Jultomten i Bryssel

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/5:

”Att ge politiker fri tillgång till pengar är som att ge whisky och bilnycklar till tonårspojkar”, har satirikern P J O’Rourke sagt och hanteringen av skattemedel i EU-sammanhang bär syn för sägen.

Ta exempelvis Europaparlamentets frikostiga traktamente till ledamöterna på drygt 3000 skattefria kronor om dagen. Nyligen avslöjande SVT att vänsterpartisten Malin Björk plockat ut en hel förmögenhet i sådant traktamente, omkring en miljon kronor – trots att hon både bor och är skriven i Bryssel sedan länge.

Varje ledamot får utöver sin ordinarie höginkomsttagarlön en kontorsersättning på mer än 40 000 kronor i månaden, avsedd för administrativa ändamål men utan krav på redovisning. Totalt kostar den utgiften EU:s skattebetalare två miljarder kronor per mandatperiod. Europaparlamentarikerna är oftast ytterst förtegna om hur de använder dessa pengar.

När SvD häromåret frågade de svenska EP-ledamöterna vägrade de svara. Malin Björk är ett hedrande undantag som offentligt medgett hon bland annat spenderat sin kontorsersättning på inköp av ”hundra kaffekoppar och ganska många 3D-klitorisar av plast med feministiskt och vänsterpartistiskt tryck på”.

Det är ju ett sätt att göra bruk av EU:s välfyllda kassa. 2016 kläckte parlamentets konservativa grupp EPP (där M och KD ingår) en annan kreativ idé. För att ge unga européer en ”känsla av tillhörighet” borde alla 18-åringar få möjligheten till ett ”gratis” interrailkort.

Av det uppslaget blev projektet ”Discover EU”, ett tämligen oblygt försök att köpa det uppväxande släktets sympatier för unionen. Notan väntas gå loss på 700 miljoner euro i EU:s långtidsbudget 2021-27.

Det är lätt att vara fantasifullt vidlyftig med andras kulor, vilket Slöseriombudsmannen på Skattebetalarnas förening dråpligt visar i en aktuell rapport om miljardrullningen inom ramen för EU:s Leaderprogram i Sverige. Bidragen är avsedda att främja lokal sysselsättning, företagande och stärkt konkurrenskraft på landsbygden.

I detta syfte har östgötska Kimstad fått 1,8 miljoner skattekronor till att anlägga konstsnöspår åt skidåkare. Byn Klockrike i Motala kommun har fått 1,5 miljoner till bygget av ett utegym. I Borlänge satsas 1,4 miljoner kronor på en maffig hinderbana. Det lilla samhället Stehag i Eslövs kommun kan glädjas sig åt över 700 000 kronor till en skatepark. Och så vidare.

EU tycks vara beviset på att jultomten verkligen existerar. Men det är förstås du som tvingas pröjsa klapparna.

Amerikanisera public service

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/5:

I riksdagen förra året ställde sig Moderaterna bakom det dubiösa beslutet att ersätta licensmodellen med obligatorisk tvångsfinansiering av statens mediebolag via skattsedeln. Nu märks en tydlig byxångest i partileden.

Det tyngsta länsdistriktet i Stockholm kräver att public service på sikt läggs ner. Från andra håll i M-landet glunkas det om att public service-uppdraget och skatteavgiften åtminstone borde ses över.

Debatten är befogad. Men varför lyfte inte Moderaterna dessa frågor innan riksdagens klubba slog i bordet? Kritiken får något av eftertankens kranka blekhet över sig. Principiellt är den dock angelägen.

Varför ska staten alls bedriva medieverksamhet? Mycket av samhällsjournalistiken i public service är visserligen väldigt bra. Glöm det högerpopulistiska hetsandet á la Trump och SD om vänstervridning och fake news.

Starkt problematiskt är emellertid SVT:s och SR:s skattemedelsbekostade marknadsintrång med webbsatsningar som snedvrider konkurrensen och försvårar överlevanden för lokala, enskilda mediehus.

