Kategoriarkiv: Mat och dryck

Konsten att fly Kalle Anka och hans vänner

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/12:Corren.

Aldrig mer, inte en gång till! Är det så du känner? Stiger desperationen vid tanken på att ånyo tvingas äta lutfisk, glo på en tecknad Disneyanka i TV, hantera julklappsgiriga ungar och umgås med dessa ständigt våldgästande släktingar som vräker sig i soffan?

Om julhelgen är liktydig med ett pockande behov av primalskriksterapi, så kan jag i all välmening bjuda på ett oslagbart recept mot tomtestress och trassliga nerver.

För det första måste du se till att alla lämnar dig i fred och håller sig på behörigt avstånd. Att skylla på en plötslig, djupt beklaglig släng av smittsam maginfluensa brukar göra susen. Du kan då lugnt dra dig undan till en solitär del av hemmet och var säker på att få vara ostörd.

Bekvämt tillbakalutad i fåtöljen byter du sedan glöggen mot något mera värdigt och civiliserat. Champagne helt enkelt. Som den legendariska madame Lilly Bollinger sagt om denna universaldryck:

”Jag dricker bara champagne när jag är glad, och när jag är ledsen. Ibland dricker jag det när jag är ensam. När jag har sällskap anser jag att det är obligatoriskt. Jag smuttar på det om jag inte är hungrig och dricker det när jag är det. Annars rör det aldrig – om jag inte är törstig.”

Den rutinerade julaftonsflyktingen har redan flaskor i beredskap, till ett förmånligt pris beställda och hemkörda från en privat internetleverantör (exempelvis Winefinder). Ingen vill väl i onödan gynna den förmynderiivrande svenska politikerklassens Systembolagsbutiker?

Med ett glas ädelt bubbel i handen kan du nu ägna dig åt en god bok. Förslagsvis den nyutkomna andra delen av Bengt Liljegrens Churchillbiografi, som fokuserar på andra världskrigets rafflande år då den brittiske premiärministern inspirerade England och resten av världen att inte vika sig för Nazitysklands krigsmaskin.

Under ett kritiskt skede i mitten av 1940 var det nära att den engelska regeringen gav upp inför de framgångsrika tyska trupperna som stormade fram över Västeuropa.

Men Winston Churchill förstod, tack och lov, att separatfred med Hitler var en omöjlig kompromiss och lyckades få nationen att enträget kämpa vidare trots usla odds. ”Kom ihåg, mina herrar! Det är inte bara Frankrike vi kämpar för. Det är Champagnen!”, lär Churchill utropat. Ingen dåligt argument, eller hur?

Om du mot förmodan tröttnar på att läsa, ta fram datorn, gå in på SVT Play och återstifta bekantskapen med Hedebyborna. Inte minst för nöjet att se skådespelaren Ingvar Kjellson (rest in peace) i minnesvärd toppform. I denna klassiska TV-serie gör Kjellson sin paradroll som den nerdekade, men klarsynte adelsmannen Mon Cousin.

”Det finnas alltid en anledning att berusa sig”, konstaterar han godmodigt och uppmanar sin stackars bankrutte släkting baron Urse (Per Myrberg) på godset Valla att i resignerad anda möta den annalkande socialdemokratiska folkhemsepokens prövningar (Urse tycker slutligen att det är en bättre idé att dränka sig i ån, med tanke på skattetryckets utveckling från 30-talet och framåt har han min sympati).

Kanske dags att avrunda med lite musik på din kammare? Tipset är givet. Välj eleganten Sven-Bertil Taubes nya album Hommage med strålande tolkningar, i läckra orkesterarrangemang, av bland andra Olle Adolphsons och Lars Forssells visor. Därefter kan du somna tryggt i förvissningen om att ha klarat julen med förståndet i behåll.

Kommunal uppfostran, nej tack!

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 15/11:Corren.

1934 publicerade det socialdemokratiska radarparet Alva och Gunnar Myrdal sin famösa bok Kris i befolkningsfrågan, den sociala ingenjörskonstens bibel. Svenskarna omyndigförklarades utan pardon. Politiker och byråkrater skulle styra in i detalj för att lägga livet till rätta för vanligt folk.

