Vad Gud än är, inte förenar han sig med oss. Och är han verkligen så angelägen om att vi försöker från vårt håll? Han talar inte till oss, han sysselsätter sig inte med oss – säkert i hopp om att vi ska fatta vinken och lämna honom i fred. Han vill ha tystnad här nerifrån. Och det är en rimlig önskan hos en slarvig skapare, att få dra sig undan med sin självironi och sitt halva misslyckande.
– Carl-Henning Wijkmark, Dressinen, 1982.
Skrivit i Corren 7/5:
Medan EU-valet närmar sig propagerar Liberalerna envist vidare för sin ståndpunkt att Sverige ska införa euron senast 2022. Det är visserligen ingen fråga som Europaparlamentet äger, men förtjänar ändå att seriöst begrundas. Själv delar jag inte Liberalernas entusiasm för euron, som främst är ett politiskt projekt på den illavarslande vägen mot ännu mer överstatlighet.
Det gemensamma valutaområdet, där vitt skilda ekonomier som Tysklands och Italiens fösts ihop, är långtifrån optimalt. Trots det är jag nu villig, nära nog desperat, att kasta mina invändningar åt sidan och ge Liberalernas linje en chans.
Euron är ett dåligt alternativ, men i jämförelse ter sig den svenska kronan som en katastrof. Vad gör egentligen staten med våra pengar? Det är för mig helt obegripligt att den dramatiska urholkningen av kronans värde inte skapat någon större politisk debatt.
Jag tittar på dagens växelkurs och försöker förstå vad som händer. 10,72 kronor för 1 euro. 9,58 kronor för 1 dollar. 12,56 kronor för 1 pund. Försvagningen bara fortsätter, huvudsakligen beroende på riksbankens olycksaliga minusräntor, och måste rimligen klassas som kronisk.
Den som överväger en utlandssemester till sommaren får bereda sig på en dyr historia. Vi får betala mer för alla importvaror, exempelvis maten vi handlar i vardagslag. Kronfallet innebär över tid en svidande förlust i köpkraft, i praktiken ett smygande rån. Reallönerna försämras, klyftorna ökar mellan det välbärgade finansiellt trixiga skikt som kan säkra sitt kapital och alla andra som inte kan det.
Sverige blir totalt sett fattigare och vi rear ur våra tillgångar på världsmarknaden. För exportindustrin är det ingen glädje i längden. Sveriges dystra förflutna med återkommande devalveringar visar vad det kostar att skaffa sig artificiella konkurrensfördelar genom att sänka valutan.
Bekväma försäljningsinkomster forsar in, företagen tenderar att luta sig nöjt tillbaka, omvandlingstrycket minskar bedrägligt, framåtsyftande investeringar och produktivitetshöjande rationaliseringar uteblir eller kommer för sent. Svenskt näringsliv halkar efter och attraktiva bolag med stadd kassa blir billiga munsbitar för utländska uppköpare på den svenska börsen.
Jag läser på nätet att brända investerare gett upp hoppet om en kronförstärkning och tänker sammanbitet att jag hellre vill ha min lön i euro än i något som börjar likna Kalle Anka-pengar.
Skrivit i Corren 6/5:
Svenskarna har blivit ett folk av fifflare, utbrast Gunnar Myrdal på sin ålders höst. Han var en av socialdemokratins tongivande folkhemsingenjörer och nobelpristagare i ekonomi.
Men på 80-talet såg Myrdal hur systemet han varit med om att skapa började ruttna inifrån. Folkhemsidén om att kanalisera godhet, trygghet och solidaritet genom en stark, opersonlig statsmakt visade sig i längden få oroande konsekvenser för samhällsmoralen och medborgarandan.
Människor vande sig vid att leva med händerna i varandras fickor. Politiken hade perverterats till att lova ständigt nya förmåner på andras bekostnad, medan det individuella ansvarstagandet sjönk i bakgrunden. Höga skatter och svällande byråkrati gjorde svartjobb och bidragstrixande allt attraktivare. Hur mycket har förändrats sedan dess?
Välfärdsapparaten läcker fortfarande betänkligt och har dessutom blivit en populär måltavla för organiserade kriminella. Runt 20 miljarder kronor beräknas den kvalificerade välfärdsbrottsligheten kosta oss varje år. De största förlorarna är naturligtvis de mest hjälpbehövande.
