Ulvöhamn var en gång Norrlands största fiskeläge och är än till denna dag känt som surströmmingens Mecka (låt vara att ingen tillverkning längre finns på ön, tyvärr). Men kring förra sekelskiftet randades en ny epok när turisterna började upptäcka Ulvön. Vi hittar ett intressant tidsdokument från den gryende besöksnäringens entreprenörer i form av en längre artikel signerad ”H.N.” i Härnösandsposten, publicerad den 28 april 1903:

Ulfön platsen för en hafsbadort

Få provinser i vårt land äro i fråga om naturskönhet lyckligare lottade än Ångermanland. Vissa partier af Ådalen såsom trakterna närmast Sollefteå, Forsmobron eller Nämndforsen vid Näsåker äro också kända öfver hela vårt land och beundrade af både inhemska och utländska turister. Huru förtjusande dessa platser än äro, kan man dock icke påstå att de i fråga om storslagenhet erbjuda något enastående.

Tvärt om skulle man mot den ångermanländska inlandsnaturen kunna anmärka, att den saknar stora ytor vare sig af land eller vatten, att bergen, som sällan antaga imponerande dimensioner, städse krypa alldeles in på en och hindra den fria utsikten. Utan afstånd giftes det ju inga illusioner. Hvad som i detta afseende möjligen brister fastlandet, det har skärgården fått rikaste mått. Den, som en gång sett fjärdarne i Nora, Nordingrå, Ullånger och Vibyggerå, han är säkert med oss ense att skönare kust äger icke vårt land.

Och förefaller, som om en sådan skärgård vore ett kapital, af hvilket man skulle kunna draga mycken nytta och hämta mycken glädje under våra tyvärr allt för korta somrar. Där borde de sjuka söka bot för sina krämpor och de friska vederkvickelse och krafter för sitt tröttande arbete.

Men huru gör man?

I närheten af Örnsköldsvik har man långt inne i en fjärd byggt några lyxvillor, af hvilka en eller flere vanligen stå obegagnade. Hernösandsborna torde väl också hafva några ”landtställen”, men många lärer det icke vara, icke heller så belägna att man drager full valuta af hafvet.

Och hafsbadorter? Af sådana är helt den svenska kusten kantad utom den norrländska, som icke ens bär tillstymmelse till badorter. Hvadan detta, äro vi rädda för vatten, eller saknas det penningar? Förmodligen ingendera delen, men det har väl aldrig fallit någon in att här är någonting att göra. Möjligt är också, att norrländingen föredrager en ”fashionabel” och dyr badort framför ett anspråkslöst fiskläge i den allra härligaste trakt.

Emellertid är det vår lifligaste öfvertygelse, att om behofvet en gång blefve erkändt, så skulle norrländingarnes frikostighet och driftighet snart sätta företaget på fötter. Sannolikt äger den ångermanländska kusten flere platser, som skulle lämpa sig för anläggandet af badorter, men i vårt tycke öfverträffar dock ingen Ulfön.

För blott några få år sedan var denna ö till följde af dess afskilda läge och brist på kommunikationer en plats, om hvilken fastlandsborna visste föga mer, än att man därifrån erhöll den vida bekanta, men rätt olika bedömda delikatess, som går under namnet surströmming.

Men tiderna förändras. Först förirrade sig en och annan turist dit. Detta voro dock såsom den flugan, som ingen sommar gör. Så fattade jaktvårdsföreningen behag för ön — eller rättare sagdt öarne, ty de äro två, af hvilka dock endast den ena är odlad och bebyggd — för dess utmärkta jaktmarkers skull och förlade hit sitt hufvudkvarter under de dagar, den årligen anslår till utöfvandet af den ädla jaktsporten.

Under de senaste åren har ön besökts icke endast af turister och jägare, utan äfven af sommargäster, som tillbringat en längre eller kortare tid där ute. Redan förra året kunde man konstatera att dessas skara är stadd i en rask tillväxt, och till instundande sommar komma de sannolikt ännu mera talrikt. Men många, många fler skulle drags sig dit ut, om något här för gjordes.

De fordringar, man bör uppställa på en plats, som skall anses lämplig såsom badort, äro: friskt och sundt läge med stark hafsluft, vatten af största möjliga sälta, möjlighet till lätta kommunikationer med folkrika samhällen, tillgång till bostäder och lifsförnödenheter samt naturskönhet och i någon mån äfven tillfällen till förströande sysselsättning.

