Vernissage med italiensk doft

Publicerad den av
Svara

Monica Sangberg-Moen är i full färd med att hänga sina målningar inför vernissagen när jag hälsar på i galleriet vid Österlånggatan. Tavlornas motiv är närmast drömska till sin karaktär – som färgrika, poetiska associationer ur det undermedvetnas tankeströmmar.

– Jag tycker hennes konstnärskap har två sidor. Dels det ljusa och lätta anslaget. Dels det kraftfulla, säger galleristen Jeanette Ölund.

Monica Sangberg-Moen är född i Sundsvall, men är sedan länge bosatt i Italien där hon och hennes make har en lantegendom i Toscana, strax utanför Florens.Hon har haft utställningar på många håll ute i Europa, dock aldrig tidigare i Borås.

– Det är faktiskt första gången jag är i Borås överhuvudtaget. Det är jättefint här. Mycket skulpturer. Jag upplever Borås som en rofylld, levande stad med mycket… vad säger man på svenska… ”nu-energi”. Inte alls som i Florens, som är mer som ett museum.

Säger Monica Sangberg-Moen stillsamt. Vi går runt i lokalen och betraktar några av hennes konstverk. Inspirationen till tavlorna kommer från skilda håll. Poesi, olika händelser i livet, klassisk musik.

– Jag vet aldrig hur det skall bli när jag börjar. Motiven växer fram medan jag målar.

Du väver gärna in textfragment i tavlorna också?

– Jag bara känner att jag vill ha det. På vissa tavlor är det enbart skriven text. Det kan röra personliga saker. Eller exempelvis handla om myten Parisfal, säger hon och visar en målning som hänger strax innanför dörren till galleriet.

– Men åskådaren behöver inte begripa vad det står. Man skall egentligen inte förklara. Var och en måste själv skapa sig ett eget intryck. Annars pratar man sönder verket.

Monica Sangberg-Moen är inte främmande för text även i andra sammanhang. För tio år sedan skrev hon en barnbok, Fellini’s Dreams, baserad på en berättelse hon hörde av den berömde filmskaparen Federico Fellini.

Du kände honom. Hur var han?

– En väldigt nyfiken människa. Också en stor lögnare. Han berättade gärna historier om sig själv som inte var sanna. Men det visste alla, ler Monica Sangberg-Moen.

En annan av dina bekanta är författaren Umberto Eco.

– Han har skrivit förord till flera av mina utställningskataloger. Jag har även illustrerat en av hans böcker, Döda fågeln!. Han har en rolig, burdus humor.

Förhoppningar inför denna utställning?

– Jag tycker bara det skall bli trevligt. Nu när jag har fått se Borås är det en ära att få ställa ut här.

(Borås Tidning 2007-09-07)

Per Wästberg om livets glödpunkter

Publicerad den av
Svara

Riddarfjärden glittrar i den sena augustisolen, lätta slöjmoln seglar långsamt över hustaken på Nedre Östermalm. Jag promenerar längs fashionabla Strandvägen i Stockholm, söker mig in på en lugnare tvärgata och stannar framför en vacker stenbyggnad från 1880-talet. Kontrollerar att portnumret stämmer, sedan några raska trappor upp och ett par knackningar på dörren.

Här bor författaren Per Wästberg i en smakfullt inredd våning som andas frihet, ljus och rymd. Hans ansikte är något fårat, rösten vänlig och tillmötesgående. Inte sällan bjuder han på en härligt torr, underskruvad humor i sina repliker. Men så är Per Wästberg också, akademiledamot och allt till trots, en hängiven beundrare av Richmal Cromptons evigt unga busfrö Bill Brown.

– Jag läser alltid om en Bill-bok varje sommar. Han är en fantasifull rebell mot allsköns engelsk villastadsordning, samtidigt som han vill så oerhört väl. Det är just genom Bills enorma välvilja som han ställer till sådant kaos och allting blir… hemskt.

– Jag har precis skrivit om mitt möte med Bills skapare. Blev så förtjust i henne. Besökte henne många gånger innan hon dog. En låghalt latinlärarinna med ett väldigt hjärtligt skratt. Hon borde ha spelat Miss Marple i Agatha Christies romaner. Richmal Crompton var barnlös, därför visste hon desto mer.

Detta möte finns – bland många, många andra – alltså skildrat i Per Wästbergs andra memoardel, Vägarna till Afrika, som ligger färsk på bokhandelsdiskarna. Den första kritikerrosade volymen De hemliga rummen utkom ifjol och behandlade uppväxtåren i Stockholm. Det var då han som 15-åring debuterade med den fina novellsamlingen Pojke med såpbubblor (1949).

Nu har turen kommit till den omvälvande perioden 1953-65. Liksom i föregående del är enbart personregistret imponerande, 17 sidor.

– Jag tycker också att det skall vara en social krönika över en ganska försvunnen värld, förklarar han.

Att skriva sina memoarer, vad är drivkraften? 

– Det är att få fatt på sitt liv, för att i efterhand urskilja vilka glödpunkterna var. Ser man ett mönster eller ser man bara en virvel av olika händelser och influenser? Jag tycker kanske att jag har sett väldigt mycket kontinuitet, en sorts målmedvetenhet. Men också att slumpen brutit den många gånger.

