Kategoriarkiv: Höga kusten

Söndag i Ulvöhamn

Publicerad den av
Svara
På Lotsberget, närmare 80 meter över havet.
1725 inrättades en lotsstation på Ulvön som var i drift till 1 januari 1967. En av de sista lotsarna hette Harry Wisten, en kär vän till vår familj. Han bodde kvar på Ulvön till sin bortgång 1989. Lotsstugan uppe på Lotsberget är från 1835 och inrymmer ett litet lotsmuseum som håller öppet under sommarsäsongen.
Nere på Hamngatan finns sedan 2013 ett annat ställe som är värt att besöka för den som vill bekanta sig med Ulvöns fascinerande historia.
Det är förstås Ulvö museum, som egentligen ej ännu öppnat för säsongen. Men Östen Markström, som har ett hus strax bredvid och vars släkt funnits på Ulvön i många hundra år, hade vänligheten att bjussa mig och syrran på en privat visning.
Så bodde en typisk fiskarfamilj förr i tiden.
Inte för inte är Ulvön surströmmingens Mekka. Det var här som denna kulinariska läckerhet började tillverkas i större omfattning till hela konungarikets fromma.
Idag finns tyvärr ingen lokal produktion kvar. Men 1999 instiftades Surströmmingsakademien på Ulvön med syfte att främja surströmmingskulturens fortlevnad.
Vår pappas bidrag till Ulvö museum: ett cirka 70 meter långt rep av tunna tallrötter, tillverkat för mycket länge sedan av kust- och fiskesamer som använt det vid notdragning av vårlekande strömming. Pappa upptäckte det vid en sjöbod på ön, tipsade Ulvöhistorikern och turistguiden Sven Bodin som ryckte ut och räddade fyndet till eftervärlden.
Vy från museets sjöbod.
Vid handelsboden ligger M/F Ulvön och väntar på att ta oss tillbaka hemåt imorgon.
Kiosker av gammalt hederligt snitt ser man knappt längre. Men det finns en på Hamngatan som drivs av Östen Markström.
Kiosken startades av Östen Markströms morfar 1948, därefter tog mormodern över och hon fortsatte tills sommarsäsongens slut 1978. Sagan var dock ingalunda all. För några år sedan återupptog Östen verksamheten så nu är det liv i luckan igen.
Nostalgi! Östen har sparat gammal ädel reklam som han haft den goda kulturhistoriska smaken att fortfarande skylta med. Detta är GB:s glasslista från 1969, en mycket fin årgång (jag föddes då).
Och detta är GB:s sortiment anno 1978. Det är inte osannolikt att jag den sommaren köpt någon glass av Östens mormor från just exakt denna bevarande lista. Förmodligen blev det klassiska favoriten 88:an som då kostade 2 kronor och 20 öre.
Farväl, kära Ulvön. Vi ses snart igen!

