När Olsson drog kniv

Publicerad den av
Svara

Den hårdaste svenska sång som någonsin har gjorts, menar Aftonbladets nöjeskrönikör Fredrik Virtanen. Och det omdömet är nog inte helt fel. Rent musikaliskt är förvisso NJA-gruppens klassiker Balladen om Olsson en tämligen finstämd låt. Men texten är stentuff, proggig heavy metal.

Balladen om Olsson skrevs 1969 och skildrar en verklig händelse. Ett gäng stressade arbetare tar en kaffepaus när det blivit stopp i maskinen. Då dyker förmannen upp och läser lusen av jobbarna. Enligt reglementet är det nämligen inte bara förbjudet att dricka kaffe i grupp. Arbetarna får inte ens sitta ner utan måste fika stående. En av dem, Olsson, vägrar dock att låta sig hunsas längre och protesterar…

Då kom befälet och kastade Olsson
i golvet
Dom tryckte ner han i skiten för Olsson
börja’ bli farlig
För när dom inte kan ta en grabb på ett
annat sätt
Så försöker dom ta hans stolthet

(—)

Men Olsson var inte rädd
Han gick inte att knäcka
Ingen kunde ta ‘från han hans värdighet
Så han drog upp sin kniv och sa till
ingenjör’n

Jag ska skära strupen av dig din jävel
Jag ska släppa luften ur dig din fan

Budskapet kan säkert uppfattas som brutalt i överkant. Nog för att det är utmärkt och riktigt att ta strid mot svinaktiga chefer. Men att dra kniv framstår väl knappast som den bästa av konfliktlösningsmetoder…?

– Det är kanske inte direkt så man ska uppmuntra arbetarna att agera. Men det var faktiskt precis så han sa, säger Tomas Bolme som ingick i NJA-gruppen när det begav sig.

I mitten av 1969 hade gruppen – som bildats av en smått osannolik kombination av före detta tonårsidoler från popbandet Mascots och några aktörer från Kungliga Dramaten – åkt upp till Norrbottens Järnverk i Luleå för att intervjua arbetarna om deras situtation.

– Vi trodde att den lokala metallklubben skulle gilla att vi kom. Men fackets ordförande stod på ena sidan gatan och skrek: ”Åk hem!”. Men vi sökte oss till radikala jobbare och de tyckte det var skitkul, minns journalisten Gunnar Ohrlander.

Han var då manusförfattare i NJA-gruppen och skrev utifrån metallarbetarnas egna berättelser en musikteaterpjäs som starkt kritiserade hur Järnverket behandlade sina anställda.

– Hela pjäsen blev väldigt kontroversiell. Detta var ju i slutet av 60-talet och det var uppror i luften. Olsson hette egentligen Curt Muskos. Han berättade den här historien som låttexten i stort sett återger ordagrant, säger Gunnar Ohrlander.

Tomas Bolme kallar verklighetens Olsson för ”en riktig tuffing”.

– Det var ändå kul med någon som vågade säga ifrån. Tänk dig en svensk arbetare som blir så trakasserad och provocerad under lång tid att han slutligen drar kniv. Han menade säkert heller aldrig att skada någon. Men trakasserierna mot honom upphörde faktiskt efter det. Det blev heller inget rättsligt efterspel. Han fick inte ens en varning.

NJA-gruppen blev snart mera känd som Fria Proteatern och gjorde under 70-talet många uppmärksammade pjäser med fokus på arbetsliv, facklig kamp, glesbygd och politiskt maktmissbruk. Engagemanget gav också utdelning. Det som började med en omstridd uppsättning om missförhålladena på Norrbottens Järnverk fick sedermera fackföreningsrörelsen att skärpa tonen.

– Det slutade med att LO tog tuffa tag för att stärka arbetarskyddet. Men nu verkar proppen ha gått ur lite grann. Konkurrensen har ökat och man har börjat jaga folk på arbetsplatserna igen, menar Gunnar Ohrlander.

Han är fortfarande stolt över Balladen om Olsson, som inte upphört att väcka känslor.

–  För tio år sedan var det ett Norrköpingsband som gjorde låten igen. Covern spelades en hel del i radion där tills den förbjöds. Någon tyckte att låten var våldsförhärligande. Det var skoj!

(Borås Tidning 2008-05-11)

Ormig gubbmetall

Publicerad den av
Svara

Skiva: Good To Be Bad
Artist: Whitesnake
Label: SPV

Gillade ni David Coverdales Whitesnake modell 1987 och framåt uppskattar ni nog detta alster mer än jag.