Måhända har Per Wästberg lättare att återkalla sitt förflutna än många andra av oss. Ända sedan elva års ålder har han nämligen flitigt fört dagbok.

– Mest är det för att rida spärr mot en flyende tid. Om jag inte skriver vad som hänt varje dag, har jag känslan av att den dagen på något sätt försvunnit ut i tomma rymden. Annars förstår jag fullständigt de som inte skriver dagbok. Jag kan själv inte riktigt förstå varför jag gör det. Är väl någon slags perversion.

Under memoarförfattandet har han valt att först skissa ner sina minnen i datorn och därefter konsulterat dagböckerna.

– I dagboken, som ofta skrivs samma kväll, lägger man gärna tyngdpunkten på saker som sedan kanske inte visar sig särskilt viktiga. Och tvärtom. Vissa möten som i efterhand blivit betydelsefulla är bara nämnda i förbigående. Fördelningen av dagbok som är nu-uppfattning, och minnet 40-50 år senare, den är verkligen intressant.

Vägarna till Afrika tar sitt avstamp på Harvarduniversitetet i kalla krigets USA, dit fadern Erik Wästberg skickat sin son för att denne skulle få en tillflyktsort undan det hotande Sovjetväldet i Europa.

Per Wästberg ägnar dock störst energi åt studier utanför kursplanen och insuper massor av lärdomar på kort tid. Bara lyckoruset att få botanisera fritt i det väldiga Wiednerbiblioteket och läsa Alexander von Humboldt, Mungo Park, Joseph Conrad, Karen Blixen.

– Jag har verkligen försökt skriva en lovsång till ett stort bibliotek, läsandets extas som jag kände där. Det var som Rönnells antikvariat i universalformat.

Du möter även många intressanta människor på Harvard, bland annat lunchar du med poeten TS Eliot. 

– Han satt där i stärkkrage och dubbelknäppta knappar. Han blottställde sig inte. Hade en sardonisk humor och påminde väldigt mycket om sina dikter på det sättet.

Du träffar också en av mina egna favoriter, Georges Simenon – mannen bakom Parisdetektiven Maigret. 

– En otroligt egocentrisk person, på en gång skrytsam och självklar. Fullständigt amoralisk med hur många älskarinnor som helst.

Själv älskar jag Maigret, annars läser jag knappast deckare. 

– Det gör inte jag heller. Men Simenon är ett bra namn. Och Agatha Christie. Jag gillar inte spännande böcker, jag blir för uppslukad av dem. Jag vill läsa för språkets skull. Men jag undantar de här två. De har förföljt mig en del för sina stämningar.

I slutet av höstterminen 1954 anländer ett sorgebesked per telegram från Sverige: ”Pappa död. Kom genast hem. Mamma”. Publicisten Erik Wästberg har gått ur tiden, endast 49 år gammal.

Det var han som gav dig självförtroende att bli författare, menar du. 

– Han stod mig så oerhört nära. Han lyckades hitta en passionerad balans mellan att vara en vuxen kamrat och kritiserande yrkesman i den profession som jag mycket tidigt ville ägna mig åt, författare eller journalist.

– Han har ett starkt grepp om mig fortfarande, i god mening. Jag drömmer, minst var tredje månad, att han lever och att jag går väldigt lugnt i dessa rum eftersom jag vet att han egentligen inte lever. Det gäller att inte störa honom för att hålla honom kvar.

Efter begravningen återvänder Per Wästberg till USA för den sista terminen våren 1955 och färdigställer sin stämningsfulla, närmast sagoaktiga stockholmsroman Halva kungariket. Boken blir en stor succé, både bland kritiker och läsare, när den senare samma år ges ut i Sverige.

– Halva kungariket är helt skriven i Harvard och kunde bara ha skrivits där. Jag hade Sverige på ett romantiskt, oändligt avstånd. På så sätt kunde jag inbilla mig ett Stockholm och Saltsjöbaden som en exotisk värld. Själva poängen med boken var att skriva den med etnografisk distans, huvudpersonen är en upptäckare som kommer till Stockholm.

Tiden efter hemkomsten från Amerika ägnar Per Wästberg bland annat åt att skriva en uppföljande roman, Arvtagaren (publicerad 1958). Boken handlar om en ung man från ett neutralt land i mötet med efterkrigstidens Europa. Även denna mottas välvilligt, men…

– Jag hade känslan av att jag skriver nog bara en roman, sedan är det slut. Jag tvivlade väldigt mycket på min förmåga att skriva kontinuerligt. Egentligen är jag ingen epiker, betraktar mig som prosapoet i grunden. Det gjorde att jag trots all den goda kritiken kände förväntningar som jag på den punkten inte kunde infria.

– Jag har alltid suttit mellan en massa stolar och skrivit i olika genrer. Före Arvtagaren skrev jag boken om stadsdelen Klara, en dokumentär med litterära medel. Det gav mersmak.

