Långö municipalsamhälle tillhör i kommunalt avseende Augerums kommun, men samhället har ej hunnit bli nämnvärt representerat i kommunen. Dåvarande rösträttsförhållanden medgåvo ej heller arbetarna något större inflytande, vadan man kan säga att det berodde på  de större rösträttsägarna huruvida någon skulle släppas in eller ej.

Hur det nu var, började jag emellertid slinka in här och var. Redan 1908 invaldes jag i barnavårdsnämnden och blev samma år utsedd till revisorssuppleant. År 1909 satt jag med i taxeringsnämnden och invaldes på hösten samma år i kommunalnämnden. I barnavårdsnämnden och kommunalnämnden är jag kvar ännu när detta skrives.

Det brukar vara så med kommunala uppdrag, att flera komma i följd. Så blev fallet även här. När folkpensioneringen trädde i kraft blev jag ordförande i pensionsnämnden för Långö municipalsamhälles pensionsdistrikt, vidare efter nya vallagens ikraftträdande med 4 valdistrikt för Augerum, ordförande i Augerums första valdistrikt, omfattande Långö och Hästö, vice ordförande i både kommunalnämnden, fattigvårdsstyrelsen och kommunalstämman, ledamot i skolråd och kyrkoråd m. m., samt en mängd kommittéuppdrag vid olika tillfällen, bl. a. byggnadskommittéledamot vid  byggandet av Augerums nya  ålderdomshem.

Oaktat nu snart 65 år, ha hittills mina krafter tillåtit mig att behålla uppdragen, och efter kommunalfullmäktigeinstitutionens införande invaldes jag i kommunalfullmäktige och blev vice ordförande där.

Nu efter den allmänna rösträttens införande ha flera ryckt in, men under en längre tid var jag ensam socialdemokrat på de olika områdena och kortsyntheten på vissa håll inom vårt parti kunde ej begripa, hur det var möjligt för mig, som är socialdemokrat, att samarbeta med uteslutande borgerliga och däribland storbönder.

Saken är emellertid den, att jag sett situationen sådan den var och byggt möjligheterna att uträtta  något härpå. Det går givetvis att uppträda aggressivt vid både möjliga och omöjliga tillfällen, men frågan är, om detta är till någon båtnad för det parti man representerar.  Det första jag lade mig vinn om, var att försöka vinna en smula sympati för mitt partis strävanden samt uppträda lugnt och sansat, därefter var det möjligt att få motståndarna att ta hänsyn till de krav, som gjordes.

En högerman har sin åsikt, jag min, men, försåvitt man vill vara ärlig, finns tillfällen då åsikterna kunna sammanjämkas, isynnerhet då det rör sig om det kommunala arbetet. För mig har nu varit möjligt, att i omkring 16 års tid samarbeta med högermän, utan att ett ont ord fallit oss emellan utöver de stridigheter, som någon gång förekommit under debatterna.

Det må nu gärna sägas att jag håller med storbönderna, som det från visst håll sagts vid senaste valen; för min del vet jag, att jag så långt möjligt hållit med rättvisan, och i detta sammanhang kan tilläggas, att den person, jag mäst varit i beröring med och som, trots att han är utpräglad högerman, är min personlige vän, nämligen godsägare Palmgren, alltid tagit så mycket hänsyn till de synpunkter jag framfört och att vår vänskap ej grumlats, oaktat jag alltid i den tidning där arbetat för kamp mot högern, ofta hänsynslös, som exempelvis vid politiska val.

Jag minns särskilt efter bondetåget och därmed förenade politiska situationer i landet, hur jag då på Järnvägstorget i Karlskrona höll det skarpaste föredrag jag någonsin hållit, där naturligtvis bondetågsbönderna fick särskilt påskrivet. Efteråt träffade jag Palmgren: ”Du var arg i ditt föredrag på Järnvägstorget”, sade han. ”Ja”, sade jag, ”skulle jag inte vara arg nu, då kunde jag väl inte någonsin bli arg”. Sedan var inte tal om den saken mera.

