Hatte – en pizzapionjär

Publicerad den av
Svara

En av våra mest populära maträtter firar 40 årsjubileum i år. Första gången pizza serverades på restaurang i Sverige var nämligen 1968, på stockholmskrogen Östergök.

Men äras den som äras bör. Redan tre år tidigare hade underhållaren och historikern Hatte Furuhagen introducerat pizzan för svenska folket i TV. Det hela skedde i ett uppesittarprogram kallat Medan andra pyntar, som sändes inför julen 1965.

– Ja, det stämmer. Men det var inga stora pizzor utan små portionspizzor, säger Hatte Furuhagen via en telefonlur från sin bostad i Danderyd.

– Jag bakade pizzorna i programmet tillsammans med Tage Danielsson medan vi sjöng en låt som handlar om Wiener Sängerknaben. Vi skrev sången 1953 till en studentrevy som hette Loppan.

Hur kom du på idén med pizza?

– Jag hade lärt mig göra pizza 1955 när jag studerade på Svenska arkeologiska institutet i Rom. Föreståndaren där hade en kokerska som gjorde underbara små pizzor med sardeller, tomatröra och oregano. De passade väldigt bra till en drink.

Vad blev det för respons efter programmet?

– Det var en del folk som hörde av sig och frågade hur man gjorde. Vi lade inte ut receptet i TV som man brukar göra idag.

Hur känns det att vara pizzapionjär i Sverige?

– Tja, det var väl inte så konstigt egentligen. Jag bakade pizza i TV även 1979 när jag gjorde några barnprogram om Pompeji. Jag bakade pizzan i en riktig stenugn i en by som låg i närheten. Gumman som ägde stället skrattade gott åt mina klumpiga försök.

Apropå Tage Danielsson. I dagarna utkom en ny biografi om honom, skriven av Klas Gustafson. Hur var din relation till Tage?

– Vi hängde ihop från studentåren ända till slutet. Han var en mycket renhjärtad person. Vi var väldigt nära vänner… jag kan inte svara mer än så på frågan.

Du gjorde en skojig roll i Hasse&Tages komedi Att angöra en brygga, som släpps på DVD i mars.

– Jag tyckte den var väldigt rolig en gång i tiden. Men herregud, den gjordes ju 1965. Idag vill jag inte se filmen. Den väcker många minnen – men samtidigt sorg och nostalgi eftersom många medverkande är borta nu.

(Borås Tidning 2008-02-08)

En Rob Roy med Pär Rådström

Publicerad den av
Svara

Borås, lördagkväll. Jag sitter vid en bardisk i stan tillsammans med en kvinna, vars utseende påminner om Lena Olin. Sånt händer inte jämt. Situationen är, tja, ni förstår – onekligen ganska angenäm.

Det här är en stund man gärna vill njuta av. Naturligtvis får jag inte det. Kvinnan med det långa mörka hårsvallet, som alltså liknar Lena Olin, blir strax upptagen av en uppdykande väninna. Och när två väninnor möts… Suck. Minuterna tickar förbi. Långsamt. Deras samtal varar i evighet.

Well, sånt är livet. Det gäller att kunna hantera sin besvikelse. Eller frustration. Så istället använder jag de eviga, solitära minuterna åt att bläddra i drinkmenyn. Jag beställer sällan drinkar. Spydde av för många Manhattan i tonåren. Men denna gång måste jag göra ett undantag. På det här stället kan nämligen bartendern blanda en Rob Roy.

Rob Roy. Bara namnet är coolt. Ger en sorts förnimmelse av en annan värld. En svunnen tid fångad i läckra, stilrena svartvita fotografer. En värld med Lucky Strikes, trenchcoats och Citroën DS19, där Dave Brubeck och Charlie Parker regerar.

Pär Rådström brukade dricka Rob Roy. 4 cl skotsk whisky. 2 cl söt Vermouth. Ett par stänk Angostura bitter. Rört med is, silat. Serverat i ett väl kylt cocktailglas, toppat med ett körsbär som garnering.

Det var länge sedan jag tänkte på Pär Rådström. Lite synd. Han var en av min sena ungdoms författarhjältar, som tog över när gymnasieårens obligatoriska Jack Kerouac-period bleknade bort. Jag har aldrig druckit Rob Roy förr. Nu gör jag det. Till minnet av Pär. Den stilistiske eleganten som levde fort, världsvant och intensivt. Lika hemma i Paris som i Stockholm. En jazzdiggare av rang. Vilket märks på språket, rytmen i meningarna, bokstävernas puls.

Minnet av Pär. Jag dricker Rob Roy och tänker på läsupplevelser som Ärans portar, Stjärnan under kavajslaget, Tiden väntar inte och Ballong till månen. Samtliga romaner som jag hänfört slukade en sommar. Sådana böcker skrivs inte mer.

Numera skriver svenska författare gäspiga prosaexperiment om relationer som involverar förfördelade minoriteter och innehåller skrikande referenser till Pierre Bourdieu. Eller så skriver svenska författare om trötta poliser som löser trötta brott i trötta miljöer. Annat var det på 50-talet.

Jag har en festlig bild hemma där Pär Rådström och kompanjonen Stig Claesson, Slas, sitter på ett vägräcke med var sin pilsnerflaska i handen. De bägge lirarna har tagit en paus under sin gemensamma vandring från Stockholm till Södertälje. Ett äventyr företaget enbart för att bevisa att de orkar gå så långt. Svenska författare promenerar inte till Södertälje längre. (Nog sagt i ämnet.)

Slas var ofta Pär Rådströms följeslagare på vägarna. Tillsammans reste de ut i efterkrigstidens Europa. Rapporterade till folkhemmets tidningar och radioapparter om sällsamma upplevelser. Som denna upptäckt av en märklig maträtt i Italien, vilken var: ”en egendomlig hybrid mellan pannkaka, omelett och bröd vilken täcks med olika ting och gratineras i ugn. Det är mycket gott, mycket mättande och kostar omkring en krona”.

Vad var det? Om inte pizza. Sedermera hyfsat populärt även i Sverige. Nog var 50-talet en annan värld alltid. Då till och med pommes frites, vitlök, baguette och rödvin var exotiska nyheter. Få drack Rob Roy. Men Pär Rådström gjorde det. Och kunde vid sitt stambord på Tore Wretmans krog Teatergrillen svänga ihop hejdlösa drifter med den pretentiösa akademiska litteraturkritiken i BLM.

