Jag är sjukt trött på dem! (skratt). Men det är ju de låtarna som fansen vill höra. Okej, jag kan vara less på dem när jag snackar så här med dig. Men när jag väl är på scenen är det inga problem.
Några personliga favoriter ur din Maidenkatalog?
– Running Free, naturligtvis. Sanctuary, Remember Tomorrow… och även Phantom of the Opera.
Paul Di’Anno har visserligen passerat 50-årsstrecket, men har inga planer på att trappa ner. Tvärtom. Han berättar att han brukar göra 250-300 spelningar om året. Efter denna turnésvängen i Sverige väntar spelningar i Tyskland, Argentina, Australien och Japan.
– Jag är mest förvånad över att jag fortfarande kan arbeta så mycket. Det är väldigt kul och jag är bara glad över vara på scenen. Jag har 28-29 olika band i länder över hela världen som jag brukar jobba med. De kan redan alla mina låtar och är redo att köra. Just nu lirar jag med en grupp killar från Norge.
Paul Di’Anno ger intrycket av att vara en genuint lycklig man, fullt tillfreds med tillvaron. Han har precis skrivit fem färska låtar till en ny soloplatta, som han hoppas kunna släppa nästa år. Men handen på hjärtat, ångrar han inte avhoppet från Iron Maiden – det största hårdrockbandet genom tiderna? Paul Di’Anno garvar avvärjande.
– Nej, nej, nej! Det var bara skönt att lämna. Maiden hade börjat förändrats mot mer renodlad heavy metal. Punkinfluenserna som jag stod för var på väg bort. Då tröttnade jag väldigt fort, blev lat och gjorde ofta både bandet och fansen besvikna. Bruce Dickinson blev den perfekta sångaren för Maiden, han är idealisk.
Paul Di’Anno inskärper sedan:
– Att lämna Maiden betydde frihet för mig. Idag gör jag vad jag vill. Länge var det dock en kamp mot skivbolagen som bara ville att jag skulle göra Maidenliknande plattor. Men på den kommande skivan blir det rätt – hardcore med punkkänsla!
Inget ont blod mellan dig och Maiden idag?
– Nej. Även om vi inte sett varandra på länge nu, brukar jag regelbundet växla e-mail med Steve Harris och Rod Smallwood (basist respektive manager). När Maiden gjorde en konsert i Brasilien för ett tag sedan ville de att jag skulle komma upp och göra en låt, men jag var tyvärr i Europa då.
Jag har hört att du faktiskt flyttat till Brasilien…
– Visst, för 14 år sedan, haha! Jag har familjen där, min fru och två små döttrar. Men jag är ofta i England också.
Avslutningsvis, enligt ett ihärdigt rykte på nätet har du konverterat till islam???
– Det där är bullshit! Sanningen är att min pappa var muslim. Själv tror jag på ingenting. Min enda gud är West Ham United (skratt).
(Borås Tidning 2009-03-27)
”Att spela rock’n’roll är inte en fråga om liv och död. Det är betydligt viktigare än så!”
Orden tillhör naturligtvis Björn Afzelius, en av våra största artister. Inte bara i Sverige. Han var minst lika älskad i Norge och Danmark. I Norden sålde han omkring 2,5 miljoner skivor under sin karriär. Älskad, förresten. Det är en sanning med stark modifikation.
Det fanns massor med svenskar som föraktade, rent av hatade, honom också. Ta bara kritikerna som gjorde det till en grej att alltid ge Afzelius pissiga recensioner under 80- och 90-talen. I nyliberlismens ”satsa på dig själv”-epok sågs han mest som en pinsam dinosaurie från den progressiva musikrörelse, vilken många helst ville glömma. Särskilt av dem som vänt kappan efter vinden när ungdomens radikala glöd falnat och bytt åsikter efter tidens mode.