Vandring på Södra Ulvön

Publicerad den av
Svara
Det är lördag och vi lämnar Villa Dalbo på Hamngatan för en expedition till Södra Ulvön.
Den lika vänliga som generösa Ulvöbon Östen Markström ger oss skjuts över sundet.
Vi närmar oss pappas tomt på Södra Ulvön. Det är också pappa som byggt angöringsbryggan vid klippan.
I land!
Tomten på Södra Ulvön omfattar cirka 4000 kvadratmeter och efter pappas bortgång i höstas tillhör den numera oss. Det känns väldigt fint att äga en bit mark på Ulvön, Bottenhavets pärla!
Ingen dålig vy, eller hur?
Tyvärr är marken strandskyddad, men vi hoppas kunna få dispens för att bygga något här i framtiden. För att hedra vår far, Anders Dahlgren, har vi döpt platsen till ”Aggebo” (efter hans smeknamn i släkten, Agge).
Färdiginspekterat för denna gång och dags att vandra vidare på ön.
Större delen av Södra Ulvön är idag naturreservat och ön är sedan gammalt endast sparsamt bebyggd. Vi kämpar oss fram genom stiglös, skogig och bergig terräng. På en höjd blickar vi mot södra inloppet till Ulvöarna (där M/F Ulvön och M/S Kusttrafik brukar anlöpa Ulvöhamn).
Etappmål Fäbodviken.
Från Fäboviken finns lockande vandringsleder inåt ön.
Fläckvis ligger vinterns snö ännu kvar.
Fäbodsjön och angenäm John Bauer-stämning.
För bara 300 år sedan var Fäbodsjön en havsvik. Numera ligger sjön drygt fyra meter över havet.
På andra sidan Fäbodsjön finns en autentisk fäbodvall bevarad. I äldre tider, och ända fram till 1950-talet, förde Ulvöns fiskare hit sina kreatur för bete under somrarna (korna fick faktiskt simma över från Norra Ulvön!).
En mycket rogivande paus, skogen är full av vacker fågelsång.
Genom skogen leder stigen vidare upp på en höjd med storslagen utsikt över havet.
Efter 3,5 kilometers vandring genom härlig varierad natur är vi framme vid det gamla fiskeläget Marviksgrunnan på öns södra sida.
Den vita byggnaden till höger är ett kapell från 1771, uppfört av Gävlefiskarna då som arrenderade fisket på Marviksgrunnan av staten. Kapellet var inte öppet när vi kom dit, men det står ingalunda oanvänt. En gång varje sommar förlägger Vibyggerå församling i Kramfors sin gudstjänst här ute.
Landhöjningens effektfulla konsekvens. Sedan Gävlefiskarna etablerade fiskeläget på Grunnan under 1600-talet har sjöbodarna i den lilla naturhamnen rest sig en bra bit från vattnet.
1557 erhöll fiskarna i Gävle, då Norrlands enda stad, kungligt privilegium på alla fiskerättigheter längs Norrlandskusten. I utbyte skulle var tionde tunna fisk tillfalla kronan. Markviksgrunnan är – liksom Ulvöhamn, Sandviken och många andra fiskelägen på Höga kusten – ett arv från denna epok av fjärrfiske som ägde rum under sommarhalvåret.
Gävlefiskarnas privilegier blev sedermera omtvistade och upphävdes under Gustaf III:s regering 1773. Fiskeläget på Grunnan övertogs därefter av fiskare från Härnösand och sedan av strandfiskare från Vibyggerå socken. Numera är Marviksgrunnan ett exklusivt paradis för privat sommarboende.
Syrran kopplar av en stund på Marviksgrunnans klippor.
Ett par hundra meter söder om det tidigare fiskeläget finns resterna av en nedlagd gruva.
Precis som fisket har gruvnäringen en lång tradition på Ulvön. Det började brytas järnmalm på Grunnan redan under 1600-talet slut och i en mer omfattande skala från 1870-talet. Problemet var dock att järnmalmen visade sig av mindre god kvalitet, varför man stället fokuserade på mineralerna vanadin och titan som behövdes för tillverkning av specialstål.
Ruinerna av gruvans smedja.
Marviksgrunnans gruvort som går horisontellt rakt in i berget. Fyndigheterna var således relativt enkla att transportera till gruvkajen strax utanför. Periodvis sysselsatte denna gruva omkring 50 arbetare innan driften upphörde på 1950-talet.
Gruvgången är, som synes, idag fylld av vatten. Trots rasrisken lär vissa djärva besökare ibland ta sig en simtur här! Vi avstod dock från detta äventyr.
Vi vandrade åter samma sköna stig tillbaka och passade på att njuta av såväl lugnet som det fina natursceneriet.
På Södra Ulvön var det slående gott om blåsippor som kantade vår väg i markerna.
Tillbaka i Fäbodviken, fast på motsatt sida denna gång.
Inväntades Östen Markström som kom punktligt och hämtade oss med sin båt på eftermiddagen.
Med ny keps och champagne firar vi dagens slutförda expedition vid vårt tillfälliga hem i Villa Dalbo!

