Kategoriarkiv: Musik

När rocken slog i Sverige

Publicerad den av
Svara

Vad är rock’n’ roll? Den frågan ställer sig fler och fler föräldrar och myndiga personer här i landet. Många har börjat känna aningen av oro.

Dessa rader stod att läsa i tidningen Bildjournalen 1956. En ny musikform från USA hade till vuxenvärldens fasa invaderat Sverige.

Jazz och schlager trängdes ut i marginalen när tonerna av Elvis, Little Richard och Bill Haley nådde ungdomens öron.

Det dröjde inte länge innan folkhemmets tonåringar fick egna blågula idoler, som efter amerikansk förebild rockade loss på danshaken.

Dessa inhemska hjältar lystrade vanligen till namn som antingen började på ”rock” eller ”little”: Rock-Ragge, Little Gerhard, Rock-Rolf, Little Gert, Rockande samen, Rock-Boris och så vidare.

Denna musikhistoriska epok har nu blivit grundligt dokumenterad i ett maffigt illustrerat verk: Stora rock’n’ rollboken. Sveriges rockkungar 1955-1963 (Premium Publishing). Författaren heter Börje Lundberg, som bland annat har en bakgrund som Expressenkorre i Borås på 70-talet. Under senare år har han givit ut böcker om Beatles, Rolling Stones och Elvis.

Varför är den svenska 50-talsrocken viktig att skriva om?

– Det saknades en heltäckande skildring om de svenska rockkungarna som utgör rötterna till den svenska rockmusiken. Det har skrivits en del om 60-talet med Hep Stars, Tages och Shanes, medan 50-talets rockare blivit närmast förlöjligade, säger Börje Lundberg.

Vad beror den nedlåtande synen på?

– I ärlighetens namn var väl inte alla så bra. Artisterna kunde inte engelska eftersom de inte läst språket i skolan. Skivbolagen tog heller inte musiken på allvar, utan trodde att rocken bara var en övergående fluga.

– Men samtidigt var rockkungarna pionjärer i ett större sammanhang. Det fanns knappt några utländska artister som turnerade i Sverige. Rockkungarna blev ett slags substitut, menar Börje Lundberg och förklarar att det egentligen inte existerade någon ungdomsmusik innan rocken slog till.

– När det plötsligt dök upp skivor som riktade sig direkt till tonåringar föll de förstås pladask och fick chansen att leva ut. Flera rockkungar som Rock-Ragge och Boris blev jätteidoler. Little Gerhard blev lika stor som Carola, fast under kortare tid.

Själv håller Börje Lundberg också Little Gerhard som den bästa i gänget, om man bortser från Jerry Williams (denne dök upp senare än de andra, men har å andra sidan hållit längst).

Rockidolerna bestod till förkrossande majoritet av grabbar. Ändå lyckades en ung tjej från Gävle utmana den manliga dominansen och och bli en av de absolut populäraste artisterna: Birgit Magnusson, känd som Rock-Olga.

Idag bor hon i Hedared mellan Borås och Alingsås. Rock-Olga må ha uppnått pensionsåldern numera, men är still going strong på scenen. Att rocken drabbade 50-talets ungdom med en närmast revolutionär kraft finner Rock-Olga ganska förklarligt:

– Den musiken vände fullkomligt upp och ner på våra liv. Vi var vana med låtar som Gamla Nordsjön och Valpen i fönstret. Det var allt som fanns. Sen kom Rock Around the Clock med Bill Haley! Den förändrade allt. Totalt.

– Den känslan tror jag inte ungdomen kan uppleva idag. De har ju redan hört allt, säger Rock-Olga.

När det begav sig turnerade hon och tre kompmusiker landet runt mellan folkparker och dansställen i en blå Ford Customline 57:a med V8-motor. Basen surrades på taket, övriga instrument packades in i bilen tillsammans med musikerna. Publiken kom i drivor.

– Det var hysteri, fullt överallt. Om man lyssnar till rock ‘n’ roll blir man ju glad, vill stampa takten och sjunga med. Musiken är kul. Man blir inte arg som en viss typ av hårdrock…

Vilka idoler hade du själv?

– Elvis. Det finns bara en! Plus Fats Domino och Paul Anka. Jag tålde inte höra talas om Tommy Steele – då. Nu är han bra, bara han inte sjunger rock. Men som musikalartist är han skitbra.

Vad anser du om kritiker som säger att ni bara var taskiga kopior av de amerikanska rockarna?

– Man ska inte dra alla över en kam. Varken Boris, Ragge, Gerhard eller jag härmade någon. Vi gjorde dåtidens covers kan man säga. Men det var egna tolkningar och vi var artister i egen rätt.

– Andra kanske härmade oss. Rocken spred sig ju som en löpeld genom landet. Varenda liten håla hade sin rockkung. Men de kom ingenstans.

Birgit Magnusson arbetade som sjukvårdsbiträde i Uppsala innan hon upptäcktes på en talangtävling i stan 1958. Hon sjöng Paul Ankas hit What you´ve done to me, vilken kom att bli hennes signaturlåt genom åren.

Artistnamnet fick hon vid samma tillfälle av konferenciern som utropade att ”nu har Uppsala fått sin egen Rock-Olga” (det fanns redan en Rock-Olga i Stockholm, men hon försvann snart ur bilden). Sedan väntade huvudstadens främsta ungdomsställe Nalen, som drevs av den legendariske nöjesprofilen Gustaf ”Topsy” Lindblom.

– Efter talangjakten ringde min pappa till Nalen och sa till Topsy: Jag har en dotter som sjunger. Det är många döttrar som sjunger, sa Topsy. Min dotter sjunger rock’n’  roll, sa pappa. Svaret blev: kom direkt!

– Nalen var verkligen något stort. Jag engagerades för en månad på en gång. Varenda kväll sjöng jag tre, fyra låtar. Även Boris var med. Jag fick 25 spänn i gage per kväll. Hemska pengar. Otroligt att man fick så mycket.

I det populära radioprogrammet Timmen Tumba blev Rock-Olga senare utnämnd till regerande drottning i det blågula rockriket.

– Det var tjejer som utmanade mig i massa deltävlingar och sånt. Jag vann med låten Stupid Cupid och blev krönt till Sveriges rockdrottning. Det var Gerhard som krönte mig. ”Palä” sa han och gav mig en nalle. Jag vet inte vad ”palä” betyder och ingen annan heller, Gerhard var bara sån, han skulle väl vara rolig.

