Förräderiet mot Amerika

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/1:

Chockvågorna spred sig vida kring den då kända världen. Det som inträffat var ofattbart, omöjligt. Barbarerna hade plundrat självaste Rom, den eviga staden, civilisationens hjärta. Visserligen hade det en gång stolta imperiet redan sett sina bästa dagar och förfallstecknen stått skrivna på väggen sedan länge.

Men för många kom beskedet om att visigoterna under Alarik lyckats tränga in genom Roms portar den 24 augusti år 410 som en mental jordbävning. Ett heligt fundament hade rämnat. En i sekler central orienteringspunkt förflyktigades.

”Min röst fastnar i halsen, och ännu medan jag dikterar detta kvävs jag av snyftningar. Staden som tagit hela världen har själv blivit tagen”, skrev kyrkofadern Hieronymus när den skakande nyheten nådde honom i Betlehem.

Med de osannolika bilderna från Washington DC på näthinnan förstår jag innerligt väl hur det måste känts. Hundratals kongressledamöter fick fly i panik medan en skränande mobb stormade Kapitolium, trängde de patetiskt otillräckliga säkerhetsvakterna åt sidan, krossade rutor, vräkte sig triumferande i sessionssalarna och skändade den amerikanska demokratins högborg.

Det var som år 410 i repris. Det moderna Rom, vars offentliga ämbetsbyggnader uppförts i nyklassisk stil efter förebild från det antika Rom som inspirerade USA:s grundare, hade fallit i marodörernas våld. Fast med en viktig skillnad.

Nu var det inga främmande fiender som härjade. Utan en pöbel ur den egna nationens led som gick till attack – uppviglade av landets president som i sin narcissistiska maktfullkomlighet vägrat acceptera att folkets majoritet valt en annan ledare.

Donald Trump är en politisk gangster, en storhetsvansinnig demagog, patologisk lögnare och förrädare mot den konstitution han svurit att försvara. USA är trots alla påfrestningar robust nog att överleva honom, detta är inte Roms dödsryckningar och Trumps kriminella vanstyre är snart obevekligen förbi.

Men att det amerikanska samhället är svårt förgiftat står onekligen klart, när världen i skräckslagen häpnad tvingas bevittna hur ett gäng fanatiska huliganer kan mobiliseras till att invadera det ikoniska Kapitolium och jaga iväg dess lagstiftande församling. Det är ej blott Donald Trump som bär ansvaret och skulden.

Det förr så ärorika republikanska partiet kollaborerade med den auktoritära högerpopulismen, blev till sist övermannande av den och lät sig ryggradslöst ledas ner i träsket. Republikanerna tog med öppna ögon en galen kejsare i famn och brände det Rom som man själva representerade.

Må det vara flammande varning för partier i alla demokratiska länder – i Sverige främst den SD-flirtande duon M och KD – att inte försöka sig på samma ödesdigra ruinerande spel.

Läxan som kunde lärts av spanska sjukan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/1:

Legendariske Expressenjournalisten Sigge Ågren, uppvuxen i Göteborg, ger i sina memoarer en isande ögonblicksbild av spanska sjukans härjningar hösten 1918:

”En bror och tre nära släktingar i Uddevalla föll offer på en vecka. Min bror jordfästes i kapellet på Västra begravningsplatsen. Det var en råkall tisdag i november månad. När vi kom in i kapellet stod fjorton vita kistor uppradade framme vid koret.

Officiant var en delvis avsigkommen komminister som hade rationaliserat massbegravningarna. Han började vid kistan som stod längst till vänster och sade: ’Av jord är du kommen’. Sedan gick han utmed hela raden och upprepade: ’Och du med, och du med’. Samma procedur vid ritualens fortsättning: ’Och jord skall du åter varda’”.

Spanska sjukan var en elakartad influensasjukdom som krävde minst 50 miljoner, kanske uppåt 100 miljoner människors liv innan pandemin klingade bort 1920. I Sverige avled omkring 38 000 personer (exakta sifferuppgifter varierar), motsvarande 0,6 procent av befolkningen.

