Apropå kultur, är det slående hur välklädda människor är på bilder från 1950-talet och tidigare. När man gick till möte i någon förening, till skolan för föräldramöte eller till doktorn eller banken klädde man upp sig, av respekt för sammanhanget. Fattigdomen stod inte i vägen för stil. Det är också så jag minns det.

Kanske förstod man också giltigheten av den gamla devisen ”som man är klädd blir man hädd”. I städerna idag kan man se vuxna och mogna människor komma i gympakläder, kläder som ser ut som pyjamas för natten eller kortbyxor även i det offentliga rummet. Man tycks inte längre förstå att om man ingår i ett samhälle, bör man också bidra till stil och hyfs i gemenskapen. Jämlikheten fodrar inte dålig smak.

Jag inser att frågan är känslig. Men hur man klär sig, och i vilka sammanhang, är en del av civiliteten. Barbara har tvingats slåss med skolmyndigheterna genom åren för att få en enkel klädkod för skolan. Deras linje har varit att individen får klä sig precis hur som helst, oavsett sammanhang. Men den inställningen bygger inte ett samhälle.

Skolan är en arbetsplats, och man klär sig därefter. Numera är det även många vuxna som inte förstår vad klädvalet uttrycker av respekt eller disrepekt för sammanhanget. Sällan i Ambjörby på 1950-talet, och heller inte idag när det kallas till föreläsning i hembygdsföreningens regi med inbjudna talare utifrån, kommer människor annat än i sina bästa kläder.

– Hans Bergström, Ett Sverige som försvann. Min uppväxt på 50-talet, 2026