Med jämna mellanrum hör vi partierna kräva hårdare tag och skarpare kontroller för att stävja felaktiga utbetalningar, bidragsfusk, penningtvätt och skatteflykt.
Men utökad lagstiftning och fler polisbatonger har bara en begränsad effekt om tilliten går förlorad. Är de flesta människor öppna och ärliga behövs ju inget omfattande statligt kontrollregemente.
I grunden handlar alltså problemet om sprickor i samhällets värderingsbas. Men hur ska dess brister kunna repareras när den politiska eliten själva inte är främmande för att utnyttja systemet för egen vinning?
Hade Gunnar Myrdal levt idag skulle han kunna säga att Sverige tycks fått en riksdag full av snikna bidragsmaxare. Uppenbarligen anser flera förtroendevalda att deras vanliga riksdagsarvode på 66 900 kronor i månaden av skattebetalarnas pengar inte är nog.
Genom kreativa upplägg, som att skriva sig hos sina gamla föräldrar eller i sommarstugor på andra orter, har en rad riksdagsledamöter som bor med sina familjer i Stockholm avslöjats med att tillskansa sig extra bidragsinkomster.
Nu begär de att inte klandras eftersom inga regler formellt har brutits. Okej. Vi får väl nöja oss med att blott konstatera: sådant system, sådan moral.
Gunnar Myrdal, 1898-1987.
Mormor och jag, våren 1972.
Skrivit i Corren 3/5:
Det finns ingen anledning för Moderaterna att fegspela i oppositionsställning. Särskilt när det nu gått knackigt i opinionen en längre tid, borde partiet ta alla chanser att visa färgen ordentligt som en liberalkonservativ spjutspets för ett frihetligare Sverige.
Det gör dessutom hela den politiska debatten spänstigare och tvingar övriga partier att hålla sig i bättre trim. Därför är det utmärkt att Moderaterna annonserat en egen offensiv på skatteområdet. Enligt januariavtalet ska S/MP-regeringen med Centern och Liberalerna genomföra en omfattande skattereform under innevarande mandatperiod.
Vad resultatet blir av denna produkt är dock ännu oklart, eftersom det råder stridande viljor inom samarbetskonstellationen och att Moderaterna skulle ansluta sig till huggsexan blir nog svårt om Socialdemokraterna står fast vid sin uppfattning att det samlade skatteuttaget inte kan minskas.
I läget vore det välgörande med ett alternativt förslag som visar på motsatsen, vilket Moderaterna också har ambitionen att leverera framöver. I det arbetet skulle det knappast skada med en viss utmanande politisk djärvhet, i stil med de gamla ideologiska takterna hos Gösta Bohman som ju Moderaterna tagit till heders igen.
Det svenska skattetrycket är idag 43,8 procent av BNP, det fjärde tyngsta i världen (Frankrike är för närvarande i ledningen, om någon undrar). Pålagornas bördor drabbar allt och alla, hämmar produktiviteten och företagandet, försvagar civilsamhället, och vanligt folk blir mest utsatt när fogden rutinmässigt berövar dem saftiga delar av deras arbetsinkomster.
Tänk vilka krafter som skulle frigöra sig om skattetrycket bara kunde normaliseras till OECD:s genomsnitt på 34,2 procent av BNP!
När Olof Palme blev socialdemokratisk partiordförande och statsminister 1969 var det på krönet av det klassiska folkhemsbygget. Finansminister Gunnar Sträng menade att välfärdsstaten i allt väsentligt nått sin fullbordan. Det som kvarstod att göra politiskt var egentligen endast administration (synd att Sträng inte fick gehör). Skattetrycket låg då på 36,3 procent av BNP.
Varför skulle det 2019 vara omöjligt att återgå till den nivån, i synnerhet om man tar hänsyn till den femtioåriga välståndsutveckling som ligger emellan och som gjort vårt land mycket rikare än vad som var fallet 1969?
Må Moderaterna med gott mod ta fajten!
Olof Palme tar över som statsminister efter Tage Erlander 1969. Skattetrycket var då drygt 36 procent av BNP.
Skrivit i Corren 2/5:
Bland EU:s 28 medlemsländer ligger Sverige på topp tio-listan över de mest förmyndarivriga. Detta enligt den brittiska tankesmedjan IEA:s ”State Nanny Index”, som nu för tredje gången sedan 2016 rankat hur hårt politikerna runt om i unionen utnyttjar sin kontroll av samhällets våldsmonopol till att reglera medborgarnas konsumtion av tobak, alkohol, mat, läsk och e-cigaretter.