Det får ej förglömmas, att det är det kapitalistiska samhällssystemet vi bekämpa, ej individerna, som i många fall ej ha kunnat bli annorlunda i det samhälle, vari de leva. Där orättfärdigheten reser motstånd, måste den slås tillbaka och då kan givetvis ej hjälpas att en och annan enskild får kläda skott. Men vi måste lära oss förstå att skilja på sak och person.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Med kriget följde nya svårigheter för folken i alla världens länder, vårt land inberäknat. Det blev brist på livsförnödenhetsartiklar, fullständig hunger därvid matbitarna måste ransoneras och folk ur skilda samhällsklasser indragas i arbetet för ransoneringen. Därvid måste i första hand de ledande inom kommunerna tagas i anspråk och det var självklart att jag fick träda i branschen för Långö.

Den tid som nu kom var en av de svåraste jag upplevat och många gånger stod jag redo kasta allt över bord. Folk i allmänhet kunde ej förstå, vad allt detta skulle tjäna till och man blev i början överhopad med ovett. Och det är lätt begripligt, att de som hade hand om fördelningen drabbades i första hand.

Men det gällde att ta saken lugnt, finna sig i det oundvikliga och arbeta utan rast eller ro för att sköta de jämt och ständigt ökade göromålen. Samtidigt skulle min tidning skötas och rätt ofta fingo nätterna tagas till hjälp. Någon gång, när folktillströmningen blev för stor, när de stodo i kö utanför mitt hem, pockande på större tilldelning, som var mig omöjligt att ge, blev jag häftig, men det gällde att lugna sig igen.

För Långös vidkommande må dock sägas, att befolkningen snart satte sig in i situationen, det blev lugnt och stilla och alla försökte härda ut, utan att kasta skulden på personer, som i själva verket ej kunde göra något åt förhållandet. På andra ställen var det tiofalt värre och många som skötte ransoneringen måste ge tappt.

Vad det beror på, är svårt att säga, men det kan utan tvekan erkännas, att i svåra situationer har befolkningen på Långö allt kännt sitt ansvar och förstått bevara samhällets anseende. Måtte så ske även i fortsättningen – då står för mig kvar verksamheten här som ett ljust minne den dag krafterna svika och jag finner det nödvändigt lämna min post som detta samhälles ”borgmästare”.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Långö torg. Här var det ansats till hungeroroligheter i april 1917, när det plötsligen ryktades att bagaren på platsen fått särskild tilldelning av råg och grisblod. Folk flockades utanför bageriet i hopp om att kunna få extra ransoner av paltbröd. Karlskrona stad skickade två ridande poliser för att återställa ordningen. Men när de kom fram var det tomt. Långös invånare hade redan besviket lunkat hem igen.

Nu när Långö blivit municipalsamhälle hade ”Långö lokala kommunförening” slutfört sitt värv och municipalstyrelsen fick ta hand om det hela. I denna styrelse invalde stämman första gången, utom mig, som ju var förordnad till ordförande, byggmästare S. Löfdahl, verkmästare Karl Aug. Andersson, förman F. A. Hallström och byggnadssnickare P. M. Svensson.

Nu blev det att helt ta saken om samhällets utveckling i egna händer och forma arbetet därefter. Municipalsamhället hade erbjudits köpa all inom samhället befintlig jordf ör 18.000 kronor och stämman sammankallades för att besluta i denna fråga. Det satt hårt, beslutet krävde 2/3 majoritet, men det lyckades få fram 174 röster mot 42, de sistnämnda för avslag.

Löfte om pängar hade jag redan erhållit, den 14 februari 1913 skrevs köpekontrakt och tillträdet skedde den 1 april samma år. Nu när detta skrives ha nästan alla tomter sålts och till stor del även bebyggts, samhället har på denna försäljning fått överskott på omkring 24.000 kr, utom den möjlighet som härigenom beretts ett avsevärt antal människor att få egna hem.

Sedan municipalsamhället skaffat sig ytterligare stöd och hjälp genom anslutning till Svenska Stadsförbundet, beslöt municipalstämman den 23 april 1911 att antaga municipalstyrelsens förslag till stadsplan.