Little Gerhard medverkade även till att göra boråsaren Per-Olof Johnsson till den rockande monarken Rock-Olle.

Per-Olof Johnsson huserar numera i Hökerum, men växte upp på Brodal i Borås och berättar hur han som 16-åring frälstes av rock’n’ roll:

– Ursprungligen var jag jazzinfluerad, lyssnade på Miles Davis och Dizzy Gillespie. Så kom Elvis. Tror det var våren 1957. Jag hade köpt en EP med Elvis där han sjöng Tutti Frutti. Den tände jag på!

– På hösten anmälde min bror mig till en talangtävling i Folkets park. Det var Little Gerhard som åkte runt och korade rockkungar i varenda stad. Jag gick ut på scenen, stel som en pinne, och sjöng Tutti Frutti.

Rock-Olle minns att det kändes ”lite hispigt”. Han hade aldrig stått på scen förr. Ändå vann han tävlingen, gratulerades av Little Gerhard och utsågs till Borås rockkung.

Karusellen var igång. Rock-Olle fick ett kompband med Bo Zetterman (trummor), Janne Spångberg (gitarr) och Lennart Fagrell (bas). Repertoaren hämtades mestadels från Elvis Presleys skivinspelningar.

– Jag lyssnade på låtarna och så blev det som det blev. Lite swinglish. Det fanns ju inga texter att köpa som det gör idag. Men jag hade fina musiker, vår gitarrist var helt enorm. Det lät bra.

Rock-Olle och hans trio spelade företrädesvis i Boråstrakten och på Västkusten. Att leva enbart på musiken gick inte. Under vardagarna arbetade Rock-Olle på gummiväveriet Fox, som gjorde säkerhetsbälten till Volvo.

Men på helgerna var det rock som gällde.

– Vi spelade varje lördag-söndag på Cirkus vid Avenyn i Göteborg under ett helt år. Det var inte bara vi som uppträdde, utan även Little Gert, Rock-Benny och massor av andra som jag inte kommer ihåg.

Han gjorde även ett gästspel på Nalen.

– Det var helt underbart. Fantastiskt att lilla jag fick komma dit. Jag fick sjunga tre extralåtar också. Rock-Boris fanns i publiken och lyssnade. Jag låg på tionde plats i Timmen Tumbas omröstning om de populäraste rockkungarna i Sverige.

1958 fick Rock-Olle erbjudande att vara med i en tävling om Västsveriges rockkung på Kul-i-backen i Göteborg.

– Det var häftig stämning i publiken. Mycket flickor. Vi var väl en tio stycken som uppträdde, bland annat Rock-Benny och kanske Little Gert. Och jag vann. Det var härligt, en triumf.

Hur länge fortsatte du och ditt band att spela?

– Vi höll på i två år fram till 59-60. Grabbarna i trion gifte sig och jag stod allena. Sen kom jag med som sångare i bandet Woodpeckers. Det gick bra. Varit ute på helgerna i flera år under 60-talet. Brukade spela i foajén till Boråshallen när det var dans där.

Vad tyckte du om dina konkurrenter bland 50-talets svenska rockkungar?

-Jag hade inga favoriter bland dem. Det var Elvis som gällde!

Precis som i fallet Rock-Olga håller Per-Olof Johnsson ännu ångan uppe. Numera återfinns han i konstellationen Rock-Olle and The Old Tracks som lirat ihop till och från i över två decennier.

Och den 12 april nästa år blir det stor rockgala i Solnahallen, Stockholm. Då återsamlas bland andra Rock-Olle, Rock-Ragge, Little Gerhard, Rockande samen och Rock-Olga för att visa var skåpet skall stå.

– Det är jätteskoj att träffa grabbarna, även om de är lite svåra att komma in på livet. Men Rock-Ragge är häftig och öppen. Det är bara att gå upp på scenen och göra bra ifrån sig. Jag skall sjunga Elvislåten Burning Love, säger Rock-Olle om konserten.

Till sommaren finns det även långt framskridna planer på en folkparksturné med gänget. Om man skall tro Rock-Olga möter 50-talets rockartister fortfarande ett betydande publikintresse när de är ute och spelar.

– Det är fantastiskt, otroligt. Men jag är ändå inte förvånad. Det var länge sedan vår musik spelades i radio. När folk får se och höra de gamla stofilerna igen tar de förstås chansen, garvar hon.

(Borås Tidning 2007-11-25)

Vicki Benckert: ”Kändissvängen lockar mig inte alls”

Publicerad den av
Svara

Februari 1984. Det är Melodifestival. Platsen är Lisebergshallen i Göteborg. Nio av startfältets tio låtar har precis avverkats. Artisterna detta år lystrar till namn som John Ballard, Rosa Körberg, Anders och Karin Glenmark.

Hittills har ingen direkt stuckit ut – utom möjligen tre Herreybröder med sin klatschiga tralldänga Diggiloo Diggiley.

Då tänder det plötsligt till. Rejält. Sist ut kommer en jättesöt tjej indansande. Hon utstrålar sprallig energi som ett helt solsken och fyrar av en oemotståndligt smittsam popschlager: Livet är som ett träd.

Det är bara att kapitulera. Villkorslöst. I alla fall gjorde jag det när SVT sände hela rasket i repris förra sommaren. Artisten var debuterande stjärnskottet Vicki Benckert och ni vet hur det gick. Herreys vann.

Vicki Benckert slutade på femte plats, något som jag bittert betraktar som ett närmast kriminellt tjänstefel av juryn. Att Herreys sedan även kammade hem Eurovision Song Contest i Luxemburg förändrar ingenting i det avseendet. Så de´ så.

Maj 2007. Vicki Benckert dyker upp i en röd Volvo utanför mitt hotell på Östermalm i Stockholm. Vädret tycks hoppfullt, vi åker ut till Djurgården och äter lunch i grönskan.

Det blonda charmknippet från 1984 har blivit en mogen trebarnsmamma, but watch out: fortfarande lika söt. Hennes ord är goda och anspråkslösa, hon ler och skrattar gärna.

Besviken över att du inte vann?

-Nej, nej!

Vicki Benckert tar en tugga av sin baconsallad, tackar åter för mitt beröm av Livet är som ett träd, låten som hon även komponerade text och musik till.