Vandring på Norra Ulvön

Publicerad den av
Svara
Under påskhelgen har min syster och jag hyrt Villa Dalbo i Ulvöhamn av paret Linn Madsen och Christian Sabe (som under turistsäsongen driver den förträffliga sommarkrogen Bistro Ruben). Denna långfredag tänkte vi sträcka ut benen genom att vandra över till den nordligaste sidan av ön.
En knapp kilometer från Ulvöhamn kom vi fram till Ulvöns fridfulla begravningsplats.
Kyrkogården är vackert belägen på en holme vid Bysjön och anlades 1920 (innan dess var det brukligt att öborna för sin sista vila fick hålla till godo med Nätra kyrkogård på fastlandet).
Norrbyn. Det är svårt att tro att man befinner sig långt ute i skärgården när man hamnat i detta landskap. I gamla tider härskade Ulvöns bönder här och de ansågs stå högre i social rang än fiskarbefolkningen.
Framme vid dagens mål: Sandvikens fiskeläge omkring sju kilometer från Ulvöhamn. De väderbitna gråa byggnaderna är från 1700-talets slut. När fiskarna övergav Sandviken vid förra seklets början fanns det planer på att riva hela rasket. Men istället blev det en semesterby för sommarturister.
Det är skönt att koppla av med en kopp kaffe!
I folkmun kallades Sandviken för ”de krökta ryggarnas fiskeläge”, detta på grund av att den ständiga landhöjningen (idag fortfarande 0,8 centimeter per år) tvingade de stackarnas fiskarna att dra sina båtar allt längre upp på stranden..
Sandstranden är må vara fin. Själva tyckte vi dock att det vilade en ganska dyster stämning över platsen. Men för den hugade är möjligheten öppen att hyra en stuga här till sommaren.
Ett otippat fynd. En bit bortanför Sandviken dök plötslig en telefonkiosk upp mitt ute i obygden. Vi misstänker att det är samma telefonkiosk som vi senast såg nedanför Malabacken i Ulvöhamn på 90-talet.
På tillbakavägen vandrade vi på en skogsstig som passerade Kvarnsjön. Vid dess ena utlopp började Ulvöborna 1918 bygga en dammanläggning för ett kraftverk. Ytterligare en påbyggnad av dammen skedde 1923 och kostnaden gick loss på totalt 32 000 kronor i den tidens penningvärde. Men…
…kort därefter var katastrofen ett faktum. Våren 1924 brast dammen med ett jättelikt brak,  
kraftverket spolades ut i havet och på endast några minuter sjönk Kvarnsjön med sju meter!
Åter i Ulvöhamn avslutas vandringen med att syrran testar elpianot i Ulvö kyrka. Det lät inte dumt alls.

Påsk på Höga kusten

Publicerad den av
Svara
Under påskhelgen åkte jag och syrran upp till Höga kusten, en för oss mycket kär del av landet sedan barndomen. Här är vi i Örnsköldsvik och tittar till M/S Kusttrafik, som vår pappa brukade vara befälhavare på under somrarna förr i världen.
M/S Kusttrafiks hemmahamn är egentligen Ullånger, varifrån hon sedan decennier skeppat över ett oräkneligt antal turister till Ulvön. Men utanför säsongen vilar hon ut i Ö-vik.
Syrran med vår farbror Owe och hans Berit vid Naturum nedanför det mäktiga Skuleberget.
Stugan i Sjöland där vi bodde flera somrar på 70- och 80-talet. Tyvärr var den nuvarande ägaren Ulla inte hemma när jag och syrran hade vägarna förbi, men vi lämnade en hälsning till henne via grannarna.
”Ett tradarfik i Docksta i motorvägens skugga”, som strofen lyder i Ted Ströms klassiska folkhemsepos Vintersaga. Det är Dockstabaren han syftar på och här bjuds vi på en utmärkt lunch.
Dockstabaren borde förstås K-märkas. Det är som att stiga in i 70-talet. Bara detta att restaurangen har kvar en menyskylt med beställningsknappar till köket!
Har ni någonsin sett tofflor som dessa? Tillverkas av Docksta Skofabrik och säljs i deras egen butik vid Skulebergets fot. Jag kunde naturligtvis inte motstå att köpa ett par.

Ulvön off season

Publicerad den av
Svara
Till sjöss! Åker med M/F Ulvön från Köpmanholmen åter till Bottenhavets pärla. 
Anlöper Ulvöhamn.
Färjan vid kaj intill handelsboden. Den är öppet året runt och med bank-id kan man dessutom handla dygnet runt.
Högt över havet på Lotsbergets topp. Vyn är magnifik.
Här i Ulvöhamn har jag hyrt in mig några dagar på Villa Dalbo, ett mysigt gästboende som drivs av Linn Madsen och Christian Sabe. Det ligger i anslutning till parets förstklassiga sommarrestaurang Bistro Ruben på Hamngatan. Rekommenderas!
Utsikten från sovrumsfönstret på andra våningen kan man knappast klaga på.
Ulvöhamn i november är nog inte för alla. Dock har även lågsäsongen sin speciella charm. Det vilar en stillsam, rogivande och lätt melankolisk stämning över ön. Man kan i full suveränitet vandra, läsa och koppla av i sin egna lilla värld ute i havsbandet. Synnerligen vederkvickande.
Utan sällskap behöver man inte vara heller. Jag hade inte minst det stora nöjet att träffa Ulvöhistorikern och renässansmannen Sven Bodin i hans arbetslya vid brandstationen i Malabacken. Tillsammans dryftade vi spännande idéer kring utvecklingen av besöksnäringen inför kommande sommar.
Hos den gode Sven hade jag även förmånen att göra trevlig bekantskap med Lennart Vedin, släkting till Fridolf Nordqvist som drev Ulvö Fiskeri och 1932 lanserade det legendariska surströmmingsmärket Ulvöprinsen. 

