Våren anländer till min plats på jorden. Att andas havsluft på Långö är frihet och harmoni. Snart är jag tillbaka!
Eftermiddag vid Danmarksfjärden
Svara
Nato gav Europa freden
Skrivit i Corren 25/4:
I dessa Europavalstider hör till det standardretoriken bland unionens tillskyndare att prisa EU:s oskattbara betydelse för freden. Det är dock en sanning med modifikation.
Realpolitiskt spelar EU snarare en komplementär roll som fredsskapande projekt. Absolut inte oviktig, det bör understrykas. Men fundamentet för tryggandet av freden i Europa vilar på en annan organisation: Nato.
Alliansen bildades denna aprilmånad för 70 år sedan under trycket av hotet från Sovjetunionen och med andra världskrigets bistra erfarenheter i färskt minne. I grunden var Nato en vidareutveckling av det transatlantiska partnerskap som i 40-talets början slöts mellan Storbritanniens Winston Churchill och USA:s Franklin D Roosevelt för att besegra nazisternas skräckvälde.
Lord Hastings Ismay, Natos första generalsekreterare, formulerade i ett berömt uttalande alliansens syfte som att ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Alltså att värna Europa från rysk aggression, motverka USA:s återkommande fallenhet för isolationism och hindra nya utbrott av stridslysten – då främst tysk – nationalism på vår kontinent.
Se på Putin, Trump och hur de politiska vindarna blåser i dagens Europa. Natos kärnuppdrag kan knappast sägas ha förlorat i aktualitet. Utan det starka, historiskt unikt framgångsrika sammanbindande europeisk-amerikanska kitt som Nato utgör, är det svårt att tänka sig att EU ensamt skulle klara påfrestningarna i turbulenta lägen.
De baltiska staterna hade exempelvis i praktiken varit helt utlämnade åt Putins glupskt revanschistiska stormaktsregim. EU är ingen trovärdig säkerhetsgarant när det kommer till kritan. Unionen saknar både muskler och politisk förmåga att fungera avskräckande mot Ryssland.
Det är en helt annan sak med Nato, vars ursprungligen 12 och numera 29 medlemsländer är traktatsmässigt förpliktigade att försvara varandra vid ett angrepp och står under skydd av USA:s kärnvapenparaply.
Nato är också mer än en defensiv militärallians. Dess stadga förklarar uttryckligen att Nato är en värdegemenskap för främjande av demokrati, rättsstatliga principer och individuell medborgerlig frihet.
Det är bra att Sverige samarbetar nära – och efter kalla krigets slut även öppet – med Nato. Men varför vi fortfarande skyr att helhjärtat ansluta oss till Europas centrala fredsorganisation är faktiskt ganska märkligt.
Privat sjukvårdsförsäkring till alla
Skrivit i Corren 24/4:
Enligt judisk tradition bör man slita sönder sina klädesplagg vid Klagomuren i Jerusalem, detta som tecken på sorg över det ödelagda templet som förstördes av romarna år 70 efter Kristus.
Region Östergötland har också sin variant av Klagomuren, officiellt betecknad patientnämnden. Dit kan missnöjda östgötar vända sig om de har kritik mot sjukvården. Och det gör allt fler, även om de kanske inte mer än bildligen sliter sönder sina kläder på kuppen.
Som Corren nyligen uppmärksammade (17/4) har patientnämnden fått ett växande antal ärenden att hantera, från 1506 stycken 2017 till 1612 stycken 2018.
De flesta klagomålen, som dramatiskt ökade med nära 50 procent i fjol, rörde – ja, gissa: tillgängligheten.
Det är den offentliga vårdapparatens kroniska sorgebarn. Faktiskt får man lust att slita både hår och kläder i frustration över att detta eviga problem, men istället väljer en tilltagande andel svenskar en konstruktivare lösning och tecknar en privat sjukvårdsförsäkring.