– Idag tycker jag att den är osmart skriven därför att den är svår att sjunga – den har så stort omfång. Annars tycker jag att låten är fin, lite naiv… och den har ett särskilt sorts sväng. Jag kan stå för den.

Vad ansåg du om Herreys?

– Skitbra! Jag tycker fortfarande det. Utan förbehåll.

Hon går inte att rubba. Rätt låt vann (” och det var oerhört välförtjänt”). OK, då. Jag ger mig.

Men Vickis utgångsodds i Lisebergshallen var annars fina. Förutom Livet är som ett träd, tävlade hon med ytterligare två bidrag i egenskap av textförfattare: Kärleksmagi som Elisabeth Andreasson sjöng, samt Sankta Cecilia vilken framfördes av Göran Folkestad och Lotta Pedersen (senare känd som Engberg).

Inte illa av en debutant…

Det måste känts som ett himla break?

-Ja, på den tiden var det faktiskt en stor grej. Då hade jag hållit på med musik semiprofessionellt i kanske fem år. Jag jobbade extra som croupier på kvällarna, skrev låtar, var med i olika band, sånggrupper och allt möjligt.

Hon upptäcktes på Gotland av skivbolaget CBS sommaren innan. Magnus Uggla hade bytt bolag till Sonet och skulle avtackas med en fest. Vicki Benckert sjöng i en afterbeach-orkester vid tillfället. Gitarristen Nysse Nyström i Ugglas band klev ut på en veranda, pekade på Vicki och sa till bolagsgubbarna: ”en sån´ tjej borde ni ha”.

– Det var så jag fick mitt skivkontrakt. Genom sjunga och se söt ut för Ugglas gamla bolag. De ville ha en ny Carola. Hon hade precis slagit igenom då, men var mycket yngre än jag. Och de låtar jag skrev var inte alls vad skivbolaget ville ha…

Vicki berättar att hon snarare var i singer/songwriter-facket än någon typisk schlagertjej. Att hon fick med tre låtar i Melodifestivalen var rena slumpen, påstår hon.

Skivbolaget blev förstås överlyckligt.

– Jag trodde att det skulle bli så enkelt sedan. Att det bara var att köra på. Det var innan den krassa verkligheten slog till (skratt). Jag blev förvånad – ”Oj, det här var inte så lätt”. Det enda man ser i tidningarna är ju framgångshistorierna. Det står inte så mycket om problemen längs vägen.

Vicki Benckert släppte ett gäng singlar och två LP-skivor i Sverige under 80-talet. Hitsen uteblev dock. Större framgång hade hon i dåvarande östblocket.

På Sopotfestivalen i Polen 1986 vann Vicki Benckert tre av fyra priser. Bland annat röstade fotograferna fram henne som vackraste artist – detta tack vare blöta mutor från managern, avslöjar Vicki med ett brett garv.

– Fattar du hur mycket vodka det gick åt för att jag skulle vinna det priset! Visserligen var jag ganska snygg på den tiden. Men Miss Italia var också med – och hon var snygg!

En annan höjdpunkt var den efterföljande turnén i Sovjetunionen, där hon sjöng på Olympiastadion i Moskva för 80 000 personer i publiken. Delar av gaget bestod förvisso av värdelösa rubel och zloty. Men hon fick ändå västvaluta så det räckte till en egen lägenhet vid hemkomsten.

Därefter tog karriären en annan vändning. Hon blev en efterfrågad körsångerska på scen och i studion. Turnerade med Niklas Strömstedt i många år. Fanns bakom Lasse Holm och Monica Törnell när de framförde E´ de´ det här du kallar kärlek i Eurovisionsfinalen i Bergen 1986. Tre år senare var det dags igen, då hon backade upp Tommy Nilsson när han sjöng En dag i Lausanne.

Och hon fick hänga med Roxette runt jordklotet under Joyride-turnén.

– Det var jättehäftigt. Vi var inte i Japan och Afrika, annars reste vi överallt. Men egentligen är det ingen skillnad att vara på Sverigeturné och att vara på världsturné – annat än att det är coolare att säga det. Och det menar jag på ett ödmjukt sätt, förklarar Vicki.

Under senare år har hon flitigt medverkat i musikaler som Kristina från Duvemåla och Chess, översatt barnböcker och dubbat tecknade filmer. Den sista egna skivan (hittills) heter Svarta lådan och kom 1991. Det märks att Vicki är stolt över den.

Men solokarriärens uteblivna succéer tar hon med ro. För henne har alltid lusten till musiken kommit i första rummet.

– Det som jag har varit dålig på är att glamma och hamna på
veckotidningsomslag. Men sånt tycker jag enbart är plågsamt! Kändissvängen lockar mig inte alls. Jag vill bara sjunga. Jag kunde lika gärna sjunga i en kyrkokör. Det spelar nästan ingen roll – bara jag fick sjunga solo ibland…

Hon skrattar igen och lägger ifrån sig gaffeln.

Baconsalladen är uppäten. Vi hämtar kaffe, pratar vidare om ditt och datt. Det börjar bli lite kyligt i luften. I Vicki Benckerts varma sällskap känns det ändå svårt att lämna Djurgården.

(Borås Tidning 2007-07-22)

Lorne De Wolfe: ”Vi beskylldes för att vara lyxlirare”

Publicerad den av
6

Nordic Sea Hotel, ett stenkast från centralstationen i Stockholm. Klockan är fem på eftermiddagen. Lorne de Wolfe kommer inknallande från reklambyrån vid Hötorget där han jobbar.

Vi sätter oss i baren, beställer Martini Bianco. Situationen är hur fräck som helst.

The mighty Lorne…

I egenskap av centralfigur i bandet Hansson De Wolfe United blev han en närmast mytisk gestalt i rökrutan på Aranäsgymnasiet i Kungsbacka under sena åttiotalet. Vi var ett gäng förtappade själar som brukade stå där, spana brudar och snacka musik.
Min polare Ted diggade mest synt, jag heavy metal.

En dag nämnde någon en lattjo platta av totalt annorlunda kaliber. Snart var vi bägge otippat fast i Hansson De Wolfe Uniteds musikaliska landskap av mjukjazzorienterad poprock.