Överstyrda gitarrer, metalliskt brötande och några lugnare partier som andhämtningspaus innan den gnisslande ångvälten åter rullas över lyssnaren.

Själv tillhör jag lägret som hellre dammar av Ready ´An Willing från tiden när Whitesnake stod för en riktig gruppidentitet och kunde spela brallorna av publiken med sin svängigt charmiga blueshårdrock.

Det här är dock mestadels bara småtrist.

Undantaget är den stämningsfulla avslutningslåten ´Til The End Of Time, där Coverdale plockar upp den känslomässiga tråden från sin suveräna platta In To The Light (2000).

Då satsade han på en mer seriöst syftande karriär i eget namn. Ett projekt som kunde ha blivit riktigt intressant, om inte Coverdale av snöda pekuniära skäl snart fann sig tvungen att leka ormig gubbmetallare på scenen igen.

(Borås Tidning 2008-04-23)

Det handlar om solidaritet!

Publicerad den av
Svara

Högerkrafterna mobiliserade. Rolf Wikström kände sig bekymrad. En morgon när han rakade sig föddes idén till låten som blev ett glödande svar på nyliberalernas frammarsch:

Vi äger inga gruvor
och har inte penningars makt
men det finns något annat
som är en väldig kraft

Vi har inget annat
än vår solidaritet

Budskapet är enkelt, men oerhört effektivt framfört. Wikströms märgfulla röst över de muskulösa funkrytmerna når direkt in i själen på lyssnaren. Om James Brown hade varit del av den svenska proggrörelsen skulle det nog låtit ungefär så här.

– Musikaliskt är den väl en av de första funklåtar som gjorts i Sverige. Uppbyggnaden är egentligen bara ett enda ackord, en åttataktsrefräng och ett åttataktsstick. That’s it!

Säger Rolf Wikström, ofta kallad för Sveriges okrönte blueskung. Funk började han lyssna på redan i mitten av 60-talet och betecknar den som en naturlig utveckling av rythm&bluesen.

Solidaritet är med som ett spår på plattan Jävla måndag. Skivan släpptes 1978 då vänstervindarna, särskilt bland ungdomen, börjat utmanas från konservativt håll.

– Sedan 1973 hade jag sett hur högern i Sverige samlat kraft. Timbro startades, det var kampanjer i DN om att det måste löna sig att arbeta och sånt där. Historiskt hade högern varit i ideologiskt underläge sedan 30-talet, men nu bestämt sig för att gå till motattack. Det gjorde mig väldigt oroad.

Rolf Wikström förklarar med sin något raspiga stämma i telefonluren att solidariteten är det enda maktmedel som arbetarklassen har till sitt förfogande. Intellektuellt hade han förstått det tidigare. Men låten föddes ur en rent känslomässig insikt.

– Jag såg mig själv i spegeln när jag rakade mig en morgon. Då slog det mig: ”vi har inget annat än vår solidaritet”. Det är ju precis så det är! Jag var 28 år och hade inte råd att köpa färdigrullade cigaretter.

Hela sången skrevs på en timme. Texten och musiken bara fanns där, menar han och berättar sedan om ett dråpligt konsertminne från 70-talets sista år.

Rolf Wikström och kompbandet Hjärtslag hade en spelning på nattklubben Alexandra i Stockholm. Då ett glassigt vattenhål för modeller och businessfolk, även kungen brukade dyka upp ibland.

Knappast den mest idealiska publiken, alltså. När Wikström & Co började lira blev också reaktionerna därefter: totalt stendöda.

Lika bra att avbryta konserten, tänkte Wikström uppgivet.

– Vi hatar dom. Dom hatar oss. Varför ska vi hålla på? Men innan vi slutar, så jävlar! Nu ska vi sticka upp Solidaritet i häcken på dom.

– Då reser sig alla dessa affärsmän och kreditkorts-Ivars och studsar upp på dansgolvet. Det visar att det inte finns något facit i livet. Man blir ständigt överraskad, säger Rolf Wikström och garvar.

Är du fortfarande socialist?

– Ja, det är jag. Marxist är jag i första hand vetenskapligt. Jag är utbildad ekonom och samhällsplanerare, så jag tror mig vara tillräckligt insatt i de här grejerna. Åtminstone mer än vår finansmarknadsminister…

Men låten Solidaritet är inte med på din senaste liveskiva. Spelar du den inte längre?

– Nej. Jag skulle verkligen älska att spela den om du ser till budskapet. Men i det sammanhang jag spelar nu får vi inte till den på ett sätt som känns bra. Det måste vara James Brown, annars får det vara.

Ordet solidaritet hörs sällan i den politiska debatten numera.

