Inga fler mardrömmar av glas och betong!

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 23/1:

Visdiktaren Olle Adolphson – han skydde epitetet trubadur – var en av de första i Sverige att protestera mot stadsmiljöns utarmning. När de fartblinda samhällsplanerarna under efterkrigstidens rekordår skulle stöpa om Stockholm till ett fyrkantigt modernistiskt monument, stämde Adolphson ilsket gitarren i opposition.

”Och sen rusar vi in i en mardröm av glas och betong, där sitter vi sen och tycker skjortan är trång!”, sjöng han i Gustav Lindströms visa från början av 60-talet. Det tog skruv. Den socialdemokratiske kommunalpampen Hjalmar Mehr, rivningsraseriets general som lät sin armé av grävskopor tugga sig genom huvudstadens inbodda kvarter, såg mera rött än vanligt och brännmärkte Olle Adolphson som reaktionär kulturfiende.

Skalden blev inte svaret skyldigt. Han laddade om med Vals på Sergels torg (”den förfärliga grop som dock var så förunderligt tänkt”) och förkunnade – inte utan viss riktighet – att Mehr byggt ”världens dyraste slum”.

Även brottarhiten Trettifyran, som Adolphson skrev texten till och som framförd av Per Myrberg låg 39 veckor på Svensktoppen 1964-65, var inspirerad av den så kallade ”citysaneringen” (vilken, skrev kulturjournalisten Kurt Bergengren på Aftonbladet, ”torde vara den största som i modern tid företagits i en icke bombad stad”).

Tyvärr dröjde det innan den breda opinionen vaknade mot skövlingarna. Då hade redan mycket av det gamla Stockholm, cirka 700 fastigheter totalt, jämnats med marken. Otaliga svenska städer riket runt har liknande svårläkta sår av rivningsbesatt framfart och funktionalistisk omgestaltningsiver.

”Politikerna hade en övertro på rationaliteten, och väljarna hade en övertro på politikerna. De flesta stod lite handfallna och tittade på grävskoporna med vemod. Den estetiska känslan hos svensken har inte varit så stark. Man kan ju tänka sig vilket liv det skulle blivit om man satte igång att riva i franska städer…”, sa Olle Adolphson i en intervju långt senare.

Han var fortfarande heligt förbannad. ”Arkitekter, politiker och byggherrar har byggt in våldet i bostadsområdena, har planerat in torftigheten i våra liv… Hade man inte varit så barnslig hade man väl inte skrivit visor om det. Då man slagit ned djävlarna istället.”

Inga milda ord, precis. Men i boken Ohälsosam arkitektur: en annan sida av funktionalismen (2016) skriver läkaren Gösta Alfvén om hur den modernistiska byggnadsstilen, mest famöst manifesterad i miljonprogrammet 1965-74 då bland annat bostadsområdet Skäggetorp i Linköping uppfördes, faktiskt tenderar att alstra den negativa mänskliga påverkan som Olle Adolphson stormade mot.

”Modernismen har sett ett egenvärde i att provocera. Det fungerar i konsten. Men mår människor bra av att anonyma och brutala hus försöker väcka dem ur likgiltighet? Det fungerar tvärtom, människor reagerar med ökad likgiltighet och dessutom kan det skapa vantrivsel och öka risken för sjukdom”, menar Alfvén.

”Variationsrik miljö i form och färg väcker ofta nyfikenhet och skönhetsupplevelser främjar livskänsla och hälsa. Den monotona, fyrkantiga och färglösa miljön däremot gör oss stela och stumma”, skriver han vidare.

Den svenska byggnadskonsten har sedan modernismen fick sitt inhemska genombrott på Stockholmsutställningen 1930 präglats av lådarkitekturens räta vinkeltyranni. Dominansen i formspråket saknar få motsvarigheter i andra västerländska kulturländer, trots att kategorin ”vanligt folk” varmast tycks uppskatta och allra helst efterfråga (om plånboken tillåter) kvarvarande traditionell arkitektur från tiden kring sekelskiftet 1900.

I Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA är det inte ovanligt med nybyggda kvarter i klassisk stil. I Sverige dömer arkitekturkårens och stadsutvecklarnas smakdomare ut sådant som vämjeliga pastischer, direkt opassande för landet som sedan folkhemsepoken odlat självbilden att vara världens modernaste. Men som även Tobias Olsson, förbundsdirektör på Sveriges Arkitekter, tvingats medge i P1:s Kulturnytt (22/12): ”Många upplever idag att det som byggs är för tråkigt, för anonymt eller för fyrkantigt”.

I vårt växande Linköping ska det byggas mycket nytt. Corren har exempelvis kunnat rapportera om att det ska nyproduceras 700 bostäder (i första hand flerfamiljshus med 4-8 våningar) på Berga äng, ett projekt finns ute på kommunens hemsida för medborgerligt samråd. Inne i stadskärnan planerar fastighetsbolaget Castellum att riva hela kvarteret Druvan, vars tidstypiskt könlösa modernistiska fastigheter drabbade Linköping efter att samma kvarter blivit offer för 60-talets rivningsvåg.

Gott så. Men har vi tagit lärdom av tidigare ödesdigra misstag i byggandet och hur tungt är de rent estetiska aspekterna beaktade? Arkitektur är en i högsta grad offentlig konstform, den gestaltar vår och kommande generationers livsmiljö, den har stor betydelse för vårt allmänna välbefinnande. Måtte vi undvika att rusa in i en ny mardröm av glas och betong, där vi sedan sitter och tycker skjortan är trång!

Ska borgerligheten göra bankrutt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:

På ena sidan stod kommunistdiktaturerna och dess ideologiska medlöpare. På andra sidan stod den liberala demokratins försvarare. Så såg gårdagens avgörande strid ut. Vi vet vilka som till sist segrade. Den radikala vänsterns totalitära anspråk slogs tillbaka, kommunismen marginaliserades som en svårt komprometterad och vida avskydd falsk frälsningslära.

Men historien tog inte slut med Berlinmurens fall. Idag har demokratins kärnvärden utmanats igen – av den högerauktoritära populismen, i grunden en slags moderniserad fascism som förkastar det öppna, pluralistiska samhället och har liberalismen som huvudfiende.

Det torde råda föga tvekan om var Sverigedemokraterna står och vilken rörelse i tiden som detta parti representerar. Jimmie Åkesson har sagt sig föredra Ungerns despotiske premiärminister Viktor Orbán framför Tysklands förbundskansler Angela Merkel. Han har vägrat välja mellan Rysslands tyranniske gangster Vladimir Putin och Frankrikes president Emmanuel Macron.

Det är mycket talande. Ingen övertygad anhängare av klassisk västerländsk demokrati – som kommunisterna alltså ville krossa under kalla kriget – hade kunnat lämna sådana svar. Eller, som Åkesson också offentligt gjort, deklarera sina sympatier för Donald Trumps politik även efter den högerextrema våldsmobbens stormning av Kapitolium.

Det fick Mikael Odenberg, tidigare försvarsminister (M), att skriva på Facebook: ”Jimmie Åkesson föredrar ’politiskt’ Donald Trump framför Joe Biden. Det bör ge svenska politiker en anledning att fundera över vem man föredrar ’politiskt’ i Sverige.” Sannerligen!

Men förbluffande nog har inte moderatledaren Ulf Kristersson tänkt om. Intervjuad i SVT den 20/1 sätter han sin heder i pant för att SD blivit mer politiskt seriösa (!) och därför duger utmärkt att samverka med som underlag för en M/KD-regering. Inom det långvarigt opinionskrisande Liberalerna rasar samtidigt ett inbördeskrig om partiet ska lämna Januariavtalet och ansluta sig till Kristerssons SD-stödda regeringsalternativ eller ej.

Stefan Löfven borde bytas ut som statsminister vid nästa val, absolut. Men vad blir priset om det betyder att SD ges makt och inflytande? Sverige behöver en stark borgerlighet som både kan hålla vänstern i schack och ytterhögern stången. Istället är borgerligheten i färd att falla sönder – politiskt, intellektuellt, moraliskt – vid Åkessons fötter när han lismande söker förtroende. Vad som händer när man säljer sig till den liberala demokratins fiender är Republikanerna ett tydligt varnande exempel på. Vägen till bankrutten gick fort.