Sångaren Lorne de Wolfes distinkta röst lät som ingen annans. Texterna hade ett poetiskt bildspråk som saknade motsvarighet till vad vi tidigare hört. Fascinerade analyserade Ted och jag dessa fantastiska låtar som Existensmaximum, Gunga sin själ i en hammock, Din inre barometer – och inte minst Vita springare:

Jag kände mig så ensam rädd och svag
Led av kolibriasis ett tag
Nu ser jag fram mot nya tider
Nu har jag hälsat mig goddag

Förlamad till en del
Var liksom gipsad i min själ
Nu har jag kastat mina kryckor
Nu har jag givit dom farväl

”Gipsad i min själ”? Coolt. Och ”kolibriasis”. Ännu bättre. Fast… existerade det ordet? Hmm… Och vem var Lorne de Wolfe egentligen? Det var mycket att grubbla över.

Men nu sitter alltså legendariske Lorne här och jag kan äntligen fråga:

OK, vad är kolibriasis?

– Tja, jag tänkte på ett ord som var tvärtemot elefantiasis. Då är man verkligen rädd och ynklig. Vågar ingenting ungefär. Det blev rätt roligt, garvar Lorne.

Hur började allt? Vad hände efter Hansson De Wolfe Uniteds storhetstid 1980-86? Lorne låter mig hänga med på en resa bakåt in i Minnenas sorl…

Han växte upp i ett konstnärshem i Vaxholm utanför Stockholm. Fanns bland några grabbar som föll för 60-talets engelska popvåg med Beatles i spetsen. Startade bandet Tintacs. Hyrde en stuga och byggde en studio som de kallade MNW, Music Network – vilken senare blev en av proggrörelsens bastioner när Gunder Hägg (snart omdöpt till Blå tåget) slumpartat dök upp och spelade in debut-LP:n Tigerkaka där.

Själv halkade Lorne med i gruppen Contact 1970, som hade en brottarhit med Hon kom över mon och turnerade över hela Norden. Radikala vindar blåste. Känslan av att allt var möjligt härskade på den alternativa musikscenen. Tills pekpinnevänstern övertog ruljansen.

– Läxläsarna kom in och skulle styra upp allt. Det fick inte vara anarki, det måste vara ordning och reda. Den var sånt man blev så jävla trött på, suckar Lorne.

Contact la av. Lorne hittade ett kneg på Europafilm, som hade ett litet grammofonbolag där han formgav skivomslagen. Med arbetskamraterna Claes Palmkvist och Dick Hansson spelade han även in egen musik under gruppnamnet Vargen. Deras självbetitlade platta kom runt 1977-78 och innehöll Lorne-kompositionen Vargen i din kropp…

– …som fick en jättefin recension av Mats Ohlsson i Expressen. Men det hela var bara på kul. Vi tänkte aldrig följa upp den. Sen ringde Kjell Ahlinge och Lennart Wretlind till mig från radion och pratade i mun på varandra. ”Hörru, du gjorde Vargen i min kropp, du måste för fan göra fler såna låtar!”.

Entré: Hansson De Wolfe United.

Gruppen var egentligen inget kollektiv, utan snarare ett löst projekt med Lorne de Wolfe som musikalisk motor. Dick Hansson var främst ett bollplank på textsidan, liksom i början Lornes hustru Ingrid Munthe.

Även Claes Palmkvist var med som officiell medlem (efter några år tillkom Jonas Isacsson, idag mest känd som Roxettegitarrist). I övrigt passerade massor av studiomusiker revy när första skivan Iskalla killen (full av mänsklig värme) spelades in 1979.

– Det var då vi kom på namnet Hansson De Wolfe United. Jag tyckte Manchester United var väldigt bra. Det blev också ett långt namn som stod ut, förklarar Lorne.

– Plattan släpptes nyårsdagen 1980 och den bara råspelades på radion. Det blev vårt forum, radion. Själva hade vi aldrig uppträtt, aldrig repat. Vi sålde 100 000 ex av plattan och började känna pressen på att spela ute. Men jag sa ”nä, jag jobbar så mycket, vi måste först göra en platta till”.

Lorne hade fortsatt in i reklambranschen och hade redan fullt upp. Hansson De Wolfe United höll sig envist kvar i studion, något som retade en del förstå-sig-påare.

– Folk blev nästan förbannade. Vi beskylldes för att vara lyxlirare som bara spelade in skivor.

Efter två framgångsrika uppföljare till Iskalla killen-albumet, Existensmaximum (1981) och Yes Box Allright (1982), tog Lorne & Co i alla fall tjänstledigt från sina civila yrken och gjorde en turnésväng med inhyrda proffsmusiker. EMA Telstar som tjatat om liveuppträdanden tvingades kosta på rejält.

– Vi hade det väldigt komfortabelt. Bussar med TV-apparater, det bästa ljudet och ljuset som fanns och allt sånt där. Vi hade engelska roddare som visade hur man skulle festa, så det blev ett jävla drag (skratt).

Det kom två bästsäljande plattor till – Container 1984, Artattack 1985 – med efterföljande turnéer inför fullsatta salonger. Sedan tog det stopp. Varför?

Lorne berättar om den sista turnépremiären som ägde rum på KB i Malmö den 28 februari 1986. Halv tolv avslutade man konserten med Utanför tullarna, en låt som dedicerades till ”absent friends”.

– Den var egentligen tillägnad min brorsa som dött ett halvår tidigare. På premiärfesten efteråt blev det plötsligt orolig stämning, skrik och gråt. Klockan var ett på natten, vi fick reda på att Palme hade blivit skjuten. Någon sa: ”vet ni att när ni spelade Utanför tullarna för absent friends – det var då han sköts”.

– Rullgardinen gick ner. Sverige var i chocktillstånd. Vi fortsatte turnén genom ett sargat land, det var ständigt Palme på löpsedlarna och frågor om vem mördaren var.

– Efteråt kändes det helt naturligt. Vi hade gjort vårt. Vad skulle vi göra sen? Det bara flöt ut. Vi tog paus på okänd tid.

Det påstods att ni var Olof Palmes favoritband?

– Jag vet inte hur det gick till. Han nämnde oss i olika sammanhang när han skulle önska en låt… Och jag kan förstå det. Vi var lite annorlunda, tog upp känsligare ämnen fast utan pekpinnar. Men det var inte vi som tillverkade myten om att vi skulle vara ”Palmes pojkar”. Utan tidningarna i vanlig ordning…

Lorne de Wolfe gjorde ett soloalbum 1987, Mogi Mobo. Ytterligare en skiva kom 1990, ett samarbete med Jonas Isacsson som fick namnet Roulettenburg. Bägge sålde bra. Men Lorne höll medvetet låg profil. Inga turnéer, knappt någon promotion.