En favorit är hans parodiskt dryga analys av Povel Ramels ”diktning” i crazyschlagern Far, jag kan inte få upp min kokosnöt. Pär Rådström. Give him a big hand och studera följande tolkning:

”Fader kan ej lösa problemet, ej heller dra sig undan. Han låter sonen försöka lösa det själv och står, sedan hela hans omvärld raserats, ensam med sitt barn och det ännu och olösta problemet. Det är egentligen en ganska fin karakteristik av den pacifistiska demokratiens skenbara vanmakt i en värld av våld. Ty den är skenbar denna vanmakt! Ramel låter samhället-huset gå under men låter människorna leva. Och ger dem som en mänsklighetens evige följeslagare den oöppningsbara kokosnöten. Hur långt har vi här kommit från Bertil Malmbergs Dikter vid gränsen, där det talas om ´tom vid vår sida hänger kalebassen´”.

Det är sånt jag sitter och tänker på över min Rob Roy. Faktiskt blir det en riktigt angenäm stund ändå. Så vänder sig Lena Olin mot mig. Ler. Säger något. Hennes väninna har försvunnit. Jag ler också, mumlar något tillbaka. Vi bryter upp. Går vidare i kvällen.

Ärligt talat finns det nog godare drinkar än Rob Roy. Men minnet av Pär. Det smakade bra.

(Borås Tidning 2008-01-23)

Slottet som siktade mot himlen

Publicerad den av
Svara

Tjolöholms slott

Från havet blåser det hårt över den flacka halvön vid hallandskusten. Iskalla vindbyar sveper kring den stolta byggnadens vackra granitfasader.

Vi söker skydd innanför entréporten, hamnar via ett förrum i en stor sal där blicken genast möter en väldig sandstensspis. Dess massiva murstock pryds av en latinsk inskription: ”Coelum versus”. Det är släktens Dicksons valspråk och betyder ”Mot himlen”.

James Fredrik och Blanche Dickson hette makarna som i 1800-talets slutskede beslöt att uppföra detta märkliga byggnadsverk, unikt för Sverige. Tjolöholms slott är beläget en bit utanför Kungsbacka och går i engelsk Tudorstil. Sex år tog det att färdigställa.

När slottet var inflyttningsklart 1904 hade det kostat en miljon kronor. Vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 48 miljoner kronor. James Fredrik Dickson fick aldrig se det, han dog redan 1898. Blanche blev ensam byggherre som förverkligade de storslagna visionerna med arkitekten Lars Israel Wahlman som sitt instrument.

Vi fortsätter in i slottet, vandrar upp för trapporna, mörka paneler täcker väggarna. Sällsamma figurer i snidat trä vakar över våra steg. Det andas en smula mystik om de tre våningsplanen, samtidigt som de många rummen har en påtagligt ombonad och välkomnande atmosfär.

– Det är ett ovanligt hus, ovanlig stil. Det fantastiska med huset är att så mycket är väl bevarat. Vi har jättemånga utländska besökare som är nyfikna därför att det är så speciellt.
Säger Magdalena Kasper, som öppnat dörren till denna fascinerande miljö. Hon är intendent på slottet, som numera ägs av Kungsbacka kommun och drivs i stiftelseform.

Makarna Dickson, vilka var de? Magdalena Kasper berättar om en förmögen köpmannafamilj, bosatt i Göteborg, men med rötterna i Skottland. James Fredrik köpte marken härute för sina hästars skull och lät tillsammans med hustrun – som också var hans kusin – utlysa en arkitekttävling för skapandet av ett passande lantgods.

– För dem var det inte konstigt att välja Tudorstilen, arvet finns ju hos de bägge. Tudor representerade en storhetstid i England, medan en svensk kanske hade byggt en Vasaborg eller liknande.

Efter James Fredriks förtida död i blodförgiftning blev slottet Blanches livsverk och måhända även ett minne över hennes man.

Vad har du för uppfattning om Blanche Dickson?
– En spännande kvinna. Stark. Drivande. Å ena sidan traditionell med sitt brittiska arv. Å andra sidan framsynt och modern. Huset är en häftig mix av det svunna kombinerat med hypermodern teknik.

Häftig mix, ja. Exteriören är engelsk 1500-talsrenässans (Tudor, alltså), medan interiören är kraftigt influerad av förra sekelskiftets Arts & Crafts-rörelse, som vände sig mot den industriella revolutionens massproducerade varor. Allt skulle vara tillverkat i äkta material genom gediget hantverk.

Samtidigt installerade Blanche Dickson glatt nymodigheter som elektricitet, luftburet värmesystem i väggarna, snillrika rundspolande duschar och heltäckningsmattor. Hon skaffade till och med en pionjärmodell av ett schabrak till dammsugare, som vägde ett ton och transporterades på en hästvagn. Långa slangar drogs in via fönstren från gården utanför.

– Även om det skulle vara ett ståtligt slott så ville familjen Dickson leva bekvämt. Huset är lite galet. Fast på ett lustfyllt vis, säger Magdalena Kasper.

Blanche fick dock inte möjligheten att njuta resultatet av sina ansträngningar i högre grad. Bara två år efter inflyttningen omkom hon under en resa till Ceylon. Dottern, ingift i den förnäma släkten Bonde, ärvde egendomen, men länge stod byggnaden tom och gick ett gradvis förfall till mötes.

På 60-talet såldes Tjolöholm till Göteborgs stad som ett fritidsreservat, innan Kungsbacka kommun tog över 1987. Efter omfattande restaureringar är slottet återställt i gott skick och skyddat som byggnadsminne sedan 1991.

Vi avslutar rundvandringen med en fråga som givetvis inte går att undvika. Alla slott skall ju ha ett spöke. Finns det även ett på Tjolöholm?

Magdalena Kasper dröjer lite med orden.
– Det kan jag inte svara på, säger hon sedan. Och tillägger tankfullt:
– Folk som kommer hit brukar märka att huset inte alls är dött, det lever… utstrålar något. Man är inte ensam här. Det är inget spöke. Men något andligt är det kanske.

(Borås Tidning 2008-01-20)

Olle Wästberg, en blågul kulturexportör

Publicerad den av
Svara

Gråsurt väder i Stockholm, över Riddarfjärden hänger ett kompakt och hotfullt molntäcke. Jag överväger taxi, men beslutar ändå att trotsa elementen genom en rask promenad från Centralstationen.