– Så tillvida har väl högerkrafterna segrat. Solidaritet ses som ett jäkla mossigt begrepp. Men utan den är det som det står i sista versen: ”då står vi nakna där i kylan / med hela rumpan bar”

(Borås Tidning 2008-04-07)

En rökare mot högern

Publicerad den av
Svara

Det är 1985 och och till hösten stundar val i Sverige. Landets statsminister heter Olof Palme, men kanske inte så länge till. De borgerliga partierna med moderatledaren Ulf Adelsohn i spetsen mobiliserar för att kasta socialdemokraterna ur regeringssadeln.

Men Björn Afzelius ställer sig i vägen. På våren släpper han skivan Nio liv, som innehåller låten Svarta gänget – ett rasande angrepp på den svenska högern:

Då var dom kompis med fascisterna
Då var dom bundis med nazisterna
Då var dom bästis med rasisterna
Då var dom ett med falangisterna
Det var då, det var länge sen

Men nu står samma Svarta Gäng
och har häng på ministertaburetterna igen!

Nu har dom putsat upp fasaderna
Nu ser dom ut som demokraterna
Nu går dom själva ut på gatorna
Nu vill dom kallas ”moderaterna”

Personligen kommer jag ihåg Svarta gänget som en av de mest omtalade rocklåtarna under den sommaren. I alla fall bland oss tonåringar och förstagångsväljare i Kungsbacka. Möjligen bidrog den också till att moderaterna snuvades på sin förväntade valseger.

– Jag tror att låten blev en hit bland en viss grupp ungdomar. Plötsligt kom ett gäng till konserterna som inte hade kommit tidigare. För dem blev Björn en hjälte.

Det säger Hannes Råstam, idag prisbelönt TV- journalist, som då spelade bas i Björn Afzelius kompgrupp Globetrotters.

Vilken betydelse fick Svarta gänget för valutgången?

– Sånt går inte att skatta. Däremot tror jag att Björn hade en stor betydelse för många människor. Folk som fått kraft och ork att fortsätta leva, eller andra som varit politiskt engagerade och fått energi av Björns musik. Han betyder fortfarande mycket för många människor.

Hannes Råstam förklarar vidare att Svarta gänget, med sitt raka politiska budskap, faktiskt är en ganska ovanlig planta i Afzelius produktion.

– Björn blev tidigt beskylld för att skriva plakattexter. Men ser man till hans skivor är plakattexterna ytterst, ytterst sällsynta. De flesta låtar handlar om relationer, kärlek och själstillstånd. Just anklagelsen om att skriva plakattexter kan ha sporrat honom ytterligare.

Hannes Råstam berättar om en pinsam händelse under sommarturnén 1985. Björn Afzelius och Globetrotters lirade på Gröna Lund i Stockholm. Pikant nog var nöjesparkens artistchef Ove Hahn även en välkänd moderat av den gamla stammen.

Svarta gänget blev konsertens extranummer. Björn Afzelius passade då på att tacka Gröna Lund för att det var första och sista gången han skulle få spela där, samtidigt som han från scenen nämnde artistchefen vid namn.

Ove Hahn tog mycket illa vid sig, och sa efteråt med gråten i halsen att han naturligtvis aldrig skulle låta sin politiska uppfattning styra vilka artister som fick uppträda på Gröna Lund.

– Vi i bandet skämdes oerhört. Hur Björn reagerade vet jag inte, säger Hannes Råstam.

Han tystnar en stund, verkar leta efter orden.

– Ju mer jag tänker på Björn… han är den mest motsägelsefulla människa jag stött på. Han var en stor humanist och såg sig själv som fritänkare. En anarkist i själ och hjärta.

Att socialdemokraterna tyckte det var toppen att få eldunderstöd av Afzelius är tämligen självklart. Men hur uppfattade måltavlan moderaterna det?

Ulf Adelsohn minns valrörelsen 1985 som hätsk och tuff. Dock säger han sig aldrig hört Svarta gänget, men hans uppfattning om Björn Afzelius är glasklar:

– Jag har alltid tyckt att han är en extrem person som pratar skit om andra, menar Ulf Adelsohn.

Svarta gänget riktar väldigt hård kritik mot moderaterna.

– Det är inte så ovanligt för att komma från en person som varit kommunist. Det kanske han är fortfarande, jag vet inte.

Björn Afzelius dog för snart tio år sedan…

– Där ser man. Jag har inte saknat honom. Det får du gärna skriva (skratt).