– Jag var inte intresserad helt enkelt. Jag var rätt mätt efter Hansson De Wolfe United. Det var ju några intensiva år. Jag hade familj, heltidsjobb, gjorde all musik och alla texter, spelade in alltihop.

Hansson De Wolfe United återuppstod visserligen på skiva 1994. Men plattan (Utanpå allt) borde aldrig ha släppts, enligt Lorne.

– Den blev väldigt halvhjärtad och kändes inte så entusiasmerande…

Men nu laddar Lorne de Wolfe om igen. Han jobbar på ett nytt album med Jonas Isacsson. En dubbelsamling med Hansson De Wolfe United är snart ute i handeln. Eventuellt blir det turné också, den första sedan 1986.

Fast PR-biten i musikbranschen har han en minst sagt sval inställning till.

– Man måste ju göra en massa TV, gråta ut, säga att man haft en olycklig barndom och lidit av bullemi. Men det finns inget att hämta där. Jag har inte ens gråa hårstrån, garvar Lorne spjuveraktigt.

Och beställer en ny Martini. Ångrar sig. Det blir whiskey istället. JB. Jag hänger på. Det är inte varje dag man häckar i baren med gamla ungdomsidoler.

Du skulle varit med, Teddan!

(Borås Tidning 2007-07-25)

Ozzy återupprättar sig själv

Publicerad den av
Svara

Skiva: Black Rain
Artist: Ozzy Osbourne
Label: Sony/BMG

Året var 1983. Den hetaste skivan bland hårdrocksgänget i min högstadieskola var utan tvekan Ozzy Osbournes senaste: Bark at the Moon.

Låtarna var förstås strålande. Att den förre Black Sabbath-sångaren dessutom var utspökad till en varulv på omslaget gjorde definitivt inte plattan sämre. En klasskompis lånade mitt ömt vårdade exemplar, men lämnade skamset tillbaka skivan redan nästa morgon.

Hans mamma hade förbjudit honom att lyssna på den.

Ozzy steg självfallet ytterligare i rang efter den episoden. Han var mer än bara häftig musik. Han var The Prince of Darkness som bet huvudet av fladdermöss och skrämde slag på vuxenvärlden som en alldeles äkta Rock’N’ Roll Rebel.

Är det konstigt att vi dyrkade denne man som den ultimate hårdsrockshjälten?

Detta kanske verkar märkligt i ögonen på dagens kids, vilka främst lärt känna Ozzy som den tragikomiske rockclownen som halkar omkring i hundbajs i dokusåpan The Osbournes. Serien må ha varit en tittarsuccé, men har också skadat Ozzys rykte på ett helt förödande sätt.

Jag menar, vems mamma skulle komma på tanken att bannlysa Ozzy numera?

Men det finns hopp vid horisonten. Än kan Ozzy leverera högoktanig hårdrock som blåser många yngre konkurrenter av scenen, tro’t eller ej.

Black Rain är hans första platta med nya låtar på sex år och det är en tung återkomst som håller god klass rakt igenom. Inte minst tack vare Zakk Wyldes blixtrande gitarrer som min egen mamma garanterat skulle avsky som pesten.

”After all I´m still crazy” intygar Ozzy på det inledande spåret Not going away.

Jag tycker mig samtidigt höra flaxet av fladdermusvingar och vill gärna tro honom.

(Borås Tidning 2007-05-23)

”Jag är hip, yeah, baby…”

Publicerad den av
Svara

Finns det någon som slår Svante Thuresson när det gäller hip-faktor i svenskt musikliv? Knappast. Artister kommer och går. Men ända sedan 60-talet har han förblivit ”The original hip man” både på scen och skiva.

Som han själv sjunger i den klassiska Beppe Wolgerslåten Svante Thuresson:

Jag är hip, yeah, baby, jag är den hippa människan
Jag är hip, yeah, baby, jag har den rätta känslan
Jag är cool, baby, cool som en swimmingpool

På tu man hand ger han dock ett påtagligt ödmjukt intryck. Vi träffas uppe på konstmuseet, som passade nog visar utställningen Jazzlegender av den minst lika legendariske fotografen Bengt H Malmqvist.

Svante anländer direkt från Stockholmståget i baseball-keps. Han är i stan för att lira med Kulturskolans storband på kulturnatten.

Hur känns det att ha en låt som handlar om sig själv?
– Beppe var ju sån att han skrev personligt åt olika artister, som Monica Zetterlund till exempel. Han kunde tolka oss på ett väldigt fint sänt.

Imagen som ”hip man”? Svante värjer sig lite. Svarar något om att stämpeln har suttit i genom åren, men är främst baserad på vad andra tycker.

Kommer du att sjunga Svante Thuresson i kväll?
– Nä, den är ganska tuff att göra. Inte för mig, utan för kompet. Det är massa olika taktarter som hoppar hit och dit.

Blir det något annat av Beppe Wolgers?
– Ja, det tror jag. Vi siktar på Vinter i skärgår’n.

Beppe ligger honom för övrigt varmt om hjärtat. För några år sedan gjorde Svante en platta bara med Beppesånger som blev mycket uppmärksammad. Men någon uppföljare är inte aktuell.

– Vi har snackat löst om en volym två. Men kanske inte ändå. Jag tror mer på att gå vidare. Det finns så mycket annat jag vill göra.

1980 var Svante Thuresson med i barnmusikalen Pelle Svanslös i Amerika, som även gavs ut på skiva. Plattans omslag har i en nyutkommen bok utsetts till ett av Sveriges sämsta. När jag visar honom omslaget säger han:

– Snacka om lågbudget! Men det var kul att vi överhuvudtaget kunde spela in skivan. Det man ser på omslaget är hur det såg ut i föreställningen. Vi gjorde många barn glada. Det är jag som är Måns – som hand i handske! Det visar hur elak jag är, haha.

Hur känns det att vara med i boken?
– Tja, spelar ingen roll.

Svante rycker på axlarna, lika cool som alltid. Vi går över till att snacka jazz istället.

Kulturnatten i Borås går i jazzens tecken. Vad är grejen med jazz?
– Det är den musikform som jag tycker är mest fulländad. Det är som att göra konstverk. Meningen är att man ska skapa under musikens gång. Det gör att man också kan sjunga samma låt i fyrtio år utan att tröttna. Och förhoppningsvis gör inte publiken det heller.

