Kvart över sju i morse
kraschade himlen
den bara gav upp liksom

Stjärnor föll i strida skurar
en komet plaskade ned i sjön
Saturnus ringar studsade mot marken
och rullade vilset in i skogen 
Solen släppte taget, sjönk i horisonten
för att inte återkomma 

Sedan ett fasligt dån när månen som sista himlakropp
kom farande och landade på ängen
där den ogenerat parkerade sig i väntan på bättre tider 
Orkar inte hänga kvar däruppe, suckade månen tungt
det är så ensamt och svart,
alla är på ljusårs avstånd från varandra
och vi har ingenting vettigt att göra
mer än att snurra runt i samma gamla banor

Vad är straffet för att bryta mot naturlagarna,
frågade jag och betraktade bistert landskapet
där Vintergatans inventarier låg kringspridda huller om buller

Livstids fängelse!
skrek Gud från en obestämbar plats i rummet
och stack hål på atmosfären
så att den säckade ihop över oss
likt en punkterad luftballong