Ordet är människans födelse,
liv och förödelse,
eld och oro i alla land.
Dräpa det kan du ej. Får det ej
stiga, får det ej flyga,
döms det att smyga
fram som en underjordisk brand.
– Bo Bergman, 1935.
Frihetsordet
Svara
Mörkret är vår vän
Skrivit i Corren 6/2:
Den amerikanske uppfinnaren Thomas Edison led av skotofobi, extrem mörkrädsla, och gjorde något åt det. 1879 tog han patent på glödlampan. Varde elektriskt ljus! Fiffig karl reder sig alltid.
Nåja, sanningen att säga var inte Edison först med bedriften. Redan 1809 hade den engelske kemisten Humphrey Davy konstruerat en båglampa som förvandlade elektricitet till ljus. Ära den som äras bör.
Det gäller faktiskt även den mycket mer praktiskt användbara glödlampan, som uppfinnaren Joseph Swan (också han från Storbritannien) visade upp en fungerande, fast mindre effektiv variant av, innan Edison kom in på banan. Men varför komplicera en god historia?
Hur som helst markerade glödlampornas kommersiella intåg det avgörande tekniksprång som fick det artificiella ljuset att spridas över världen. Människan var inte längre underkastad naturens skiftningar mellan dag och natt, slapp treva sig fram genom mörkret i det flämtade svaga skenet av vax- och stearinljus, gas-, fotogen- och oljelampor.
Nu kunde vi ta kontroll över dygnet, till nytta och nöje ordentligt lysa upp våra hem, fabriker, kontor, gator och torg. August Strindberg, den gamle pålitlige rabulisten, var dock tidigt skeptisk. 1884 dundrar han i pamfletten Om det allmänna missnöjet, dess orsaker och botemedel mot det elektriska ljuset som ”förstör ögonen och förlänger arbetsdagen – för arbetaren”.
Ett halvsekel senare skulle den japanske författaren Junichiro Tanizaki reflektera kritiskt över utvecklingen i essän Till skuggornas lov (1933). Hans ärende var att försvara den typiskt österländska kulturtraditionen mot det västerländska inflytande som bland annat medfört att den moderna staden dränks i skarpt ljus och gräll neon.
Ivern att jaga mörkret på flykten får Japans urbana miljöer att mista i särart och nyansrikedom. Arkitekturen banaliseras. Kvarteren förlorar sitt trivsamt, mystiska dunkel och sina fantasieggande skuggeffekter vid kvällar och nätter. ”För oss ligger inte skönheten i tingen utan i det mönster av skuggor, av ljus och mörker, som bildas mellan dem”, menar Tanizaki.
Ännu brydde sig få om sådana finkänsliga invändningar mot den ohejdade elektriska ljusrevolutionen. Förutom möjligen astronomerna, som tvingades flytta teleskopen längre och längre bort från bebodda trakter. Den ökande förekomsten av artificiellt ljus tenderade nämligen att blockera himlavalvets stjärnparad.
Det är ett problem som bara blivit värre och värre. Vid ideala förhållanden under en klar, molnfri och opåverkad natthimmel kan vi med blotta ögat se i runda slängar 6000 stjärnor. Vincent van Goghs berömda virvlande målning Stjärnenatt (1889) vittnar om en tid när det sprakande kosmosfyrverkeriet fortfarande var allmän egendom. Icke så idag.
83 procent av mänskligheten, och 99 procent av befolkningen i Europa och Nordamerika, har ingen ren och praktfull Vintergata kvar att beskåda. De flesta gnistrande stjärnor ligger skymda. I vissa särskilt drabbade områden kan man knappt se några alls. Det är en majestätisk och förunderlig dimension av tillvaron som berövats oss. Vi har blivit ett centralt kulturarv fattigare. Det var också astronomerna som myntade begreppet ”ljusförorening” och började trycka på alarmknappen.
På senare år har medvetenheten tilltagit, sakta men säkert, om människans ansvar för att bättre vårda mörkret. En tankeväckande bok i ämnet är biologen och fladdermusforskaren Johan Eklöfs uppmärksammade Mörkermanifestet. Om artificiellt ljus och hotet mot en uråldrig rytm (2020).
Som han påpekar är en tredjedel av alla ryggradsdjur och nära två tredjedelar av de ryggradslösa djuren nattlevande. Det är alltså när vi själva brukar sova ”som det mesta av naturens verksamhet sker i form av parning, jakt, nedbrytning och pollinering”. Denna febrila aktivitet störs och avstannar i det ymniga mänskliga ljusläckage som inte borde finnas där.