Du spelar trummor också.
– Numera är det mest slagverk som congas. Att spela trummor samtidigt som man sjunger, nä – då torskar man direkt. Med congas behöver man heller inte dra hela det rytmiska lasset själv.

Jag vet att du även är en hängiven golfare. Men hur går golf ihop med jazz?
– Det är ju swing, skrattar den coola jazzkatten med 12 i handicap.

(Borås Tidning 2007-05-10)

Häpnadsväckande uppriktigt om Ian Gillan

Publicerad den av
Svara

DVD: Highway Star – A Journey In Rock
Artist: Ian Gillan
Label: Universal 

Han har både sjungit rollen som Jesus i originalinspelningen av Jesus Christ Superstar och frontat Black Sabbath under en period. Bara att ha den bedriften på sitt CV ger onekligen skäl till respekt.

Men Ian Gillan är förstås mest känd som sångare i Deep Purples legendariska MK 2-uppsättning, som på 70-talet bidrog till att etablera hårdrocken som genre med epokgörande plattor som In Rock, Machine Head och Made In Japan.

Fyrtio år bakom mikrofonen har det blivit nu, vilket givit anledning till en lång DVD-dokumentär om Gillans musikaliska karriär. Han berättar själv häpnadsväckande uppriktigt om med- och motgångar, de ständiga bråken med gitarristen Ritchie Blackmore och bekymren i solobandet Gillan efter avhoppet från Purple 1973.

Intressanta kommentarer ges också från övriga MK 2-medlemmar (minus antagonisten Blackmore), som ytterligare belyser hur snabbt stämningen ruttnade i bandet efter återföreningen 1984.

Trist är bara att denna i övriga ambitiösa produktion saknar maffiga arkivklipp från Purples storhetstid. Istället får vi låta oss nöja med konsertinspelningar av Smoke on the Water och andra klassiker från dagens grånade grupp, där både virtuosen Blackmore och hammondguden Jon Lord saknas.

Att storrökaren Gillan inte heller har samma sting i rösten som förr är tyvärr blott för uppenbart (att skrikarhöjdaren Child in Time numera är struken från setlistan är talande).

Men fotbollsfansen kan å andra sida glädjas åt att möta Gillans gamla drinkarpolare George Best i vad som måste vara en av hans sista intervjuer innan bortgången förra året.

(Borås Tidning 2007-04-16)

Thorsten Flinck – teaterns McEnroe

Publicerad den av
Svara

Uppdrag: intervjua Thorsten Flinck inför lördagens föreställning av Doktor Flinck på Sagateatern i Borås.

Det är något att bita i för en journalist. Bara att få tag på honom är inte helt lätt.

Intervjutiderna bokas om några gånger. Thorsten ber artigt om ursäkt. Han är på turné, befinner sig i bilen, måste repetera, etc.

Till sist gör vi upp om att jag skall ringa honom på Frimurarhotellet i Linköping mellan klockan nio och halv tio på morgonen.

Jag ringer och ringer. Signal efter signal. Timmarna går.

Hopplöst.

Men sent framåt eftermiddagen får min mobil plötsligt liv.

– Tjena, det är Thorsten. Du hette Christian? Borås Tidning? Sorry. Det var sånt jävla liv här på hotellet i går efter föreställningen, lät som ett gäng hockeyfans höll på hela natten. Var tvungen att byta rum, kunde inte somna förrän klockan sju på morgonen, jag steg precis upp.

Om Thorsten Flinck är nyvaken märks det knappast. Han pratar fort som en kulspruta och är så intensivt närvarande man kan bli på andra sidan av en telefonlur.

Jag förstår omedelbart att det är no bullshit som gäller och öppnar med frågan:

Gillar du tennis?

– Nej. (tystnad)

Synd. Annars kan man se dig som teaterns motsvarighet till John McEnroe, bägge ansedda att vara rebelliska genier, som…

– Det där är nog inte så dumt, säger Thorsten Flinck eftertänksamt om jämförelsen. Och får snabbt upp ångan igen.

– På den tiden såg jag faktiskt en hel del tennis. McEnroe hade sitt sätt att vara, va. Han använde ilskan för att komma någon vart. Var kompromisslös. Föll utanför gängse strukturer. Men folk missförstod honom och då kommer hatet, misstänksamheten.

– Jag är totalitär i det jag gör. Konsten, skådespeleriet är inte fiktion! Det handlar om att skoningslöst slita sönder våra käraste illusioner. Teaterns uppgift är att peka på nya former av sanning, allmängiltigt, så otolkat som möjligt.

– Teatern ska inge människorna framtidstro, skapa solidaritet människor emellan. Förstår du? Du hänger med, va? (skratt)

Eh, visst.

Det är sannerligen en utmaning att försöka anteckna när Thorsten Flinck gasar på. Orden väller fram, resonemanget kör hit och dit i halsbrytande fart. Det är namn, associationer, anekdoter och liknelser i hundratusen knyck.

Jag kämpar tappert med pennan. Thorsten Flinck är inne på en förklaring varför han är kristen socialist. Han drar ut på en historisk exposé över hur kyrkan traditionellt varit ett skyddat rum för tiggare och andra olycksbarn, hoppar sedan tillbaka till scenkonsten.

-Det är inte för inte teatern drar till sig så många särlingar, liksom resturangbranschen för övrigt, där finns exempelvis det största antalet homosexuella – och sådana som mig.

-Det är också det vackra med teatern, att det finns så många sköra människor där, sköra i betydelsen att de bär på drömmen om något bättre.

– Jag har skitat ner det mesta i mitt liv, bråkat, fått sparken, gjort idiotiska saker. Men som konstnär är jag vit. Hantverksmässigt är jag den mest kunnige i landet på mitt yrke. Och ska du vara närvarande på alla nivåer så kostar det. Man måste riskera både ett och två och tre skott i hjärtat.

Flinck fortsätter med att tala om kontroverserna på Dramaten, om Ingmar Bergman, rövslickande skådespelarkolleger…

Vi kommer så in på hans föreställning av Hjalmar Söderbergs klassiker Doktor Glas, som av upphovsrättsliga skäl är omdöpt till Doktor Flinck.

Hur vill du beskriva den?

– Som det väl står på affischen, ett slags samtal mellan Thorsten Flinck och publiken. Det var tre år sedan den hade premiär och jag vet att min version av Doktor Glas är bra. Så in i helvete bra! Är vi klara?