Makarna Myrdal skrev rakt på sak: ”Det kommer i framtiden icke att framstå socialt likgiltigt vad människor göra av sina pengar: vilken bostadsstandard de hålla, vad slags föda och kläder de köpa och framför allt i vad mån barnens konsumtion blir tillgodosedd. Tendensen kommer i alla fall att gå emot en socialpolitisk organisation och kontroll, ej blott av inkomsternas fördelning i samhället utan även av konsumtionens inriktning.”

Numera framstår boken som frånstötande, ogenerat förnumstig och närmast absurt maktfullkomlig. Medborgarna betraktades som mindre vetande barn, vilka måste tas om hand och uppfostras av den politiska överheten. Allt för nationens bästa.

Den värsta folkhemska förmyndarideologin har idag tunnats ut och mildrats. Men förkärleken till offentliga pekpinnar i stort som smått är fortfarande högst märkbar. I Linköping tycks de förtroendevalda, oavsett parti, se det som helt legitimt och oproblematiskt att använda kommunen till en slags medborgerlig uppfostringsanstalt.

Man har till exempel anställt genuspedagoger inom förskolan i syfte att motverka traditionella könsrollsmönster hos barnen. ”Jämställdhet är en fråga om kunskap och ett område man måste sätta sig in i. Det får inte reduceras till en åsiktsfråga”, förkunnas det magistralt på kommunens hemsida.

I myrdalsk anda är det offentliga experter som vet bäst hur barn ska formas till vettiga vuxna, inte några opålitliga jämställdhetsamatörer med egna åsikter som barnens föräldrar.

Måhända okynneskör föräldrarna med egna bilar också. Det tycker den nya majoriteten i stadshuset inte om. Individuellt bilåkande ses som ideologiskt oönskat beteende av i synnerhet Miljöpartiet och ska därför försvåras. Istället ska Linköpingsborna förmås att byta livsstil och helst börja cykla i radikalt ökad omfattning.

Måste du köra bil för klara vardagspusslet med jobb, skola, familj och fritid? Tänk om. Trampa eller ta bussen. Det ligger i ditt och samhällets objektiva intresse, ty så har den offentliga makten i all sin vishet bestämt.

Vi ska även fostras till en ”klokare” konsumtion av mat och dryck. Tag bara kampanjen som det politikerkontrollerade kommunala bolaget Tekniska verken bedriver. Affischer på stan uppmanar Linköpings invånare att ”dissa vatten på flaska”. Meningen är att främja ett hållbart samhälle.

Förutom att kommunbolagets kampanj slår mot den privata bryggerinäringen och de lokala butikerna i Linköping som säljer flaskvatten, är den direkt vilseledande. Ingen behöver dissa Ramlösa eller Loka till förmån för Tekniska verkens kranvatten.

Ditt miljösamvete kan vara rent: snittkonsumtionen av flaskvatten är ungefär 25 liter per person och år, vilket i klimathänseende inte påverkar mer än om du äter en (1) bit 150 grams nötkött (Svenska Miljöinstitutet IVL, 2009).

Förmynderiet slår också fel när Linköpingspolitikerna vill få oss att handla mer ”etiskt och rättvist” genom att köpa produkter från LO-fackens och Svenska kyrkans varumärke Fairtrade. Det gynnar inte kampen mot fattigdomen, tvärtom.

Produktionen är dyr, ineffektiv och hårt kritiserad av seriösa granskare (se exempelvis uppmärksammade forskningsrapporter från University of London 2014, eller från Lunds Universitet, SLU och AgriFood Economics Centre 2009).

Småskaligheten och de reglerade priserna inom Fairtrades alternativa handelssystem konserverar redan utsatta sociala och ekonomiska förhållanden. Jordbruksarbetare anslutna till Fairtrade har inte bättre lön och arbetsvillkor än andra inom samma region, ofta är deras villkor till och med sämre.

Det garanterade minimipriset gör att mekanismen för utbud och efterfrågan sätts ur spel, vilket leder till kostsam överproduktion av bland annat Fairtradeodlat kaffe. Det mesta tvingas organisationens certifierade bönder faktiskt dumpa på den vanliga marknaden, vilket i sin tur försämrar möjligheterna för reguljära kaffeodlare att klara sig. Etiskt? Rättvist?

