På kulturfronten gör vi en fanfar för ”mannen utan väg”, poeten Erik Lindegren, som denna dag skulle fyllt hundra år jämt om han inte avlidit under majrevolten 1968. En liten ironi måhända, eftersom han ju själv var en banbrytande modernist. Och stundtals även eldfängd.

Berömd är episoden då han kastade en grogg i ansiktet på Lars Forssell, efter att denne dristat sig till att hylla Evert Taube (detta var innan Taube blivit en allmänt folkkär, överskattad nationalklenod).

Erik Lindegrens produktion är sparsmakad men utsökt, och har precis utkommit  i en samlingsvolym på bokförlaget Themis. Lars Gustafsson skriver en uppskattande och mycket läsvärd artikel om Lindegren i Expressen (här) och citerar bland annat Promenad i vinterskymning:

Vi går i stelnad, glasklar
svindel
(det blå är outsägligt,
skymtar fram som havet)
vi går som svalan flyger med
sitt hjärta
(i en enda kropp)
ty vi har växlat våra
kroppars guld
och vintersolen smälte sitt
silver i våra lemmar
och som en månes stigande
fullhet lyser nu våra sinnen
över skymningens uråldrigt
strålande, stigande hav
                Thalatta

Har kärlekens och erotikens låga någonsin fångats bättre på svenska språket?

Augustisöndag,
några sista varma andetag
en övergiven brygga i sundet,
väderbitna plankor, sneda pålar
vid vattnet vilar jag
i glitterspelande solblänk
vassens vajande sus
en gungande, vaggande färjesång
under mig kluckande vågor,
drivande långsamt västerut
mot fjärden
och skärgården
och Östersjön
och bort

Det lugna, varma omslutande mörkret; ön vilar, tiger, ruvar våra själar.
Världen är blott några andetag i natten. Stilla månskensdrömmar.