På nattliga satellitbilder ser vi hur jordklotet bokstavligen glöder av belysning. Konsekvenserna är ekologiskt förödande för otaliga insekter, djur och växter. 150 år efter att Thomas Edisons tände sin lampa har vi lyckats besegra mörkret till den grad att vi står inför en upplyst mardröm i naturen med förtvining och massdöd.
Ljusföroreningarna inverkar även olycksbringande på människans egen evolutionärt kalibrerade biologiska klocka. Följderna är sömnsvårigheter, depression, stress, fetma, förhöjda cancerrisker. Allt det här låter ju väldigt trist och nedslående. August Strindberg tycks ha fått mer rätt än han någonsin anade om det elektriska ljusets skadeverkningar.
Som lök på laxen har glödlamporna fasats ut och ersatts av de verkningsfullare och billigare LED-dioderna. Vi kan bada i det artificiella ljuset som aldrig förr. Eller använda det smartare. Ty LED-tekniken gör det samtidigt relativt enkelt att lösa ljusföroreningarnas miljöproblem, skriver Johan Eklöf:
”LED-ljuset kan riktas och därmed avgränsa de belysta ytorna och minska oönskad ljusspridning. Det går att kontrollera och förändra ljusets färger till att efterlikna dygnets naturliga spektrum av ljus, och genom att styra intensiteten kan skuggor framhävas, vilket ger ett både naturligare och behagligare intryck”.
Miljöpartiet i Linköping har nyligen lämnat in en intressant motion om att kommunen bör anta riktlinjer för att lokalt åtgärda ljusföroreningarna. Håll tummarna för bifall. På köpet skulle vi då också med LED-teknikens hjälp kunna få ett estetiskt vackrare Linköping, mer av den stad som Junichiro Tanizaki förordade i Till skuggornas lov. Vore inte det häftigt?
Tänk om svensk höger vägrat Lenin genomresa
Skrivit i Corren 4/2:
”När en stor grupp inom vänsterns beundrade elit väljer att hedra Lenin med sina namn säger de något om demokratins hot som det är alltför tyst om”, skriver den moderate partiveteranen Gunnar Hökmark i Expressen (3/2).
Han är, på goda grunder, upprörd över Leninpriset på 100 000 kronor som detta år tilldelas Nina Björk. Bakom utmärkelsen och pengarna står Lasse Diding, excentrisk hotellägare i Varberg. Bland tidigare vänsterradikala Leninpristagare som inte skämts för att associeras med ett av historiens värsta kriminalfall finns Jan Guillou, Roy Andersson och Mikael Wiehe.
I dessa dagar, när Putins gangsterregim ökar repressionen mot Rysslands frihetsaktivister, blir om möjligt Leninhyllandet än mer motbjudande. Putinväldet är ju en produkt av det mörka arv som Lenin kvarlämnat. Det var han som släckte hoppet om en demokratisk utveckling i Ryssland efter februarirevolutionen 1917, vilket Hökmark påminner om i sin viktiga artikel:
”Lenin förintade all opposition och varje tendens till demokratisk rörelse, förföljde oliktänkande, utrotade etniska grupper som ansågs som revolutionens fiender bara på grund av sitt ursprung och lät mörda människor som på grund av familj, yrke eller utbildning dömdes som klassförrädare.”
Vad Hökmark däremot talar tyst om, är det bidrag Sverige gav Lenin för att kidnappa revolutionen och införa den moderna terrorstaten. Vid tiden för tsardömets fall fanns Lenin inte på plats. Han var landsflyktig i Schweiz. Första världskriget rasade. Ryssarna hade lidit svåra förluster mot fienden Tyskland. Dock beslöt den nya regeringen i Petrograd att kämpa vidare.
Tyskarna fick då en ödesdiger idé. Varför inte skicka hem vildhjärnan Lenin och låta honom ställa till ett försvagande politiskt kaos bakom frontlinjen? Lenin saknade förstås alla skrupler och välkomnade hjälpen. Likt en mänsklig giftbacill sattes han i en plomberad järnvägsvagn. Men! För att komma till målet måste tyskarna få tillstånd att transportera Lenin genom neutrala Sverige.