Det dröjde emellertid innan Kungl. Maj:t fastställde stadsplanen, första förslaget avslogs där och nytt måste upprättas, som antogs av stämman 29 maj 1916 och fastställdes 24 sept. 1917. Sedan förelåg en mängd arbete på alla  områden, elektrisk belysning anlades, såväl gatubelysning som inomhusbelysning och invigdes 6 december 1914.

2 februari 1913 beslutade stämman ingå till Kungl. Maj:ts befallningshavare med begäran att bron måtte förklaras för allmän väg och som sådan övertagas av staden Karlskrona och Östra härads väghållningsskyldige, vilken fråga ännu när detta skrives är oavgjord – ytterligare ett bevis på sanningen i talet om Kungl. Maj:t ”nådiga tågordning”, vilken i det här fallet utvecklat sig till en formlig skandal, och gjort förhållandet olidligt för det unga, i övrigt livskraftiga municipalsamhället, som vid det här laget har omkring 1.200 invånare och står som ett mönstersamhälle, vilket hittills klarat sig utan polis och varest ej förekommer något som kan ge anledning anställa dylik.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Stora skolan på Långö, byggd 1909. Den tjänstgjorde även som samlingsplats för municipalstämman och för lokala festligheter. Sedan Långöskolans verksamhet upphörde 1990 blev det bostadslägenheter i byggnaden.

Det var mörkt och dystert härute på Karlskrona stads ”avstjälpningsplats”: ingen belysning, inga ordentliga vägar – de få fastighetsägarna hade själva fått ordna den saken så gott de kunde – ett nytt skolhus hade nyligen byggts, men på vägen dit höllo barnen på att drunkna i lervälling.

Ägarna till ön hade visserligen nedlagt rätt mycket arbete där för att förbättra förhållandena, bl. a. byggt en bro dit, men det återstod ju så mycket. För att försöka göra det något bättre för oss bildade vi ”Långö lokala kommunförening”, en opolitisk organisation, vars syfte var att gemensamt söka förbättra förhållandena i det samhälle, där vi bodde.

Vi voro inte många, men arbetade rätt duktigt. Då det kan vara av intresse att veta vilka som voro med, återger jag namnen på dessa enligt en medlemsmatrikel från 1908:

Redaktör J. A. Henricsson.
Snickare Otto Danielsson.
Snickare P. M. Svensson.
Byggmästare John Svensson.
Skräddare Otto Lindkvist.
Murare W. Jonasson.
Handlande A. A. Mattsson.
Lokeldare A. W. Svensson.
Arbetare S. Olsson.
Målaremästare Karl Sandberg.
Verkmästare Karl Aug. Andersson.
Timmerman P. A. Persson.
Fru Lovisa Persson.
Lärarinnan Gerda Jönsson.
Lärarinnan Ester Zetterberg
Folkskollärare Sven Löfdahl.
Varvsarbetare Oskar Jakobsson.
Stuveriförman G. W. Brolin.
Stuveriarbetare Nils Petersson.
Varvsarbetare J. Sandberg.
Murare C. Petterson.
f. d. Skomakaremästare C. J. Andersson.
Byggmästare S. Petersson.
Skomakaremästare F. E. Andersson.
Murare J. Johanisson.
1:sta kl. sjöman O. Petersson.
Filare Isidor Hallström.
Ordningsman F. A. Hallström
Eldare C. Hall.
Maskinarbetare A. Krondahl.

Det är möjligt, att det varit medlemmar i föreningen tidigare eller senare, de mäst framträdande vore, om jag ej minns fel, snickare (nu vaktmästare) O. Danielsson vilken var kassör, stuveriförman (även under en tid kronofjärdingsman) G. W. Brolin och byggmästare John Svensson. Jag var föreningens ordförande.

Vi höllo fäster och arbetade på alla sätt för att få ihop nödvändig medel för samhällets utveckling och lyckades bl. a. få upp några fotogenlyktor, så vi kunde i någon mån vägleda oss emellan byggknallarna och dypölarna.