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2008-03-30)

Ett musikaliskt serve-ess

Publicerad den av
Svara

Båstad, september 1975. Sverige ska spela semifinal i tennisturneringen Davis Cup. Många svenskar reagerar med avsky. Vilket är fullt naturligt. Motståndarlaget till vårt eget blågula team (där bland andra Björn Borg ingår) representerar Chile. Två år tidigare hade general Pinochet störtat den socialisxtiske presidenten Allende och infört en blodig militärdiktatur i landet.

Var det verkligen rätt att ha idrottsligt utbyte med en sådan regim?

Debattens vågor gick höga, tusentals demonstranter samlades utanför tennisarenan i den lilla skånska idyllen. I samma veva dök det upp en stenhårt rockande vinylsingel från proggrörelsens flaggskepp Hoola Bandoola Band. Vad gruppen tyckte i frågan rådde ingen tvekan om:

Fascisterna regerar
med terror och tortyr
Sen snackar dom om laganda
Ja, det är nästan så man spyr

Medan bönderna och jobbarna
hålls i schack med militär
så kan dom rika spela tennis
Men dom ska jävlar inte spela här

Stoppa matchen!

Själv har jag alltid haft låten som personlig favorit i Hoolas produktion. Oemotståndligt riviga elgitarrer, catchy melodi och ett budskap som dryper av indignation i varje ton och textrad.

– Det var det närmaste punk vi kunde komma 1975. Vi spelade väldigt arrogant, minns Hoolas gamle förgrundsfigur Mikael Wiehe nöjt. Det var han som skrev Stoppa matchen.

– Det behövdes en låt och det skulle gå snabbt. Den är uppenbart influerad av John Lennons Power to the people och Give Peace a Chance.

Mikael Wiehe berättar att Hoolas föregående album På väg (1973) på det musikaliska planet präglats intrikata arrangemang och diverse experiment, som inneburit en låsning i försöken att sedan nå vidare till nya uttryck. Enkelheten kom som en förlösande kraft.

– Stoppa matchen befriade oss från våra bojor om man kan uttrycka det så, säger han.

Mindre glad blev Wiehe över att det klickade i distributionen av bandets hastigt inspelade protestsingel.

– Som vanligt på den tiden blev det strul. Plattan kom ut för sent. Jag tror den gavs ut dagen innan, eller rent av samma dag som matchen i Båstad. Givetvis borde den kommit ut en vecka tidigare för kunna hjälpa till i agitationen. Den blev allmänt bekant först i efterhand.

Hur gick det då med tennisen? Demonstranterna i Båstad möttes av ett massivt polisuppbåd. Av säkerhetsskäl tilläts ingen publik – förutom konstaplar och pressfolk – på läktarna. Farhågorna om våldsamma kravaller kom dock på skam, allt avlöpte fredligt. Sverige spöande dessutom Chile med 4-1 (och vann sedan även den historiska finalen mot Tjeckoslovakien).

Mikael Wiehe var själv inte på plats i Båstad, men konstaterar idag:

– Matchen stoppades inte. Men protesterna utanför arenan hördes i chilensk radio och TV. Det är många chilenare som efteråt berättade att detta stärkte dem.

Sveriges dåvarande Davis Cup-kapten Lennart Bergelin kommenterade protesterna med följande ord: ”idrott och politik hör inte ihop. Fortsätter det så här kommer politiken att mörda idrotten”.

– Om vi ska se på OS i Kina så verkar de flesta mena att idrott och politik hör ihop. Skillnaden är att diktaturen i Chile var USA-stödd, medan diktaturen i Kina inte är det. Och det tror jag gör att förutsättningarna nu blir större för att diskutera sånt i bredare kretsar än det var då.

Bör OS i Kina bojkottas?

– Om jag säger så här: jag tänker inte åka dit.

Spelar du själv tennis förresten?

– Det har väl blivit en och annan badmintonboll genom åren. Men inte mer än så.

(Borås Tidning 2008-03-28)

Gränslös Wiehe på besök

Publicerad den av
Svara

Två av Nordens största artister har slagit sina påsar ihop. Mikael Wiehe från Sverige. Åge Aleksandersen från Norge. Nu är det konsert i Borås.

– Det blir en föreställning med två herrar, en gitarrsamling och ett knippe bra låtar. Och så lägger vi ut texten kring världen och livet. Det har funkat jättebra i Norge.

Säger Mikael Wiehe som precis är hemkommen från en månadslång turné på andra sidan Kölen. Han låter glad. Vilket det onekligen finns skäl till. Turnén har varit en kanonsuccé.

– Vi har gjort 23 konserter i Norge. Och vi är bäst i världen i Norge. Alla konserter har varit utsålda.