1950-talets Stockholm skimrar smått legendariskt. Kabarén förnyas, visan kommer tillbaka, Evert Taube hyllas efter att tidigare setts över axeln. Kring bordet på Teatergrillen samlas varje eftermiddag det unga gardet av ivrigt groggande och blossande kulturpersonligheter vilka lystrar till namn som Petter Bergman, Bengt Ekerot, Beppe Wolgers, Pär Rådström, Lars Forssell, Olle Adolphson.

Personligen är jag mycket förtjust i denna epok med Beppe & Co. Men du var något skeptisk till dessa gamänger? 

– Jag tyckte de var för självupptaget lekfulla och för mycket påverkade av Lars Forssells väldiga charm. Jag höll mig lite på avstånd för att jag såg en ljus demoni hos Forssell som attraherade dem så enormt. De härmade hans röst och skratt. Och ringde Petter Bergman eller Beppe visste jag inte om det var dem eller Lars Forssell.

Ditt eget förhållande till Forssell? 

– Ensamma hade vi en väldigt bra relation. Han fascinerade mig väldigt mycket. Inte hans person och röst, utan hans idéer om att skriva rolldikter och att vara en god hantverkare.

50-talet lider mot sitt slut, Per Wästberg berättar att han kämpar med några romanuppslag som kollapsar. Han är osäker om framtiden. Då griper slumpen in i form av ett Rotarystipendium till Rhodesia (Zimbabwe). Sedan unga år har han drömt och romantiserat om Afrika. Nu får han se en bister verklighet med rasförtryck och terror. De svarta betraktas närmast som boskap av de vita kolonialherrarna.

– Det var en chock. Men det väckte en vrede i mig som jag knappast trodde att jag ägde. Och jag fann en oerhörd lust och drift att skriva som det var, att förändra och väcka en opinion som absolut var sovande på den tiden.

Du hävdar att tystnaden kring kolonialismen är svår att fatta idag. 

– Det var ingen konspiration i vanlig mening, men ett totalt ointresse. Synen på Afrika då sammanfattas väl i titeln på prins Wilhelms stora skildring från Östafrika, Bland dvärgar och gorillor. Dvärgar var alltså pygméer.

Per Wästberg ger ut böcker, publicerar artiklar, håller hundratals föredrag runt om i Sverige om situationen på den afrikanska kontinenten. Inte minst blir han en förgrundsfigur i kampen mot apartheidregimen i Sydafrika.

– Jag gav upp det skönlitterära skrivandet under lång tid, frånsett små diktsamlingar. Jag ägnade mig nästan helt åt Afrika från det jag kom hem 1960 tills dess jag gav ut romanen Vattenslottet 1968 – och jag fortsatte med det hela vägen. Det händer ännu att jag pratar om Afrika och afrikansk litteratur, men inte så ofta numera.

En annan genomgripande erfarenhet som skildras i memoarerna äger rum på det djupt personliga planet. Äktenskapet med Anna-Lena (född Eldh), som varit med honom både i Harvard och Afrika, sätts på svåra prov när han häftigt förälskar sig i vännen Margareta Ekström. Det hela blir en lång, utdragen affär som slutar i skilsmässa och nytt giftemål.

Per Wästberg har aldrig skrivit om detta förr och medger att det har varit mycket svårt.

– Jag vet inte hur Anna-Lena och Margareta kommer att ta det. Men jag har försökt att ge en vacker bild av dem. Jag skriver inte ner dem på något sätt, trots att det var en smärtsam övergång. Jag har verkligen försökt ge min sanning, inifrån mig själv, som en klargörande bild av det som i mångas ögon måste te sig som ett konstigt beteende och i hög grad svekfullt.

Det verkar sannerligen som ett drama. 

– Ja, fortlöpande. Jag borde gjort ett mycket snabbare uppbrott. Men Anna-Lena och jag var så symbiotiskt fast i varandra i detta resande, barnlösa förhållande. Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle gå för henne om jag gav mig av.

Idag är du åter omgift. Det har skvallrats en del i media om ditt nya förhållande… 

– Massor av larv och felaktigheter. Det är en stor och kraftfull upplevelse sedan två år tillbaka, vilket jag också antyder i den här boken. Det kastar ett sorts ljus över det som varit tidigare, som gör det lättare för mig att skriva om de starka känslorna den gången. Ändå är varje sådan upplevelse unik och olik den andra. Men nu känns den mer definitiv, kan man säga. 

(Borås Tidning 2007-09-07)

En svensk vintersaga

Publicerad den av
Svara

Det vimlar av journalister i utställningshallen en trappa ner på Moderna Museet i Stockholm. Klockan är några minuter efter tio, pressvisningen av Lars Tunbjörks nya utställning Vinter har precis börjat.

På väggarna hänger en serie fotografier av hyreshusfasader, gator, pizzerior och inomhusmiljöer från olika delar av vinterlandet Sverige. Det är årstiden då vi huvudsakligen måste förlita oss till det artificiella ljuset från gatlyktor, glödlampor och lysrör för att hålla stånd mot mörkret.

Lars Tunbjörks stämningsfulla bilder, samtliga tagna med snapshotsteknik, är ett försök att gestalta det mentala tillstånd vi befinner oss i under dessa kylslagna vintermånader.