Hur den borgerliga alliansen med Moderaterna i spetsen kunde göra Linköping till en officiell ”Fairtrade city” 2009 framstår som gåtfullt. Antagligen lät det mest som en godhjärtad och kreddig grej, alla nickade välvilligt runt sammanträdesbordet och Paul Lindvall orkade varken faktakolla eller ta debatten. Kanske.

Omständigheterna spelar föga roll. En idéburen liberal politiker hade aldrig accepterat konceptet ändå, utan reagerat principiellt instinktivt mot själva tanken att kommunen ska skriva fredliga och skötsamma människor på näsan om hur de bör äta, dricka och i övrigt leva sina liv.

Politiker och byråkrater besitter ingen gudagiven allvishet som ger dem rätten att intervenera hur som helst på alla möjliga områden i tillvaron. Offentlig makt måste brukas vaksamt, försiktigt och ödmjukt. Risken att något går snett och åtskilligt elände följer är annars överhängande (vilket också makarna Myrdals respektlösa sociala ingenjörsexperimenterande visade).

Att hyggligt administrera och utveckla den kommunala kärnverksamheten är en nog så komplicerad och ansvarsfull uppgift. Stanna vid den.

Gränslös kommunpolitik

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/11:Corren.

”Ingen kommer undan politiken”, sjöng Marie Bergman på 70-talet, decenniet då även det privata utropades som politiskt. Det är en socialistisk idé att göra allt till politik.

Den offentliga makten måste ha fria tyglar för att kunna stöpa om världen och människorna i enlighet med den ideologiska lyckoutopin. Man måste ingalunda vara hårdhudad marxist för att agera som politiken saknade gränser. Attityden lever och frodas i varierande grad inom alla partier.

I viss mån är det en effekt av välfärdsstatens utveckling. Från början var det en fråga om att åtgärda trängande sociala problem. Som det epokgörande beslutet 1913 att införa folkpensionen, så att medborgarna kunde få en tryggad ålderdom.

Den politiska sfären var då mycket begränsad, men tilläts svälla eftersom politikerna levererade reformer som tillgodosåg grundläggande och legitima behov hos befolkningen. I slutet av 60-talet förklarade en stolt finansminister Gunnar Sträng (S), som själv fötts i gammal statarbarack 1906, att välfärdsstaten i princip var färdigbyggd.

Uppgiften som återstod var egentligen bara administration. Målet att göra Sverige till ett drägligare och rättvisare samhälle var ju nått. Men politiker ur senare generationer än Strängs kunde inte nöja sig med det.

Ambitionerna hade gradvis utsträckts till att också förändra mänskliga beteenden och värderingar. Numera tycks offentliga ingrepp i detta syfte så accepterade i den svenska politiska kulturen att inte ens borgerligheten gör något större motstånd, tvärtom.

Exempelvis har ledande företrädare för både Folkpartiet och Moderaterna talat om nödvändigheten att reformera människors könsroller genom lagstiftad kvotering av privata bolagsstyrelser. Särskilt Folkpartiets vilja till ideologisk styrning av familjelivet har redan manifesterat sig i deras omhuldade pappamånadskvotering av föräldraförsäkringen.

I Linköping gjorde den borgerliga alliansen vår kommun till en Fairtrade city 2009 för att främja ”etisk handel” och påverka oss till en moraliskt riktigt konsumtion av varor som bananer, kaffe och te. Flera forskningsstudier, bland annat från Berkeleyuniversitetet i USA, visar dock att Fairtrades alternativa handelssystem leder till en dyr och olönsam överproduktion när ordinarie marknadsmekanismer sätts ur spel.

Men frånsett detta, varför ska kommunen uppfostra oss till att äta en viss sorts bananer och dricka en viss sorts kaffe?

Den nya majoriteten, där Folkpartiet ingår, har glatt fortsatt på den inslagna pekpinnelinjen. Nu har politikerna i stadshuset bestämt sig för att minska Linköpingsbornas köttkonsumtion och öka vår aptit på ekologisk mat. Dessutom ska de lära oss vikten av att cykla mera.