Ungefär tio minuter senare befinner jag mig utanför den statliga myndigheten Svenska institutet på Skeppsbron. Här inne basar Olle Wästberg och hans soliga välkomnande kontrasterar effektfullt mot väderleken.

Kontoret är några trappor upp, ljust och stilrent inrett med en minst sagt fashionabel utsikt mot grannen kungliga slottet.

Olle Wästberg har en lång och skiftande karriär bakom sig. Bland annat har han varit riksdagsman för folkpartiet, statssekreterare åt finansminister Anne Wibble under Bildtregeringen, varit chefredaktör för Expressen och representerat Sverige som generalkonsul i New York.

Numera har han hela världen som arbetsfält, bokstavligt talat. Uppdraget att leda Svenska institutet handlar kort och gott om att göra vårt land mera bekant utomlands.

– Man skall ha en realistisk uppfattning om vad detta innebär i och för sig. IKEA gör mer för Sverige än alla statliga insatser tillsammans, säger Olle Wästberg medan vi sätter oss i besökssoffan.

Varför behövs då Svenska institutet?

– Det paradoxala är att i denna globaliserade värld satsar länder allt mer på att visa upp sin egenart inför andra. Och Sverige har behov av det utifrån två skäl. Det ena skälet är politiskt, det som ibland kallas ”public diplomacy”. Diplomati är när en stat talar till en annan stat. Public diplomacy, vilket vi sysslar med, är när en stat talar till en annan stats medborgare.

Olle Wästberg konkretiserar genom att nämna en vandringsutställning om Astrid Lindgren som Svenska institutet haft i Östeuropa. Syftet har inte bara varit att visa upp svensk barnkultur. Utan också att informera föräldrarna om Sveriges agenda gällande barnens rättigheter och FN:s barnkonvention.
Han fortsätter:

– Det andra skälet är ”nation branding”, att göra Sverige känt helt enkelt. Dels har det ett värde i sig genom att det för länder närmare varandra. Men det är också så att om en svensk företagare skall sälja sin grej utomlands underlättas kontakterna om denne slipper ägna tid åt att förklara att Sverige saknar korruption, att vi har fungerande domstolar, är allmänt hyggliga och så vidare.

Vilka medel använder då Svenska institutet för att sprida kännedom om vårt avlånga land? Ett sätt är sedvanlig information genom broschyrer, internet, etc. Ett annat är utbildning. Myndigheten har 3 000 egna stipendiater som fått möjlighet att komma hit och studera. Men det kanske viktigaste rör kulturutbyte.

Du har sagt att en Sverigebild utan kultur blir kall och instrumentell.

– Så är det. Man kan inte bara vifta med svenska flaggan och ropa: lyssna till oss. Folk intresserar sig inte för Sverige som sådant – om de inte är statsvetare förstås (skratt). Människor intresserar sig för Ingmar Bergman, någon svensk musikgrupp eller liknande. När man talar om länder finns ett starkt drag av känsla i det, och för den känslan spelar kulturen en viktig roll.

Möjligen bör vi då ha anledning till oro. Enligt den senaste mätningen från Anholt Nation Brands Index, som rankar människors uppfattning av olika länder, ligger Sverige fortfarande högt som ett land att leva, arbeta och bo i. På kulturområdet har vi dock fallit i internationell status och ligger idag under snittet.

Olle Wästberg kan inte exakt peka på varför det förhåller sig så, men tillåter sig en spekulation:

– Om man talar om kultur i vid bemärkelse har vi ett antal ikoner som ABBA, Ingmar Bergman och Astrid Lindgren. Men de ligger alla ett antal år tillbaka. Vi har ingen som lika tydligt ersätter dem. Sverige har ingen Björk exempelvis. Jag har försökt ställa frågan till kulturlivet vad vi skall exportera idag, men har inte fått något riktigt bra svar.

Ändå snackats det mycket om det svenska musikundret med Cardigans, The Hives…

– Jo, musikundret finns absolut. I förhållande till sin storlek har Sverige haft en märkvärdig framgång. Men den är ganska begränsad om man ser till ABBA:s genomslag.

Svenska institutet försöker dock dra sitt strå till stacken för att sprida fler svenskproducerade toner över gränserna. Olle Wästberg är nyligen hemkommen från Berlin där han varit med anledning av institutets satsning Take Me To Sweden.

– Det är ett relativt enkelt klubbkoncept med svenska technoband och DJ:s som vi kör på olika ställen i Europa. Vi stöttar stundvis också klassiska musikarrangemang, svårigheten med symfoniorkestrar är att dessa är väldigt dyra att sända ut.

Den berömda svenska designen då. Hur vill du definiera den och dess ställning?

– Tydligheten är inte alls lika stor som förr. Klassisk svensk design är ju det vita, björken och enkelheten som funnits från Gustav III och framåt. Nu får vi mer av blommönster och lite kitschighet av olika slag. Precis som är fallet i andra länder tillbringar svenska designers tid i Indien och New York och påverkas naturligtvis.

Olle Wästberg berättar vidare att institutet stått bakom ett antal designutställningar runt jordklotet, den senaste hette Swedish Innovations och handlade om modern svensk industridesign.

– Vi använder också litteraturen för att stärka Sverigebilden. Nästa år skall vi ha ett antal seminarier i Paris och försöka höja fransmännens medvetenhet om svensk litteratur. Den är redan ganska hygglig, men det finns väldigt mycket mer att göra. I vår bidrar vi till en Norénsatsning i Frankrike, teater visserligen, men ändå en sorts avstamp till detta.

Det blir säkert BT:s kulturchef Stefan Eklund glad att höra. Han är en stor diggare av Lars Norén.

– Det är jag också. Som generalkonsul försökte jag lansera Norén i USA. Det funkade inte riktigt. Konstigt. Hans borgerliga dramer borde ju passa de neurotiska New York-borna… Fast det var väl som en teaterchef där sa till mig: skall ni lansera Norén måste ni få honom att komma hit, sitta i TV och sånt där. Sen tillade han: ”But is Lars really a mingeling person?” (skratt).

Hur stark är den svenska litteraturen utomlands?