– Om det är ljuset, jag vet inte… Ångest är ett starkt ord, men ofta har jag en väldig downperiod i januari-februari, säger Lars Tunbjörk när jag lyckas haffa honom för en kortare pratstund i havet av pressfolk.

Han berättar om upprinnelsen till projektet. En tidning gav honom uppdraget att göra ett bildreportage om just vintern. Men det var lättare sagt än gjort.

– Det första veckorna fick jag fullständigt panik, var nära att ge upp. Men när jag hittade ett förhållningssätt drabbades jag nästan av eufori. Jag började resa runt vind för våg, väldigt improviserat.

– När det fungerar är kameran ett fantastiskt sätt till nya möten. Bakom varje bild finns en berättelse, men jag valde att inte säga någonting om det. Betraktaren får själv skapa sina egna historier kring bilderna, förklarar han.

Ibland har du fått kritik för att vara kylig och cynisk i ditt uttryck?

– Jag kan förstå det. Men jag känner inte igen mig. För mig är det snarare medkänsla. Cynisk… det är korkat tycker jag.

Parallellt med Vinter visar Moderna Museet även en bildserie från 90-talet av Lars Tunbjörk kallad Hem. Med sin kameralins har han där fångat svenska stadsomgivningar och bostadsområden.

Tanken bakom?

– Att bearbeta barndomsminnen och pubertetsåren. Egentligen handlar Hem om Dammsvedjan i Borås där jag växte upp, säger Lars Tunbjörk lågmält och tillägger:

– Vinter är också Borås i grunden. Ju äldre man blir desto mer förstår man hur uppväxten präglat de viktigaste referensramarna. Jag har bott i Stockholm i 30 år och skulle inte vilja flytta tillbaka. Ändå känner jag mig fortfarande som boråsare. 

– När jag fotograferade bilder till Vinter försökte jag verkligen med Stockholms city och Göteborgs city, men nej… det är småstaden som jag bär inom mig.

Lars Tunbjörk började sina bana på Borås Tidning under 70-talet (”det var jättekul att jobba där”), fortsatte till Stockholms-Tidningen och blev sedan frilansande fotograf och konstnär. En tidig förebild i hans skapande var den legendariske fotografen Christer Strömholm.

– En stor inspiration var hans fotobok Poste Restante som jag lånade på Stadsbiblioteket i Borås. Det var liksom ”wow, kan man göra så här?”.

Själv fick Lars Tunbjörk sitt genombrott inom fotokonsten med boken Landet utom sig. Bilder från Sverige (1993). Sammantaget har han ett fyrtiotal separatutställningar bakom sig, både i Sverige och utomlands. Men Vinter/Hem är hans första egna på Moderna Museet.

– Det känns stort, det är ju ett speciellt ställe. Fast Moderna Museet var bättre innan man byggde om här på Skeppsholmen. Jag minns hur man kunde sitta i den gamla restaurangen och lyssna till David Byrne som spelade ute i trädgården… 

(Borås Tidningen 2007-09-01)

Farväl Michelangelo

Publicerad den av
Svara

I veckan avled Michelangelo Antonioni, den briljante italienske filmkonstnären. Hur många som nu tog notis om det i Sverige, då han passade på att säga farväl strax efter att en viss Ingmar Bergman tagit ner skylten…

Jag diggar förvisso Bergman. Men inga av ”Fårögubbens” många rullar har berört mig så mycket som Antonionis märkliga mästerverk Blow-up.

Filmen var hans första engelskspråkiga produktion, inspelad i Swinging London 1966 – då ungdomskulturens Mekka, definitivt det hippaste stället på jorden. Bara det gjorde Michelangelo Antonioni till kultregissör hos horder av unga popsnören.

Att han i en scen förevigade rockgruppen Yardbirds lika kortlivade som legendariska sättning med de bägge supergitarristerna Jeff Beck och Jimmy Page, bidrog knappast till att förminska Antonionis status i det avseendet.

Även om man idag kan se Blow-up som ett tidsdokument från ett svunnet 60-tal, är filmen först och främst en resa i vårt inre, själsliga landskap. Den yttre storyn kan kortfattat beskrivas som att en modefotograf (David Hemmings) strövar omkring i en park och råkar fånga vad han misstänker vara ett mordoffer i sin kamera.

Som vanligt hos Antonioni är dock ramhandlingen av underordnad betydelse. Blow-up brukar enligt standardtolkningarna betraktas som filosofisk studie i mänsklig perception kontra omgivande verklighet. Och visst, det här är en film man kan skriva långa grubblande essäer om.

Eller också kan man bara låta sig sugas in i miljöskildringens meditativa stämning av poetisk vacker ödslighet – en slags alienation som konstigt nog inte alls känns obekväm, enbart gripande. Det är lyrik, fast förmedlad via Techicolour och celluloid.

Bergman själv var kritisk mot Antonioni och hävdade att denne aldrig lärt sig ”filmens hantverk”.

Fan tro’t.

(Borås Tidning 2007-08-04)

Vicki Benckert: ”Kändissvängen lockar mig inte alls”

Publicerad den av
Svara

Februari 1984. Det är Melodifestival. Platsen är Lisebergshallen i Göteborg. Nio av startfältets tio låtar har precis avverkats. Artisterna detta år lystrar till namn som John Ballard, Rosa Körberg, Anders och Karin Glenmark.