Vägen till skolan fick Augerums kommun iordningställa så mycket, att våra barn kommo till skolan utan att drunkna på vägen. På så vis förbättrade vi förhållandet litet om sänder till municipalsamhället trätt i funktion, då det blev att utdebitera municipalskatt.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Lilla Långöskolan, även kallad gamla eller övre skolan, byggdes 1905-1906. Den är idag omvandlad till bostadshus och vägen utanför (Lagmansgatan) är som synes sedan länge drunkningssäkrad.

Jag kom, som förut relaterats, ej att bosätta mig i Karlskrona vid min förflyttning till Blekinge, utan på ön Långö, där jag  nu kom in i ett nytt verksamhetsområde som tagit mycket tid i anspråk. Någon tid innan jag kom att bosätta mig här, hade frågan vare före, att Långö skulle bilda ett municipalsamhälle.

Det fåtal innevånare som då fanns, gingo med härpå, men det blev ej gjort vidare vidare åt saken förr än år 1909, då stadgar för muncipialsamhälle, hälsovårdsnämnd,  byggnadsnämnd och brandvärn förelades samhället och antogos, sedan en härför tillsatt kommitté varit i tillfälle att granska dem.

Härmed var Långö municipalsamhälle bildat och i december 1909 fick jag förordnande av Kungl. Maj:ts befallningshavare att vara municipalsamhällets ordningsman och ordförande i municipalstyrelsen. Om man tar i beaktande, att här gällde att framskapa och i alla detaljer ordna ett nytt samhälle, som förut kännetecknats av oordning överallt och inom vars gränser till stor del samlats sådana individer, som ej ville veta utav ordande samhällsförhållanden, förstår man, att uppdraget som högste styrelseman här ej var blott och bart en hederstitel, utav var förenat med både arbete och ansvar.

Jag blev, som det heter, klockfar, som allt skall bestyra och bland vänner och kamrater fick jag nu vanligtvis heta ”borgmästaren på Långö”.

När detta skrives har Långö genomgått stora förändringar, utvecklats till snart sagt en liten stad beträffande både byggnadsverksamhet och folkmängd, allt under i huvudsak gott samförstånd och alltid god enighet inom den styrelse, som har största ansvaret på sin lott, nämligen municipalstyrelsen.

Ännu när detta skrives är jag ”borgmästare på Långö” och därtill, förutom municipalstyrelsens ordförande, även dess kassör samt sedan första municipalstämman även ordförande i denna. Dessutom tillkommer mig en hel del andra med dessa poster förenade uppdrag.

Då jag nu nedlagt så stor verksamhet på Långö ända sedan 1909 och även dessförinnan, då vi försökte på alla sätt skaffa oss det nödvändigaste beträffande vägar, belysning m. m. genom att hålla fester o. d., bör i denna broschyr även i någon mån ingå Långö historia, vilken på sätt och vis blivit min egen under bortåt ett 20-tal år av mitt liv.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Muraregatan på Långö under tidigt 1900-tal.

Några år efter det jag bosatt mig i Blekinge, restes i den vackra Hoglands park en stor gråsten, sådan man ser i trakterna här och där varest i en avlägsen forntid stått något slag, då sten ifråga utgör ett minne från detta, ligger någon eller några krigare begravna eller i övrigt hänt något, varom stenen har att tälja för kommande generationer. Vilket snille bland staden Karlskronas styresmän, som fått idén att här utan ringaste anledning resa en dylik sten, känner jag ej.

Emellertid började förståndigt folk reagera mot tilltaget och fordrade att stenen skulle bort igen. Då läto vederbörande i stället inhugga i stenen ett par vackra hembygdsverser, direktör Wall planterade slingerväxter kring densamma, vilka växte upp, slingrade sig kring stenen och på så sätt gåvo den en uppgift att fylla. Men om stenen inte syntes nämnvärt, så fanns den där i alla fall och ett stycke bakom densamma står en byst, som lär skola föreställa Karl XIII.

Detta vanprydande av stadens vackra park föranledde givetvis åtskilliga skriverier i platstidningarna och i Blekinge Folkblad, som jag då redigerade, gjorde jag mitt till för att få bort åtminstone stenen – sedan kunde man ju börja fundera på kungen, som man någon gång lär ha hittat på kronovarvet och rest i parken, utan att veta vem bysten skulle föreställa.