– Det beror helt på vilken marknad vi talar om. Henning Mankell, Stieg Larsson och Liza Marklund går jättebra överallt.

Men om vi talar om den – ursäkta uttrycket – seriösare litteraturen.

– Där den framför allt är stark och spelar en roll för Sverigebilden är i Frankrike, Tyskland och i någon mån Baltikum. Torgny Lindgren och P O Enquist kommer exempelvis redan ut på franska. I den anglosaxiska världen är det svårare.

Vad beror det på?

– Jag vet inte. I USA är bara en procent av alla utgivna titlar översatta från ett annat språk. Det är en oerhört sluten kultur på det sättet, den är så stor att den inte behöver något annat. Det kan vara en förklaring.

Om vi övergår till samtidskonsten. Hur är läget där?

– Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström tillhör de stora utomlands. Det finns även unga på väg upp, som Anders Krisar. Han har haft fyra utställningar i New York och skall nu ha sin första separatutställning i London. Fast konstnärerna klarar sig i huvudsak på egen hand. Det vi kan göra är att haka på och försöka påminna om att de är svenskar.

I det sammanhanget framhåller Olle Wästberg även ett bekant namn från Sjuhärad:

– En intressant konstnär är Eva Hild som gör keramik på ett nytt sätt. Hon är med på en samlingsutställning av svensk keramik, Vocies, som Svenska institutet låtit gå över världen. Den har startade i Berlin för ett och ett halvt år sedan och skall visas i USA efter sommaren.

Som en slags sammanfattning över hur Sverige uppfattas i andra länder tar Olle Wästberg ett 70-årigt kliv bakåt.

– Det stora genomslaget för Sverige i USA var en bok som hette Sweden: The Middle Way av den amerikanske journalisten Marquis Childs på 30-talet. Den boken tror jag fortfarande präglar mycket av Sverigebilden; en sorts kombination av Stockholmsutställningen 1930, funkisen, enkelheten i design, socialförsäkringsystemet och välfärdsstaten. Påtagligt mycket lever faktiskt kvar i olika former.

(Borås Tidning 2007-12-23)

När rocken slog i Sverige

Publicerad den av
Svara

Vad är rock’n’ roll? Den frågan ställer sig fler och fler föräldrar och myndiga personer här i landet. Många har börjat känna aningen av oro.

Dessa rader stod att läsa i tidningen Bildjournalen 1956. En ny musikform från USA hade till vuxenvärldens fasa invaderat Sverige.

Jazz och schlager trängdes ut i marginalen när tonerna av Elvis, Little Richard och Bill Haley nådde ungdomens öron.

Det dröjde inte länge innan folkhemmets tonåringar fick egna blågula idoler, som efter amerikansk förebild rockade loss på danshaken.

Dessa inhemska hjältar lystrade vanligen till namn som antingen började på ”rock” eller ”little”: Rock-Ragge, Little Gerhard, Rock-Rolf, Little Gert, Rockande samen, Rock-Boris och så vidare.

Denna musikhistoriska epok har nu blivit grundligt dokumenterad i ett maffigt illustrerat verk: Stora rock’n’ rollboken. Sveriges rockkungar 1955-1963 (Premium Publishing). Författaren heter Börje Lundberg, som bland annat har en bakgrund som Expressenkorre i Borås på 70-talet. Under senare år har han givit ut böcker om Beatles, Rolling Stones och Elvis.

Varför är den svenska 50-talsrocken viktig att skriva om?

– Det saknades en heltäckande skildring om de svenska rockkungarna som utgör rötterna till den svenska rockmusiken. Det har skrivits en del om 60-talet med Hep Stars, Tages och Shanes, medan 50-talets rockare blivit närmast förlöjligade, säger Börje Lundberg.

Vad beror den nedlåtande synen på?

– I ärlighetens namn var väl inte alla så bra. Artisterna kunde inte engelska eftersom de inte läst språket i skolan. Skivbolagen tog heller inte musiken på allvar, utan trodde att rocken bara var en övergående fluga.

– Men samtidigt var rockkungarna pionjärer i ett större sammanhang. Det fanns knappt några utländska artister som turnerade i Sverige. Rockkungarna blev ett slags substitut, menar Börje Lundberg och förklarar att det egentligen inte existerade någon ungdomsmusik innan rocken slog till.

– När det plötsligt dök upp skivor som riktade sig direkt till tonåringar föll de förstås pladask och fick chansen att leva ut. Flera rockkungar som Rock-Ragge och Boris blev jätteidoler. Little Gerhard blev lika stor som Carola, fast under kortare tid.

Själv håller Börje Lundberg också Little Gerhard som den bästa i gänget, om man bortser från Jerry Williams (denne dök upp senare än de andra, men har å andra sidan hållit längst).

Rockidolerna bestod till förkrossande majoritet av grabbar. Ändå lyckades en ung tjej från Gävle utmana den manliga dominansen och och bli en av de absolut populäraste artisterna: Birgit Magnusson, känd som Rock-Olga.

Idag bor hon i Hedared mellan Borås och Alingsås. Rock-Olga må ha uppnått pensionsåldern numera, men är still going strong på scenen. Att rocken drabbade 50-talets ungdom med en närmast revolutionär kraft finner Rock-Olga ganska förklarligt:

– Den musiken vände fullkomligt upp och ner på våra liv. Vi var vana med låtar som Gamla Nordsjön och Valpen i fönstret. Det var allt som fanns. Sen kom Rock Around the Clock med Bill Haley! Den förändrade allt. Totalt.

– Den känslan tror jag inte ungdomen kan uppleva idag. De har ju redan hört allt, säger Rock-Olga.

När det begav sig turnerade hon och tre kompmusiker landet runt mellan folkparker och dansställen i en blå Ford Customline 57:a med V8-motor. Basen surrades på taket, övriga instrument packades in i bilen tillsammans med musikerna. Publiken kom i drivor.

– Det var hysteri, fullt överallt. Om man lyssnar till rock ‘n’ roll blir man ju glad, vill stampa takten och sjunga med. Musiken är kul. Man blir inte arg som en viss typ av hårdrock…

Vilka idoler hade du själv?

– Elvis. Det finns bara en! Plus Fats Domino och Paul Anka. Jag tålde inte höra talas om Tommy Steele – då. Nu är han bra, bara han inte sjunger rock. Men som musikalartist är han skitbra.