Nu väntar nio spelningar i Sverige för duon Wiehe och Aleksandersen. Först ut är Borås. Ikväll står de bägge på Sagateaterns scen.

– Det är en sak som irriterar mig, säger Mikael Wiehe och förklarar att många svenska artister har en stor norsk publik. Men här i Sverige är det väldigt få som har koll på den norska musikscenen.

– Det vill jag göra något åt. I Norge är Åge lika stor som Ulf Lundell, men han har ett politiskt engagemang som Björn Afzelius. Hans mest kända låt heter Ljus och värme som jag har nyöversatt.

Mikael Wiehe träffade Åge Aleksandersen första gången 1985 när denne spelade in Hoola Bandoola-låten Jakten på Dalai Lama på skiva. Wiehe medverkade på några verser och en vänskap var född. Alexandersen brukade även jobba mycket med Wiehes gamle parhäst Björn Afzelius (som för övrigt var hur populär som helst i Norge).

Wiehe tycks arbeta mycket i par numera. Före den aktuella akustiska turnén med Åge Aleksandersen gjorde han några spelningar med poeten Jacques Werup i Skåne.

Och innan dess gjorde han en Dylanplatta med Ebba Forsberg, samt en skiva med Totta Näslund.

Du verkar blivit mer av samarbetsartist än soloartist idag.

– Jag har lagt märke till detta också. Och som vanligt är det ofta tillfälligheterna som styr. Men i maj ska jag in i studion och göra en alldeles egen platta med alldeles egna låtar.

Wiehe avslöjar att albumet är planerat att släppas till hösten, annars är han förtegen om projektet. Tills dess kan vi alltid lyssna på hans gamla skivor, det har ju blivit en försvarlig bunt genom de 45 år (!) Mikael Wiehe hittills varit verksam som artist.

Hur ser du på musikutvecklingen sedan du startade? Var det bättre förr?

– Jag tror att musiken spelar större roll idag än för 45 år sedan. Folk lyssnar på musik överallt och fler identifierar sig med musiken. Det finns många fler ställen att spela på också, i alla fall upplever jag det så i Malmö.

Därefter tillägger han:

– Men det mesta av musiken är skit. 90 procent är inget att ha. Så har det alltid varit.

Känner du igen följande citat? ”Jag har inte skrivit den bästa sången och jag har inte skrivit flest sånger. Men jag har banne mig skrivit flest bra sånger i det här landet”.

– Det sa jag för 15 år sedan. Nu skulle jag vilja modifiera det: jag är en av dem som skrivit flest bra sånger i det här landet.

Vilka fler inkluderar du då?

– Tja, Ulf Lundell är en. Thåström, Eva Dahlgren. Och Dan Hylander, Lars Winnerbäck…

Titanic har blivit något av din signaturlåt, ungefär som Deep Purple har Smoke on the Water. Tröttnar du aldrig på den?

– Nej. När jag sjunger en sång är jag djupt koncentrerad på den, just då. Det är precis som att vara med en kvinna. Man tänker aldrig på hur många gånger man gjort det förut.

(Borås Tidning 2008-03-08)

Melodifestival med Akademien

Publicerad den av
Svara

Schlagertexter brukar inte sällan uppfattas som banala och schablonartade. Bidragen i årets Melodifestival utgör knappast något undantag. Vad tycker Svenska Akademien?

1973 gjordes ett försök att ge lyrisk lyster även åt Melodifestivalen. Då vann duon Malta (Göran Fristorp och Claes af Geijerstam) den svenska uttagningen med låten Sommar’n som aldrig säger nej. Texten innehöll de bevingade raderna ”dina bröst är som svalor som häckar”.

Författaren? Akademiledamoten Lars Forssell.

Efter hans död förra året har litteraturvetaren Anders Olsson utsetts till Forsells efterträdare på stol nummer fyra.

Vad anser du om Sommar’n som aldrig säger nej?

– Jag vet inte riktigt. Det var länge sedan jag hörde den och den blev ju mycket omdiskuterad. Men annars gillar jag det lätta hos Lars Forssell.

När det begav sig riktade litteraturprofessorn Bernhard Tarschys kritik mot Forssell inhopp i schlagercirkusen. Tarschys menade giftigt att ”medlemskap i Svenska Akademien inte automatiskt dömde folk att alltid skriva begåvat”.

– Så är det naturligtvis. Jag tror på människans felbarhet. När det gäller dumhet finns inga absolut gränser.

Delar du alltså Tarschys åsikt om Forssells schlagerbidrag?

– Nej, där håller jag inte med honom. Jag har stor sympati för försöken att gå över genregränserna. Det finns saker med lyrisk kvalitet inom rocken och populärmusiken som jag tycker mycket om.