Förloraren som vann framtiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/1:

George McGovern avled hösten 2012, 90 år gammal. Låt er inte luras av det. Hans inflytande är ännu högst märkbart. Det är mycket tack vare honom som Joe Biden kan svära presidenteden. McGovern, senator från South Dakota, nådde aldrig själv Vita huset utan blev en slags Demokraternas Moses som visade vägen. Det hände sig 1972 när han utmanade den sittande republikanske presidenten Richard Nixon.

Vietnamkriget rasade fortfarande. USA hade förlorat över 50 000 soldater i Sydostasiens djungler och långt fler vietnameser hade dukat under. McGovern, som flugit bombplan över Tyskland i andra världskriget, visste vad det innebar när politiker skickade ut unga män till slagfältens helvete.

Att bekämpa Hitler var en sak. Det var riktigt och nödvändigt. Men i Vietnam hade USA begått ett hemskt misstag, ansåg McGovern som gjorde krigsmotståndet till valets huvudfråga. ”Detta krig är en moralisk och politisk katastrof, en fruktansvärd cancer som äter sönder vår nations själ”, dundrade han. Nixonlägret svarade med att utmåla McGovern som en för USA:s säkerhetspolitiska intressen farlig och oansvarig vänsterliberal.

McGovern var dock inte mer vänster än att han kunde låta som Ronald Reagan i andra frågor. Han gisslade den svällande offentliga maktapparaten som ”blivit så vidsträckt och opersonlig att dess intressen avviker mer och mer från vanliga medborgares intressen”. Han kritiserade det växande skattetrycket och menade att problemen i samhället löstes bättre genom statlig decentralisering.

Men inte bara Nixons republikaner gav McGovern det onda ögat. Även de demokratiska partitopparna var obekväma med honom. McGovern hade nämligen initierat en förnyelsens kulturrevolution inom partiet och lyckats bryta det gamla etablissemangets vittrande grepp.

Istället bars han fram till nomineringen som presidentkandidat av en gräsrotsrörelse där tidigare politiskt marginaliserade grupper – kvinnor, ungdomar, etniska minoriteter – krävde att få inflytande. Men tiden var inte mogen. Nixon vann en förkrossande jordskredsseger.

McGovern triumferade ändå på sikt. I hans valkampanj formades två kommande demokratiska ledare: Bill och Hillary Clinton. I delstaten Delaware blev samtidigt en ung Joe Biden så inspirerad av McGovern att han, trots ytterst blygsamma resurser, vågade karriärsprånget att kandidera till senaten. Och sensationellt vann. 2008 modellerade Barack Obama sitt segertåg mot Vita huset utifrån samma gräsrotsaktivism som McGovern red på 1972.

När George McGovern dog hyllades han av Obamas vicepresident Joe Biden som ”fadern till det moderna demokratiska partiet”. Nu, efter de förfärliga Trumpåren, är det Bidens tur att bära facklan vidare och som president försöka göra USA till ett fredligare, rättvisare, anständigare samhälle.

Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/1:

Tragedi läggs till tragedi. Den förfärliga statistiken tickar vidare. Ytterligare fem personer avlidna, meddelade Region Östergötland under måndagen. Hittills är därmed 447 människoliv i länet förlorade sedan coronautbrottet startade och 17 529 östgötar har konstaterats smittade. Totalsiffran för hela Sverige har passerat 10 000 döda och över en halv miljon människor har infekterats av viruset.

Man tvingas gå tillbaka hundra år i tiden till spanska sjukans härjningar för att finna något som överträffar hur denna pandemi sargat vårt samhälle, vår befolkning. Låt vara att Sverige varken är värst drabbat i Europa eller i övriga världen. Men det är en tröst för tigerhjärtan. I vår del av Europa, Norden, är ju det ett obönhörligt faktum att Sverige dramatiskt avviker från våra grannländer med mångdubbelt högre dödstal.

Hur kommer det sig? SVT:s Agenda lät i söndags utfråga de centrala beslutsfattarna bakom den inledningsvis valda, internationellt sett unikt avspända svenska coronastrategin. Självkritiken var inte direkt påfallande från statsepidemiolog Anders Tegnell och statsminister Stefan Löfven. Intrycket blev snarare ett försök till att blanda bort korten.