”En ny pandemi är oundviklig. Vi vet bara inte hur allvarlig den blir nästa gång”, sa Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet, i ett SVT-inslag 2018 som uppmärksammade hundraårsminnet av spanska sjukans utbrott. Ja, och i onådens 2020 drabbades världen av covid-19.

Pandemin vi genomlider är ruskig. Men åtminstone inte lika extremt förödande som spanska sjukan, och de medicinska förutsättningarna att få bukt med viruseländet är helt andra idag, lyckligtvis.

Det är dock märkligt att Sverige – i synnerhet experterna på Folkhälsoinstitutet – inte beaktat de dyrköpta erfarenheterna från spanska sjukan i högre grad. Även med 1918 års dimmiga kunskapsläge gällande virus, förstod man för ett sekel sedan att smittspridningen var ett livshotande gissel. Ändå reagerade beslutsfattarna förbluffande lamt inledningsvis, vilket möjligen ekar en smula bekant…

Halvhjärtade försök gjordes att stänga skolor och lägga band på nöjeslivet. Då som nu rekommenderades svenska folket att tvätta händerna, i övrigt var restriktionerna knappt värda att tala om. Människor fortsatte trängas. Värst var att värnpliktiga kallades in i drivor till repövningar. Smittan tog fart som en rasande skogsbrand.

Spanska sjukans förlopp var delvis annorlunda i USA. Moderna forskningsstudier visar att amerikanska städer som tidigt stängde ner offentlig verksamhet – skolor, kyrkor, bibliotek, etc – och befallde fysisk distansering, klarade sig väsentligt lindrigare undan pandemin än städer som inte gjorde det (Vetenskapsradion i SR 14/4).

Dödligheten kunde med dylika icke-farmakologiska åtgärder minskas dramatiskt och trycket på sjukvården lättas. Troligen hade det inte skadat om vi hållit spanska sjukans läxa i bättre minnet. Det ska fan vara efterklok, för att bittert travestera August Blanche.

I väntan på Iron Maiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/1:

Jag har aldrig blivit så överkörd i hela mitt liv. Och det var alldeles, alldeles underbart. Ljuset släcktes i arenan, ur mörkret hördes Winston Churchills mäktiga röst: ”We shall go on to the end… We shall fight with growing confidence and growing strength… We shall never surrender”. Blixtar, dunder, pang! Ut på scenen studsade sångaren Bruce Dickinson med basisten Steve Harris vid sidan och öppningslåten Aces High fick taket att lyfta av exploderande jubel.

Året var 1984 och Iron Maiden spelade på Scandinavium i Göteborg. Jag var femton bast, ditlockad av några hårdrocksdiggande polare i plugget. Det var första gången jag såg den brittiska gruppen i direkt aktion, serverande en fullständigt knäckande kavalkad av högoktanigt Maiden-godis som 2 Minutes to Midnight, The Trooper och Run to the Hills.

Adrian Smiths och Dave Murrays duellerande gitarrer hade ett superhäftigt, intensivt sound. För att inte tala om galningen Nicko McBrain som hamrade trumfigurer ungefär som två eller tre snubbar satt bakom kaggarna. Sedan var det förstås härligt läbbiga Eddie, Maidens maskot, inkarnerad som en farao från forntidens Egypten. Man kunde inte annat än att kapitulera. Totalt.

Gissa vad jag önskar mest av 2021? Att få uppleva den känslan igen, att vara del av en väldig publik som glädjerusig ger sig hän åt en riktigt rivig livemusikshow. Som så mycket annat under 2020 punkterade coronapandemin konsertverksamheten. Min egen sommars planerade höjdpunkter var Ulf Lundell i Borgholm och, givetvis, Iron Maiden på Ullevi. Inställt och inget att göra åt.

I övrigt har jag inte haft några allvarligare svårigheter att anpassa mig till de restriktioner som coronakrisen kräver. Men att leva utan livemusik är i längden en tuff prövning. Människan är en social varelse och att samlas till gemensam kulturkonsumtion – på festivaler, teatrar, biografer, konstutställningar eller vad det nu kan handla om – är ett djupt inrotat behov. Själv lider jag av stark Maiden-abstinens.