Finland är fortfarande ohotad vinnare på att behandla vuxna som barn med livsstilsinskränkande statliga förbud och pekpinnar. Näst värst i glädjedödarligan 2016 var Sverige. 2017 hamnade vi på femte plats. Idag, 2019, placerar sig vårt land som nummer åtta.
Skämmigt det också, men tendensen för Sverige tycks ändå sakta gå i liberalare och mer avspänd riktning. Eller? Tyvärr tvingas vi vänta med att förhoppningsfullt tända Havannacigarren på groggverandan (särskilt som det lagom till sommarens semestersäsong blir förbjudet att ta sig ett bloss utomhus och det gäller även e-cigarretter!).
Att Sverige dalat något på den paternalistiska rankingen beror snarare på att andra länder – som de baltiska staterna och Ungern – blivit ännu nitiskare. Friast från folkuppfostrande ingrepp är Tyskland, följt av Tjeckien, Slovakien och Österrike.
Men som IEA dystert konstaterar har det blivit allt populärare bland Europas politiker att försöka styra människors privata konsumtionsvanor, exempelvis genom straffskatter på socker och moraliserande alkoholregleringar (på den senare punkten utmärker sig Sverige föga överraskande med skyhöga pålagor och statligt butiksmonopol).
Det är svårt att i närtid kunna se en hejd på den växande förmynderivågen i EU, menar IEA. Till och med i de traditionellt toleranta Nederländerna märks en ökad politisk entusiasm för att lagstiftningsvägen kommendera fram en sundare befolkning som inte syndar med allehanda okynnesnöjen och onyttigheter.
I detta ligger faktiskt något totalitärt på lur. Det är som medborgarnas egna kroppar är statens egendom att förvalta och gränsen till den civila sfären helt börjat upplösas.
Om makthavarna så till den grad misstror enskilda människors ansvarsförmåga att det anses nödvändigt att klåfingriga inskränka vardagliga njutningar och politiskt diktera vad hederligt folk bör stoppa i munnen, kan man fråga sig hur demokratin egentligen är tänkt att fungera.
Det dröjde inte länge innan jag förstod att en ideologisk övertygelse kräver att man skär bort vitala delar av sig själv, eller inte låtsas om dem.
– Bengt Ohlsson, författare, i senaste numret av Axess.
Skrivit i Corren 30/4:
Ni har väl sett Federico Fellinis burleska klassiker Amarcord? En kollektiv ceremoni inleder filmen. Invånarna i den italienska staden har samlats på torget. Uppsluppen stämning råder. Bränsle dras fram till en väldig brasa. I toppen placeras en häxdocka, symbolen för den bistra vinterperioden.
När lågorna slukar henne är äntligen den kärva årstiden besegrad. Våren, hoppet och den berusande glädjen regerar.
Det är Fellinis variant av Valborg. En tradition som inte minst lever starkt i Sverige och har så gjort sedan hedendomen. Symboliskt låter vi elden bränna det gamla och tråkiga. Askan ger plats för det nya; naturens och människans återfödelse.
Ikväll läggs dock sordin på firandet. Valborgsmässobrasorna är inställda på mängder av håll. I detta ligger också en mycket tydlig symbolik. Länsstyrelsen i Östergötland har förlängt eldningsförbudet. I stora delar av Sverige är det ovanligt torrt – igen.
Inga ritualer kan befria oss från det dystra faktum att klimatförändringarna rubbar de existentiella villkoren för tillvaron på den planet vi gemensamt delar.
Ett konkret uttryck för det är förhöjda brandrisker i markerna, allt tidigare på våren och allt senare på hösten. Förra året uppmätte SMHI den varmaste majmånaden sedan 1750.
Den extremt heta sommaren som följde blev en katastrof för lantbruket. Torkan gick hårt åt spannmålsskörden och betet, bönder tvingades till nödslakt av sina djur.
Samtidigt brann 25 000 hektar skog ner. Nu är det som en rasande repris inletts, bland annat utanför Tjällmo i Motala. De senaste decennierna har skogsbränderna mer än fördubblats i Kanada och USA, såväl utländska som svenska forskare menar att det är något vi måste räkna med även här.