Som?

– Bob Dylan till exempel. Han är fantastisk. Och The Doors och många andra som kom fram under 60-talet. Då hade populärmusiken en annan existentiell halt. Den betydde mer, vilket gjorde att det kom fram bättre texter. Jag hoppas att populärmusiken kan få tillbaka den styrkan.

Du är liksom Forssell även verksam som poet. Skulle du kunna följa hans exempel och skriva en schlagertext?

– Jag vet inte. Jag har aldrig konkret tänkt på det sättet. Men jag har ingenting emot det. Jag spelar själv piano och känner stor glädje i vad som kan komma fram ur det.

Vad anser du om schlagertexter som genre?

– Har ingen direkt åsikt, mer än att det naturligtvis finns bättre och sämre exempel.

Har du någon favoritlåt i melodifestivalsammanhang?

– Nej… ingen jag kan komma på nu i alla fall.

(Borås Tidning 2008-02-29)

Låt TV-teatern göra comeback!

Publicerad den av
Svara

För tjugo år sedan bröts det svenska TV-monopolet när TV3 dök fram i rutan. Numera finns en uppsjö av svenska TV-kanaler att välja bland. Och idag startar ännu en: TV4 Sicence Fiction.

Därmed inte sagt att det våras för svensk TV-produktion. Enligt en undersökning i Svenska Dagbladet är det – föga förvånande – främst amerikanska och brittiska program som dominerar i våra blågula kanaler. SVT håller emellertid ställningarna med mest egenproducerat material i etern. Dock är trenden nedåtgående. Åren 1998-2006 minskade SVT:s utbud av svenska program från 76 till 69 procent.

”I TV-världen är det en stor minskning, och den hade varit ännu större om det inte varit för en del billiga svenska produktioner, till exempel riksdagsdebatter” säger mediaprofessorn Kent Asp (SvD 26/2).

Tablåerna måste förstås fyllas och riksdagsdebatter i all ära – men hur lattjo är det? Att göra mer kvalitativa program i egen regi är dyrt. Alltså ser vi sällan eller aldrig sånt hos de kommersiella aktörerna, som hellre importerar budgetvänliga anglosaxiska produktioner i parti och minut.

Nog vore det trist om inte SVT då förmådde utgöra en slagkraftig motvikt. Ty som journalisten Jan Gradvall konstaterar i samma SvD-artikel: ”Svensk TV på svenska är en stor del av vårt kulturarv, som en slags kulturell minnesbank. Efterfrågan på framför allt svenska dramer är oerhört stor och idag är det egentligen bara SVT som gör sånt.”

Den pågående serien Kungamordet är ett exempel – och det är just dramaserier som SVT främst satsar på i detta sammanhang. De är billigare att göra än singeldramat, som är praktiskt taget ute ur bilden.

Men det finns en lösning som både vore kostnadseffektiv och skulle öka mångfalden av kvalitativt högtstående dramaprogram på svenska. Väck liv i TV-teatern.

Redan på 50-talet anställde statstelevisionen en fast ensemble skådespelare. Regissörer som Alf Sjöberg och Ingmar Bergman engagerades. Målet var att sända en pjäs i veckan av förstklassiga och spännande dramatiker, från Strindberg till Pinter. Dessa produktioner fick inte bara brett genomslag i folkhemmet, utan gav även eko utomlands.

Tyvärr försvann denna nationalscen när TV-teatern upphörde och ersattes med diversehandeln SVT Fiktion. Lars Löfgren, som ledde teatern 1969-83, kallade häromåret nedläggningen för ”en obegriplig dumhet”.

Förhoppningsvis förmår SVT:s nuvarande chef Eva Hamilton visa större klokskap genom att hissa upp ridån igen.

(Borås Tidning 2008-02-29)

Melodifestival på Sillstrypar’ns tid

Publicerad den av
Svara

Ikväll bänkar sig åter miljoner svenskar framför TV:n och kollar på andra deltävlingen i Melodifestivalen. Evenemanget har väl aldrig varit så populärt.

Annat var det på 70-talet.

Proggrörelsen vände sig mot kommersialiseringen av musikbranschen och Melodifestivalen hamnade förstås i skottgluggen. 1975, året efter att ABBA vunnit med Waterloo, arrangerades en alternativ musikfest där karaktären Sillstrypar’n från Nationalteatern sjöng protestlåten Doing the omoralisk schlagerfestival.

Mannen bakom verket: Ulf Dageby.