”Vi vill inte tvinga någon till en viss livsstil”, förklarade Rebecka Gabrielsson (FP) i Corren den 30/10. Ändå är personliga livsstilsförändringar precis vad hon vill använda politikens instrument till. Med ett sådant synsätt finns inga gränser för vad politiken inte kan blanda sig i och ingen aspekt av tillvaron är fredat område.

Ur liberalt perspektiv är det djupt oroande. Politikens roll bör vara att sätta ramar. Inte att diktera vad det goda livet innebär. Det är upp till varje enskild Linköpingsbo att bestämma.

Pizzans väg från Rom till folkhemmet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/10:Corren.

Det går en chockvåg genom den kulturbärande delen av Sverige. Helene Hellmark Knutsson (S), ny minister för högre utbildning och forskning, rivstartade förra veckan med förslaget att strypa anslagen till de välrenommerade svenska Medelhavsinstituten i Rom, Istanbul och Aten.

”NEJ. Det får inte ske. Det är vansinne”, utropade Hans Lundgren, director musices emeritus vid Linköpings universitet, på Facebook. ”Kortsiktigt, obegripligt och korkat”, menade DN Kulturs Maria Schottenius.

”En ansiktsförlust för svensk forskning som inte är av denna världen”, dundrande författaren och forskaren Ola Wikander i Expressen. ”Tokigt och tragiskt”, skrev Linköpingshistorikern David Ludvigsson i gårdagens Corren.

Detta bara för att nämna ett axplock hur högen av förintande kritik. Men snälla, vad begär ni egentligen av Helene Hellmark Knutsson? Hennes kvalifikationer för sitt tilldelade ansvarsområde i regeringen verkar lika lövtunna som den gröna kulturministern Alice Bah Kuhnkes.

Högskoleministern Hellmark Knutsson saknar själv högskoleexamen och har huvudsakligen ägnat sig åt disciplinen politiska sammanträdanden i Stockholms läns landsting. Klart att förståelsen för klassisk bildning, svensk vetenskapstradition och vikten av internationellt forskarutbyte inom humaniora lämnar en smula övrigt att önska.

Till högskoleministerns försvar har hon ändå tagit intryck av kritikerstormen. Hon vill nu ”lyssna in” argument och utreda frågan om Medelhavsinstitutens fortsätta existens. Gott så.

Låt mig lämna ett lekmannamässigt bidrag till ministerns förkovran genom att försöka peka på den epokgörande betydelsen av särskilt det hotade institutet i Rom. Det var där historiken, underhållaren och icke minst östgötasonen Hatte Furuhagen studerade arkeologi i mitten av 1950-talet.

En av kunskaperna han tog med sig hem från den eviga staden var konsten att baka den i Sverige då praktiskt taget okända företeelsen pizza.

”Föreståndaren på institutet hade en kokerska som gjorde underbara små pizzor med sardeller, tomatröra och oregano. De passade väldigt bra till en drink”, berättande Hatte för mig i en intervju 2008. Det var samma år som pizzan firade 40 år i Sverige.

Den legendariske krögaren Bengt Wedholm ansågs nämligen varit först på plan när han 1968 började servera denna exotiska italienska maträtt på sin restaurang Östergök i Stockholm. En sanning med modifikation, ty som alla borde veta var det givetvis Hatte som var den verklige pizzapionjären i vårt avlånga land. Han introducerade pizzan för svenska folket i TV-programmet Medan andra pyntar som sändes vid juletid 1965.

”Jag bakade pizzorna i programmet tillsammans med Tage Danielsson medan vi sjöng en låt som handlar om Wiener Sängerknaben. Det var en del folk som hörde av sig och frågade hur man gjorde. Vi lade inte ut receptet i TV som man brukar göra idag”, förklarade Hatte och fortsatte:

”Jag bakade pizza i TV även 1979 när jag gjorde några barnprogram om Pompeji. Jag bakade pizzan i en riktig stenugn i en by som låg i närheten. Gumman som ägde stället skrattade gott åt mina klumpiga försök”.

Tänk på det, kära läsare. Nästa gång ni sätter tänderna i en capricciosa, minns vilken banbrytande gastronomisk roll vårt forskningsinstitut i Rom spelat i sammanhanget.

Glassen som revolutionerade marknaden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/6:Corren.