Berlins förfrågan besvarades i röda rappet jakande av den svenska regeringen – en högerminister under ledning av Carl Swartz! Inte nog med det. Lenin hade ont om kontanter i reskassan. Därför startade svenska vänsterpolitiker en insamling medan Lenin gjorde ett uppehåll i Stockholm. Utrikesminister Arvid Lindman, tung profil i den moderata partihistorien, hostade upp 50 kronor så att Lenin kunde försvinna iväg på spåret till Petrograd – med känt resultat.
Det känns bittert att konstatera. Men vore det inte för den svenska högerns naiva undfallenhet 1917 är det tänkbart att tyskarnas lömska plan misslyckats, Lenin förblivit en maktlös vettvilling i marginalen och att det idag aldrig existerat något Leninpris för Gunnar Hökmark, mig och andra demokrater att döma ut.
April 1917. Lenin på reseuppehåll i Stockholm.
Ett Klondyke för fiffel och fusk
Skrivit i Corren 3/2:
Att håva in skattemedel i väldiga lass är den politisk/byråkratiska sfären mycket skicklig på. Men mindre nogräknat går det uppenbarligen till i andra änden. Välfärdsapparatens otaliga rör och kranar läcker pengar i floder.
Hur stora summor som rinner bort i felaktiga utbetalningar, fusk och bedrägerier kan ingen säga exakt. Runt 20 miljarder årligen, eller kanske närmare 30, minst 11 i alla fall – enligt vad tidigare statsrådet Sven-Erik Österberg (S) kom fram till i en officiell granskning 2019.
Man får åtminstone vara glad över att problemet börjat bli mera uppmärksammat. Häromveckan rapporterades att återkraven på orättmätigt tillskansade bidrag slagit rekord. Under 2020 ville Försäkringskassan ha tillbaka drygt en halv miljard kronor i enbart assistansersättningar som beviljats på illegitima grunder. ”Mig veterligen har vi aldrig legat på sådana här belopp”, sa myndighetens återkravsansvarige tjänsteman Fredrik Falk till Expressen (25/1).
I samma veva medgav Folkbildningsrådet, som har myndighetsansvar för utbetalningar av statsbidrag till studieförbunden, att betydande missförhållanden kommit i ljuset. Genom slarv, fusk och rent kriminellt förfarande hade en rad studieförbund (Medborgarskolan, NBV, Ibn Rushd, med flera) lagt beslag på 35 miljoner kronor under 2019/2020 som Folkbildningsrådet nu tvingats kräva åter.
”Det angår alla när skattemedel försvinner ner i ett slukhål. Folkbildningen har en viktig roll i svensk demokrati men vi kan inte lämna den obevakad”, sa terrorforskaren Magnus Ranstorp i DN (25/1). Han har länge varit kritisk mot studieförbundens bristande säkerhet och internkontroll. Enligt honom råder överhängande risk att studieförbunden exploateras av fifflare, organiserade brottslingar och antidemokratiska krafter för att komma åt pengar.
I Slöseriombudsmannens nyligen avgjorda omröstning över ”Årets värsta slöseri 2020″ vann kategorin ”Välfärdsfusket” med bred marginal. ”En stark signal om att befolkningen vill att ansvariga politiker ser till att åtgärda detta systematiska utnyttjade av vår välfärd”, konstaterade Slöso Josefin Utas i Expressen (30/1).
Typiskt nog föreslog en av regeringen särskilt tillsatt utredning i somras att det måste inrättas ett speciellt byråkratiorgan, ”Myndigheten för utbetalningskontroll”, för att läckaget av skattepengar genom det övriga myndighetskomplexet ska kunna tätas. Den gamla vanliga svenska patentlösningen alltså. Finns ett samhällsproblem, hitta på en ny myndighet och anställ ytterligare en samling tjänstemän (med notan utskriven på skattebetalarna, förstås).
Hur vore det om redan befintliga myndigheter med dito personal ålades att helt enkelt hålla adekvat, effektiv koll på pengarna som de har att hantera? Den uppgiften torde väl ändå inte vara oöverstiglig, snarare tämligen central i en god, fungerande myndighetskultur värd namnet.
Ice, ice baby
Söndagsutflykt till Tjurkö och det gamla stenbrottet.