Vad anser du om kritiker som säger att ni bara var taskiga kopior av de amerikanska rockarna?

– Man ska inte dra alla över en kam. Varken Boris, Ragge, Gerhard eller jag härmade någon. Vi gjorde dåtidens covers kan man säga. Men det var egna tolkningar och vi var artister i egen rätt.

– Andra kanske härmade oss. Rocken spred sig ju som en löpeld genom landet. Varenda liten håla hade sin rockkung. Men de kom ingenstans.

Birgit Magnusson arbetade som sjukvårdsbiträde i Uppsala innan hon upptäcktes på en talangtävling i stan 1958. Hon sjöng Paul Ankas hit What you´ve done to me, vilken kom att bli hennes signaturlåt genom åren.

Artistnamnet fick hon vid samma tillfälle av konferenciern som utropade att ”nu har Uppsala fått sin egen Rock-Olga” (det fanns redan en Rock-Olga i Stockholm, men hon försvann snart ur bilden). Sedan väntade huvudstadens främsta ungdomsställe Nalen, som drevs av den legendariske nöjesprofilen Gustaf ”Topsy” Lindblom.

– Efter talangjakten ringde min pappa till Nalen och sa till Topsy: Jag har en dotter som sjunger. Det är många döttrar som sjunger, sa Topsy. Min dotter sjunger rock’n’  roll, sa pappa. Svaret blev: kom direkt!

– Nalen var verkligen något stort. Jag engagerades för en månad på en gång. Varenda kväll sjöng jag tre, fyra låtar. Även Boris var med. Jag fick 25 spänn i gage per kväll. Hemska pengar. Otroligt att man fick så mycket.

I det populära radioprogrammet Timmen Tumba blev Rock-Olga senare utnämnd till regerande drottning i det blågula rockriket.

– Det var tjejer som utmanade mig i massa deltävlingar och sånt. Jag vann med låten Stupid Cupid och blev krönt till Sveriges rockdrottning. Det var Gerhard som krönte mig. ”Palä” sa han och gav mig en nalle. Jag vet inte vad ”palä” betyder och ingen annan heller, Gerhard var bara sån, han skulle väl vara rolig.

Little Gerhard medverkade även till att göra boråsaren Per-Olof Johnsson till den rockande monarken Rock-Olle.

Per-Olof Johnsson huserar numera i Hökerum, men växte upp på Brodal i Borås och berättar hur han som 16-åring frälstes av rock’n’ roll:

– Ursprungligen var jag jazzinfluerad, lyssnade på Miles Davis och Dizzy Gillespie. Så kom Elvis. Tror det var våren 1957. Jag hade köpt en EP med Elvis där han sjöng Tutti Frutti. Den tände jag på!

– På hösten anmälde min bror mig till en talangtävling i Folkets park. Det var Little Gerhard som åkte runt och korade rockkungar i varenda stad. Jag gick ut på scenen, stel som en pinne, och sjöng Tutti Frutti.

Rock-Olle minns att det kändes ”lite hispigt”. Han hade aldrig stått på scen förr. Ändå vann han tävlingen, gratulerades av Little Gerhard och utsågs till Borås rockkung.

Karusellen var igång. Rock-Olle fick ett kompband med Bo Zetterman (trummor), Janne Spångberg (gitarr) och Lennart Fagrell (bas). Repertoaren hämtades mestadels från Elvis Presleys skivinspelningar.

– Jag lyssnade på låtarna och så blev det som det blev. Lite swinglish. Det fanns ju inga texter att köpa som det gör idag. Men jag hade fina musiker, vår gitarrist var helt enorm. Det lät bra.

Rock-Olle och hans trio spelade företrädesvis i Boråstrakten och på Västkusten. Att leva enbart på musiken gick inte. Under vardagarna arbetade Rock-Olle på gummiväveriet Fox, som gjorde säkerhetsbälten till Volvo.

Men på helgerna var det rock som gällde.

– Vi spelade varje lördag-söndag på Cirkus vid Avenyn i Göteborg under ett helt år. Det var inte bara vi som uppträdde, utan även Little Gert, Rock-Benny och massor av andra som jag inte kommer ihåg.

Han gjorde även ett gästspel på Nalen.

– Det var helt underbart. Fantastiskt att lilla jag fick komma dit. Jag fick sjunga tre extralåtar också. Rock-Boris fanns i publiken och lyssnade. Jag låg på tionde plats i Timmen Tumbas omröstning om de populäraste rockkungarna i Sverige.

1958 fick Rock-Olle erbjudande att vara med i en tävling om Västsveriges rockkung på Kul-i-backen i Göteborg.

– Det var häftig stämning i publiken. Mycket flickor. Vi var väl en tio stycken som uppträdde, bland annat Rock-Benny och kanske Little Gert. Och jag vann. Det var härligt, en triumf.

Hur länge fortsatte du och ditt band att spela?

– Vi höll på i två år fram till 59-60. Grabbarna i trion gifte sig och jag stod allena. Sen kom jag med som sångare i bandet Woodpeckers. Det gick bra. Varit ute på helgerna i flera år under 60-talet. Brukade spela i foajén till Boråshallen när det var dans där.

Vad tyckte du om dina konkurrenter bland 50-talets svenska rockkungar?

-Jag hade inga favoriter bland dem. Det var Elvis som gällde!

Precis som i fallet Rock-Olga håller Per-Olof Johnsson ännu ångan uppe. Numera återfinns han i konstellationen Rock-Olle and The Old Tracks som lirat ihop till och från i över två decennier.

Och den 12 april nästa år blir det stor rockgala i Solnahallen, Stockholm. Då återsamlas bland andra Rock-Olle, Rock-Ragge, Little Gerhard, Rockande samen och Rock-Olga för att visa var skåpet skall stå.

– Det är jätteskoj att träffa grabbarna, även om de är lite svåra att komma in på livet. Men Rock-Ragge är häftig och öppen. Det är bara att gå upp på scenen och göra bra ifrån sig. Jag skall sjunga Elvislåten Burning Love, säger Rock-Olle om konserten.

Till sommaren finns det även långt framskridna planer på en folkparksturné med gänget. Om man skall tro Rock-Olga möter 50-talets rockartister fortfarande ett betydande publikintresse när de är ute och spelar.