Sådana ryggradslösa opportunister var heller knappt vatten värda i Björn Afzelius ögon. Han fortsatte envist att hålla fast vid sina humanistiska ideal om jämlikhet och solidaritet, även när det blåste snålt. Och det retade ju förstås. Kanske stod Afzelius i grund och botten som symbol för det rämnade folkhemmets dåliga samvete?
Visst var han även en livsnjutare av rang, men för utsatta människor fanns alltid ett stort, rött klappande hjärta. Hur mycket stålar Afzelius drog in på sina otaliga välgörenhetskonster för världens fattiga och förtryckta vet jag inte. Det var i alla fall åtskilliga miljoner kronor som fann vägen till Sydafrika, Nicaragua, Chile, Palestina – och Kuba.
Ursprungligen naiv om naturen av Castros regim erkände Afzelius sig duperad, gjorde upp med revolutionsromantiken och smugglade sedan in pengar till den kubanska oppositionen (i sitt eget gitarrfodral!). Medge att det krävs både mod och karaktär för sånt.
Dock är det nog Afzelius djupt personliga låtar som berört mig mest – som Ikaros, Exil, Dockhemmet och Atlantis. Han var mycket mer än någon politisk ”plakatsångare”. Lyssna själva! Det är snarast påfallande hur ofta han i sin produktion fokuserade på känslor, mänskliga relationer och kärlekens skiftande ansikten. Hudlös och självutlämnande nådde han rakt in i själen på sin publik, knöt band till lyssnarna som nästan är att lika vid vänskap.
Idag är det precis tio år sedan Afzelius för alltid lämnade scenen. Du fattas mig, Björn.
(Borås Tidning 2009-02-16)
Hans Hatwig var mannen som fick en hel generation ungar att tapetsera om hemmets väggar med pop- och rockstjärnor. Nu är Hatwigs tidning Poster förevigad i bokform. Följ med på en djupdykning i popkulturen!
Mina föräldrar var ganska liberala. När familjens hus på Järnvägsgatan i Kungsbacka skulle renoveras fick jag generöst själv välja tapeterna till mitt pojkrum. Pappa hämtade tjocka, tunga kataloger som jag länge och omsorgsfullt bläddrade i.
Det var ett stort ansvar för en liten kille som snart skulle fylla sju år. Men jag växte med uppgiften och fastnade slutligen för en sober ljusgrön strukturtapet som jag absolut måste ha. Den var visserligen rätt dyr, men mamma blev ändå positivt överraskad över sin sons goda smak och accepterade glatt.
Tapetseraren anlände med sina grejer och det var intressant att följa hans arbete. Rummet blev riktigt fint, ljust och harmoniskt.
Detta hände sig på våren 1976 och jag levde fortfarande i oskuldens tid.
Bara någon månad senare gjorde den amerikanska skräckrockgruppen KISS sitt första Sverigebesök. Hysteri och upprördhet följde i deras spår. Alla smågrabbar i plugget blev självfallet frälsta direkt.
I samma veva hittade vi en spektakulär tidning i kiosken utanför skolan med stora, läckra planscher på KISS och andra spännande artister.
Det var som portarna plötsligt slagits upp till en helt annan värld – lockande, utmanande och lite kittlande farlig.
Mamma och pappa var som sagt liberala människor. De lärde mig värdet av tolerans och förståelse.
Men vem kan klandra dem för upprepade klagomål över att ha kastat bort sina surt förvärvade pengar? Ty snart var det nästintill omöjligt att urskilja att det fanns några lyxiga, stilrena strukturtapeter i den förtappade sonens rum.
Istället var mina väggar späckade med skrikiga affischer och urklippta bilder på Runaways, Sweet, Alice Cooper, Thin Lizzy och KISS – massor av KISS. Nästan rubbet kom från den underbara tidningen som regelbundet dök upp där i kiosken varje månad: Poster.