Vår Gud är oss en väldig skog
Skrivit i Corren 30/1:
Det är smått svindlande när man tänker på det. Mitt i staden har den majestätiskt tronat i 800 år – Linköpings domkyrka, en verklig katedral av kontinentalt snitt. Att vandra under dess valv ger förnimmelser av södern, Italien, Frankrike. I arkitekturen finns ännu stämningen inkapslad av den katolska kultursfär som band samman Europa tills Gustav Vasa drog ner rullgardinen för Sveriges del.
Men hur religionen tog sig uttryck på våra nordliga breddgrader innan kristendomen gjorde entré är höljt i dunkel. Förmodligen ägnade vi oss åt naturdyrkan och tillbad diffusa gudomar. Den romerske historikern Tacitus skriver år 98 om hur de germanska stammarna uppe i obygderna vördar skogen som hemvist för den utomvärldsliga högre makten. Några tempel syns inte till. Särskilda heliga lundar tjänstgör som kultplatser.
Asatrons mustiga galleri med Tor, Oden & Co är sannolikt mestadels fabulerat av islänningen Snorre Sturlasson, som på medeltiden ville skapa en motsvarighet till den antika grekiska och romerska mytologin. Då var vårt land redan kristnat.
Gud som vi brukar känna honom importerades gissningsvis av lokala hövdingar, som rest på kontinenten och tagit intryck av dess långt mer utvecklade samhällsorganisation. Vilka möjligheter till makt, rikedom, handel och kontakter! Kristendomen var en variant på 1990-talets EU-anslutning.
Sverige intog rollen som en perifer, men relativt blomstrande provins i katolska kyrkans storslagna nätverk. Civilisationen kom till byn, kan man säga. Ganska snabbt tycks Gud i sin katolska skepnad blivit en folklig succé. Hela paketet med det religiösa budskapet, helgonen, kyrkornas prakt med sånger och spektakulära ritualer, svarade väl mot människans eviga längtan efter tröst, hopp, glam och gemenskap i jämmerdalen.
Mindre skojigt blev det när vi pådyvlades Martin Luthers bokstavstroende protestantism. I katolska kyrkans ställe etablerades en statlig övervakningsapparat av närmast totalitärt snitt. Sverige kom länge att likna fundamentalisternas Iran efter den islamistiska revolutionen 1979. Det var bara för folket att anpassa sig och underdånigt böja knä.
Den karga lutherska ortodoxin punkterades dock av trycket från upplysningen och romantiken. Frikyrkor andades morgonluft medan det statliga prästerskapets ledande skikt tappade övertygelsen och hamnade på ständig teologisk reträtt. Slutstationen representeras av förre ärkebiskopen K G Hammar, en allmänt hygglig och välmenande pastor Jansson-figur utan bestämda åsikter om någonting på det religiösa området.
Men oavsett om Sverige varit katolskt eller lutherskt, har vår blågula kristna Gud burit på vissa speciella särdrag genom seklerna. Den beklagligen alltför tidigt bortgångne bildningsnestorn Göran Hägg har sin underhållande bok Gud i Sverige (2010) gjort fyndiga jämförelser mellan uttolkare som heliga Birgitta, kyrkomålaren Albertus Pictor, Emanuel Swedenborg och August Strindberg.
Det är en kärv, materiellt handfast, straffande och förbluffande småaktig Gud som träder fram. Fixeringen vid sex och pengar är markant. Men det är också en socialt medveten herre, som verkar lova sina rättrogna något slags försonande välfärdssamhälle bortom molnen. Onekligen en intressant återspegling av föreställningarna och önskemålen i folkdjupet. Samt av det svenska kulturklimatets torftighet. Inga avancerade mysterieteorier här inte!
Numera, då den traditionella religionen förlorat greppet om befolkningsmajoriteten, bor Gud allt ensammare i sin magnifika Linköpingskatedral. Eller ska vi snarare se det som att han taggat ner på anspråken, genomgått en transformation till friluftsentusiast och flyttat ut i skog och mark?
Det är ju främst där, vilket religionshistorikern David Thurfjell skriver fascinerande om i boken Granskogsfolk (2020), som den moderna svensken söker stilla sitt behov av lugn, sinnesro och existentiell reflektion. Ungefär som våra förfäder hedningarna. Thurfjell påpekar för övrigt att ”hedning”, från början kristna européers beteckning på de germanska stammarna under 300-talet, har sitt språkliga ursprung i ett indoeuropeiskt ord för ”vild skog”.