Det kan ses som ett tydligt underkännande svar på partiernas lika återkommande som ihåliga löften om att fixa den illa fungerade gamla landstingsmodellen med vårdplatsbrister, långa köer och ojämlik tillgång till vård i landet.
I sin tur valde Socialdemokraterna och Vänsterpartiet förra året att uttrycka ideologiskt missnöje över folkets fortsatta misstro mot den offentliga vårdens förmåga att leverera genom att införa straffbeskattning av privata sjukvårdsförsäkringar.
Ändå ökade antalet sådana försäkringar med 2,3 procent under 2018. Totalt har idag runt 650 000 svenskar sökt sig till detta alternativ, en form av att rösta med fötterna. Borde inte det stämma till en seriösare eftertanke bland våra styrande politiker?
Nederländerna brukar anses ha Europas bästa sjukvård. Där har varje medborgare en obligatorisk sjukförsäkring som köps från konkurrerande privata försäkringsbolag. Tilläggspremier för särskilt vårdbehövande betalas av staten.
Vad sägs om att anamma den idén i Sverige?
Släpp cyklarne loss, det är vår!
Skrivit i Corren 23/4:
Solen ler varmt och inbjudande, saven stiger, det blir grönare omkring oss igen. Äntligen, var är cykelkläderna? Ut med racerhojen ur förrådet, pumpa däcken, smörj växlarna, och iväg!
Aldrig är Östergötland så meditativt vackert som från cykelsadeln om våren. Jag susar fram genom vårt mjuka böljande landskap, världen ligger öppen. Cykling är frihet och harmoni, detta är lycka i all sin enkelhet, man blir gladare och mer rofylld.
Rena underverket, fråga bara Sherlock Holmes skapare sir Arthur Conan Doyle: ”När humöret är i botten, när dagen känns mörk, när arbetet blivit enformigt, när det knappt är värt att hysa hopp, då är det bara att kliva på cykeln och ge sig ut på en tur, utan annan tanke än på trippen du just tar”.
Bra motion är det förvisso också, även om man lite ovant får aningen ont i rumpan så här i början av säsongen. Fast när jag åter närmar mig staden och tvingas vingla in på en av dessa olycksaligt kombinerande gång- och cykelbanor fördunklas genast tillvaron.
”En särdeles dum uppfinning”, har cykelfantasten Johan Tell skrivit, ”det är som att låta banorna i ett badhus delas av simmare och kajakpaddlare”.
Varken fotgängare eller medcyklister tenderar heller att ha någon överdriven respekt för den avskiljande vita linjen. På håret att krocka med anarkistiska flanörer och klungor av lättsinnigt trampande ungdomar svär jag irriterat över mänskligheten.
Om Linköpings makthavare vill att vi ska cykla oftare borde de försöka att själva komma ut i verkligheten, tänker jag ilsket och är beredd att ge dem en rejäl känga. Helt i onödan, visar det sig.
Det är jag som är dum och inte upptäckt att Linköpings kommun redan börjat bygga alldeles förträffliga breda nya cykelbanor med dubbelriktade filer och en ordentligt separerad fil för gående utanför.
Underbart. En kram till alla er i stadshuset för detta goda initiativ. Till och med jag känner mig plötsligt som en nöjd skattebetalare.
Förunderligt vad cykling kan göra, eller hur?
Risk för olympisk nota
Skrivit i Corren 18/4:
Senast Sverige stod värd för Olympiska spelen var 1912 och de ägde rum i ett osedvanligt sommarvarmt Stockholm. ”Solskensolympiaden”, som spelen därför kallades, är främst ihågkommet för den dråpliga historien om ”japanen som försvann”.
Det var maratonlöparen Shiso Kanaguri. Han bröt loppet efter tre stekheta mil, bjöds på svalkande hallonsaft i en villaträdgård och reste sedan hem till Japan – utan att avregistrerat sig hos arrangörerna. Varpå myten om Kanaguris okända öde frodades i decennier.