Tegnell förnekade ånyo att en avsiktlig satsning på att nå ”folkimmunitet” som ett frälsande mål varit aktuellt (ett begrepp som det svenska anti-lockdown-experimentet världen över blivit kontroversiellt förknippat med). Agendaredaktionen kunde dock visa hur Tegnell tidigare talat förhoppningsfullt i just sådana termer och frågan var om tittarna blev mycket klokare av den påföljande munhuggningen.

Men det förefaller ändå klart att Sverige trott sig kunna agera smartare än andra länder. En hårdare nedstängning av samhället med alla dess mycket svåra ekonomiska och sociala konsekvenser behövde inte nödvändigtvis ske. En kalkylerad risk togs istället med covid-19, man visste inte hur lömskt viruset i själva verket var.

Samtidigt som de äldre skulle skyddas och sjukvården få möjlighet att hålla jämna steg med smittan, kunde viruset sakta tillåtas spridas i samhället och ge en viss kritisk grad bromsande naturlig immunitet bland svenska folket.

Tegnell och Löfven må klä orden hur de vill idag. Men detta går knappast att på annat sätt tolka kärnan i den strategi som Folkhälsoinstitutet och regeringen, uppbackad av en enig riksdag, bestämde sig för våren 2020. Och den strategin misslyckades kapitalt på avgörande punkter. De ansvariga makthavarnas slingerbultande, deras försök att distansera sig och springa ifrån facit, gör ingalunda saken bättre.

Jobbigt med snö, is och kyla?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/1:

Det varnades om klimatet även när jag var en liten parvel för länge sedan. I mitt dåvarande husorgan Kamratposten, barntidningen som kom i brevlådan var tredje vecka, uppmärksammades problemet med kylskåpseffekten.

I ett nummer jag sparat – Kamratposten 11/1978 – möts vi av en teckning där en familj sitter rejält påpälsad i sitt insnöade vardagsrum och huttrar framför TV:n. I rutan huttrar en lika påpälsad nyhetsuppläsare. Bakom familjen syns ett väldigt lurvigt djur med betar mellan två gardiner. Bildtexten lyder: ”Ny istid? Hur länge dröjer det innan mammutarna tittar in genom fönstret?”

Ur artikeln: ”Vi går mot kallare tider. Ja, inte bara mot höst och vinter utan mot en ny istid… Istiden har funnits i olika omgångar på jorden sen många miljoner år tillbaka och därför kommer en ny så småningom, tror forskarna. Den senaste var för 13 000 år sen, när kommer nästa? Kanske påverkar människan själv luftens temperatur med avgaser och andra luftföroreningar.”

Dock avrundar Kamratposten med ett lugnande besked. Hoppet om fler somrar med sol och bad är inte utsläckt på ännu ett tag: ”Hur som helst, du behöver inte vara orolig, istiden dröjer”. Det var ju skönt för oss barn att veta i augusti 1978 – intet ont anande om att vi skulle växa upp till en värld där snö, is och kyla tvärtom börjat bli en bristvara.

Kamratposten hade fel och rätt. Jordens klimat höll verkligen på att skifta fas. Men inte i generellt kallare riktning. Människans egen påverkan genom fossila utsläpp var inte en fråga om ”kanske”. Forskningsläget har numera klarnat och bevisen är helt överväldigande. Vi hade skäl att vara oroliga. Inte för att bli permanent insnöade i en avlägsen framtid. Utan för att mänskligheten snart står inför utsikten att förlora begreppet om vad snö överhuvudtaget är.

Att ordentliga köldknäppar fortfarande inträffar förändrar ingalunda faktum. Temperaturnivåerna stiger världen över och snötäckets utbredning krymper i förskräcklig fart. Hälften av glaciärerna i Alperna riskerar att ha smält bort 2050. Ett barn som idag är i samma ålder som jag var 1978 (9 bast) och lever till slutet av vårt århundrade, kan få se Alpernas majestätiska bergskedja naken och isfri.