Kyrkans inomhusreligion passar kanske egentligen det nordiska kynnet dåligt. Vår slitstarka original-Gud finns i den besjälade naturen och dit vallfärdar vi urbana, nygamla hedningar igen. ”Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill, jorden vi ärvde och lunden den gröna”, som nationaltrubaduren Evert Taube bejublat sjöng. Den uråldriga andliga skogskänslan förnekar sig inte.
Minnet av Freddie (1963-2001)
Back in the day 89-90, var jag lite bekant med den vilda synth-maestron från Gustavsberg, Freddie Hansson. På den tiden ville han egentligen bara festa och snacka om Thomas Dolby, Noice var i princip tabu att ens nämna (”det var längesen”, därefter punkt). Men det var han som var hjärnan och drivande kraft bakom Noice sista platta Europa 1982, en obegripligt underskattad skiva (bland annat därför att den fagra tonårsidolen Hasse Carlsson slutat som sångare).
Men de flesta som gillar Lustans Lakejer, Ratata, Bryan Ferry och New Romantics-vågen brukar hålla detta album väldigt högt. Såg nyligen Noice-dokumentären på SVT Play och beklagar djupt att jag inte insisterade mer på att tala om för Freddie vilken musikalisk hjälte han var (han var tyvärr mer intresserad av att byta om till bättre brallor för att komma in på nästa finkrog, och jag var ju bara en nyromantisk snoris).
Politiker ska inte leka affärsmän
Skrivit i Corren 28/1:
Kommunal affärsverksamhet är en tillväxtbransch. Det senaste 20 åren har det varje vecka, riket runt, startats minst ett nytt kommunalt bolag. Antalet sådana politikerstyrda företag, vilka drivs med skattebetalarnas pengar som riskkapital, är numera uppe i dryga 1700 stycken med en total omsättning på runt 200 miljarder kronor.
I Linköping är den ogenerat vidlyftiga lokalpolitiska kommersen samlad i koncernjätten Stadshus AB, som 2019 hade en omsättning på 7,8 miljarder kronor. Moderbolagets affärsflora består av Tekniska verken i Linköping AB, AB Stångåstaden, Lejonfastigheter AB, Sankt Kors Fastighets AB, Visit Linköping & Co AB, Linköping Science Park AB, Resecentrum Mark o Exploatering i Linköping AB, samt Linköping City Airport AB.
Denna form av offentlig verksamhet i skarven mellan politik, förvaltning och marknad måste rimligen betraktas som starkt problematisk. Inte minst därför att företagsklimatet tenderar att påverkas negativt. För det ordinarie näringslivet blir de kommunala bolagen som en slags gökungar.
”Att de spelar en allt större roll vet vi och att de med små medel faktiskt kan ställa till stor skada bland de privata företagen. Lite generellt kan jag säga att ett kommunalt bolag kan vara ett hinder för tio andra, mindre företag att etablera sig i en kommun”, menar nationalekonomen Andreas Bergh på Institutet för näringslivsforskning i Lund (fPlus 26/1).
Tillsammans med Gissur Erlingsson, biträdande professor på Centrum för kommunstrategiska studier vid Linköpings universitet, står han bakom den nyligen släppta rapporten Kommunala bolag – i vems intresse?.
De bägge forskarnas undersökning visar att det råder ”en betydande oenighet bland kommunpolitiker huruvida ledamöter i kommunala bolagsstyrelser i första hand bör representera kommunens eller bolagets intressen”. Det kan ses som det olyckligt inbyggda dilemmat av att privat och offentlig rättsordning kolliderar i de skvaderaktiga pseudoföretag som kommunala bolag utgör.
Inte nog med det. Forskarna konstaterar också att betydande oenighet råder bland politikerna i vilken grad deras egna partiers intressen ska beaktas i bolagsstyrelserna. Till vänster (S, V, MP) lutas det åt sätta partilojaliteten främst, medan det är vanligare inom borgerligheten att bolagets intressen trumfar partiets.
Det torde vara uppenbart denna härva av intresse- och målkonflikter i styrelserummen knappast gör partipolitiker till de mest lämpade att sköta affärer och agera på marknaden. Det blir heller inte bättre av att kommunala bolag försvårar för oberoende granskning och insyn, vilket kan kosta medborgarna dyrt. Som forskaren Andreas Bergh säger till fPlus, ”när det uppstår korruption i en kommun, då är ett kommunalt bolag nästan alltid inblandat”.