Hittills har ingen direkt stuckit ut – utom möjligen tre Herreybröder med sin klatschiga tralldänga Diggiloo Diggiley.

Då tänder det plötsligt till. Rejält. Sist ut kommer en jättesöt tjej indansande. Hon utstrålar sprallig energi som ett helt solsken och fyrar av en oemotståndligt smittsam popschlager: Livet är som ett träd.

Det är bara att kapitulera. Villkorslöst. I alla fall gjorde jag det när SVT sände hela rasket i repris förra sommaren. Artisten var debuterande stjärnskottet Vicki Benckert och ni vet hur det gick. Herreys vann.

Vicki Benckert slutade på femte plats, något som jag bittert betraktar som ett närmast kriminellt tjänstefel av juryn. Att Herreys sedan även kammade hem Eurovision Song Contest i Luxemburg förändrar ingenting i det avseendet. Så de´ så.

Maj 2007. Vicki Benckert dyker upp i en röd Volvo utanför mitt hotell på Östermalm i Stockholm. Vädret tycks hoppfullt, vi åker ut till Djurgården och äter lunch i grönskan.

Det blonda charmknippet från 1984 har blivit en mogen trebarnsmamma, but watch out: fortfarande lika söt. Hennes ord är goda och anspråkslösa, hon ler och skrattar gärna.

Besviken över att du inte vann?

-Nej, nej!

Vicki Benckert tar en tugga av sin baconsallad, tackar åter för mitt beröm av Livet är som ett träd, låten som hon även komponerade text och musik till.

– Idag tycker jag att den är osmart skriven därför att den är svår att sjunga – den har så stort omfång. Annars tycker jag att låten är fin, lite naiv… och den har ett särskilt sorts sväng. Jag kan stå för den.

Vad ansåg du om Herreys?

– Skitbra! Jag tycker fortfarande det. Utan förbehåll.

Hon går inte att rubba. Rätt låt vann (” och det var oerhört välförtjänt”). OK, då. Jag ger mig.

Men Vickis utgångsodds i Lisebergshallen var annars fina. Förutom Livet är som ett träd, tävlade hon med ytterligare två bidrag i egenskap av textförfattare: Kärleksmagi som Elisabeth Andreasson sjöng, samt Sankta Cecilia vilken framfördes av Göran Folkestad och Lotta Pedersen (senare känd som Engberg).

Inte illa av en debutant…

Det måste känts som ett himla break?

-Ja, på den tiden var det faktiskt en stor grej. Då hade jag hållit på med musik semiprofessionellt i kanske fem år. Jag jobbade extra som croupier på kvällarna, skrev låtar, var med i olika band, sånggrupper och allt möjligt.

Hon upptäcktes på Gotland av skivbolaget CBS sommaren innan. Magnus Uggla hade bytt bolag till Sonet och skulle avtackas med en fest. Vicki Benckert sjöng i en afterbeach-orkester vid tillfället. Gitarristen Nysse Nyström i Ugglas band klev ut på en veranda, pekade på Vicki och sa till bolagsgubbarna: ”en sån´ tjej borde ni ha”.

– Det var så jag fick mitt skivkontrakt. Genom sjunga och se söt ut för Ugglas gamla bolag. De ville ha en ny Carola. Hon hade precis slagit igenom då, men var mycket yngre än jag. Och de låtar jag skrev var inte alls vad skivbolaget ville ha…

Vicki berättar att hon snarare var i singer/songwriter-facket än någon typisk schlagertjej. Att hon fick med tre låtar i Melodifestivalen var rena slumpen, påstår hon.

Skivbolaget blev förstås överlyckligt.

– Jag trodde att det skulle bli så enkelt sedan. Att det bara var att köra på. Det var innan den krassa verkligheten slog till (skratt). Jag blev förvånad – ”Oj, det här var inte så lätt”. Det enda man ser i tidningarna är ju framgångshistorierna. Det står inte så mycket om problemen längs vägen.

Vicki Benckert släppte ett gäng singlar och två LP-skivor i Sverige under 80-talet. Hitsen uteblev dock. Större framgång hade hon i dåvarande östblocket.

På Sopotfestivalen i Polen 1986 vann Vicki Benckert tre av fyra priser. Bland annat röstade fotograferna fram henne som vackraste artist – detta tack vare blöta mutor från managern, avslöjar Vicki med ett brett garv.

– Fattar du hur mycket vodka det gick åt för att jag skulle vinna det priset! Visserligen var jag ganska snygg på den tiden. Men Miss Italia var också med – och hon var snygg!

En annan höjdpunkt var den efterföljande turnén i Sovjetunionen, där hon sjöng på Olympiastadion i Moskva för 80 000 personer i publiken. Delar av gaget bestod förvisso av värdelösa rubel och zloty. Men hon fick ändå västvaluta så det räckte till en egen lägenhet vid hemkomsten.