För tusentals svenska ungar var Poster en kolorerad dröm av platådojjor, smink och coola gitarrer. Det var här man mötte de avgudade stjärnorna – något annat forum fanns i princip inte i dåtidens snåla och foträta mediaklimat. Om tidningen älskades av barn och yngre tonåringar så var den sannerligen inte väl sedd i det vuxna etablissemangets ögon. Poster betraktades snarare som symbolen för den kommersiella skräpkulturens värsta avigsidor.
Tidningen utkom åren 1974-80 och hade som bäst en upplaga på 70.000 exemplar. Kompletta nummer är idag hett eftertraktade objekt på samlarmarknaden.
Nu har också denna gyllene Poster-epok blivit bok, en maffig och färgsprakande volym utgiven av kvalitetsförlaget Premium Publishing.
Varför är Poster värd att förevigas i bokform?
– 1950- och 60-talets ungdomskultur har dokumenteras ofantligt mycket. Nu är det dags för 70-talet. Jag tycker att en stor del av decenniets ungdoms- och populärkultur inte fått den uppmärksamhet som den förtjänar. När man talar om 70-talet idag handlar det mest om ABBA och proggen. Men det fanns ju mycket mer, säger Fabian Bernstone som tillsammans med kollegan Mathias Brink sammanställt skildringen av idoltidningens uppgång och fall.
– Dessutom är bilderna i Poster unika ur ett musikhistoriskt perspektiv. Ta exempelvis KISS på Skansen i Stockholm eller Sex Pistols första spelning i Sverige.
Vad betydde Poster för dig?
– Det var där jag upptäckte pop- och rockmusiken. Poster var det enda stället där man fick se sina idoler. TV:n och radion hade ingenting sånt, säger Fabian Bernstone som själv var en ivrig KISS-diggare och Posterkonsument när det begav sig.
Har du någon favoritaffisch?
– Nä, det är svårt… Jag nämner hellre omslaget till nummer 9/76 med Paul Stanley som pekar. Det är ett klassiskt Posteromslag!
Mannen bakom Poster var Hans Hatwig, invandrare från Tyskland som började sin bana vid grovdisken i Bonnierförlagens personalmatsal. En djärv, driftig och okonventionell herre som satsade friskt och snabbt fick rykte om sig att vara den svenska mediavärldens enfant terrible.
När det gamla och välkammade idolmagasinet Bildjournalen gick i graven 1969 uppstod ett vacuum som Hans Hatwig såg potentialen av att fylla. I 70-talets början drog han igång poptidningen Tiffany, vilken senare utvecklade sig till Poster.
– Tiffany hade två affischer i varje nummer och det var väldigt populärt. Men eftersom Tiffany kom ut så sällan tänkte jag att det kanske kunde var en bra idé att ge ut en postertidning, berättar Hans Hatwig.
Succén blev omedelbar. Hatwig plåtade oftast själv idolbilderna som publicerades i påkostat kvalitetstryck.
– Jag har alltid lagt ner pengar, tid och intresse på det jag har gjort. Det handlar inte bara om jag ska tjäna pengar. Utan också om att ge läsarna valuta för sinapengar. Och det tror jag märktes. Du måste ha ett ärligt uppsåt, annars slutar läsarna att köpa tidningarna.
Du förefaller också haft ett osedvanligt gott förhållande till stjärnorna som var med i Poster?
– Ja, jag var ofta ute i god tid med artisterna när de var små i början och då blev de förstås glada för uppmärksamheten. När de sedan breakade kom de ihåg mig och ställde alltid upp på fotosessions och intervjuer.
Tack vare sin näsa för vad som skulle bli nästa stora grej lyckades Hatwig skaffa en betydande konkurrensfördel gentemot konkurrerande blaskor.
Bäst illustrerades detta genom KISS, som Hatwig slog på trumman för redan innan bandet hade slagit igenom i hemlandet USA. Att gruppen blev så enormt populära i Sverige var till icke ringa del Posters förtjänst. Och KISS var inte sena att återgälda sin välgörare i Stockholm.