Sjöland och Skuleberget

Publicerad den av
Svara
Från vägen mellan Ullånger och Docksta, i Sjöland, tyckte jag mig känna igen en bekant miljö.
På denna gård bodde Alvar och Astrid Sundkvist med dottern Anneli och bedrev ett mjölkjordbruk.
Under flera somrar på 70- och 80-talet när pappa körde Kusttrafik hyrde vi detta hus.
Sicken tuffing man var på den tiden! Syrran och jag i Sjöland sommaren 1975.
Med Astrid Sundkvist.
Numera ägs gården av Ulla Leijonmarck sedan åtta år tillbaka. Några mjölkkor finns inte kvar. Men Ulla har ersatt dem med hästar och ladugården har blivit ett stall.
Nostalgi i kubik att vara här igen. Extra kul var att Ulla lät Frida och mig hyra huset över natten. Nästa dag skulle jag ta morgontåget från Örnsköldsvik för att åka hem till Karlskrona och jobba vidare på Sydöstran, samtidigt som Frida fortsatte roadtrippen norröver med hundarna.
Men innan dess kunde vi naturligtvis inte motstå frestelsen att bestiga Skuleberget på kvällskvisten.
Trött, men lycklig på bergets topp.

Expedition till Södra Ulvön

Publicerad den av
Svara
Andra dagen i Ulvöhamn. Under morgonen tog vi sikte på grannön, Södra Ulvön.
Vi klev i land där min familj äger en bit mark som pappa köpte för många år sedan.
Det är ett fint läge vid inloppet till Ulvöhamn.
Här slår jag mig gärna ner. Problemet är att få bygglov. Tomten är strandskyddad och Länsstyrelsen svårflirtad med dispenser.
På Södra Ulvön gjorde vi ytterligare ett strandhugg.
Här står nämligen denna skylt och pekar lockande in mot ön.
Den gamla gruvan med sin efterlämnade infrastruktur tyckte jag som barn var mycket fascinerande. Det tycker jag fortfarande.
Retur till Ulvöhamn.
Vi avslutar vistelsen med en hyllningsöl till Ulvön på Bistro Ruben.
Åter till fastlandet med Kusttrafik. Frida & Co vilar ut på fördäck efter förmiddagens strapatser.

Comeback på Ulvön

Publicerad den av
Svara
Till sjöss med Kusttrafik igen, med avgång kl 09.30 från Ullånger mot Ulvön via Docksta och Mjällomslandet.
Frida med Beda i aktern.
1970-talets Ulvöhamn. Som barn var jag mycket på Ulvön, i princip varje år från 1975 till början av 80-talet. Men sedan 1992 har jag tyvärr aldrig varit på återbesök. Obegripligt.
Min syster Kerstin och mamma Inger under vår första Ulvösommar 1975.
Jag och släktingen Lena Ålund från Alnön som hälsade på.
En härlig barndomstid!
Tilllbaka! Här sitter jag nyanländ på kajen i Ulvöhamn tillsammans med Lena Wallin, som arbetar på Kusttrafik, och Sven Bodin, guide på Ulvön.
Beda och Axel med Ulvö Hotell i bakgrunden. Det gamla sporthotellet har genomgått en grundlig makeover sedan jag var här sist för dryga 30 år sedan.
Ett glas rosé på hotellets terrass är inte fel. Vid kajen Kusttrafik.
Underbart att vara åter!
Sven Bodin fängslar besökarna i Ulvö kapell.
Ulvö kyrka.
I ett hus längst upp på Malabacken i Ulvöhamn hade vår familj en fin och rejäl vän. Det var Harry Wisten, tidigare lots på Ulvön innan lotsstationen lades ner 1967. Bland annat bodde vi en oförglömligt skojig vintervecka hos honom 1978. Idag är han sedan länge avliden, men jag ville ändå titta förbi. Ingen var hemma, men till min glada överraskning är namnet kvar på dörren! Jag fick senare reda på att det är en släkting till Harry – Åke Wisten – som numera äger huset. Det känns bra.
In memoriam: Harry Wisten, 1907-1989.
En stunds trevligt samspråk med Linn Madsen som driver Bistro Ruben. På min tid var detta platsen för Café Måsen, som Linn sedermera övertog och förvandlade till ett helt fantastiskt ställe. Restaurangen är uppkallad efter Linns far, Ulvöprofilen Ruben Madsen (1948-2022).
Frida och jag är eniga: såväl maten som vinet på Bistro Ruben får högsta betyg.
Vi förstår att Ulvön kallas Bottenhavets pärla.