En standardfråga bara. Vad tycker du om att komma till Borås?

– Jag var i Borås förra året och spelade med ett band, inte mitt eget band alltså, ett annat band, i någon stadshuskällare. Det var roligt och trevligt. Jag hoppas att boråsarna kommer och värmer mig på lördag. Då ska jag värma dem och mer därtill.

– Christian! Du har fått din intervju, jag måste checka ut från hotellet. Hej!

(Borås Tidning 2007-03-31)

Rymden i populärkulturen

Publicerad den av
Svara

Går det att välja ett fräckare yrke än att bli astronaut? SYO-konsultens svar borde vara givet. Kolla bara in Philip Kaufmans suveräna film Det rätta virket (1983), baserad på Tom Wolfes bok med samma namn om pionjärgänget som rattade USA:s raketer i början av 60-talet. John Glenn, Gus Grissom, Alan Shepard…

Supermanliga, tuffa, iskalla grabbar som tuggar sten och spottar grus på väg upp genom atmosfären. Någon som associerar dem med deras nutida kollega Christer Fuglesang? Knappast. Han framstår snarare som rymdens svar på Cliff Barnes, den evige losern i TV-serien Dallas.

I början av 90-talet utsågs Fuglesang till att bli Sveriges förste astronaut. Sedan dess har han tränat och tränat. Väntat och väntat. Ivrigt snackat om sina planerade färder, som bara ställts in och bokats av. Den ständigt dumpade Fuglesang har fått trösta sig med ännu en vända i simulatorn. Så har det hållit på 15 år. Grabben börjar likna ett skämt.

Men den 8 december skall det verkligen bli av, tro det eller ej. Då bär det i väg till den internationella rymdstationen ISS. Häftigare resa får man titta i månen efter.

Istället för att fnissa åt Fuglesang är han snarare värd vår beundran. Trots de trista åren på avbytarbänken har han envist fokuserat på sitt mål att erövra rymden och vägrat gett upp.

Som sådan blir han närmast en personifikation av människans uråldriga, aldrig falnande dröm om att upptäcka vad som finns bortom den kollektiva vagga vi kallar jorden. Fascinationen vid stjärnorna har funnits så länge människosläktet existerat. Avtrycken inom moderna populärkulturella fenomen som musik och film är minst sagt åtskilliga.

Knappt hade filmen fötts som medium innan publiken flockades utanför biograferna för att se den franske regissören George Melies’ magnifika Le voyage dans la lune (1902). Det var en för sin tid synnerligen avancerad och påkostad filmatisering av Jules Vernes roman Från jorden till månen. Melies var en innovatör som tidigt sprängde gränserna för vad som var möjligt att visa på vita duken.

Trots att oräkneliga rymdrelaterade rullar gjordes under decennierna som följde, dröjde det till 1968 innan någon på samma sätt lyckades ta andan ur biobesökarna. Kombinationen av revolutionerande specialeffekter, visuell storslagenhet och poetiskt berättande gör fortfarande Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr till den främst filmen i sitt slag.

Betraktaren får själv läsa in meningen, då traditionellt narrativ saknas. Ytligt sett kan handlingen beskrivas med att en mystisk monolit upptäcks på månen som sänder signaler till Jupiter. En forskningsexpedition med fem astronauter och den talande superdatorn HAL skickas i väg mot planeten. HAL, som utvecklat ett eget medvetande, börjar dock trilskas på ett tämligen otrevligt sätt…

När Kubricks epos kom var ännu rymdkapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen feberaktigt het. Kubrick ställde in kameran på ett existentiellt perspektiv som med vida tolkningsramar utgör en slags meditation över evolutionen, vetenskapen och människans plats i universum. Av en händelse råkar rymdskeppet i filmen ha samma namn den rymdfärja Fuglesang skall åka med till ISS: Discovery.

Året efter att 2001 haft biopremiär vann USA rymdmatchen mot ryssarna genom Neil Armstrongs första steg på månen. Den epokgörande händelsen gav också David Bowie stjärnstatus. Under 60-talet hade han gjort rader av misslyckade försök att nå framgång i musikvärlden.

Men med singeln Space Oddity om astronauten Major Tom som försvinner i kosmos var timingen perfekt. Den blev Bowies första hit och var även inspirerad av Stanley Kubricks nämnda film. TV-bolaget BBC lär dessutom ha använt låten som bakgrundsmusik under sitt reportage om månlandningen!

David Bowie återvände sedan till rymden vid upprepade tillfällen. 1971 undrade han om det fanns Life on Mars (svaret kom när NASA:s Vikingsonder landade på vår grannplanet några år senare: stendött). 1972 fick Bowie in en konstnärlig fullträff med temaplattan The Rise and Fall of Ziggy Stardust and the Spiders From Mars – en av de bästa rockplattor som gjorts.

Där iklädde sig Bowie alter egot av en utomjording som med dystra konsekvenser försökte frälsa mänskligheten med rockmusik. 1976 spelade Bowie även rollen av en missanpassad alien på film i Nicolas Roegs The Man Who Fell To Earth. 1980 lät Bowie meddela vad som hänt med stackars Major Tom från 1969 i låten Ashes to Ashes: pank och flintskallig drev han omkring i sitt skepp som en socialt utslagen knarkare.

Om det gemensamma för Bowies rymdäventyrare är att det ständigt går illa för dem, är budskapet från hårdrockarna i Deep Purple desto mer uppmuntrande. I låten Space Truckin‘ (1972) för vi höra om glada astronauter som rockar runt i Vintergatan, har massor av tur på Venus och alltid festar på Mars.

Långt senare hann dock verkligheten upp gruppen när rymdfärjan Columbia kraschade 2003. En av de förolyckade astronauterna var en stor Purplefan som hade flera plattor av bandet med sig ombord (bland annat skivan Machine Head där Space Truckin’ ingår). När Deep Purple spelade in albumet Bananas samma år passade man på att hedra Columbias omkomna besättning med den instrumentala Contact Lost.

Den tjänar också som en påminnelse om att rymdresor alltid är högriskprojekt av ett mycket krävande slag. Därför bör vi nog enbart vara tacksamma för att Christer Fuglesang fått en sådan gedigen träning för uppgiften. På ISS skall han utföra en rad svåra uppdrag, men inte utan musik.