I det lilla, men ack så betydelsefulla, visar årets uteblivna samlingar kring valborgsmässobrasorna vi inte vågar tända på den globala uppvärmningens konsekvenser. Hoppet om en återfödelse är ändå ingalunda släckt.
Klimathotet är ett problem vi dragit över oss själva genom tidigare tanklöshet och oförstånd. Idag vet vi bättre. Beslutsamheten växer att minska koldioxidutsläppen och övergå till miljövänligare teknik. Världen kan och ska räddas.
Som författaren, filosofen och poeten Lars Gustafsson brukade säga: Vi börjar om igen. Vi ger oss inte. Vi är inte skit.
Skrivit i Corren 29/4:
Med republikanen Ronald Reagan återfann USA formen efter ett plågsamt 1970-tal med Vietnam, Wategate, inflation, rost och stagnation. Hans fräscha, liberalkonservativa budskap och solskensvarma leende lovade ett pånyttfött Amerika. Den bekymmerstyngde presidenten Jimmy Carter hade inte en chans i valet 1980.
Reagan vann en överväldigande seger. Han var då 69 år. Vid återvalskampanjen 1984 var han 73 år. Utmanaren Walter Mondale, som varit Carters vicepresident, försökte i en TV-sänd debatt framställa detta som ett problem.
Reagans svar till sin 56-årige rival om makten i Vita huset gick direkt in i historieböckernas lista över legendariska citat: ”Jag tänker inte göra ålder till en fråga i den här kampanjen. Jag tänker inte, för att knipa politiska poäng, utnyttja min motståndares ungdom och bristande erfarenhet”.
Den obetalbara repliken tog luften ur Mondale, han förlorade stort. Reagan blev en mycket framgångsrik och populär president, en idag lika älskad som saknad politisk ikon. Många vill efterlikna honom, få lyckas. Ålder? Det har inte varit någon fråga att snacka om sedan Reagans dagar.
Förra veckan kom det officiella beskedet från Joe Biden, Barack Obamas tidigare vicepresident, att han tänker ställa upp i valet 2020. Biden är 76 år (77 i november) och just nu favoriten i Demokraternas startfält. Näst populärast bland partiets sympatisörer är Bernie Sanders som var nära att ta nomineringen från Hillary Clinton i premiärvalen 2016. Sanders fyller 78 år i september och siktar obruten på att erövra presidentposten igen.
Den sittande presidenten Donald Trump är definitivt värd åtskillig kritik, men vem bry sig om hur gammal han är? I juni fyller Trump 73 år. Kandiderar han för en andra mandatperiod och vinner, kommer han att vara 78 år vid avgången i januari 2025.
Kontrasten i synen på ålder mellan amerikansk och svensk politik är onekligen slående. Liberalen och Correnkrönikören Olle Wästberg gör i sitt senaste nyhetsbrev en intressant jämförelse. Bland den svenska riksdagens 349 ledamöter som valdes 2018 är bara 2,4 procent över 65 år.
En tredjedel av väljarkåren i Sverige består av äldre, ändå tycker partierna uppenbarligen det är en god idé att satsa på allt yngre politiker. Det återspeglar väl det svenska arbetslivet mera allmänt, där den som passerat 50-strecket vanligen anses som hopplöst passé…
I den amerikanska senaten är 45 procent av politikerna över 65 år och 11 procent är över 75 år. Trumps tuffaste motståndare är demokraten Nancy Pelosi. Hon är inte senator, utan mäktig talman i kongressens representanthus och tillträdde sitt ämbete i början av januari.
Vet ni hur gammal Pelosi är? 79.
Personligen är jag egentligen likgiltig inför representation som fokuserar på ålder, kön, etnisk bakgrund och sånt. Det jag begär som väljare är att representeras av någon som delar mina grundläggande värderingar, förstår det politiska hantverket, kan göra omdömesgilla avvägningar i intressekonflikter, samt icke minst: äger mod och integritet att gå mot strömmen när det krävs.
Men om svenska partier tenderar att rata sådana kandidater enbart utifrån skälet att de uppnått mognare ålder, jisses – då är vi illa ute!
I USA blev Ronald Reagan president. I ungdomskultens Sverige hade han fått nöja sig med att bli ordförande i PRO.
Begrundar freden i Brömsebro. Så här ser den ut.
Christian Dahlgrens Blogg 