– Sillstrypar’n var inte jag. Utan en pjäsfigur, sur och grinig. Låten är ganska prillig och riktigt kul. Jag försökte hitta på så egendomliga och hejdlösa rim som möjligt i skenet av att vara någon annan.

Det är tuff kritik mot ABBA som ”är lika döda som sillkonserver”, och inte minst mot deras manager Stikkan Andersson. Han kallas ”ett cyniskt svin”.

– Just raden om Stikkan har jag faktiskt haft problem med och ångrat lite. Man ska ju hedra en död mans minne. Men ABBA och sillkonserverna har jag inga problem med, garvar Ulf Dageby och tillägger i nästa andetag:

– För några år sedan skulle Nanne Grönvall sjunga låten i en paus under Melodifestivalen. Jag ringde och frågade om hon inte kunde ta bort de där hemska orden. Då blev hon jättesur, kallade mig feg och mesig (skratt). Jag var nog hårdare när jag var ung.

Vad tycker du om Melodifestivalen nu?

– Alltså. Jag har alltid sett på Schlagerfestivalen. Men jag blir ofta utföst från TV-soffan av min familj när de tycker att jag blir för sarkastisk.

Idag är dock schlagercirkusen större än någonsin och bara väller över oss.

– Jag kan inte vara något samvete för det. Jag har nämligen en grundinställning. Vi musiker ska hålla ihop och ta hand om varandra. När vi i Nationalteaterns rockorkester är ute på vägarna brukar vi träffa alla möjliga musiker, som dansband och schlagerartister och vi har så trevligt ihop. De tillhör familjen. Och man dissar inte familjen.

(Borås Tidning 2008-02-16)

 

En författare som bråkar med språket

Publicerad den av
Svara

En frisk januaridag i Stockholm. Jag vandrar längs Bellmansgatan från Södermälarstrand och sneddar över Maria Magdalenas kyrkogård. Får syn på Evert Taube och hälsar med en lätt nick. Han ligger begravd här, liksom skalderna Erik Johan Stagnelius och Lasse Lucidor.

Men mitt mål är en av Sveriges nya diktare – Elise Karlsson, nominerad till Borås Tidnings debutantpris för romanen Fly. Hon arbetar som redaktör på förlaget Modernista, som huserar i en rymlig källarlokal några stenkast från kyrkan.

Något burdust klampar jag på genom förlagsporten och hittar henne bakom ett skrivbord täckt med papper, fotografier och böcker. Vi slår oss ner i kaffevrån en bit bort.

Bredvid reser sig en hylla full med gula ryggar – klassiska svenska 1900-talsromaner som Modernista haft den goda smaken att ge nytt liv i bokhandeln. Bland verken syns PC Jersild, Willy Kyrklund – och Lars Gustafssons Tennisspelarna från 1977. Just den romanen har jag som tennisfreak länge förgäves sökt på antikvariaten.

Elise Karlsson skänker mig generöst ett exemplar och vägrar acceptera någon betalning.

– Vi kan väl säga att det är för en recension, ler hon.

Du utövar möjligen inte tennis själv?

– Nej, men jag spelar tennis på Wii, Nintendos senaste konsol. Det är ganska roligt.

Vem vet? Måhända kommer även Elise Karlssons Fly att räknas som en modern klassiker i framtiden. Prosan är lika slipad som självsäkert experimenterande, skriven med en god portion frihet mot gängse språkkonventioner.

Berättelsen handlar om två lesbiska par som spenderar semestern tillsammans i ett sommaridylliskt Hälsingland. Som rämnar till ett tryckkokande kammardrama mellan de fyra karaktärerna: tunnelbaneföraren Eva (1) och inredningsarkitekten Eva (2), samt ”kulturhäxan” Magda och hennes flirt Amanda.

Är inte detta typiskt svenskt egentligen – dessa ständiga relationsproblem i bergmanland…

– Jo, på ett sätt utgår det ifrån ”Vi hade iallafall tur med vädret”-intrigen. Men på ett lite stört sätt (skratt). På ett annat sätt är det en depressiv människas syn på världen. Jag tänker då på Eva (1) – både hur hennes språk och hennes syn på människorna deformeras av hennes inre tillstånd, depressionen. Men det finns även en klarsynthet där.

Samtidigt finns det mycket humor.

– Ja. Det är väl det som är klarsyntheten.

Du använder dig flitigt av populärkulturella referenser, som Tarantino och Madonna, blandat med tyngre gubbar som Pierre Bourdieu.

– Han är felstavad dessutom, haha. Själva dialogerna är någon sorts parodi på den kulturella medelklassen, med referenser till både det högkulturella och populärkulturella. Ofta är det bara ett tomt prat, där det också kan dyka upp någon omedveten insikt.