Därefter tog karriären en annan vändning. Hon blev en efterfrågad körsångerska på scen och i studion. Turnerade med Niklas Strömstedt i många år. Fanns bakom Lasse Holm och Monica Törnell när de framförde E´ de´ det här du kallar kärlek i Eurovisionsfinalen i Bergen 1986. Tre år senare var det dags igen, då hon backade upp Tommy Nilsson när han sjöng En dag i Lausanne.

Och hon fick hänga med Roxette runt jordklotet under Joyride-turnén.

– Det var jättehäftigt. Vi var inte i Japan och Afrika, annars reste vi överallt. Men egentligen är det ingen skillnad att vara på Sverigeturné och att vara på världsturné – annat än att det är coolare att säga det. Och det menar jag på ett ödmjukt sätt, förklarar Vicki.

Under senare år har hon flitigt medverkat i musikaler som Kristina från Duvemåla och Chess, översatt barnböcker och dubbat tecknade filmer. Den sista egna skivan (hittills) heter Svarta lådan och kom 1991. Det märks att Vicki är stolt över den.

Men solokarriärens uteblivna succéer tar hon med ro. För henne har alltid lusten till musiken kommit i första rummet.

– Det som jag har varit dålig på är att glamma och hamna på
veckotidningsomslag. Men sånt tycker jag enbart är plågsamt! Kändissvängen lockar mig inte alls. Jag vill bara sjunga. Jag kunde lika gärna sjunga i en kyrkokör. Det spelar nästan ingen roll – bara jag fick sjunga solo ibland…

Hon skrattar igen och lägger ifrån sig gaffeln.

Baconsalladen är uppäten. Vi hämtar kaffe, pratar vidare om ditt och datt. Det börjar bli lite kyligt i luften. I Vicki Benckerts varma sällskap känns det ändå svårt att lämna Djurgården.

(Borås Tidning 2007-07-22)

Lorne De Wolfe: ”Vi beskylldes för att vara lyxlirare”

Publicerad den av
6

Nordic Sea Hotel, ett stenkast från centralstationen i Stockholm. Klockan är fem på eftermiddagen. Lorne de Wolfe kommer inknallande från reklambyrån vid Hötorget där han jobbar.

Vi sätter oss i baren, beställer Martini Bianco. Situationen är hur fräck som helst.

The mighty Lorne…

I egenskap av centralfigur i bandet Hansson De Wolfe United blev han en närmast mytisk gestalt i rökrutan på Aranäsgymnasiet i Kungsbacka under sena åttiotalet. Vi var ett gäng förtappade själar som brukade stå där, spana brudar och snacka musik.
Min polare Ted diggade mest synt, jag heavy metal.

En dag nämnde någon en lattjo platta av totalt annorlunda kaliber. Snart var vi bägge otippat fast i Hansson De Wolfe Uniteds musikaliska landskap av mjukjazzorienterad poprock.

Sångaren Lorne de Wolfes distinkta röst lät som ingen annans. Texterna hade ett poetiskt bildspråk som saknade motsvarighet till vad vi tidigare hört. Fascinerade analyserade Ted och jag dessa fantastiska låtar som Existensmaximum, Gunga sin själ i en hammock, Din inre barometer – och inte minst Vita springare:

Jag kände mig så ensam rädd och svag
Led av kolibriasis ett tag
Nu ser jag fram mot nya tider
Nu har jag hälsat mig goddag

Förlamad till en del
Var liksom gipsad i min själ
Nu har jag kastat mina kryckor
Nu har jag givit dom farväl

”Gipsad i min själ”? Coolt. Och ”kolibriasis”. Ännu bättre. Fast… existerade det ordet? Hmm… Och vem var Lorne de Wolfe egentligen? Det var mycket att grubbla över.

Men nu sitter alltså legendariske Lorne här och jag kan äntligen fråga:

OK, vad är kolibriasis?

– Tja, jag tänkte på ett ord som var tvärtemot elefantiasis. Då är man verkligen rädd och ynklig. Vågar ingenting ungefär. Det blev rätt roligt, garvar Lorne.

Hur började allt? Vad hände efter Hansson De Wolfe Uniteds storhetstid 1980-86? Lorne låter mig hänga med på en resa bakåt in i Minnenas sorl…

Han växte upp i ett konstnärshem i Vaxholm utanför Stockholm. Fanns bland några grabbar som föll för 60-talets engelska popvåg med Beatles i spetsen. Startade bandet Tintacs. Hyrde en stuga och byggde en studio som de kallade MNW, Music Network – vilken senare blev en av proggrörelsens bastioner när Gunder Hägg (snart omdöpt till Blå tåget) slumpartat dök upp och spelade in debut-LP:n Tigerkaka där.

Själv halkade Lorne med i gruppen Contact 1970, som hade en brottarhit med Hon kom över mon och turnerade över hela Norden. Radikala vindar blåste. Känslan av att allt var möjligt härskade på den alternativa musikscenen. Tills pekpinnevänstern övertog ruljansen.

– Läxläsarna kom in och skulle styra upp allt. Det fick inte vara anarki, det måste vara ordning och reda. Den var sånt man blev så jävla trött på, suckar Lorne.