Vad vore sommaren utan 88:an, denna härliga kombination av vanilj och ischoklad med täcke av nötkrokant? Glassen fyller 50 år i år, grattis!

88:an såg dagens ljus 1964 och är en verklig brottarklassiker i GB:s sortiment. Men det var inte GB som stod för lanseringen. Utan bolagets dåvarande ärkerival Trollhätteglass. Detta företag hade 1962 uppgått i den brittisk-holländska dagligvarujätten Unilever och fick därmed starkare finansiella muskler till att gå på offensiven i slaget om glassätarnas gunst. Som utmanare var 88:an ett vågspel.

Dittills hade folkhemmets glasspinnar varit ganska torftiga historier. 88:an representerade något nytt och sofistikerat, en för sin tid avancerad blandning av smaker, med inspiration hämtad från de mer raffinerade glassarna som fanns i USA. Skulle de svenska konsumenterna vara mogna för att ta steget över till den moderna glassåldern?

Vi vet svaret. 88:an gjorde dundersuccé. På så vis öppnades dörren till en större variation i utbudet och djärvare smakexperiment. Några kanske inte så lyckade dock. Försöken att laborera med 88:ans vinnande formel har exempelvis inte slagit väl ut.

1975 dök en systerglass kallad 89:an upp, där ischokladen ersattes med svartvinbärsfudge. Den överlevde bara två säsonger och försvann, saknad av ingen, 1977. I början av 2000-talet kom lakritsversionen 88:an Black, följd av blåbärsvarianten 88:an Blue.

Ingendera hade någon suck mot originalet och var snart barmhärtigt glömda. Nu testar GB igen, denna gång med en ”jubileumssmak” av jordgubbsglass för att fira 50-åringen i form av 88:an Pink (mer kul idé än jättegod, tycker jag själv).

Men vad hände med Trollhätteglass som bar ansvaret och äran för 88:an? Tyvärr räckte inte succén för att klara företaget genom 70-talets lågkonjunktur. Sviktande lönsamhet drabbade även huvudkonkurrenten GB, som ingick i mejerikoncernen Arla. Resultatet?

De bägge glasstillverkarna slog ihop sina påsar årsskiftet 1972/73. Unilever blev minoritetsägare i GB med 30 procent och övertog majoriteten från Arla 1985. Elva år senare sålde Arla sina kvarvarande aktier, varvid GB blev ett helägt dotterbolag till Unilever. Fast arvet från Trollhätteglass lever fortfarande genom 88:an och gör så förhoppningsvis länge än.

Dock gjordes ett bisarrt försök att sänka 88:an våren 2005. GB hade precis hamnat i ett surrealistiskt blåsväder med sin nya glass Nogger Black, vilken organisationen Centrum mot Rasism uppfattade som en illa dold attack på mörkhyade människor. Kort därefter drogs även 88:an in i debatten.

Den 17/4 2005 kunde förvånade läsare av Aftonbladet finna en debattartikel i tidningen från Antidiskrimineringsbyrån i Malmö, som på fullt allvar skrev:

”I många år har vi kunnat köpa 88:an från GB. Det är ingen hemlighet att 88 används flitigt i nynazistiska kretsar. H är den 8:e bokstaven i alfabetet, det är allmänt känt att 88 står för HH eller Heil Hitler… Med tanke på att barn är stora konsumenter av glass, är det onödigt och dumt med den här typen av reklam.”

Både Nogger Black och 88:an anmäldes till Diskrimineringsombudsmannen. Som lämnade de förment rasistiska glasspinnarna utan åtgärd. Om någon ändå oroligt undrar, så nej: 88:an har ingen koppling till Hitler. Namnets bakgrund är att glassen var den åttioåttonde produkten som Trollhätteglass tog fram.

Comeback för lergrytan

Publicerad den av
Svara

Kyckling i lergryta

My name is Wretman. Tore Wretman. Och detta är örtkryddad kyckling med citron i lergryta. Typ Stallmästaregården 1973. Fast nu. Kul va? Ungefär en timme och en kvart i ugnen på 250 grader. Sedan får du en himmelskt saftig kyckling och vill aldrig sätta tänderna i Hemköps färdiggrillade igen.