Min förflyttning från Norrland blev på sätt och vis en förflyttning från skogen till havet. I mitt barndomshem såväl som uppe i Norrland var jag ej i tillfälle att beundra havet, ty min verksamhet och min hemvist var i allmänhet förlagd till trakter, vilka ej hade beröring med havskusten.

Annat blev det här i Karlskrona, här kom jag att bosätta mig på en ö i Östersjön, visserligen ej bredvid det öppna havet, men ändå med känning av dess böljesvall.

I början kändes det vemodigt och ödsligt, att ej omkring sig höra vindens sus i den vida barrskogen och ej se de höga fjällarna resa sina snötäckta hjässor mot blåa skyar, men snart drogs jag ner mot stranden, där böljorna lekte bland klipporna, stundom smekfullt och stundom i vild yra.

Och när sommarsolen sänkte sina varma strålar ned mot jorden – hur skönt att låta sig famnas av dessa böljor. Det blev mig ett nytt livselixir, dessa varje dag återkommande friluftsbad, och jag blev snart lika innerligen förenad i vänskap till havet som jag förut varit till skogen.

– J A Henricsson, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, 1923.

Långö i Karlskrona är för mig en kär plats sedan barndomen. En gång, mellan åren 1909 och 1933, var ön ett självstyrande municipalsamhälle med en egen borgmästare. Så kallades nämligen municipalstyrelsens driftige ordförande J A Henricsson (1859-1941) i folkmun.

Han var en allmänt respekterad socialdemokratisk politiker och tidningsman, som 1906 flyttade från Sundsvall till Karlskrona för att bli chefredaktör på Blekinge Folkblad (vars namn senare byttes till Sydöstran). Henricsson kom att slå sig ner på Långö, då tillhörande Augerums kommun, byggde hus på Rådmansgatan och blev öns naturlige ledande profil.

Han må varit socialist, men alls ingen dålig och gapig sådan utan en strävsamt pragmatisk, ansvarstagande folkrörelsedemokrat av det handfast reformistiska virke som i förra sekelskiftets brytningstid bidrog till att forma det moderna Sverige.

1923 utgav han sina memoarer, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, en ytterst läsvärd liten bok för alla Långövänner. Ur denna skrift talar J A Henricsson direkt till oss i bloggens sommarserie ”Långös borgmästare har ordet”:

Det var givetvis en önskan, att Blekinge Folkblads redaktör skulle bosätta sig i staden, men detta lät sig ej göra, enär den tiden på året – sista dagarna i juni – ej fanns lämpligt husrum där. Förut omnämnde skomakaremästare Petersson hade amellertid ombestyrt bostad på en ö, Långö, som var förenad med staden genom en bro, men tillhörde landsorten, Augerums kommun.

Ön var då föga bebyggd, något hundratal invånare, och känd som vara den plats, där staden höll före att den hade rätt att placera bråkigt och otrevligt folk. De sämre av stadens innevånare hänvisades dit när husrum ej stod att uppbringa i staden.

Det yttrades till och med en gång i stadsfullmäktige av en dess ledamot, att Långö var stadens avstjälpningsplats och att mellan staden och Långö skulle finnas en ”kinesisk mur”, som förhindrade varje samband med ifrågavarande ö och staden.

Således trevliga framtidsutsikter: en kinesisk mur att passera till och från mitt arbete på redaktionen i staden och en bostad bland folk, som ej bevärdigades bo i staden. Erkännas måste också, att det då ej var utan risk man passerade bron och att ute på Långö vapen rätt ofta togos i bruk både inomhus och ute.

Jag gick emellertid helskinnad genom den värsta tiden, utom att min nasus vid ett tillfälle fick sig en släng av en person, som påstod sig ha något otalt med mig. Jag gav honom givetvis ett nyp igen och så var den saken uppgjord.

Det goda livet, i all enkelhet.

Vid den yttersta gränsen för en av barndomsvärldens käraste oaser, norra Långö. Jag sitter längst ut på den lilla udden, det är grått och rått med regn i luften, och jag önskar så himla jättemycket att jag bara kunde få gå hem till mormor på Lagmansgatan igen. Som vanligt säger hon på sitt självklara sätt att jag naturligtvis kan få stanna hur länge jag vill, att jag är bra, allt är bra, lugnt, tryggt. För vi är ju vi. Men hon är borta. De gamla välbekanta husen på ön är stängda och stumma och jag är tusen mil från den tid som en gång var. Tja, vad gör man nu?

Karlskrona är verkligen en utpost. Hit kommer aldrig någon bara passerande förbi. Det är en vackert bedagad stad, den flagnande artefakten av ett svunnet stormaktsprojekt, på blåsiga öar i ett halvglömt litet län bortom allfartsvägarna.

Här händer i princip ingenting, mer än små rörelser i marginalen. Inget blir bättre, inget blir sämre. Lokaltidningarna är befriat intetsägande och utan egentliga nyheter, allt kunde skrivits igår, idag, imorgon eller för många år sedan. Atmosfären är likt ett evigt 70-tal. Och det är precis det som är charmen.

Det är som Hasse Tellemar ännu sitter vid telefonluren i radions Ring så spelar vi, Ingemar Stenmark laddar för andra åket i Madonna Di Campiglio, Björn Borg spelar en WCT-match mot Arthur Ashe i USA, Jörn Donner är åter whiskeypackad i TV, Sweets Off the Record är fortfarande ett helt färskt album och min mormor lever på Långö, vi kan när som helst åka skridskor igen, besöka vännerna på Skolgatan, handla Kalle Ankas pocket, lösgodis och Merry i den för länge sedan nedlagda Konsumbutiken, tiden är irrelevant, känslan är samma, nu som då.

Skymningen faller över Karl XI på det stora torget, jag går över snöiga gatstenar i denna märkliga ort vid ett fruset hav och fastän jag borde resa, drar jag mig för att ta tåget bort och iväg. Låt mig stanna och vila, åtminstone en dag till.

Här är jag. Tillsammans med syrran hyrde jag denna röda lilla stuga på Dragsö i Karlskrona under påskhelgen.

Här är syrran. Hon heter Kerstin, men kallas gemenligen Karsten.

Och här är en svan som klampade omkring på stranden. Vi döpte den till Kurt.

Inspirerade av svanen och det fina vädret hyrde vi en kanot. Det är kul att vara på sjön, som synes.

Men det gäller att hålla sams. Annars riskerar man att få en paddel i skallen.

Vi lyckades, trots allt, paddla oss från Dragsö och in i Kålösundet (Långö till vänster).

Och sedan djärvt vidare till Ljungskär i Borgmästarefjärden.

På Ljungskär står det gamla kruthuset från fornstora dagar som genomgick antikvariskt renoveringsarbete.

Jag kunde förstås inte låta bli att klättra upp i byggnadsställningarna för att få nya perspektiv på omgivningen. Ser jag spänd ut? Jodå, höjden var ganska läskig.

Syrran var mindre äventyrlig och stannade klokt nog på marken.

Där kunde man å andra sidan göra spännande fynd som ett fågelbo med vilda påskägg.

Eller rent av en kanon som någon tappat för länge sedan. Jag ville ta den, men syrran bara suckade.

Istället gav vi oss ut på sjön igen.

Och landsteg på Höga holm, där vi beundrade utsikten mot Långö.

Höga holm är orörd av människohand. Märkligt på sätt och vis. Visst vore det trevligt med en fritidsstuga här med vy över Danmarksfjärden (Kålö skymtar till höger).

Sedan orkade vi inte mer upptäcksfärder på hav och öar, utan klev i land. Glad påsk!