2026 kanske det åter blir OS i Stockholm. Fast då vinterspel, så vi får väl hoppas att dagens klimatförändringar inte ger vår svenska huvudstad en ny högtempererad olympiad.
Det vore ju oturligt ifall historien om snön och isen som försvann blev vad man i framtiden minns från detta eventuella OS. Men kniper det kan ju snö och is ordnas i erforderlig mängd på konstgjord väg, antar jag.
Annars är det nog en lågoddsare att en OS-comeback till Stockholm blir en historia om spräckta budgetkalkyler och skattepengar som försvinner.
Sådant är mera regel än undantag i dessa sammanhang, vilket alla vet av gammal och beprövad erfarenhet.
Internationella olympiska kommittén (IOK) och dess svenska underavdelning (SOK) lovar dock dyrt och heligt att detta OS ska vara just ett undantag. Prislappen begränsas till ”endast” 13 miljarder kronor, som den olympiska rörelsen och dess sponsorer slantar upp helt själva. Promise!
Vad som händer om kostnaderna trots allt skenar iväg är skrivet i stjärnorna, eller snarare de olympiska ringarna. Det är ingen djärv gissning att någon annan – läs du, jag och övriga skattebetalare – i vanlig ordning tvingas plocka upp notan.
Vår regering tycks emellertid hysa få dubier om OS-budgetens pålitlighet och har nyligen välsignat SOK:s OS-ansökan med att ställa ut en säkerhetsgaranti. Det betyder bara det en garanterad risk för en häftig skattekostnad.
Ty billigt är det inte att koncentrera redan hårt ansträngda polisresurser till att hålla ordning och skydda sig mot terroristhot under en internationell idrottsfest av denna dignitet och skala.
I juni bestämmer IOK var vinter-OS 2026 ska gå av stapeln. Själv håller jag tummarna för Milano/Cortina.
Italiens ekonomi är ändå så pass mycket under isen att ytterligare ett antal försvunna miljarder hit eller dit knappast spelar någon roll i den allmänna konkursen.
Långö som det var då (18)
Sommartider, hej, hej, sommartider! Badplatsen på Norra Långö i 50-talssolens ljuva sken.
Vår okuvliga katedral
Skrivit i Corren 17/4:
När Notre Dames spira bröts och rasade ner i eldhavet slog det mig som ett järtecken.
Trots att jag vanligtvis inte är det minsta skrockfull, tänkte jag på hur branden som totalförstörde slottet Tre kronor i Stockholm 1697 sades förebådat det svenska stormaktsväldets fall.
Och hur Titanics förlisning 1912 varslade om den europeiska imperieålderns undergång i första världskriget. Irrationellt, javisst.
Men bilderna av den brinnande katedralen i Paris chockade inte för inte bara Frankrike, hela världen kastades ur balans i förfäran. Även människor som aldrig satt sin fot i Notre Dame eller någonsin besökt den franska huvudstaden berördes djupt.
Det lågorna slukade var ju vårt gemensamma kulturarv, ett mästerverk i byggnadskonst som i 800 år förkroppsligat vår civilisation. Knappast underligt att det kändes som att beskåda en scen från apokalypsen.
Vi befinner oss i ett oroligt skede, en nervig epok av politiska och sociala spänningar där åtskilligt tycks otryggt och ovisst. Med klimathotet är det som själva naturen vänt sig emot oss och vårt levnadssätt.
Eldhärjandet av den stolta katedralen, summan av så mycket mänsklig strävan på den lilla ön Île de la Cité i floden Seine, visade i blixtbelysning existensens bräcklighet och gav en ruskig föraning om att domedagen faktiskt kan bli verklighet.
Författaren Victor Hugo såg i Notre Dame manifestationen av folkets pågående, okuvliga skaparkraft genom historien. ”Varje våg av tid lämnar sin avlagring efter sig, varje ras lägger till sitt lager på monumentet, varje individ bär dit sin sten. Så gör bävrarna, så gör bina, så gör människorna. Arkitekturens stora symbol, Babel, är en bikupa”, skrev han i sin berömda roman Ringaren i Notre Dame (1831).