Lät inte det hända i Linköping. Avveckla Stadshus AB!
På normförskjutningens mörka stig
Skrivit i Corren 27/1:
”Det är känslan av déjà vu som gör mig så rädd. Som ung vuxen såg jag samma normförskjutning som jag ser nu. Vi klarade inte av att hejda den då, vilket ledde till de oförglömliga fasorna vi ska minnas den 27 januari”, skrev Hédi Fried i DN inför Förintelsens minnesdag förra året.
Hon föddes i Rumänien 1924 och fick uppleva ett Europa som gled ner i avgrunden av rasism, våld, politisk extremism, krig och industriellt organiserat massmord. Mirakulöst undgick hon själv att mördas av SS-bödlarna i Auschwitz, där båda hennes judiska föräldrar försvann, och kom vid Hitlerväldets fall som flykting till Sverige 1945.
På äldre dagar har Hédi Fried enträget vittnat om sina erfarenheter och varit en av vårt lands viktigaste opinionsbildare för demokrati, tolerans och humanism. I flera år har hon varnat för SD, sprunget ur det brunsvarta ideologiska träsk som gjorde Förintelsen möjlig, och faran det innebär om etablerade partier närmar sig Jimmie Åkessons ytterkantsrörelse.
Vid tiden för valet 2018 deklarerade Hédi Fried att hon inte trodde ett skvatt på SD:s iver att framstå som mera rumsrena: ”Sverigedemokraterna försökte först med buller och bång. Det gick inte. Då tonade de ner sig, skaffade kostymer och kom in i riksdagen. Precis som Hitler efter kuppen i ölhallen”.
I juni 2018 var statsministerkandidaten Ulf Kristersson (M) bjuden på ett samtal hemma hos Hédi Fried i Stockholm. ”Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande”, sa Hédi Fried efter mötet.
Men Kristersson skulle komma att distansera sig från det löftet. När valet var över ville han bilda en M/KD-regering, stödd på SD. Det är fortfarande hans mål. Kristersson intygade nyligen i SVT att SD minsann har förändrats och blivit seriösare.
Expressenjournalisten David Baas, som länge bevakat Jimmie Åkessons parti, bemötte M-ledarens uttalande med att det snarare är slående hur ståndaktigt SD hållit fast vid sitt ursprung och sina kärnvärderingar.
Niclas Nilsson på den antirasistiska tidskriften Expo skrev förra veckan: ”Sällan har SD blivit så kramade och omtyckta som nu, såväl av etablerade riksdagspartier som av den svenska vit makt-miljön. Det mesta talar för att SD fortsatt flyttar fram sina positioner. Och bland företrädare, gräsrötter och sympatisörer växer modet, radikaliteten och självförtroendet”.
På 1920- och 30-talen trodde konservativa och liberaler i Italien, Österrike och Tyskland att de kunde ha ett kontrollerat maktsamarbete med fascister och nazister. Hédi Fried kan berätta om hur normförskjutningen den gången slutade. Men vad tjänar det till om politiker som Ulf Kristersson vägrar lyssna och inte tar historiens lärdomar på allvar?
Inga fler mardrömmar av glas och betong!
Skrivit i Corren 23/1:
Visdiktaren Olle Adolphson – han skydde epitetet trubadur – var en av de första i Sverige att protestera mot stadsmiljöns utarmning. När de fartblinda samhällsplanerarna under efterkrigstidens rekordår skulle stöpa om Stockholm till ett fyrkantigt modernistiskt monument, stämde Adolphson ilsket gitarren i opposition.
”Och sen rusar vi in i en mardröm av glas och betong, där sitter vi sen och tycker skjortan är trång!”, sjöng han i Gustav Lindströms visa från början av 60-talet. Det tog skruv. Den socialdemokratiske kommunalpampen Hjalmar Mehr, rivningsraseriets general som lät sin armé av grävskopor tugga sig genom huvudstadens inbodda kvarter, såg mera rött än vanligt och brännmärkte Olle Adolphson som reaktionär kulturfiende.
Skalden blev inte svaret skyldigt. Han laddade om med Vals på Sergels torg (”den förfärliga grop som dock var så förunderligt tänkt”) och förkunnade – inte utan viss riktighet – att Mehr byggt ”världens dyraste slum”.