Emellertid erbjöd nu avlidne direktör Hellsten staden ett vackert konstverk, ”Vågens tjusning”, dock under förutsättning att konstverket ifråga skulle intaga den plats, där stenen nu står. Men då blev det oro i lägret bland sedlighetsnuckorna – Vågens tjusning är en naken kvinna och det skulle kantänka föda osedliga tankar hos de fromma vandrare, som ta sig motion i den vackra parken. Insändare för och emot stenen formligen haglade i pressen och man kunde vänta en katastrof i vilket ögonblick som hälst.

(…)

Tiden har flytt – vi skriva nu 1923 – och stenen står kvar. Direktör Lindvall i Nättraby, en gammal vän av konsten, har sedan striden stod om Vågens tjusning skänkt parken två konstverk, ”Ekot” och ”Grodan”, utan att det kunnat förmärkas tilltagande osedlighet. Båda dessa konstverk är ju, som bekant nakna kvinnor i olika ställningar.

Någon utsikt att få stenen utbytt mot Vågens tjusning finns numera ej, ty direktör Hellsten är död och för övrigt gav han någon tid före sin död mig ett halvt löfte om att få Vågens tjusning till Långö, där den skulle placeras i Mimerslunden. Herr Hellsten lovade att tänka på saken och om han ej avlidit, kanske vi haft Vågens tjusning på Långö.

Jag tror emellertid ännu på möjligheten att få bort stenen – sedan få karlskroniter sätta vad de vilja dit i stället. Jag förmodar dir. Hellstens efterlevande anhöriga, när de hör hur saken utvecklats, låta Långö få ”Vågens tjusning”.

Till  yttermera visso har jag skrivit detta för att vederbörande i Karlskrona må veta att, ehuru nu gammal, ligger mig fortfarande den världsberyktade stenen varmt om hjärtat och varje gång jag passerar densamma beundrar jag det snille, som kom på tanken att ”pryda” stadens vackra park med, för att begagna ett uttryck av dir. Hellsten, detta stenskrälle.

Nu sedan staden inköpt Norra Långö och Kålö, bör stenen kunna placeras där å lämplig plats på någon av nämnda öar, eller möjligen på den ”kinesiska muren”.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Vågens tjusning av konstnären Per Hasselberg (1888) kom tyvärr aldrig att placeras i Mimerslunden på Långö. Skulpturen hamnade i parkområdet vid Herrgårdsvägen på Hästö. Däremot fick J A Henricsson sin vilja igenom – låt vara postumt – gällande bautastenen som 1909 restes i Hoglands park. 1945 beslutade drätselkammaren i Karlskrona att flytta ”stenskrället” till Wämöparken utanför centrum.

I Karlskrona äro alla släkt med varandra, mer eller mindre. Officerarnas söner bli officerare, gifta sig i vanliga fall med officersdöttrar eller någon ämbetsmannadotter i staden och stanna om möjligt här. Ända från länets hövding och hela raden igenom är så gott som ett enda släktregister.

Samma är förhållandet med ”de menige”, de knyta hymnens band med närboende, låta sina söner gå in som skeppsgossar eller på annat sätt fästa dem vid platsen, det blir med tiden nya giftemål och släktförbindelser. Det manliga släktet här har i de flesta fall någon tid av sitt liv varit i kronans tjänst, antingen vid flottan eller i armén, i annat fall vid kronovarvet.

I frågavarande släktregister sträcker sig även ett gott stycke ut på landsorten, beroende på att flottan till stor del rekryterats därifrån. Fattiga gossar från närliggande landsort blir skeppsgossar och kronovarvet är en mycket eftersökt plats för arbetare även från närliggande landsbygd.

Sambandet mellan Karlskrona och landsbygden märkes allt för väl, då man om sommaren gör en resa med någon båt eller något tåg en lördag eller söndag, på den massa folk, barn och blomma, som då anlita dessa transportmedel för att komma till och från landsbygden boende släktingar.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Karlskrona har sina egendomligheter, sin särskilda typ som utpräglad militärstad. Backig och med kullerstenslagda gator, betecknande från den  synpunkten att Blekinge är själva stenriket, där det alltid av idoga stenhuggare tillverkats en avsevärd mängd huggen gatsten, som emellertid föga använts för stadens behov.