Det var med albumet Powerslave 1984 och mastodontturnén World Slavery Tour som Iron Maiden nådde den position som saliga Led Zeppelin haft decenniet tidigare: världens största hårdrocksgrupp. Kröningen blev 1985 års liveskiva Live After Death, även utgiven som konsertvideo för dem som missat the real thing.

Inte undra på att konkurrenterna om metal-tronen halkade efter. De flesta lät tämligen bleka mot den nyskapande fräschör, sprudlande vitalitet och grymma energi som Maiden demonstrerade under första hälften av 80-talet. Periodens fem studioalbum – Iron Maiden, Killers, Number of the Beast, Piece of Mind och Powerslave – är samtliga helgjutna klassiker. Det finns knappast ett enda svagt spår.

Flera utmärkta plattor med vidhängde turnéer skulle komma. Fortfarande är det förbluffande prima gry i de numera härdade veteranerna. Men främst det är den ikoniska eran 1980-85 som gjort Iron Maiden till odödliga stjärnor på musikhimlen. Huvudsakligen är det Steve Harris förtjänst. Det var han som startade bandet 1975, och har till denna dag med exceptionell målmedvetenhet hållit fast vid sin vision om vad Maiden ska vara.

Musiken är egentligen, för sin genre, frapperande komplex och progressiv. Inte sällan kryllar låtarna av avancerade taktbyten och intrikata gitarrharmonier. Personligen älskar jag visserligen Maidens två första, lite punkigare album där Paul Di’Anno svarade för sången. Men den odiskutabla formtoppen infann sig med Bruce Dickinson.

Hans omfångsrika, operaliknande mistlursstämma passade Maiden perfekt. I någon mening är också Iron Maiden en slags hårdrockens motsvarighet till Richard Wagner. Bombastiska musikstycken med massor av attack i uttrycket, texter kretsande kring fantasy, fälttåg och historiska teman, kombinerat med spektakulära scenföreställningar.

Att Iron Maiden regerat på topp så länge, trots en karriärsvacka på 90-talet, bevisar onekligen att kvalitet och ihärdighet lönar sig. Med tiden har bandet vunnit fans i alla åldrar. 1984 var det vi tonåringar som fyllde Scandinavium. På denna sida millennieskiftet har det blivit som ett generationsöverskridande allsång på Skansen när Iron Maiden uppträder.

Jag hoppas innerligt på vaccineringen så att pandemin lägger sig. Då kanske vi ses på Ullevi den 3 juli? Japp, detta datum, denna sommar, ska Maidens spelning bli av. Up the Irons! We shall never surrender.

Lyx att leva, lyx att finnas till

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/12:

Död, covid-pest och pina. Är det så vi kommer att minnas det 2020 som Tennysons klocka på Skansen snart äntligen ringer ut i den bistra nyårsnatten? Nog har detta sannskyldiga annus horribilis varit en plåga.

Men en dag som denna, i väntan på det befriande tolvslaget, varför inte släppa allt det dystra och vända på det. Vad har 2020 bjudit på som varit positivt? Den mest omedelbara ljuspunkten är förstås corona-vaccinet, framtaget och godkänt på rekordtid. En fantastisk bedrift av den medicinska vetenskapen.

Tänk att vaccineringen redan är igång. Det är verkligen inte dåligt. Och tänk på vilka heroiska insatser vårdpersonalen i Sverige gjort under det gångna året för dem som insjuknat i pandemin. Mycket hårt och livsräddande arbete har skett i vårdens frontlinje, som förtjänar den djupaste uppskattning och varmaste tacksamhet.

Om regeringens prestationer lämnat en hel del övrigt att önska och coronakrisens elände överskuggat agendan, så finns det ändå fina grejer att notera på det inrikespolitiska pluskontot. Januariavtalet fortsätter att leverera lovande reformer med det ansvarstagande Centern som den numera viktigaste pådrivande liberala kraften i riksdagen. Heja Annie Lööf!

Nyligen blev en exempelvis en utredning klar om ett flexiblare strandskydd, något som är betydelsefullt för landsbygdens utvecklingsmöjligheter. Synnerligen glädjande är att ett moderniserat LAS ser ut att vara i hamn efter många och långa förhandlingsturer mellan arbetsmarknadens parter. Att detta, som stått på borgerlighetens önskelista i decennier, skulle hända under trycket från en S-ledd regering är faktiskt direkt remarkabelt.