Även brottarhiten Trettifyran, som Adolphson skrev texten till och som framförd av Per Myrberg låg 39 veckor på Svensktoppen 1964-65, var inspirerad av den så kallade ”citysaneringen” (vilken, skrev kulturjournalisten Kurt Bergengren på Aftonbladet, ”torde vara den största som i modern tid företagits i en icke bombad stad”).
Tyvärr dröjde det innan den breda opinionen vaknade mot skövlingarna. Då hade redan mycket av det gamla Stockholm, cirka 700 fastigheter totalt, jämnats med marken. Otaliga svenska städer riket runt har liknande svårläkta sår av rivningsbesatt framfart och funktionalistisk omgestaltningsiver.
”Politikerna hade en övertro på rationaliteten, och väljarna hade en övertro på politikerna. De flesta stod lite handfallna och tittade på grävskoporna med vemod. Den estetiska känslan hos svensken har inte varit så stark. Man kan ju tänka sig vilket liv det skulle blivit om man satte igång att riva i franska städer…”, sa Olle Adolphson i en intervju långt senare.
Han var fortfarande heligt förbannad. ”Arkitekter, politiker och byggherrar har byggt in våldet i bostadsområdena, har planerat in torftigheten i våra liv… Hade man inte varit så barnslig hade man väl inte skrivit visor om det. Då man slagit ned djävlarna istället.”
Inga milda ord, precis. Men i boken Ohälsosam arkitektur: en annan sida av funktionalismen (2016) skriver läkaren Gösta Alfvén om hur den modernistiska byggnadsstilen, mest famöst manifesterad i miljonprogrammet 1965-74 då bland annat bostadsområdet Skäggetorp i Linköping uppfördes, faktiskt tenderar att alstra den negativa mänskliga påverkan som Olle Adolphson stormade mot.
”Modernismen har sett ett egenvärde i att provocera. Det fungerar i konsten. Men mår människor bra av att anonyma och brutala hus försöker väcka dem ur likgiltighet? Det fungerar tvärtom, människor reagerar med ökad likgiltighet och dessutom kan det skapa vantrivsel och öka risken för sjukdom”, menar Alfvén.
”Variationsrik miljö i form och färg väcker ofta nyfikenhet och skönhetsupplevelser främjar livskänsla och hälsa. Den monotona, fyrkantiga och färglösa miljön däremot gör oss stela och stumma”, skriver han vidare.
Den svenska byggnadskonsten har sedan modernismen fick sitt inhemska genombrott på Stockholmsutställningen 1930 präglats av lådarkitekturens räta vinkeltyranni. Dominansen i formspråket saknar få motsvarigheter i andra västerländska kulturländer, trots att kategorin ”vanligt folk” varmast tycks uppskatta och allra helst efterfråga (om plånboken tillåter) kvarvarande traditionell arkitektur från tiden kring sekelskiftet 1900.
I Storbritannien, Frankrike, Tyskland och USA är det inte ovanligt med nybyggda kvarter i klassisk stil. I Sverige dömer arkitekturkårens och stadsutvecklarnas smakdomare ut sådant som vämjeliga pastischer, direkt opassande för landet som sedan folkhemsepoken odlat självbilden att vara världens modernaste. Men som även Tobias Olsson, förbundsdirektör på Sveriges Arkitekter, tvingats medge i P1:s Kulturnytt (22/12): ”Många upplever idag att det som byggs är för tråkigt, för anonymt eller för fyrkantigt”.
I vårt växande Linköping ska det byggas mycket nytt. Corren har exempelvis kunnat rapportera om att det ska nyproduceras 700 bostäder (i första hand flerfamiljshus med 4-8 våningar) på Berga äng, ett projekt finns ute på kommunens hemsida för medborgerligt samråd. Inne i stadskärnan planerar fastighetsbolaget Castellum att riva hela kvarteret Druvan, vars tidstypiskt könlösa modernistiska fastigheter drabbade Linköping efter att samma kvarter blivit offer för 60-talets rivningsvåg.
Gott så. Men har vi tagit lärdom av tidigare ödesdigra misstag i byggandet och hur tungt är de rent estetiska aspekterna beaktade? Arkitektur är en i högsta grad offentlig konstform, den gestaltar vår och kommande generationers livsmiljö, den har stor betydelse för vårt allmänna välbefinnande. Måtte vi undvika att rusa in i en ny mardröm av glas och betong, där vi sedan sitter och tycker skjortan är trång!