Ska vintersäsongens turistindustri hållas igång måste snökanoner laddas i en tidigare aldrig skådad omfattning. Annars hotas två tredjedelar av Europas skidorter att tvingas stänga inom 30 år, enligt prognosen i en FN-rapport. I den ytterst läsvärd boken Snöns historia av författaren och journalisten Mats Ekdahl (Carlssons 2019) hävdas att det är mycket möjligt att skidåkningen dött ut vid nästa sekelskifte.

Mats Ekdahl fruktar, vid sidan av de väder- och naturkatastrofer som följer på den globala uppvärmningen, snöns försvinnande som ett hårt slag mot människan som kulturvarelse. Ty vad händer om vi tappar de erfarenheter och känslor som snön är sammanbunden med?

Min barndoms vintrar på västkusten brukade ofta vara snörika. Jag minns tydlig magin och förväntningarna som ett alldeles färskt vinterlandskap utanför husknuten rymde. Det riktigt pirrade i kroppen. Men om gröna vintrar blir normen?

Jag ömkar, likt Mats Ekdahl, ”de nya generationernas barn som aldrig får leka fritt och kreativt i snön, som inte fått krama en snöboll eller som författaren Pär Rådström kåserat om ’kunnat lägga upp ett ammunitionsförråd av färdigkramade snöbollar’. Eller som det står i romanen Boktjuven: ’En snöboll i ansiktet är ju utan tvekan den perfekta inledningen på en varaktig vänskap’.”

Även som vuxen beklagar jag aldrig ett snöfall, trots de praktiska olägenheter det kan medföra. Det vita pudrets försköning av stad och land, snöns rent estetiska kraft, har jag alltmer kommit att uppskatta och längta efter. Priset i form av hala gator, skottning, långkalsonger, dubbar, försenade tåg och bussar, uthärdar jag med stilla jämnmod.

Få har uttryckt det bättre och sannare än salig mäster Lars Gustafsson: ”Esteten upplever snön som poetisk, snökristallen som betagande i sin sexkantiga, alltid sexkantiga, komplikation och sin spröda tillväxt, en mycket liten katedral, ett av dessa den oorganiska kemins underverk som härmar liv. Och snöfallet, särskilt den milt lugnande rit som är att betrakta från ett nattligt fönster där narcisser står vakt på fönsterbrädan. Ett sakta snöfall försonar oss med livet. En snöstorm påminner oss snarare om dess faror och om att vi inte är fullt så starka som vi tror.”

Skulle till äventyrs några mammutar från Kamratposten råka titta förbi på kuppen är de enbart hjärtligt välkomna.

Synen på Trump blottar SD:s extremism

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/1:

Respekten för de mänskliga rättigheterna har försämrats i hela världen som följd av den amerikanska Trump-administrationens bristande ledarskap. Det konstaterar föga överraskande Human Rights Watch i sin årsrapport för 2020 som publicerades i veckan.

Samma negativa trend har människorättsorganisationen slagit larm om i tidigare rapporter. 2019 beskrev Human Rights Watch hur auktoritära ledare världen över vädrat ny morgonluft och dragit åt tumskruvarna ytterligare, påverkade av Donald Trumps framfart – som även applåderats av Sverigedemokraterna här hemma.

Inom SD finns en från Human Rights Watch totalt väsensskild uppfattning om Trumps betydelse. ”Ingen ärlig bedömare kan förneka den enorma insats som han gjort för en fredligare värld”, påstod nyligen Mattias Karlsson, partiets chefsideolog och tidigare gruppledare i riksdagen.

Tillsammans med SD-kollegorna Björn Söder och Tobias Andersson nominerade Karlsson i november Donald Trump till Nobels fredspris. Och den nomineringen står fast, har Björn Söder meddelat, även efter Trumps uppvigling till att storma Kapitolium och kullkasta den amerikanska demokratin.

Denna förskräckande händelse har heller inte fått partiledaren Jimmie Åkesson att ompröva sina politiska sympatier för Trump. Han tar visserligen avstånd från det våldsamma kuppförsöket. Men vidhåller att det vore bättre för USA och västvärlden om Trumps radikaliserade republikaner vunnit valet.