– De lät sig plåtas exklusivt för Poster. Ingen annan tidning i Sverige hade bilderna som jag hade. KISS var mig trogen i alla år fram till 1979 då de sålde sina fotorättigheter till Aucoin Management. – Men då hade Posters upplaga redan fallit så det spelade ingen roll. Det höll i sex år och det är ganska lång tid för en poptidning.
Hur var KISS att arbeta med?
– De var superbra killar. Överhuvudtaget var alla hårdrockband kul typer. De var aldrig arroganta, utan ödmjuka, sympatiska och professionella. Jag brukar säga att ju värre dem ser ut, desto trevligare är dem. Däremot kan artister med snällare image vara riktigt otrevliga.
Poster hade påfallande vågade inslag som knappast skulle vara tänkbara idag. Bland annat lottade tidningen ut Runawayssångerskan Cherie Curries trosor…
– Jag gjorde det för att väcka uppmärksamhet. Jag hade aldrig några marknadsföringspengar, så jag tog till ganska enkla knep. De flesta tidningar skrev väldigt negativt om det. Men det väckte ett stort intresse för Poster. Idag tror jag inte det skulle gå, nu har alla blivit för blasé.
Du publicerade en legendarisk nakenaffisch på Mick Tucker, trummis i Sweet. Hur gick det till?
– Ibland måste göra något så att man inte somnar när man läser tidningen. Jag kände en tysk fotograf som liksom jag hade bra kontakt med Sweet. Han visste vad jag ville ha och försökte övertala Sweet att klä av sig nakna. Det var bara Mick Tucker som ställde upp. Han trodde i sin enfald att bilden skulle softas, med en palm framför kuken eller nått sånt, berättar Hans Hatwig med ett hjärtligt skratt.
– Sen försökte Sweet stoppa mig. Jag sa: ”Sorry boys, tidningen är redan färdigtryckt”. Då garvade dem bara. De verkade ta det med en glimt i ögat. Konstigt nog blev inte bilden särskilt omtalad då. Tidningarna tänkte väl att de inte ville ge mig mer reklam. Enda reaktionen var några tjejer som ringde och sa att bilden inte gjorde Tucker rättvisa. Han var nämligen mycket större i verkligheten!
För oss kids på 70-talet var Poster en bibel. Hur känns det att ha haft så stor betydelse för en hel ungdomsgeneration?
– När vi nyligen hade releasepartyt för Posterboken blev det närmast en religiös upplevelse. Det märktes att det finns oerhört varma känslor för Poster. Jag känner mig väldigt privilegierad som lyckats skapa en sådan tidning.
Möjligen är det hög tid att Hans Hatwig ges det erkännande han förtjänar. Poster må oblygt ha ridit på marknadskrafternas vågor och kritiken var hård. Men i efterhand skulle man faktiskt kunna säga att tidningen även spelade en progressiv kulturpolitisk roll.
– Hela din generation har ju intresserat sig för musiken. Många började spela egna instrument. Istället för att sitta ute med en ölburk har ni övat på gitarrer eller trummor. Så kallade ”seriösa” journalister i 70-talets kvällspress förstod aldrig det. Mats Ohlsson på Expressen lade ner oerhörd energi på att förtala min tidning. Samtidigt såg jag honom själv stå med ett block utanför Eriksdalshallen och tigga autografer av KISS…
Hans Hatwig suckar djupt i telefonluren och fortsätter:
– Det var ungefär som med Sweet, de fick massor av skit. Det påstods att de hade bajsat på borden när de spelade i Stockholm. Jag såg aldrig nått sånt – och jag var med Sweet dygnet runt! Kvällstidningarna på den tiden begrep aldrig popvågen.
1980 lades Poster ner. Varför?
– Affischtiden var över. Läsarna blev äldre och mer fokuserade på musik istället för idoler. Det blev en annan form av intresse som mitt nästa projekt Okej fångade upp sedan. Det blev en smidig övergång från en tidning till en annan med mer av reportage.
Hade Poster funkat idag?