– Det är fantastiskt, otroligt. Men jag är ändå inte förvånad. Det var länge sedan vår musik spelades i radio. När folk får se och höra de gamla stofilerna igen tar de förstås chansen, garvar hon.

(Borås Tidning 2007-11-25)

Kulturministern mot väggen

Publicerad den av
Svara

Mer samspel med näringslivet, färre pekpinnar och ja till Pinocchio. Det tycker kulturminister Lena Adelsohn Liljerothsom besökte Borås igår.

Kulturarbetare från Sveriges alla väderstreck var samlade i Borås för att delta i konferensen Unga(r)s rätt till kultur. Bland medverkande som regissören Suzanne Osten, idéhistorikern Sven-Eric Liedman och författaren Margareta Strömstedt fanns även kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth på plats.

Hon var en av konferensens invigningstalare i Kulturhuset och under lunchpausen fick jag chansen att ställa det moderata statsrådet mot väggen.

Vad är kultur för dig?

– Föda och språngbräda för själen. Det är genom kulturen vi hämtar kraft, inspiration och ork. Den stärker motståndsviljan och är en vital del av demokratin. Ett samhälle utan kultur är inget samhälle. Jag tycker det är en lycka att leva i ett land med så många olika kulturyttringar.

Vad har kulturpolitiken för mål?

– Utan att prioritera mellan dem: Värna kulturarvet som samlats och vårdats under generationer. Att det finns en form av infrastruktur för teater, konst och litteratur över hela Sverige. Att barn och unga får tidig tillgång till kultur och att de får uttrycka sina kreativa sidor, säger Lena Adelsohn Liljeroth.

Hon betonar även vikten av att utövande konstnärer skall ha rimliga möjligheter att leva på sitt konstnärskap (”men det behöver inte innebära att de har en garanterad lön”). Ett annat mål är hur vi skall handskas med internationaliseringen.

– Världen har kommit innanför våra gränser på ett sätt som inte var fallet för bara en generation sedan. Vad innebär kulturarvet när en av fem svenskar har rötter i ett annat land?

På vilket sätt skiljer sig den borgerliga regeringens kulturpolitik från socialdemokraternas?

– Vi vill bland annat utjämna skillnaderna mellan privat radio och TV i förhållande till de licensfinansierade etermedierna. Men det är inget att hymla med att det inte är så stora skillnader inom kulturpolitiken som på andra områden som skattefrågor, arbetsmarknad och utbildning.

Lena Adelsohn Liljeroth understryker dock att det behövs göras förändringar.

– Men det handlar mer om strukturer än ideologi. Den pågående kulturutredningen skall se över de kulturpolitiska målen, som många tycker är för allmänt hållna för att kunna spela någon roll. Utredningen skall också granska samspelet mellan kommuner, regioner och stat. Vem skall ansvara för vad? Och hur kan kulturen samspela bättre med andra politikområden – näringsliv, utbildning, miljö, sjukvård och hälsa?

Kulturministern vill i det sammanhanget gärna se att näringslivet involverar sig mer. Men långtgående marknadslösningar i stil med USA, där 90 procent av kulturen finansieras av privata medel, tar hon avstånd från.

– Då skulle det bli omöjligt att driva museer, bibliotek och många teatrar. Offentligt finansierad kultur är en förutsättning för den privata.

Varför avskaffade ni den fria entrén till de statliga museerna?

– Museerna fick 100 miljoner kronor i kompensation för uteblivna entréavgifter. Men räckte inte när det behövdes anställas fler vakter, städare och pedagoger. Pengarna behövs bättre inom själva museiverksamheten. Vården av samlingarna är eftersatt och även forskningen är bristfällig.

– Vi prioriterar istället att sänka skatten för alla så att man kan välja själv vilken kulturkonsumtion man föredrar; gå på museum, spara till köp av ett eget konstverk, handla skivor eller vad det nu kan vara. Ekonomin skall inte vara något hinder. Bort med pekpinnarna!

Hur ser du på folkpartiets idé om en statlig litteraturkanon?

– Själv är jag tveksam. Det är viktigare att satsa på läsning i skolan.

Din uppfattning om kulturlivet i Borås?

– Jag tycker det är kul med statyn av Jim Dine. Såg en kopia av den på Sollentunamässan. Kultur engagerar onekligen. Jag har förstått att Pinocchio delat stan i för och emot. Jag är för! Den är kaxig, skrattar hon.

(Borås Tidning 2007-10-16)

Sune Nordgren, entreprenör i konst

Publicerad den av
Svara

Måste det vara så att smal, kvalificerad konst per automatik bara drar en liten publik till våra museer? 

Eller bör man snarare försöka locka folk genom satsningar på breda och lättillgängliga utställningar?

Tja, fråga Sune Nordgren och svaret kommer direkt:

– Det viktigaste är att välja det som är allra bäst och att inte underskatta publiken. Det handlar också om tillgänglighet; att hyvla ner trösklarna och förklara bakgrunden.

Och Sune Nordgren bör väl veta. Han har ett gediget förflutet som chef för Malmö Konsthall, grundare av Baltic Center for Contemporary Art i engelska Gateshead utanför Newcastle, och varit chef för Natsjonalmuseet i Oslo. 

Han har även varit kritiker i Dagens Nyheter, gjort konstprogram i TV under 80-talet och mycket annat. Senaste projektet är att starta upp en konsthall i skånska Kivik.

Ikväll är han här, på Borås Konstmuseum för att hålla föredrag.

– Jag skall prata om nya platser och nya rum för konsten. Och hur man gör dessa angelägna för människor, säger Sune Nordgren som betonar vikten av att skapa en folkligt förankrad stolthet som gör konsthallen till en verklig mötesplats.

– Finns en regional stolthet kommer publiken. Jag har ju jobbat mycket ute i periferin. Det stora eldprovet var i England då vi byggde upp en konsthall (Baltic) i en fattig kommun utanför Newcastle. 

– Den första frågan som människor ställer sig är alltid: what’s in it for me? Då gäller det att förklara att detta är deras plats också.

Uppenbarligen lyckades han med det. Sune Nordgren drog i gång Baltic 1998 och stannade till 2003. Redan första året kom en miljonpublik. 

– Jag hade bland annat en utställning med Öyvind Fahlström, som folk inte ens kunde stava till (skratt). Men den lockade 120 000 besökare.

Tiden på Malmö konsthall, som han ansvarade för 1990-96, talar också sitt tydliga språk. De första två åren tredubblades besökarantalet.