Goda nyheter saknas inte heller utrikespolitiskt. Den segdragna, tröttsamt trassliga Brexitprocessen har precis nått sin lösning genom ett färdigt avtal mellan EU och Storbritannien. En svår huvudvärk i de europeiska relationerna är borta och ett nytt konstruktivt kapitel kan ta vid. Men det bästa för världen: Donald Trump led ett svidande nederlag i USA-valet – en lika härlig seger för den liberala demokratin som det är en rejäl smäll för den frihetsfientliga högerauktoritära populismen och dess ärelösa medlöpare.

Slutligen måste vi uppmärksamma att 80-talets nyromantiska kultband Lustans Lakejer är i gasen med en rykande färsk singel, Lyx, som påpassligt släpptes den 27 december – alltså samtidigt som vaccineringen mot coronan inleddes i Sverige. Refrängen kan, som Johan Kinde & Co skriver i ett pressmeddelande, tolkas som en bejakande hyllning till livet självt: ”Lyx att leva, lyx att finnas till”. Visst är det så! Håll ut, vänner. Fram med champagnen och lyxa på. Hoppet stiger vid horisonten.

Ge ålen en chans

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/12:

Den moderna kosmologin förkunnar att universum uppstod ur ingenting. En slumpartad fluktuation bara, en stor smäll och så var allting igång. Ska vi tro Aristoteles, den gamle filosoferande greken, är det i princip på samma sätt med ålen. Den skapar sig själv, hux flux, från noll och intet.

Ännu idag är ålen, dess ursprung och livscykel faktiskt något av ett mysterium. Den föds som en larv i det skummande Sargassohavets djup, simmar över Atlanten till våra kuster och vattendrag, innan den vandrar åter till ursprungsplatsen vid Kuba och Bahamas igen. Det är åtminstone vad den aktuella forskningsteorin pekar på.

Vi vet inte riktigt säkert. Levande ål har nämligen aldrig observerats i Sargassohavet, som kulturjournalisten Patrik Svensson konstaterat. Han är författare till succéboken Ålevangeliet – berättelsen om världens mest gåtfulla fisk, belönad med Augustpriset 2019 och i sin amerikanska utgåva upptagen på New York Times prestigefyllda lista över de hundra bästa böckerna 2020.

Men en sak är glasklar. Rundrökt ål, skurna i fem centimeter långa bitar och gärna serverad med timjankryddad äggröra á la Tore Wretman, räknas av tradition i min familj till julbordets läckraste delikatesser. Släkten har inte för inte anor från de svenska sydstaterna Blekinge och Skåne där ålen alltid stått gastronomiskt högt i kurs och ålfisket är en del av kulturarvet.

Rökt ål har dock saknats på faten hemma de senaste åren. Med gott samvete kan ju inte länge den goda ålen konsumeras. Det har blivit trist men nödvändigt att avstå – i likhet med ålevangelisten Patrik Svensson som själv inte heller äter ål. ”Den är listad som akut hotad och då ska man låta bli helt enkelt”, sa han i SVT strax före jul.

Endast den som litar på Aristoteles halsbrytande tes att ålen materialiserar sig ur intet kan numera hysa förtröstan. Ty ingenting är vad ålbeståndet är på väg mot. Sedan 70-talet har mängden ål i Nordsjöområdet minskat med 98 procent. Om inte ålen klarar tricket att trolla fram sin existens ur ett nolläge och på så vis sköta återhämtningen för egen biologisk maskin, lär den snart göra dronten och andra utrotade djurarter sällskap.

Alternativet är annars att följa Internationella havsforskningsrådets uppmaning och tills vidare införa ett totalt fiskestopp. Det är också vad expertisen på Östersjöcentrum vid Stockholms universitet rekommenderar. Fortfarande fiskas hundratals ton ål varje år i Sverige och det sker med myndigheternas tillstånd.

Vill vi ge ålen en sportslig chans att överleva borde regeringen, där jag hört att Miljöpartiet ingår, ge nya direktiv som omprövar tillståndsgivningen innan det är försent.