– Jag tror inte det. Ungdomar har så splittrade intressen numera. Det är för uppdelat och nischat. Det är svårt att göra en tidning som fångar en gemensam grupp. Dessutom finns det inga bra namn längre, artisterna är för tråkiga.
Mina egna Posteraffischer som prydde pojkrummet i Kungsbacka har för länge sedan försvunnit. Men jag har turligt nog lyckats spara två stycken med gamla 70-talshjältar som bidragit till att forma mig till den jag är. Dessa hänger nu vid mitt skrivbord på jobbet. Vilka som finns på affischerna? Magnus Uggla och Johnny Rotten.
Tack, Poster!
(Borås Tidning 2008-12-19)
Gitarrfantomen Janne Schaffer medverkade på alla Ted Gärdestads skivor. Ikväll spelar han Teds låtar igen i Borås.
Janne Schaffer och Ted Gärdestad var inte bara arbetskamrater i studion. De bägge umgicks även privat under Teds karriär.
Förutom att spela gitarr under kvällens konsert på Åhaga kommer Janne Schaffer också att vara presentatör och berätta om sin egen relation till en av Sveriges mest älskade artister.
– Ted var fantastisk som person. Energisk, glad och full av infall. Vi hade väldigt roligt ihop och hade nära kontakt fram 1982, säger Janne Schaffer.
Hur ser du på Ted Gärdestad som musiker?
– Jag skulle snarare säga att han var mer låtskrivare än musiker. Andy Bell i Oasis sa att Ted var ”the king of melodies”. Så var det verkligen. Ta låtar som Himlen är oskyldigt blå eller För kärlekens skull. På hans sista skiva fanns också en låt som heter I den stora sorgens famn, som är väldigt suggestiv.
Har du någon särskilt favoritlåt?
– Oj, det är svårt. Men det finns en låt, som vi inte gör på konserten, men som är ganska kul. Den heter Gitarren och jag där hela ABBA är med. Ted arrangerade mitt gitarrsolo i den. Han spelade solot för mig på piano, han kunde aldrig läsa noter – precis som Benny Andersson – men det gick ändå.
De flesta av Teds låtar har över 30 år på nacken. Håller de verkligen fortfarande?
– Det är det dem gör! Det är som med ABBA. Kvalitet lönar sig alltid. Det märks inte minst numera när andra artister tolkar Teds låtar, de får nytt liv.
Ser du någon ny Ted vid horisonten?
– Det finns inga som ABBA, ingen som Ted. Jag tror att ska man slå igenom måste man göra sin egen grej och hitta ett eget uttryck. Idag finns det många som är bra – till exempel Håkan Hellström, Lars Winnerbäck eller Kleerup.
Vad hoppas du av konserten i Borås?
– Att det blir en fantastisk konsert. Det blir alltid en speciell stämning när vi spelar Ted.
(Borås Tidning 2008-09-20)
La Bohème, Trollflöjten, Figaros bröllop – för att inte tala om den in i absurdum pompösa Nibelungens ring… Nä, tack!
Länge betraktade jag opera som en urmodig, hopplös teatral och – ärligt talat – lite fjollig konstform.
Men en sommardag för några år sedan råkade jag slå på TV:n och fastnade motvilligt fascinerad framför uppsättningen Nixon in China, en modern opera baserad på USA-presidenten Richard Nixons besök i Maos Kina 1972.
Tematiken gjorde susen. Det här kunde jag ju relatera till. Den konstnärliga iscensättningen i musik, sång och skådespel gav faktiskt en fördjupad dimension åt detta geopolitiska schackdrag.
Än mer spännande ska det bli att se Al Gores växthuseffektvarning En obekväm sanning i operaversion.
J D McClatchy filar nu på librettot och Giorgio Battistelli komponerar musiken. Premiär är planerad till 2011 på självaste La Scala i Milano.
Vem har sagt att opera skulle vara något konservativt och mossigt? Det är skönt att tvingas ompröva gamla fördomar.
(Borås Tidning 2008-07-14)
Christian Dahlgrens Blogg 