Och varför måste public service nödvändigtvis vara en Mädchen für alles som glatt sprätter iväg sina garanterade mångmiljardresurser på kommersiella tingel-tangelprogram likt enfaldiga sångtävlingar, feta hundar som bantar, folk som dabbas att gifta sig vid första ögonkastet och annat i den slafsiga stilen?

Ur frihetligt liberalt perspektiv är det inte svårt att ideologiskt argumentera för en nedläggning av public service (statsmakten och den mediala sfären bör aldrig sammanblandas). I den svenska vardagsverkligheten är det dock knappast politiskt realistiskt att ett avskaffande kommer att ske. Den riksdagsmajoriteten får vi titta i månen efter.

Mer relevant är därför en diskussion kring vilken roll public service egentligen ska spela. Jag kan tänka mig att dess existensberättigande främst ligger i ett väl avgränsat högkvalitativt komplement till den fria marknadens utbud, med primärt ansvar för samhällets intellektuella infrastruktur.

SVT och SR skulle i renodlad form fungera ungefär som PBS och NPR i USA, förträffliga icke-vinstinriktade allmännyttiga TV- och radiokanaler vilka fokuserar på samhälle, nyheter, kultur och vetenskap. Finansieringen sker genom frivilliga donationer. Då Sverige inte har samma utbredda tradition på området lär det alternativet bli knepigt att rakt av kopiera.

Hur länge tror ni exempelvis att dagens smala, men oumbärliga bildningskanaler P1 och P2 hade klarat sig utan offentliga medel? Anslag från kulturbudgeten är nyktert betraktat ofrånkomligt, särskilt om mitt eget favoritönskemål angående SVT ska kunna infrias.

Jag skulle innerligt gärna se ett återupprättande av den klassiska TV-teatern. Redan på 50-talet anställde statstelevisionen en fast ensemble skådespelare. Regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman engagerades. Målet var att sända en pjäs i veckan av förstklassiga och spännande dramatiker, från Strindberg till Pinter.

Dessa produktioner fick inte bara brett genomslag i folkhemmet, de gav även eko utomlands. Under senare decennier satte Bo Widerberg upp Arthur Millers En handelsresandes död i TV-teaterns regi (1979), och på denna stolta nationalscen gjorde Björn Melander Lars Norén berömd med Natten är dagens mor” (1983).

Det var public service värd både namnet och pengarna!

SD förnekar sig inte

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/5:

Personskandaler är sannerligen inget ovanligt inom SD. De är så ymnigt förekommande att partiet måste vara ohotad svensk rekordhållare i grenen. Samtidigt verkar SD hur stryktåligt som helst. Avslöjanden som skulle sänkt andra partiers väljarstöd till botten, blir hos SD knappt en märkbar repa i plåten.

Toleransnivån är annorlunda bland anhängare av etablissemangskritiska och främlingsfientliga populiströrelser, som det ju aldrig funnits anledning att ha några högre tankar om. Deras företrädare gör snarare en poäng av att ogenerat vädja till rakt motsatta känslor i sitt lika grumliga som tyvärr framgångsrika protestbudskap mot den liberala samhällsordningen.

Partier, som inte ens försöker framställa sig som drivna av demokratiskt godhjärtade motiv och humanistiskt oklanderliga ideal, förlorar näppeligen sympatisörer på att uppträda i enlighet med sin oborstade, varudeklarerade natur. Bör vi därför förvånas över att skandaler rinner av SD som partiet vore inlindat i teflon?

Beslutet att blott en vecka före valet till Europaparlamentet brutalt sparka Kristina Winberg från fjärdeplatsen på SD:s EU-lista är milt uttryckt uppseendeväckande. Den utlösande orsaken tycks ha varit att hon larmat partiledningen om att toppkandidaten Peter Lundgren tafsat på en kvinnlig partikollega under en blöt fest, något han också medgett i en Expressenintervju.

Då blir alltså konsekvensen att Winberg förklaras som en illojal smutskastare och bannlyses på stubben, medan Lundgren ges absolution och tillåts segla vidare med Jimmie Åkessons fulla förtroende som ingenting hade hänt. Magstarkt är bara förnamnet.