– Vi jobbade mycket med skolor och invandrarområden som Rosengård för att finna en ny publik, samtidigt som det gällde att behålla den gamla. Och detta utan att popularisera. Tvärtom var det nästan mer komplicerande.

– När jag tillträdde i Malmö var jag ganska kaxig och sade att vi aldrig skulle ta någon utställning från Stockholm. Och det gjorde vi inte heller, berättar han och förklarar åter den regionala stolthetens betydelse för besökarna:

– Ingen vill ju komma i andra hand.

Vad har du för uppfattning om Borås Konstmuseum? 

– Jag kommer att tänka Tomas Lindhs chefsperiod som var en storhetstid. Hasse Persson känner jag inte till så mycket som museichef, utan mer som fotomänniska. Men det viktiga är att cheferna får arbeta subjektivt utifrån sig själva och sätta sin egen prägel. Borås Konstmuseum har ju en fin tradition. Och en fin samling också.

(Borås Tidning 2007-10-02)

Du blir vad du läser – eller?

Publicerad den av
Svara

”The child is the father of the man”, skrev den engelske poeten William Wordsworth. När det då gäller litteratur: vilken betydelse har böckerna vi läste som barn för vår senare utveckling?

Mina egna starkaste läsupplevelser från barnaåren är Pelle Svanslös, Jules Vernes Till jordens medelpunkt och Tintin. Eftersom den sistnämnde hade journalist som officiellt yrke, kan det möjligen ha influerat mig att själv slå in på samma bana. Annars har jag ingen aning.

Men hur är det för andra människor – som exempelvis akademiledamöterna Horace Engdahl och Per Wästberg? Eller barnboksförfattaren Annika Thor och Alfons Åbergs skapare Gunilla Bergström?

Dessa fyra sammanstrålade igår på bokmässan i Göteborg för ett panelsamtal om just barndomens läsning. Jag gick dit med anteckningsblocket för att få veta mer.

– När jag var nio år läste jag Homeros Illiaden i Sagabibliotekets bearbetning och den fascinerade mig oerhört, sade Horace Engdahl inför den fullsatta seminarielokalen.

Annika Thor berättade att hon gillade ”skräplitteratur” som Kittyböckerna och Anne på Grönkulla.

– De klassiska flickböckerna handlade ofta om ensamma, föräldralösa flickor. Det är nog ingen slump att den första bok jag skrev handlade om två ensamma flickor, menade hon.

Per Wästberg å sin sida slukade Wahlströms barnboksserie med röda och gröna ryggar, och hävdade att han läste samtliga som förlaget hade givit ut mellan 1903-44.

– Dessa var ofta kopiöst dålig litteratur. Men den gav mig en skjuts in i den ”riktiga” litteraturen. Det viktiga är att man läser. Som barn ser man inga gränser mellan bra och dåliga böcker, menade Per Wästberg.

Gunilla Bergström läste Kulla-Gulla, Enid Blyton och Biggles. Men fick även tidigt andra influenser:

– Min pappa var en slags estradör och deklamerade gärna dikter av Dan Andersson och Fröding i familjen. Vi hade mycket böcker i min omgivning. Och vi läste inte för att det var fint, utan bara för att det var kul.

Samtalet övergick till reflektioner kring om denna läsning kunde ha inverkat på deras val av sysselsättning i vuxen ålder.

– Tanken att skriva böcker var aldrig långt borta. Redan som nioåring ville jag bli författare, sade Annika Thor.

– Men jag ville aldrig bli författare som liten. Däremot hittade jag gärna på historier som jag berättade för mina vänner och vi brukade även rita teckningar. Käften och handen gick samtidigt, mindes Gunilla Bergström och tillade att hon fortfarande inte kan säga vad hon gillar bäst, att skriva eller att illustrera.

– För mig var skrivandet och läsandet en parallellaktion, sade Per Wästberg och berättade att han började skriva äventyrsböcker i nioårsåldern och skickade dem in till olika förlag. Manusen refuserades på löpande band tills hans novellsamling Pojke med såpbubblor antogs av Wahlström & Widstrand.

– När jag då blev publicerad kände jag mig som en ärrad veteran, sade Per Wästberg (som vid debuten var 15 år…).

Horace Engdahls erfarenhet var dock annorlunda. Han läste också många äventyrsböcker som liten, men drabbades snart av motvilja till all fiktion och började istället läsa facklitteratur, som militärhistoria och naturvetenskap.

– Det bröts i 16-årsåldern då musiken och litteraturen kidnappade mig. Jag kan inte säga att barndomens läsning pekade mot framtiden, sade Horace Engdahl.

Så den klassiska frågan. Blir man en bättre människa av att läsa böcker?

– Man får ett bättre ordförråd iallafall, tyckte Gunilla Bergström.

– Jag har definitivt haft ett roligare och mer spännande liv genom att läsa. Men om jag har blivit en bättre eller sämre människa kan jag inte bedöma, menade Per Wästberg.

Eller som Horace Engdahl formulerade det:

– Människan blir inte god av att läsa. Man kan läsa för att förstå människor i syfte att kunna dominera dem. Men visst spelar det roll. Jag kan exempelvis bli sittande med någon i en tågkupé i flera timmar. Och människor som inte läser är faktiskt ganska tråkiga.

(Borås Tidning 2007-09-28)

Plats på scen för Berenett

Publicerad den av
Svara

På lördag lyfts ridån för höstens stora teatersatsning i Borås: Angels in America. Gästande skådespelaren Lars-Erik Berenett har dock koll på premiärnerverna.

– De är helt OK, säger han lugnt när vi träffas uppe på stadsteatern.

Nej, inget nervdaller här inte. Lars-Erik Berenett är ju också en mycket rutinerad herre. Personligen gör han ett påfallande varmt och sympatiskt intryck. Raka motsatsen till den diaboliske rollfiguren Roy Cohn som han spelar i föreställningen.

– De säger att Cohn är ond, fast… Som en gammal vis man sa: ”Ni behöver inte känna någon skuld, för kom ihåg: då gjorde ni så gott ni kunde”.

Angels in America är skriven av den amerikanske dramatikern Tony Kushner och utspelar sig i Reaganepokens USA. Men budskapet är ändå rykandet aktuellt.