Utkanterna i staden ståta med små oansenliga hus, till stor del uppförda i en avlägsen forntid av personer, som slagit sig till ro vid egen härd, och uppförda i olika byggnadsstil och i egendomliga lägen, som tyda på att någon vidare stränghet ej tillämpats av stadens byggnadsnämnd.

Backarna äro en kvarleva av den mängd klippöar, varpå staden uppbyggts och som fordomtima ägts av den beryktade Vittus Andersson, som av konung Karl XI tvingades överlämna området för byggandet av en örlogshamn. Ännu finns också kvar åtskilligt från denna tid, såsom Vittus Anderssons stuga, Kalvhagen, nu bebyggd även denna del, där man kan förmoda att samme Vittus Andersson betat sina kalvar.

I stadsdelen Björkholmen, som fordom dominerades av en gammal klockstapel, är tydligen större delen av ättlingarna från den gamla sjömans- och varvsarbetarkåren förlagd, ty där framträder det mästa av detta gamla, som påminner om förgången tid.

Det egendomliga är, att i denna stadsdel är språket annorlunda än i övriga stadsdelar och Klockstapeln brukade fordom vara samlingsplats för björkholmsgummorna, när de höllo konselj. Att lyssna på kontroversen vid en dylik konselj hade sitt behag, fast det var hart när omöjligt för en främling att tolka den egendomliga munart, varmed de olika anförandena framfördes.

 Den s.k. ”björkholmskan”, som är säregen för icke blott Karlskrona utan hela Blekinge, är ett det mest obegripliga språket i hela Sverige.

Vid Fiskbron hålla fiskare utifrån öarna till med sin fisk. Där skrädes inte orden och lustigheterna hagla om varandra från träskoklädda fiskargummor.

Inne i den ”finare” stadsdelen är det annorlunda, ett stycke av den nyare tiden med höga, ståtliga palats, där överklassen slagit ner sina bopålar. Här ha kullerstenarna ersatts med tuktad – det är ju sed i alla städer att ”bättre folk” skall ha det mera bekvämt – och här finns en mängd banker och annat, som profiterar på det fattiga folket.

Genom denna stadsdel löper Ronnebygatan, stadens ”snobbränna”, dess mest framstående promenadplats, som ock ”Ronnis” kallas. I långa vinterkvällar är här ett rörligt liv: en mängd bilar – nyare tidens fortskaffningsmedel – fara blixtsnabbt fram och åter i den brokiga folkströmmen, omväxlande krigare i alla grader, deras ”flammor” och en mängd civila.

Flickor i tonåren, långa rader, arm i arm, som kasta smäktande blickar på de mer eller mindre glänsande uniformerna, i hopp att något hjärta måtte klappa för dem under den blå jackan. Ibland befinnes gatan vara för smal för en och annan Adamsson och då faller storsmockan. Vissa tider, fast det numera hör mest till det förflutna, etableras större batalj, då en och annan kämpe faller på slagfältet.

Detta på vintern, på sommaren är det lite annorlunda. Då vandra älskande ner i Hoglands park, stadens vackraste plats och direktör Walls härliga skapelse. Där äro då utplacerade soffor, där kärlekskranka kunna i ro låta sina ömma känslor få luft.

Går det för långt, lägger polisen sig i saken, men finns en annan möjlighet – vi har ju Vämö, utan vars tillkomst Karlskrona stad säkerligen haft betydligt mindre innevånareantal och överlärare Blomberg mindre arbete med att fastställa faderskap.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Här var ständiga inre strider och slitningar bland dem, som borde i enighet och samförstånd värnat om gemensamma intressen och ej att förvåna sig över, då kommunernas och byarnas invånare lågo i fejd med varandra på gränserna och å landsvägarna.

Känt är över hela landet, att hos blekingarna har kniven alltid suttit löst i slidan liksom svärdet hos vikingarna, vars många gravar och minnesmärken efter forntida strider bära tillräckligt vittne om att blekingarnas förfäder gått före med exempel som smittat, fast stridsmetoderna och stridernas orsak växlat.