Agerandet förefaller direkt vettlöst och mer än en hund är säkert begravd i den här bisarra historien. Vore SD ett normalt parti hade taket fallit in och väggarna rämnat.

Men SD är inget normalt parti, vilket nu ännu en gång klart och tydligt illustrerats. Spelar det inträffade någon större roll för en organisation där svarta skandalrubriker är rutin?

Opinionsundersökningarna pekar på att SD väntas fördubbla sitt valresultat och sina mandat i Europaparlamentet jämfört med 2014. Väljarna kan åtminstone inte sväva i tvivelsmål om vad de får av SD: en politik baserad på garanterat ruttna värderingar. Men i SD-kretsar är väl ett sådant påstående en fjäder i hatten, om det kommer från liberalt håll.

Vad EU borde prioritera

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/5:

Östersjön har alltid varit ett känsligt hav med sitt bräckta vatten. Vi måste därför vara särskilt aktsamma när det gäller mänsklig miljöpåverkan. Tyvärr är priset för gamla synder högt.

Inte på 1500 år har syrebristen i Östersjön varit så omfattande som nu. Nyligen rapporterades att ett bottenområde kring Gotland, motsvarande en yta större än Danmark, är helt syrefritt. En död zon i rekordformat. Ingen fisk eller andra djur kan leva där.

Till mycket är det jordbrukets läckage av kväve och fosfor som orsakat skadorna. Det är den dåliga nyheten. Den goda? Att det finns ljus i mörkret.

Övergödningen är på väg att minska, Östersjön kan tillfriskna. Men en fullständig återhämtning kräver ett kontinuerligt arbete med att minimera läckaget i 50-100 år, enligt SMHI:s oceanograf Lena Viktorsson.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik finns tungt vägande skäl att vara kritisk mot. Den är nästan löjligt överbyråkratisk och kostar europeiska skattebetalare svindlande belopp i fördyrande tullar och stödbidrag.

Det är ett system som slukar 40 procent av EU:s budget, ett arv från den smärtsamma tiden strax efter andra världskriget när Europa låg i ruiner och politiska åtgärder sattes in för att få igång matproduktionen igen.

Ett sådant exceptionellt nödläge för tillgången på livsmedel i EU råder knappast 2019. I en sund marknadsekonomi hör jordbrukssubventioner normalt sett inte hemma.

Det poängterade den svenske liberale folktribunen, frihandelsvännen och lantbrukarsonen S A Hedlund på sitt oförlikneliga vis i en riksdagsdebatt redan 1888: ”En näring, som lemnad åt sig sjelf skulle gå under, den har väl ändock icke rättighet att kallas för landets modernäring”.

Med detta sagt, har ändå EU en viktig roll att spela inom jordbruket och för att rädda Östersjön – något som förtjänstfullt påpekades i en debattartikel i torsdagens Corren av tre representanter för Stockholms universitets Östersjöcentrum.

EU är det centrala instrumentet för möjligheten att ta ökat gemensamt, långsiktigt verkande miljöansvar och göra slut på övergödningen. Mot bakgrund av den alarmerande situationen är det väl investerade pengar att stödja insatser syftande till att snabbare få bukt med läckaget från åkrarna.

Det är även ytterst motiverat att ge bönderna mer bidrag för att hålla kulturlandskapet öppet och främja den biologiska mångfalden genom vård och nyanläggning av ängar och våtmarker.

Sånt är vad EU:s jordbrukspolitik borde prioritera.

Kriget mot vår frihet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:

Inga stormakter har fört direkta krig mot varandra sedan 1945. Det är historiskt remarkabelt. Men krig kan ju utkämpas på andra sätt än med kulor och krut.

Fram till Berlinmurens fall 1989 bedrev Sovjetunionen omfattande påverkansoperationer i det långsiktiga syftet att bryta ner de västliga demokratiernas motståndskraft inifrån.

Särskilt eftertraktade måltavlor var liberaler och allmänt vänstersinnade människor som engagerade sig i fredsrörelser, krävde nedrustning, upprördes av USA:s krig i Vietnam och Israels behandling av palestinierna efter sexdagarskriget 1967.