Alltså fyra år till med rasistisk hets mot etniska minoriteter, avhumaniserande av politiska motståndare, konspirationsteorier, lögner, underminerande av rättsstaten och USA:s demokratiska institutioner, vänskapligt gullande med utländska människorättsbrottslingar, etc. Kan SD:s extremism bli tydligare?

Trump står nu inför sitt andra riksrättsåtal, denna gång för anstiftan till uppror när han med dessa ord eldade sina supportrar till att attackera kongressens folkvalda församling: ”Ni kommer aldrig att ta tillbaka ert land genom att vara svaga. Ni måste visa styrka, och ni måste vara starka. Och vi slåss. Vi slåss av bara helvete och om ni inte slåss av bara helvete, då kommer ni inte att ha kvar ett land längre.”

Den militanta och ödesmättade retoriken, vägran att acceptera nederlag i demokratiska val, besvärjelsen om en hotande undergång, bär fascismens ideologiska kännetecken.

Efter riksdagsvalet 2018, som inte blev den stormande jätteframgång SD hoppats på, deklarerade Mattias Karlsson – inte olikt idolen Trump – för sitt partis anhängare: ”Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”

Tycker verkligen M och KD att ett parti som detta är lämpligt att samverka med och släppa in i en regering?

När en rasist får makten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/1:

Det var en av de värsta masskjutningarna i USA:s historia och ägde rum på ett köpcenter i El Paso, Texas, den 3 augusti 2019. 23 människor dog och lika många skadades när den 21-årige gärningsmannen Patrick Crusius öppnade eld med sitt maskingevär.

Flera av offren var mexikaner, uppenbart var att Crusius ville mörda som många latinamerikaner som möjligt. Strax innan massakern hade ett invandrarfientligt manifest lagts ut på internet, som larmade om att USA:s vita befolkning håller på att ersättas av utlänningar – en ultranationalistisk konspirationsteori som är stapelvara inom högerextrema kretsar.

Blodbadet i El Paso föregicks av en sommar där USA:s president sin vana trogen excellerat i hätska utfall mot etniska minoriteter. Bidrog Trump till att ha triggat Patrick Crusius vidriga illdåd? Det går knappast att utesluta, det är snarare mycket troligt.

FBI har länge varnat för det högerextrema våldet som det största inhemska hotet i USA. Under senare år antalet rasistiskt motiverade hatbrott och attentat ökat i omfattning. Svarta, latinamerikaner, och även judar, har återkommande stått i skottgluggen.

En återkommande demagogisk refräng från Trump har också varit att systematiskt underblåsa rädslan som finns bland den demografiskt krympande vita majoriteten för att deras traditionella maktdominans snart är borta och farorna detta påstås innebära för det amerikanska samhället.

Den nakna rasismen är en bärande del av Trumps budskap och attraktionskraft långt in i hjärtlandet av konservativa väljare. För USA:s president har heller inte högerextrema grupperingar i stil med ”Proud Boys” setts som något hot, utan som en allierad kärna av sanna amerikanska patrioter.

Naturligen har människor som dessa varit minst sagt mottagliga för Trumps hatretorik och bisarra konspirationsteorier. Från högsta ort har de fått sin förvridna världsbild bekräftad och agerat därefter.

När Trump förra veckan uppviglade sina anhängare till stormning av kongressen var det hans värsta supportrar för bevarandet av det vita Amerikas överhöghet som lystrade och invaderade Kapitolium. Fem människor dog under den högerextrema mobbens framfart. Det kunde blivit fler än så.

Vicepresidenten Mike Pence vägran att följa Trumps order att motsatta sig den folkvalda församlingens konfirmering av Joe Bidens valseger skulle straffas med döden. Det står nu klart att flera av de ideologiskt drivna och beväpnade våldsverkarna var ute efter att lyncha Pence som en landsförrädare.

Stormningen av kongressen var ett terrorangrepp, ett försök till statskupp, en direkt konsekvens av den upptrappade militanta rasism som präglat Donald Trumps presidentperiod.

Kunglig glans över Motala

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/1:

”Hitta inte på undanflykter som skulle göra din aktivitet okej”, predikade Stefan Löfven i november när den svenska coronastrategin stramades åt. Vi vet ju hur bra statsapparatens höjdare sedan själva var på att föregå med gott exempel.