I mångt och mycket har Blekinge varit en mörk fläck i landet; dålig skolundervisning, särskilt på landsbygden, inhuman behandling av fattiga medmänniskor, som man utan samvetsbetänkligheter ända in på senare åren sålt på offentlig auktion, rofferi i olika former, i länets huvudstad militarismens förråande inverkan – vart och ett har i sin mån bidragit till att sätta en osund prägel på folklynnet och försvårat det upplysningsarbete som Blekinge Folkblad fått på sin lott att bedriva.

(…)

I Blekinge är folkrasen till den grad uppblandad, att det är hart när omöjligt finna något hållbart karaktärsdrag för enbart Blekinge. Det är mycket omväxlande, beroende dels på de olika naturförhållandena, olika yrken, m. m.

Liksom en skogsinnebyggare, som levat sitt ensamma liv i den blekingska skogsbygden, ovillkorligen måste äga andra karaktärsdrag än stadsbon, måste även föreligga en betydande skillnad i karaktär och lynne mellan en fiskare ute på öarna och en bonde eller en skogsdräng i de bördigare delarna av Blekinge.

Som ett genomgående drag bland arbetarna, där ju min verksamhet blev förlagd, är bristande samhörighetskänsla och lusten att kiva om småsaker, vilket gör det mycket svårt att få till stånd fasta och stabila organisationer.

Klandersjukan är starkt utbredd och i allmänhet söker man formligen efter fel på varandra för att få skäl att klandra, och givetvis drabbar denna del av folklynnet hårt alla, som försöka skapa solidaritet och samförstånd, därvid icke minst pressens män. Och det är betecknande, att sällan en person, som av ett eller annat skäl, ofta obefogat, råkat i onåd och fått ett visst missnöje riktat emot sig, finner någon som vågar ta hans  parti – det är så naturligt, att han då är oduglig i allt.

Detta är mina intryck av Blekinge och det blekingska folklynnet, intryck som gärna vilja sitta kvar och som gjorde att jag redan i början var starkt betänkt på att söka mig ett annat verksamhetsområde.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Innan jag går vidare och på grund av att jag framledes i flera avseenden kom att fästas särskilt vid ön Långö, tar jag mig friheten något beröra ifrågavarande ös historia, så långt jag känner den.

Långö är nu ett municipalsamhälle och till de senare årens utvecklingshistoria kommer jag framledes. För långa tider tillbaka lära en del öar, vilka tillhörde hemmanet Hästö i Augerums kommun, ägts av Karlskrona stads borgerskap, vilket borgerskap den 17 juli 1861 försålde ön Långö och en intill liggande ö Kålö till rådmannen Hj. Christiernsson för 6,000 riksdaler riksmynt. Samtidigt upplät och transporterade denne rådman Christiernsson hälften av dessa öar till majoren och riddaren Otto av Klint för 3,000 riksdaler riksmynt.

Den 23 sept. 1879 förrättades delning av öarna Långö och Kålö, utgörande tillsammans 5/56-dels mantal på så sätt, att rådman Christiernsson erhöll södra delen (nuvarande municipalsamhället), tillika med en holme, Lilla Pantarholmen, som ligger mellan Långö och Karlskrona,  och översten Klints sterbhus (Klint var då död) Kålö och norra delen av Långö, den del som ej ligger inom nuvarande gräns. Varje del skulle utgöra 5/112-dels mantal.

Den 10 april 1880 försålde rådman Christiernsson sin del (nuvarande municipalsamhället) till ingenjör A. Nordbeck för 3,550 kr. Den 7 mars 1899 sålde ingenjör Nordbeck den del av Långö, som nu utgör municipalsamhället, därvid Lilla Pantarholmen, till dåvarande landssekreteraren i Blekinge Gustaf W. Roos, beklädnadsförvaltare John Fjällner och grosshandlaren Aug. André för 10.000 kr, av vilka Långö municipalsamhälle inköpt området ifråga, något som jag kommer till framledes i ett annat sammanhang.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Den första Långöbron (byggd i trä 1905) från Pantarholmen sett under tidigt 1910-tal.