Denna i sig helt legitima aktivism försökte Moskva – inte utan framgång – infiltrera, utnyttja och radikalisera. Man ville få opinionen att ensidigt fokusera på tillbakadragandet av Natos kärnvapen (vilket skulle lämna Västeuropa öppet för sovjetisk nukleär utpressning) och urholka stödet för det etablerade demokratiska systemet genom att underblåsa en subversivt frätande anda av antiamerikanism, antisionism och antikapitalism.

I Kreml sitter idag andra herrar. Men den ryska propaganda-apparatens ideologiska krigföring har inte upphört. Under Putinregimen har den snarare blivit än skickligare, avancerad och mer intensivt verksam.

Numera är främst inom de växande högerpopulistiska rörelserna i väst som ryssarna söker vinna sina medlöpande nyttiga idioter och nätets sociala medier är deras tacksammaste slagfält.

Fingeravtrycken från Moskvas digitala trollarmé har konstaterats på desinformationskampanjer inför rader av politiska val de senaste åren, som det amerikanska presidentvalet och Brexitomröstningen i Storbritannien 2016. Andra exempel är valen i Frankrike och Tyskland 2017, och valet i Italien 2018.

Aktuell i skottgluggen står det stundade valet till Europaparlamentet, där EU-kritiska populistpartier likt det italienska högerextrema och Putinvänliga Lega väntas kamma hem en storslam.

Kremls strävan är att permanent försvaga den liberala demokratin, öka polariseringen och misstron, så förgiftande split i själva det västerländska psyket. Allt som byggts upp sedan andra världskriget – EU, Nato, Pax Americana – är Rysslands strategiska mål att rasera.

I grunden är det ett krig mot villkoren för vår frihet.

Nog nu av smitnotor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/5:

Denna tisdag ska försvarsberedningens slutrapport presenteras. Produkten bär titeln ”Värnkraft”, tänkt att utgöra grunden för nästa års riksdagsbeslut om försvarets utveckling 2021-25.

Färdigställandet av rapporten uppges ha skett under stor partipolitisk enighet. Men det var ett samförstånd som plötsligt sprack i fredags, när representanterna för de fyra borgerliga partierna ilsket marscherade ut.

Det skulle betyda att slutrapporten nu får läggas fram bara uppbackad av kvartetten S, V, MP, SD och iögonfallande avsaknad av någon enda godkännande borgerlig signatur. En i dessa sammanhang sensationell uppvisning i parlamentarisk splittring som måste ge en märklig signal till omvärlden.

Traditionellt brukar försvarsberedningens ledamöter vara måna om bredast möjliga blocköverskridande lösningar gällande statens kärnuppgift, att skydda landet och dess medborgare.

Men i ett tryckande läge med tilltagande osäkerhet kring våra gränser och efter åratal av lättsinnig svensk nedrustningsenighet bakom sig, just då väljer politikerna att krigiskt mobilisera mot varandra i den interna sandlådan framför att ta gemensamt ansvar.

Det tycktes annars som en hygglig överenskommelse var på gång. Försvarsanslagen skulle höjas till 84 miljarder kronor år 2025, motsvarande 1,5 procent av BNP (idag är nivån 1 procent). Inte tillräckligt för att reparera alla gamla brister och försyndelser, men ändå en substantiell bit på väg mot Natos anslagsrekommendation om 2 procent av BNP.

I sista stund kom emellertid beskedet att Socialdemokraterna svävade på målet om pengarna och inte ville binda sig för beloppet som försvarsberedningen utformat sina förslag efter.

Det verkar faktiskt som såväl försvarsberedningens ordförande Björn von Sydow som försvarsminister Peter Hultqvist (kompetenta herrar båda två) blivit nesligt desavouerade av finansminister Magdalena Andersson som haft andra prioriteringar – inte olikt försvarsminister Mikael Odenbergs kontrovers med Anders Borgs fögderi under Alliansens första mandatperiod.

Knappast konstigt att de borgerliga ledamöterna flög i taket över ännu en regerings budgetjonglerande. Risken av en ny smitnota som lämnar försvaret underfinansierat? Nej tack!