Obestridligt torde vara att Ulföns läge i sanitärt hänseende är förstklassigt samt att vattnet där är utmärkt. Att däremot kommunikationerna, i synnerhet med Hernösand, för närvarande äro skrala låter sig visserligen icke förnekas, men öns belägenhet ungefär midt emellan provinsens båda framåtgående städer, som stå med hvarandra i en liflig sjöförbindelse, gör det möjligt att utan egentliga kostnader i detta afseende vinna en förbättring.

Intill dess att en ökad trafik kan framträda med större anspråk, skulle förbindelsen Hernösand—Ulfön— Örnsköldsvik mycket väl kunna uppehållas af de stora Stockholmsbåtarne, som nästan dagligen anlöpa nämnda städer och passera tätt under Ulfön.

Örnsköldsviks stad har det för öfrigt redan nu ganska nöjaktigt ställdt, i det att ångaren med samma namn brukar göra regelbundna turer till Ulfön vissa dagar i veckan, hvilka turer i händelse af behof lätt kunna ändras till dagliga. Till kommunikationernas kapitel hör, att ön sedan sommaren 1901 äger telefonförbindelse med fastlandet och förlidet år fick egen poststation.

Rörande Ulföarnes storlek meddelas, att deras sammanlagda längd är 16 km och största bredden 3 km Det bör alltså finnas svängrum för dem, som tycka om promenader. Jorden äges af ett tiotal bönder, hvilkas hemman tillsamman äro taxerade till omkring 80, 000 kronor. Jordbruket, som är väl skött, föder en kreatursstam af 76 à 100 kor och ett betydligt antal getter.

Den bofasta befolkningen öfverstiger 300 personer, hvarjämte hundratals fastlandsbor om somrarne befolka fisklägena Sandviken och Grunnan. Af den fasta befolkningen torde ungefär två tredjedelar, hufvudsakligen fiskare och lotsar, bo vid Ulföhamns fiskläge, som är öns centrum och den plats, dit enligt vårt förmenande en blifvande badort borde förläggas.

Genom tre olika sund, som alla äro segelbara för stora fartyg, kommer man in i den stora hamnbassängen, som är tillräckligt djup och rymlig att mottaga en medelmåttig örlogseskader, och skyddad för snart sagdt alla vindar. Närmast stranden, delvis utbyggda i vattnet, ligga i en rad 34 sjöbodar, alla af samma typ och alla med förtöjda fiskarebåtar.

Omedelbart ofvanför bodarne ligga lika många boningshus med ena gafvelen vettande åt stranden och den andra åt landsidan Hvarje gård har sin egen lilla täppa, Inhägnad för de odygdiga getternas skull, och sin ”gistvall”, där näten, upphängda till torkning, vaja för vinden. Emellan boningsbusen och gistvallarne löper bygatan i en svag kurva.

Befolkningens och byggnadernas talrikhet samt den planmässighet, med hvilken fiskläget bebyggts, gifva åt detta lilla samhälle en prägel af välordnad, mindre stad. Någon lyx utvecklas visserligen icke, men allt är fint, nätt och inbjudande. Godt om rum är det, och hyresanspråken äro ytterligt blygsamma.

Från stranden höjer sig marken till en ås, där det ny» hvita kapellet ligger högt och fritt, likt ett präktigt sjömärke synligt långt ut till hafs. I hamnens omedelbara närhet ligger Lotsberget, vid hvars bestigande man kan begagna bekväma trappor. Den som kan njuta af en hänförande vy, han bör skynda dit upp, ty därifrån har man en nästan obegränsad utsikt öfver hafvet, skärgården och de djupa fjärdarna.

Hafvet är härligt. Bara man lärt sig älska det, aldrig finner man det enformigt, vare sig det ter sig i glittrande solskenshumör, i våldsamt vredesmod eller i dimmornas mystiska dok. När solen gör luften glödhet, bringar hafvet svalka, och fjällens kalla vindar mildras af dess ljumhet.