I synnerhet Dan Eliasson, vars herostratiskt ryktbara ”nödvändiga” solskenstripp till Kanarieöarna gjorde denne olycksalige generaldirektör omöjlig även som MSB-chef. Men det betyder förstås inte att vi andra måste vara dumma och göra oss skyldiga till äventyrligheter i strid mot smittskyddsrekommendationerna.

Varför ens tänka på riskabla grejer som att resa till Spanien? Att hålla sig på hemmaplan är många gånger bättre upp. Ty äntligen lite skojiga nyheter i bedrövelsen. Ett enligt Folkhälsomyndighetens restriktioner coronasäkert besök i Motala torde vara en helt okej aktivitet. Rent av nödvändig om man är populärkulturellt intresserad.

Motormuseet i stan har nämligen precis fått dit en gul Cadillac från 1975 som Elvis Presley ägt och rattat. Kärran finns tillfälligt att beskåda tills slutet av augusti och ska tydligen sedan säljas. Jag som hyser en passionerad fascination för Elvis 70-talsperiod skulle gärna lagt ett bud. Dock är prislappen på två-tre miljoner kronor en smula häftig för min plånbok. Men blotta möjligheten att få ta sig en ordentlig titt på åkdonet är inte fy skam.

Jag vill dessutom hävda att medan The King körde denna Cadillac stod han i konstnärlig zenit. En tveklöst lämplig aktivitet är att lyssna igenom Elvisboxen Walk a Mile in My Shoes: The Essential 70’s Masters, särskilt delen som samlar Presleys alla singlar 1970-77. Det mesta är fullkomligt suveränt.

Elvis hanterar sitt låtmaterial med en nerv, känsla och övertygelse. Rösten är djupare, mognare. Fraseringen är i Sinatraklass. En bredare livserfarenhet med besvikelser och sorger har satt spår. Här finns en helt annan svärta och innerlighet i uttrycket än tidigare.

John Lennon påstod att Elvis dog när han ryckte in i lumpen. Verkligen? Lennon måste varit hög på LSD. Faktum är att feta Vegas-Elvis i fånig sparkdräkt är musikaliskt överlägsen sitt yngre, råare 50-talsjag. Strikt konstnärligt sett lämnade han oss med obruten integritet på toppen av sin karriär. Och hör sen! 70-talets Elvis skriker efter omvärdering.

För övrigt har meddelats att Baz Luhrmanns film Elvis, med Austin Butler i Presleyrollen och Tom Hanks som superstjärnans manager Tom Parker, ska ha premiär framåt höstkanten. Vad än 2021 har att bjuda så vamkas åtminstone tillfällen att återstifta bekantskapen med Kungen. Och det är ju inte det sämsta.

Hasse Ericson-syndromet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/1:

I januari 1976 avslöjades att Transportarbetareförbundets ordförande Hasse Ericson, gemenligen kallad ”Hoffa” för sin buffliga stil, firat nyår på Kanarieöarna. Det var inte så omdömesgillt att åka dit på den tiden heller. Särskilt om man som Hasse Ericson var en ledande profil inom svensk arbetarrörelse.

På 70-talet plågades Spanien fortfarande av Francos blodiga fascistregim, bevingat fördömd av Olof Palme på S-kongressen hösten 1975 som ”satans mördare” efter att tyranniets bödlar avrättat en grupp politiska fångar. Socialdemokraterna startade en insamling till stöd för det spanska folket och uppmanade till turistbojkott. LO kampanjade på temat ”Res inte till Spanien”.

Det fick effekt. Chartertrafiken från Sverige till den spanska solen minskade märkbart. Vanliga svenskar var uppenbart villiga att i betydande skaror hörsamma rekommendationen. Döm därför om skandalen när Hasse Ericson mitt i allt detta fångades på bild, pösigt jäsande med pipa, svarta solglasögon och trånga badbyxor vid en spansk poolkant.

Som om inte detta var tillräckligt kontroversiellt, hade Transportbasen dessutom valt att semestra på en hotellanläggning som tillhörde arbetarrörelsens motpart Svenska Arbetsgivareföreningen. Och charterbolaget Scanair hade bjussat på flygresan för honom och hans fru.