Kanske borde Hultqvist följa Odenbergs exempel och avgå om han är karl för sin hatt.

Det jäser i folkdjupet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/5:

Av den urusla värdeutvecklingen för kronan märks inte mycket i EU-valrörelsen. Partierna föredrar att tala om annat.

Men häromdagen tog den tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildt (M) till orda med en skarp kommentar på Twitter: ”Det är pinsamt och smärtsamt att se hur den svenska kronan fortsätter att försvagas mot euron. Det här är inte bra för vårt land!”.

I samma veva beräknade finansmannen Christer Gardell i en TT-intervju att kronförsvagningen gjort svenska folket cirka 20 procent fattigare, mätt i internationell köpkraft, och drog slutsatsen: ”Vi betalar ett rätt högt pris för att ha en egen valuta, så jag tror att man nog måste fundera ett varv till kring om det är värt att betala det här höga priset för att ha en valuta eller om man ska in i euroland”.

Den debatten är dock ännu så länge stendöd. Men kronfallet har ändå bidragit till att utlösa en växande gräsrotsbrand i opinionen. All import blir ju dyrare, inte minst oljan som på världsmarknaden handlas i dollar.

Det betyder att drivmedelspriserna slår ännu hårdare mot vanliga svenskar som behöver bilen för att vardagslivet ska fungera. Särskilt drabbade av kostnadsökningen är alla dem som bor utanför storstäderna, där kollektivtrafiken är gles.

Under stridsropet ”Nu har vi fått nog!” har en Facebookgrupp kallad ”Bensinupproret 2.0” bildats, som rasande snabbt samlat över 400 000 medlemmar (!). Det är långt fler än riksdagspartiernas stadigt krympande medlemsantal och politikerna borde göra klokt i att ta proteststormen på allvar.

Ty vad säger att just Sverige i en tidsanda präglad av tilltagande turbulens, populism och urholkat institutionellt förtroende skulle vara immunt mot något som liknar det urspårade franska fenomenet ”Gula västarna” om det vill sig illa?

Finansminister Magdalena Andersson (S) är tyvärr oroväckande tondöv när hon ensidigt skyller det svettigt stigande drivmedelspriset på OPEC och den svaga kronan. Det mesta – över 60 procent – av vad vi betalar vid macken för bensinen och dieseln är trots allt skatt.

Denna skatt har Magdalena Andersson och hennes kollegor obönhörligt höjt gång på gång de senaste åren, vilket fått effekten att bilberoende svenska hushåll blivit extra ekonomiskt sårbara för en störtdykande valuta.

Andersson & Co hade enkelt kunnat underlätta medborgarnas utsatta situation genom att parera det eskalerande oljeimportpriset med sänkt drivmedelsskatt. Det krävs bara ett riksdagsbeslut. Men politikernas intresse tycks – hittills – vara obefintligt.

Prilligt om prillan, EU!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/5:

Sarkasmernas mästare Frank Zappa sa en gång: ”Vissa forskare hävdar att väte, eftersom det är så rikligt, är universums grundläggande byggsten. Jag tvivlar på det. Jag menar det finns mer dumhet än väte, och att dumhet är universums grundläggande byggsten”.

I pessimistiska stunder kan man undra om inte Zappa var något på spåren. Den som söker bekräftelse på hans tes lider ju sällan brist på exempel i den mänskliga jämmerdalen att triumferande stapla upp. Som EU:s snusförbud.

Det är en riktigt rejäl dumhet som borde vara högaktuell för samtliga kandidater till Europaparlamentet att ondgöra sig över och bilda opinion emot. Bakgrunden är välkänt stupid.

När Sverige blev medlem i unionen 1995 lyckades vi få undantag för att själva behålla snuset som ivrigt konsumerats i vårt avlånga konungarike sedan Carl Michael Bellmans dagar. ”Ropa Hyrkusk, – fara burdus; / Somliga stå på en sida, / Handskarna vända och vrida; / Gubben Movitz bjuder dem snus”, som det skaldas om festdeltagarna i den sista balen på Gröna Lund (Fredmans epistlar nr 62).