Förklara.

– Hmm… Ta Eva (1) och Magda till exempel. Det handlar inte så mycket om vad de pratar om. Utan sättet att kommunicera. Magda pratar väldigt mycket, medan Eva lyssnar ganska ointresserat. Fast det finns ändå en slags ömhet i detta. Det är väl det som intresserar mig mera än själva utläggningarna.

Många kritiker har berömt dig för språkbehandlingen. Vad är viktigast för dig: språket eller berättelsen?

– Min utgångspunkt har ju varit språket. Med den här boken försökte jag också arbeta ordentligt med intrigen. Verkligen bygga upp den från grunden och ha en tanke på hur intrigen skulle utvecklas under bokens gång. Sen kanske jag använder väldigt subtila markörer för det.

Ditt förhållande till språket?

– Jag skrev väl rakare förut, poetiskt, men inte så grammatiskt tillkrånglat. Men sen läste jag grammatik på universitetsnivå och blev irriterad över att det finns så många regler som bestämmer språket, men som alla inte har insikter och kunskaper om.

Du vill vara något av språklig anarkist?

– Jag ville bråka lite med språket och vad man ”får” göra med det. Och sen tycker jag att hur människor använder språket säger mycket om dem.

Ett bråkigt språk kan dock bli en barriär för läsaren.

– Jo. Men folk skriver ju av olika skäl. En del skriver för att underhålla så många som möjligt. Jag skriver kanske inte för att underhålla människor. Eller… ibland kanske.

Vilka läsare vänder du dig till?

– När jag skriver vänder jag mig till 2-3 människor som jag känner ordentligt. Som jag vet ska kunna uppskatta vad jag skriver. Sen hoppas jag förstås att det är fler än 2-3 personer som vill läsa boken och kunna tilltalas av den.

Elise Karlsson blir tyst ett ögonblick, funderar.

– Jag tänker mig väl läsare som vill ha ut mer av litteraturen, språket och hur människor interagerar med varandra. På ett sätt även hur små moraliska val i livet kan påverka mycket.

Vad tyckte dina egna 2-3 läsare om Fly?

– De var jättenöjda. Och de är ännu mer nöjda med min nästa bok.

De har redan läst den?

– Ja. Jag skrev en stor del av andra boken i väntan på att den första skulle släppas – lite i ren skräck för mottagandet. Boken heter Lonely Planet och kommer i mars. Den är en slags uppföljare till Fly och utspelar sig något år efteråt. Den handlar om Amanda och är skriven ur hennes perspektiv. De andra karaktärerna ur Fly är också med, men nu får man hennes syn på dem. Från början hade jag tänkt att skriva en roman i tre delar. Men det blir nog bara de här två.

Du blev utgiven på samma förlag som du är anställd på. Var inte det en gräddfil till debuten?

– Kanske. Jag tror inte det är särskilt ovanligt i för sig. Det finns ett antal förläggare i Sverige som skriver skönlitteratur. Om man själv är värd att publiceras bryr man sig inte.

Du är kompis med Martina Lowden som fick BT:s debutantpris förra året. Sitter ni och planerar karriären tillsammans?

– Vi är hemska småkarriärister… Nä, det väldigt skönt att ha stöd av en väninna när vi båda går igenom samma saker.

Ingen avund när Martina Lowden fick priset?

– Absolut inte. Jag tycker att hon är den största författaren i vår generation. Hon var väl värd debutantpriset.

Du är även redaktör för Viktor Johansson bok Kapslar, som också är nominerad till årets debutantpris. Ni konkurrerar alltså.

– Det känns inte så hårt. Jag tycker Viktor förtjänar priset bättre. Jag har ju redan gått vidare från den första boken nu. Men den borde å andra sidan få alla andra priser…

Jag har hört att du och Viktor Johansson håller på med en TV-film.

– Har han läckt det? Ja, vi skriver ett manus tillsammans. Det är mer HBO än det mesta som har gjorts för svensk TV.

Vill du avslöjat något om handlingen?

– Nej. Vi behöver komma längre i den kreativa processen.

Varför gillar du att arbeta med honom?

– Som författare är han trevlig, ödmjuk och entusiastisk.

Brukar inte författare vara trevliga?

– Jag kan väl bara tala för mig själv och säga: nej.

Verkligen? Beskriv dig själv!

– För att börja med de positiva sidorna så är jag kreativ, smart och rolig. Mina negativa sidor: cynisk, misstänksam, lättirriterad.

Gillar du att bli intervjuad?

– Eh… Nej (skratt).

(Borås Tidning 2008-02-15)