Med sig i ipoden har Fuglesang svenska tongångar av Bellman, Taube, ABBA och Magnus Uggla. Fast borde inte Thomas Di Levas samlingsplatta från 1999 platsa också? Titeln är ju sällsynt välfunnen i sammanhanget: För Sverige i rymden.

(Borås Tidning 2006-11-25)

Det svänger om Gösta Oswald

Publicerad den av
Svara

Han försvann i vågorna utanför Gotland sommaren 1950. En undervattensström blev för stark, simturen för det unga litterära geniet slutade i en tragisk drunkningsolycka. Gösta Oswald blev endast 24 år. 

Ändå lyckades han skriva in sig i den svenska litteraturens panteon med en handfull böcker av förbluffande hög klass.

Redan året efter sin studentexamen 1945 debuterade Oswald på Bonniers förlag med diktsamlingen den andaktsfulle visslaren. Ett radikalt formexperiment, vilket genast etablerade honom som ett brådmoget och extremt beläst stjärnskott på den svenska modernismens parnass.

Oswald blev kanske den mest tidstypiske i kretsen av de så kallade fyrtiotalisterna, vars banerförare lystrade till namn som Erik Lindegren och Karl Vennberg.

 Under sin korta levnad hann Oswald blott publicera ytterligare ett verk, det lyriska prosadramat En privatmans vedermödor (1949). Postumt utgavs sedan Christinalegender och den ofullbordade romanen Rondo.

Litteraturprofessorn Johan Svedjedal har liknat Oswalds virtuosa språkbehandling som ett flöde av improviserade toner ur ett modernt musikstycke. Därför borde det måhända inte förvåna att Gösta Oswald även var kompositör. En del verk är kända och framförda tidigare.

Men pianisten Mats Persson har nyligen funnit hittills ospelad musik av Oswald i Kungliga Bibliotekets skattgömmor. Dessa kompositioner för stråkar, piano och oboe kan för första gången avnjutas offentligt på Konstmuseet i Borås den 17 september.

Det är den lokala föreningen Ny Musik, i samverkan med Borås stad, som står för det exklusiva arrangemanget.

Poeten och akademiledamoten Lars Forssell, vilken var en av Gösta Oswalds unga kamrater på läroverket Norra Latin i Stockholm, skrev i sin minnesbok Vänner (1991): ”Som konstnär sysslade Oswald under skoltiden mest med musik. Jag har ofta undrat vart den tagit vägen”.

Nu behöver ingen ställa den frågan längre.

Det är inte enbart Gösta Oswalds musik som bjuds boråsarna. Även dramatenskådespelaren Björn Granath medverkar med recitation av Gösta Oswalds texter.

– Jag hade egentligen bara hört talas om honom tidigare. Även om han har ett formidabelt rykte om sig, är det ingen författare som jag själv har läst, säger Björn Granath.

Förfrågningen kom med anledning av att han turnerat med uppläsningar av senare modernister som Åke Hodell och Öyvind Fahlström. Björn Granath tycker sig se en föregångare till dem hos Oswald och har under instuderingen blivit fascinerad av honom.

– Det är alldeles obegripligt hur denne unge man hann med så mycket, trots att han gick bort bara 24 år gammal. Gösta Oswald lämnade verkligen ett stort hål efter sig.

I synnerhet uppskattar Björn Granath romanen Rondo.
– Den är fantastisk, gripande och rolig!

Just det humoristiska hos Oswald är också något som Granath flera gånger understryker.

– Det är en sak att läsa texterna på vanligt sätt, tyst för sig själv. Men texterna blir annorlunda när man hör dem. Då märks tydligare den språkliga uppfinningsrikedomen, musikaliteten, de drastiska formuleringarna och de tvära kasten. Oswald var oerhört beläst och hade en lätthet till språket som nog är en förklaring till att han rörde vid humorns strängar.

Kanske går Gösta Oswald en liten renässans till mötes?

– Ja, jag tror det, säger Björn Granath som berättar att han nyligen varit på ett antikvariat som hade sålt ”jättemycket” av Oswald på sista tiden. En ny generation tycks vara på väg att återupptäcka en spännande del av vårt litterära arv.

– När jag är ute och gör uppläsningar av Åke Hodell och andra modernister för yngre publik blir de ofta väldigt nyfikna. Inte minst de som sysslar med Poetry Slam. De hör plötsligt sig själva ingå i en tradition, som de tidigare inte varit medvetna om.

Själv ser Björn Granath med förväntan fram emot att komma till Konstmuseet på söndag.

– Det skall bli jättetrevligt! Sist jag besökte Borås var väl med någon fri teatergrupp på 70-talet. Hade ni förresten inte en gammal fin teater som revs där…?

(Borås Tidning 2006-09-13)

Rolling Stones och tyranniet

Publicerad den av
Svara

För några veckor sedan rasade veteranrockarna i Rolling Stones mot att de blivit utsatta för censur i USA. Det hela inträffade när bandet uppträdde i pausen på Super Bowl, finalen i den amerikanska fotbollsligan.

TV-bolaget som sände evenemanget ersatte Mick Jaggers sång med bip-ljud i sexuellt vågade partier av låtarna Start Me Up och Rough Justice.

– Rolling Stones tyckte att censuren av deras sånger var absolut löjlig och helt onödig, protesterade gruppens talesman Fran Curtis efteråt till alla som ville höra på.

Men det var då. Idag, den 8 april, uppträder Stones i den kinesiska staden Shanghai. Det är första gången bandet ger en konsert i världens största diktaturland. Dock är det inte tal om att protestera mot några censuringripanden. Tvärtom.

Som så ofta när västerlänningar vill etablera sig på den kinesiska jättemarknaden tågar moralen ut där girigheten går in. Därför är det plötsligt inga problem alls när även Kinas kommunistregim anser sig finna sexuellt anstötligt material i Stones repertoar.

Och fjantiga bip-ljud mot enstaka textrader är det inte fråga om. Mick Jagger, Keith Richards & Co har låtit det kinesiska tyranniets knektar gå fram ordentligt med rödpennan och villigt accepterat att hela låtar strukits bort. Varken Brown Sugar, Honk Tonk Woman, Let´s Spend the Night Together eller Beast of Burden finns längre kvar på spellistan.

Däremot lär det vara fritt fram för Mick Jagger att sjunga Stonesklassikern Sympathy for the Devil – en låt som nu fått ytterligare en dimension.

(Borås Tidning 2006-04-08)