Men! Att dagens ättlingar till salig Movitz skulle få utbjuda svenskt snus på den övriga EU-marknaden förbjöds strängt av Bryssel. Eurokraterna slog fast att en ny tobaksprodukt som det farligt cancerframkallande snuset var olämpligt att introducera i EU. Snus är snus och strunt är strunt om än i höga EU-kretsar.

Sverige är de facto del av den europeiska unionen och det gamla snuset kan därför knappast klassas som nytt i EU (däremot tilläts nyheten e-cigaretten när denna nikotinprodukt dök upp, logik någon?).

Snus är som njutningsmedel förvisso ingen nyttighet. Men att svenskt munsnus skulle medföra förhöjda cancerrisker i en utsträckning att larma ljudligt om saknar vetenskapligt stöd.

Snarare har vi till mycket snuset att tacka för att den bevisligen avsevärt vådligare rökningen minskat rekordartat i Sverige. Trots en total tobakskonsumtion i paritet med EU-snittet har vi lägst andel rökare, störst andel rökare som slutat och svenska män (vilka snusar mer än svenska kvinnor) löper minst risk att drabbas av sjukdomar eller förtida dödsfall relaterade till tobaken.

Dumheten att snus är olagligförklarat i andra EU-länder synes direkt flagrant. Vad hade det inte kunnat betyda för den samlade folkhälsan i EU om snuset släpptes fritt som tobaksalternativ på hela den inre marknaden?

Vänstern och judehatet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:

Instinkten var först att bagatellisera alltihop. ”Detta är ju som sagt en gammal ramsa som har funnits länge inom arbetarrörelsen och som framför allt handlar om förtrycket mot Palestina och ockupationsmakten där och ockupationspolitiken”, löd ursäkten från SSU:s kommunikationschef Amanda Borg.

”Leve Palestina och krossa sionismen”, var den gamla ramsan hon syfte på och hade skanderats under förstamajtåget i Malmö av regeringspartiets ungdomsförbund.

Pressad av de upprörda reaktionerna, inte minst från den judiska församlingen i Malmö, slog sedan SSU till reträtt. Förbundsordföranden Philip Botström tog avstånd och SSU:s Skånedistrikt lovade att formulera sin Israelkritik på andra sätt. Intentionen var aldrig att uttrycka antisemitism, försäkrades det. Men skadan var förstås redan skedd. Nu har SSU polisanmälts för hets mot folkgrupp.

Storm i ett vattenglas? Blott politiskt engagerade ungdomar som inte råkade veta bättre?

Per I Gedin var gäst i det senaste avsnittet av P1:s söndagsintervju. Den 91-årige författaren och bokförläggarlegendaren kom till Sverige som barn, när hans judiska familj lyckades fly nazisternas välde i Berlin. I  programmet får han frågan: ”Är du förvånad över att den kommer tillbaka, antisemitismen?”. Gedin svarar luttrad: ”Nej, den har alltid funnits och har aldrig dött”.

Avskyn mot judar tenderar som så ofta att särskilt blossa upp i tider av ökad osäkerhet och samhällelig misstro. Det är ett tvåtusenårigt frätande gift i vår kultursfär med talrika skepnader och som återfinns i samtliga läger. Per I Gedin exemplifierar genom att peka på vänsterns Palestina-aktivism: ”I många fall vill jag säga att det är förklädd antisemitism och inget annat. De påstår att det inte är så, men så är det”.

Tyvärr är det inte sällan som legitim kritik mot den israeliska statens politik slår över i något annat som göder välbekant otäcka stämningar. Vad är innebörden av ett slagord som ”krossa sionismen”? Det är att uppmana till förnekandet av judarnas rätt att vara en del av en världsomspännande folkgrupp eller utgöra en självständig politisk enhet i Israel.

Även om det ”bara” är av oförstånd som medlemmar i SSU och andra vänsteranhängare ropar ut gamla antisionistiska ramsor är det illa nog. Ja, snarare än värre eftersom det då tyder på en skrämmande omedvetenhet om vilka uråldriga hatiska krafter man blint tjänar och underblåser.