Contact la av. Lorne hittade ett kneg på Europafilm, som hade ett litet grammofonbolag där han formgav skivomslagen. Med arbetskamraterna Claes Palmkvist och Dick Hansson spelade han även in egen musik under gruppnamnet Vargen. Deras självbetitlade platta kom runt 1977-78 och innehöll Lorne-kompositionen Vargen i din kropp…

– …som fick en jättefin recension av Mats Ohlsson i Expressen. Men det hela var bara på kul. Vi tänkte aldrig följa upp den. Sen ringde Kjell Ahlinge och Lennart Wretlind till mig från radion och pratade i mun på varandra. ”Hörru, du gjorde Vargen i min kropp, du måste för fan göra fler såna låtar!”.

Entré: Hansson De Wolfe United.

Gruppen var egentligen inget kollektiv, utan snarare ett löst projekt med Lorne de Wolfe som musikalisk motor. Dick Hansson var främst ett bollplank på textsidan, liksom i början Lornes hustru Ingrid Munthe.

Även Claes Palmkvist var med som officiell medlem (efter några år tillkom Jonas Isacsson, idag mest känd som Roxettegitarrist). I övrigt passerade massor av studiomusiker revy när första skivan Iskalla killen (full av mänsklig värme) spelades in 1979.

– Det var då vi kom på namnet Hansson De Wolfe United. Jag tyckte Manchester United var väldigt bra. Det blev också ett långt namn som stod ut, förklarar Lorne.

– Plattan släpptes nyårsdagen 1980 och den bara råspelades på radion. Det blev vårt forum, radion. Själva hade vi aldrig uppträtt, aldrig repat. Vi sålde 100 000 ex av plattan och började känna pressen på att spela ute. Men jag sa ”nä, jag jobbar så mycket, vi måste först göra en platta till”.

Lorne hade fortsatt in i reklambranschen och hade redan fullt upp. Hansson De Wolfe United höll sig envist kvar i studion, något som retade en del förstå-sig-påare.

– Folk blev nästan förbannade. Vi beskylldes för att vara lyxlirare som bara spelade in skivor.

Efter två framgångsrika uppföljare till Iskalla killen-albumet, Existensmaximum (1981) och Yes Box Allright (1982), tog Lorne & Co i alla fall tjänstledigt från sina civila yrken och gjorde en turnésväng med inhyrda proffsmusiker. EMA Telstar som tjatat om liveuppträdanden tvingades kosta på rejält.

– Vi hade det väldigt komfortabelt. Bussar med TV-apparater, det bästa ljudet och ljuset som fanns och allt sånt där. Vi hade engelska roddare som visade hur man skulle festa, så det blev ett jävla drag (skratt).

Det kom två bästsäljande plattor till – Container 1984, Artattack 1985 – med efterföljande turnéer inför fullsatta salonger. Sedan tog det stopp. Varför?

Lorne berättar om den sista turnépremiären som ägde rum på KB i Malmö den 28 februari 1986. Halv tolv avslutade man konserten med Utanför tullarna, en låt som dedicerades till ”absent friends”.

– Den var egentligen tillägnad min brorsa som dött ett halvår tidigare. På premiärfesten efteråt blev det plötsligt orolig stämning, skrik och gråt. Klockan var ett på natten, vi fick reda på att Palme hade blivit skjuten. Någon sa: ”vet ni att när ni spelade Utanför tullarna för absent friends – det var då han sköts”.

– Rullgardinen gick ner. Sverige var i chocktillstånd. Vi fortsatte turnén genom ett sargat land, det var ständigt Palme på löpsedlarna och frågor om vem mördaren var.

– Efteråt kändes det helt naturligt. Vi hade gjort vårt. Vad skulle vi göra sen? Det bara flöt ut. Vi tog paus på okänd tid.

Det påstods att ni var Olof Palmes favoritband?

– Jag vet inte hur det gick till. Han nämnde oss i olika sammanhang när han skulle önska en låt… Och jag kan förstå det. Vi var lite annorlunda, tog upp känsligare ämnen fast utan pekpinnar. Men det var inte vi som tillverkade myten om att vi skulle vara ”Palmes pojkar”. Utan tidningarna i vanlig ordning…

Lorne de Wolfe gjorde ett soloalbum 1987, Mogi Mobo. Ytterligare en skiva kom 1990, ett samarbete med Jonas Isacsson som fick namnet Roulettenburg. Bägge sålde bra. Men Lorne höll medvetet låg profil. Inga turnéer, knappt någon promotion.

– Jag var inte intresserad helt enkelt. Jag var rätt mätt efter Hansson De Wolfe United. Det var ju några intensiva år. Jag hade familj, heltidsjobb, gjorde all musik och alla texter, spelade in alltihop.

Hansson De Wolfe United återuppstod visserligen på skiva 1994. Men plattan (Utanpå allt) borde aldrig ha släppts, enligt Lorne.

– Den blev väldigt halvhjärtad och kändes inte så entusiasmerande…

Men nu laddar Lorne de Wolfe om igen. Han jobbar på ett nytt album med Jonas Isacsson. En dubbelsamling med Hansson De Wolfe United är snart ute i handeln. Eventuellt blir det turné också, den första sedan 1986.

Fast PR-biten i musikbranschen har han en minst sagt sval inställning till.