– Pjäsen vittnar om de stora frågorna i vår tid. Och den gör det på ett poetiskt och raffinerat sätt. Hela tiden under repetitionsarbetet har det avslöjats underliggande lager, som inte syns när man läser manus och utan upptäcker först när man arbetar på scenen, säger Lars-Erik Berenett och tillägger eftertänksamt:

– Det är en pjäs som gör att man själv känner sig sedd.

För regin svarar en av Sverige mest namnkunniga regissörer, Björn Melander.

Hur är det att jobba med honom?

– Det har alltid varit lustfyllt och oerhört spännande. Vi har tidigare arbetat både med TV och scenteater tillsammans, säger han och nämner föreställningar som Onkel Vanja och Drottning Kristina (som hade Lena Nyman i huvudrollen).

Lars-Erik Berenett och Björn Melander träffades redan på scenskolan i Göteborg under 60-talet. Bägge fick sitt konstnärliga genombrott i stor stil ungefär tjugo år senare på Göteborgs stadsteater med de legendariska Norénuppsättningarna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud (som även visades i TV-rutan).

– Bo Widerberg sa att nu har det fötts en ny stor regissör. Jag tror att Lars Norén också blev riks- och världskänd då, minns Lars-Erik Berenett som dock för egen del är tveksam till det där med konstnärligt genombrott.

– Jag vet inte. Har inte det perspektivet på mig själv.

Som skådespelare blev han iallafall känd för den breda allmänheten när han gjorde den hårdkokta polisen Hassel i elva TV-filmer mellan åren 1986-99.

– Hassel? En positiv kille som är socialt engagerad. Vi umgicks mycket med riktiga poliser för att skapa trovärdighet. Jag fick en väldigt stor respekt för polisens svåra arbete.

Apropå att bli förknippad med Hassel berättar Lars-Erik Berenett att han en gång stoppades vid vägkanten i en av polisens rutinkontroller. När konstaplarna såg vem som satt i bilen sa de bara: ”Jasså, här kommer du och hjälper till”.

Lars-Erik Berenett bor idag utanför Helsingborg sedan sju år tillbaka. Han hade tröttnat på Stockholm och ville byta livsmiljö. Mest på skoj ringde han gamle vännen Göran Stangertz och frågade om inte denne kunde bli teaterchef i Skåne så att de kunde flytta.

– Det blev helt tyst i luren. Så sa Göran: ”Du är konstig du, Lasse. De har precis ringt mig från personalklubben på Helsingborgs stadsteater och bett mig söka den utlysta tjänsten som teaterchef”.

Samarbetet med Stangertz i Helsingborg har bland annat resulterat i rolltolkningar i pjäsklassiker som Dödsdansen, Vem är rädd för Virginia Woolf och En handelsresandes död.

Men nu gästar Lars-Erik Berenett alltså Sjuhäradsbygden med Angels in America.

Vad tycker du om Borås?

– Jag är överraskad över hur charmig stan är. Jag har bara kört igenom Borås via motorvägen tidigare och tyckt att det verkade ganska trist. Men det är en mycket vacker och synnerligen njutbar stad. Dessutom med massor av fantastiska matställen.

(Borås Tidning 2007-09-27)

Bakom ridån med Eva Claar

Publicerad den av
Svara

Angels in America. Repetition pågår. Dunkelt ljus i salongen. På scenen: Gunilla Rydholm-Eriksson i en gul soffa och Lars G Svensson som slår på en boxningssäck. Björn Melander avbryter, ger instruktioner.

Själv sitter hon vid scenkanten, strax bredvid sufflösen och väntar på sin tur att agera. Det verkar dock dröja ännu några minuter. Hon nickar åt mitt håll, tillsammans smyger vi ut bakom ridån och slår oss ned för ett samtal.

Eva Claar. Beskriv din roll.

– Jag gör en kvinna som heter Harper, gift med Joe (Lars G Svensson). Vi är ett mormonpar från Salt Lake City som flyttat till New York och bott där i flera år. Vi är det enda heterosexuella paret i föreställningen. Det är viktigt för pjäsen att även skildra den heterosexuella sidan.

– Men i grunden handlar det om människors kärlek och då spelar könet ingen större roll.

Relationen med Joe är något problematisk.

– Ja, det kommer fram att min man är bög och hur handskas man med det? Det är inte självklart att man måste gå skilda vägar, om det ändå finns en djup kärlek där.

Parets religion gör det knappast lättare?

– Vi är mormoner som är besatta av olika skamkänslor över vad man får och inte får göra. Inte dricka alkohol, inte dansa… Mormoner lägger vikt vid att hålla samman familjen och då tror jag inte det heller är populärt att vara homosexuell.

Harper verkar vara en utsatt person som missbrukar tabletter och…

– Nej, nej! Jag är en frisk, stark och sund människa – fast jag käkar valium och har lite ångest.

Eva Claar fortsätter med att insisitera på att hon verkligen inte har några större problem, hennes situation är faktiskt ganska normal, i stort sett. Vad då valium? Det är väl inte så farligt. Hon är minsann OK.

Som intervjuare börjar jag känna viss förvirring.

Vänta nu. Är det du eller din rollfigur som talar?

– Det är Harper (skratt). Man kan välja att poängtera olika sidor av karaktären, förstår du? Stark eller svag. Men hon har ett jävla skav i sitt förhållande. Harper står för den amerikanska drömmen, fint yttre, snygga kläder, snygg frisyr och med ett bitvits krackelerat inre.

– Men det är viktigt att inte göra kvinnorna som är med i pjäsen till offer och det tycker jag inte att vi gör.

Att arbeta med Björn Melander?

– Inspirerande! Han ger oss analysen av texten, så vi vet vad som ligger bakom den och kan driva detta i alla våra repliker. Man måste veta i tanken vad man vill, det är grundläggande för skådespeleriet.

Ditt yrke, hur ser du på det?

– Jag tycker det här jobbet är ett forskningsarbete, i människor och i mig själv. Man måste våga möta sin roll och låta sig bli drabbad. Och sen kan man lyckas mer eller mindre. Men det handlar inte om att lyckas egentligen, snarare att göra försök på vägen.

Säger Eva Claar och kikar bort mot scenen. Där tycks hennes kolleger vara färdiga. Regissören ser sig om. Vi tar adjö. Dags för Harper att göra entré.

(Borås Tidning 2007-09-14)