Nu kommer ett nytt lager att läggas på monumentet, bikupan som började uppföras 1163. Efter tolv timmars heroiska insatser av hundratals brandmän betvingades elden.
Notre Dame är skadad, men inte ödelagd och förlorad. Många av dess konstskatter kunde räddas. ”Denna katedral kommer vi att återuppbygga, alla tillsammans”, lovar president Emmanuel Macron. Stora penningsummor har redan strömmat in från frivilliga bidragsgivare.
Järtecknet vändes till en illustration av människans kapacitet att mobilisera enig beslutsamhet för att övervinna katastrofer. Det ger goda skäl till optimism och hopp.
Långö som det var då (17)
Hej, mitt vinterland! Det var hårda bud i februari 1968. En rejäl snöstorm drog in över Långö. Att gräva fram bilen på parkeringen vid Arkitektgatan kan inte varit särskilt kul.
Posten som oss fattas
Skrivit i Corren 16/4:
1965 var året då Cornelis Vreeswijk fick hela folkhemmet att sjunga med i raderna: ”Hejsan morsan, hejsan stabben! / Här är brev från älsklingsgrabben / Vi har kul på kolonien, / Vi bor 28 gangstergrabbar i en / stor barack med massa sängar / Kan ni skicka mera pengar?”.
Den skojiga låten Brev från kolonien gick in på Svensktoppen, stannade i 10 veckor och blev en av Mäster Cees mest älskade klassiker (men – om man ska vara petig – den var inget original utan en tolkning av den amerikanske underhållaren Alan Shermans Hello Muddah, Hello Faddah som stormat uppför Billboardlistan i USA 1963).
Sången kan idag ses som ett nostalgiskt dokument från en epok när till och med en ”gangstergrabb” fann det naturligt att skriva brev och meddela sig via det ärevördiga Postverket, vars respektingivande uniformerade anställda i ur och skur ombesörjde att försändelserna tryggt nådde adressaten.
”Kommer som ett brev på posten”, brukade svenskarna säga till varandra på den tiden och mena det som en pålitlig försäkran.
Idag existerar väl knappast några sommarkolonier längre och få människor skriver brev, särskilt inte busiga barn till sina föräldrar. Sms, mejl och sociala mediekanaler som Facebook och Instagram dominerar den vardagligt kommunikativa biten i vår nya sköna digitaliserade värld.
Den ståtliga bastionen Postverket med sin kungliga krona i emblemet blev bolagiserat på 90-talet och decenniet senare förvandlat till svensk-danska Postnord AB.
Men även om det skrivs och skickas betydligt färre brev jämfört med förr, så spelar fortfarande den traditionella fysiska postgången en viktig roll. Tag bara e-handeln som står och faller med den.
I Postnords händer är det dock en äventyrlig chansning att anförtro paket och andra leveranser. De har ju en märklig tendens att gärna försvinna, försenas, hamna i fel låda eller komma fram i trasigt skick.
Förtroendet bland kunderna är snart lägre än en sjunken båt. Hos Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden ökade anmälningarna mot företaget drastiskt ifjol (TT 15/4).
Och nyligen tvingades valet i Falun göras om, eftersom Postnord släpat efter med en säck röstsedlar till räkningen i höstas. Ridå!
Är det möjligen den oförbätterlige unge värstingkillen i Cornelis Vreeswijks 60-talsvisa som vuxit upp och tagit över ruljangsen?
Långö som det var då (16)
Långöbussen på väg längs Pantarholmen under 1980-talet. Då bar linjen nummer 10. Sedan ändrades numret till 8. Idag är linjenumret 7. Någon som har lust att tippa vilken siffra det blir nästa gång i bussbingot? Vinnaren får fikon.
Christian Dahlgrens Blogg 