Ett bad i dess böljor är stundom en kylig omfamning, men ju mera det svider i skinnet, dess bättre fart kommer det i blodet och i de domnade lifsandarne. Seglaren känner ingen större njutning än att i en god båt för frisk vind glida öfver dess yta, och bruset i båtens bog är för honom en musik så god som någon annan…

Men icke må vi för hafvets skull förmena skärgården en gärd af rättvis beundran. Se bort åt Ullångersfjärden, huru bergen torna upp sig och kasta sig brådstupande i vattnet. Det är ett landskap med djärfva linjer i rik omväxling, stundom erbjudande det mest förtjusande färgspel och de finaste förtoningar.

Vända vi uppmärksamheten till öns inre delar, så finna vi äfven där både ögonfägnad och öfverraskningar. Där residerar mindre den storslagna skönheten än den täcka idyllen. Hvem väntar att på icke större öar finna en insjö? Och dock äger den norra Ulfön icke mindre än fyra och den södra två stycken.

Bysjön, omgifven delvis af odlade fält med välbyggda bondgårdar, inbäddade i lummig grönska, delvis af barr- och löfskog, ägor öfver sig en sällsynt blidhet. Dess ensligare är Kvarnsjön, där den ligger inne i mörka skogen, enligt folktron ett tillhåll för tomtar och andra mystiska väsen.

Denna sjö är i likhet med de öfriga rik på vacker fisk, men går en inföding dit för att meta, så går han alltid utan sällskap och förråder icke sina planer för någon, om han vill hoppas på någon framgång. Fäbodsjön på södra ön är icke heller att förakta. Dess respektabla djup och branta stränder komma den att snarare likna en fjällsjö än en vattensamling på en oansenlig holme.

Om icke denna uppsats redan botade att blifva för lång, skulle vi fört läsaren på ströftåg litet hvar stans, berättat något om fisket och fiskarbefolkningens lif, eller lämnat en beskrifning på Ulföns kanske förnämsta sevärdhet, det gamla kapellet, som en gång har mottagit vår konung inom sina väggar och genom hans frikostighet räddats undan förstörelse. Men allt detta måste vi förbigå.

Innan vi nedlägga pennan, vilja vi blott påpeka, att vi icke tänkt oss Ulfön såsom en badort i modern mening med dyrbara anordningar och stora anspråk, utan såsom en tillflyktsort för dem, som önska att i en ofördärfvad natur och under enklare förhållanden hämta hvila och lefnadslust.

I detta sammanhang må nämnas, att det för närvarande göres ett försök att realisera de planer, för hvilka vi gjort oss till tolk. Mest kännbar är bristen på ett gästgifveri eller sommarrestauration, där lustresande och tillfälliga besökande skulle kunna få ett mål mat.

För att afhjälpa detta har man tänkt sig att ett aktiebolag med ett kapital af minst 2,000 högst 6,000 kronor fördelade i lotter om 25 kronor skulle bildas med uppgift att bygga en paviljong, som sedan kunde upplåtas åt lämplig person mot hyra.

Företaget är ju icke halsbrytande, men resurserna på Ulfön, hvarifrån initiativet utgått, äro allt för begränsade för att något resultat skulle kunna vinnas utan bistånd från annat håll. Att det icke är afsikten att skaffa Ulfön en krog, därför garanterar den omständigheten att bland företagets befrämjare finnas absolutister.

Om Ulvön läser vi i klassiska Nordisk Familjebok anno 1920:

Ulfön, Norra och Södra, skogsbeväxta och höglänta öar i Bottniska viken, Nätra socken, Västernorrlands län, omkr. 25 km. s. om Örnsköldsvik. Öarna, skilda af ett smalt sund, äro tillsammans omkring 12 km. långa i riktningen n. – s.

Norra U. är nästan dubbelt så stor som Södra. Sammanlagda arealen är ungefär 23 kvkm. Innanför öarna ligger Ullångerfjärden. Södra U. skiljes från fastlandet genom det 3 km breda Ulfösundet.

På Norra U. reser sig Ulfö Kasberg, ett kändt sjömärke, 140 m. ö. h., och på södra sidan af U. ligger Ulföhamn, fiskeläge och badort med hotell samt ett gammalt kapell från 1622. Äfven Södra U. har kapell. Befolkningen idkar jordbruk och fiske. Öarna äro berömda för sin salta och sura strömming.