Dubbelmoral och korruption? Hasse Ericson syntes onekligen leva upp till den amerikanske fackpampen Jimmy Hoffas ökända takter, men vek inte ner sig i snålblåsten.

Hasse Ericson påstod att resan hade skett utifrån goda motiv. I Aftonbladet den 8/1 1976 deklarerade han att det faktiskt inte varit på någon nyårssemester alls. Istället hade han konfererat med spanska oppositionella och lagt fram deras krav på ett demokratiskt Spanien för en rad turistdirektörer.

Förklaringen lät knappast trovärdig och Hasse Ericson uteslöts ur LO:s styrelse. Något förbluffande lyckades ”Hoffa” trots detta bita sig fast som ordförande i Transport till 1980, då han kickades av andra orsaker (ekonomiska vidlyftigheter som märkliga krognotor på medlemmarnas bekostnad).

Nu är inte längre fascism det stora problemet i Spanien. Men att det är olämpligt att resa dit – eller någonstans alls, helst – borde vara givet under denna grasserande pandemi. Särskilt om man heter Dan Eliasson och är generaldirektör för MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som har en central funktion i hanteringen av farsoten.

Strategin om att vi alla måste ta egenansvar och visa sammanhållning i krisen har som bekant predikats i stränga ordalag från maktens toppskikt. ”Ställ in. Boka av. Skjut upp”, var statsminister Löfvens kärva budskap inför julen då isolerat hemmasittande i stugorna anbefalldes.

MSB informerade på sin sajt: ”Försök att begränsa ditt kollektiva resande så mycket som möjligt. En transport bidrar inte i sig till smittspridning, men det finns en risk vid möten under resans gång och på resmålet. Inför kommande ledigheter och under julen är det viktigt att tänka igenom om planerade resor verkligen är nödvändiga att genomföra.”

Men Dan Eliasson drabbades tydligen av Hasse Ericson-syndromet och fann ingen anledning till att just han inte skulle få njuta av spanskt solsken under jul och nyår. ”Jag har avstått väldigt många resor under den här pandemin, men den här tyckte jag var nödvändig”, hävdade generaldirektören vresigt när Expressen (2/1) avslöjade hans flygtripp.

Den nödvändigheten, som verkade bestå i besöket hos ett vuxet barn på Kanarieöarna, klingade tämligen ihålig. Moderatledaren Ulf Kristersson krävde Eliassons avgång. MSB-chefens fasoner undergrävde allmänhetens förtroende för gällande restriktioner. Och petat blev han ju i veckan.

Aningen pinsamt för M var dock att även partiets utrikespolitiske talesman Hans Wallmark fått en släng av Hasse Ericson-syndromet och stuckit iväg till Kanarieöarna under helgerna. I semesterorten Las Palmas hade han också, pikant nog, råkat träffa och glatt morsat på Dan Eliasson.

Hasse Ericson-syndromet fick ännu ett ansikte i den moderata riksdagsledamoten Cecilie Tenfjord Toftby. Hon telefonintervjuades i P4 Sjuhärad den 30/12 och kritiserade Stefan Löfvens nonchalans mot smittskyddsrekommendationerna när han sprungit omkring och julshoppat i Stockholms city. Med rätta slog hon fast att Sveriges statsminister måste föregå med gott exempel. Det var bara det att Cecilie Tenfjord Toftby ringde in sin kritik från sin helgsemester i – ja, gissa – Spanien!

Hur ska vi förstå detta elitens hyckleri i Hasse Ericsons föga hedervärda spanska fotspår? Begriper de inte vilka potentiellt förödande risker de tar? Enligt Henry Montgomery, professor emeritus i kognitiv psykolog vid Stockholms universitet, är det ej alls säkert.

Höga chefer och makthavare befinner sig i en tillvaro med situationer som skiljer sig från vanliga människors. Det kan ofta förvrida perspektivet på det egna agerandet. De får svårt att se själva som ”mannen på gatan” gör och uppfattar inte det personliga handlandet som felaktigt eller stötande. Alla är jämlika, men några är jämlikare än andra och reser till Spanien. Inga konstigheter… Folkvettet, det får populasen stå för.