– Man måste ju göra en massa TV, gråta ut, säga att man haft en olycklig barndom och lidit av bullemi. Men det finns inget att hämta där. Jag har inte ens gråa hårstrån, garvar Lorne spjuveraktigt.

Och beställer en ny Martini. Ångrar sig. Det blir whiskey istället. JB. Jag hänger på. Det är inte varje dag man häckar i baren med gamla ungdomsidoler.

Du skulle varit med, Teddan!

(Borås Tidning 2007-07-25)

Resa i tiden under Vita Munkens valv

Publicerad den av
Svara

Varbergs fästning ligger där stor och mäktig vid det solglittrande Västerhavet. De bastanta murarna uppfördes en gång av den danske kungen Kristian IV, då Norden var scen för ständig blodspillan mellan brödrafolken.

Men idag råder sedan länge fredliga tider längs hallandskusten och i sommar regerar Kjell Engman på fästningen.

Han är glaskonstnär, verksam vid Kosta Boda. Jag träffade honom tidigare i år uppe på Sollentunas konstmässa i ett vintrigt och råkallt Stockholm. Då myste han omkring bland sina fräcka elgitarrer i glas som fångade många besökares intresse.

– Gitarrerna visades även på festivalen Sweden Rock i Blekinge. Det var svenska Gibson som ställde ut mina Flying V och Les Paul på en scen i VIP-rummet, berättar han när vi återser varandra i Varbergs junivärme.

I september skall han ställa ut fler glasgitarrer i Minneapolis, USA.

– Prince hörde talas om det där och har faktiskt redan köpt en gitarr. Han såg den på bild, den är inte ens färdig och heter Ego, skrockar han.

På sin nu aktuella utställning i Varberg har Kjell Engman dock bara en glasgitarr med. Eller om det snarare är en luta. 

Ty här under de dunkla fästningsvalven i bastion Vita munken har han återskapat en känsla av 1500- och 1600-tal genom sitt mångsidiga konstnärsprisma.

Det är svärd och vapensköldar. Spetsiga skor. Färgstarka jungfruklänningar och hattar som forna seklers adelsdamer kunde ha burit (om alltsammans inte vore gjort av glas, förstås).

Bakom ett dörrgaller i en mörk trappa står en figur i munkkåpa, inspirerad av Bockstensmannen.

– Jag ville gärna göra rustningar också. Men det var för tekniskt svårt att genomföra, förklarar han.

Föremålen är suggestivt belysta. Från dolda högtalare hörs musik som även den för tanken hundratals år tillbaka. 

Och i ett av valven visas rörliga bilder där svarta-vita gestalter avtecknar sig mot väggen.

– Musiken har jag spelat in själv på keyboards i min studio, utom flöjterna som andra hjälpt till med. Filmen är skapad av Mats Harrysson som jag brukar jobba med. Det är ett avsnitt från en rulle han gjort om en medeltidsförening i Sölvesborg.

Hela utställningen – eller installationen – är specialgjord för bastion Vita munken. Denna del av fästningen har tidigare aldrig använts i dessa sammanhang. Ursprungligen hade Länsmuseet försökt få Kjell Engman att göra något i dess ordinarie utställningshall.

– Men den var för mycket 2000-tal i min smak. Nu kanske det här låter lite flummigt. Men jag ville få fram röster av folk som gått här i huset för länge sedan, andeväsen, att det skulle vara lite spooky. Och det här rummet betyder väldigt mycket för det.

Säger Kjell Engman och visar runt med handen i bastionen. Solljuset är långt borta. Luften blir klart kyligare så snart vi tagit steget in genom dörrporten.

Det ruvar något dovt och mystiskt i atmosfären.

Även mitt eget armbandsur tycks gå baklänges…

(Borås Tidning 2007-06-19)

En stilla blues längs floden

Publicerad den av
Svara

Tidig eftermiddag. Inte ett moln syns på himlen över det lilla samhället. Stillhet råder. Flugsurr i luften.

Värmen är kvav och tryckande. Bakom t-shirten börjar svetten bryta fram. Och inne i en byggnad hörs Robert Johnson sjunga Riverside Blues.

För ett ögonblick tror man sig nästan förflyttad till floddeltat i USA:s sydstater och att bomullsplockarna strax skall dyka upp på fälten.

Men platsen är Rydal. Bluesmusiken kommer från utställningshallen på museet, där fotografen Jan Töve förbereder lördagens vernissage av Riverside/Viskan.

Stora bilder hänger på väggarna, några från taket mitt i lokalen.

Motiven är många. En mörk, knappt upplyst bensinstation. Öde bryggor på en badplats. En äldre kvinna hämtar dagens tidning i brevlådan nere vid grusvägen. Två barn vilar framför ett fotbollsmål. Fabriker. Broar.

– Det är som ett Mississippi i miniatyr längs Viskan, säger Jan Töve med ett milt leende.

Sedan några år tillbaka har han förevigat miljöer, människor och vardagsliv vid vattnet som rinner genom landskapet. 500-600 bilder har det blivit totalt. Dryga hundra har valts ut till boken Riverside/Viskan.

Utställningen med samma namn visar ett femtiotal av dessa och kan upplevas till den 30 september.

– Jag är inspirerad av amerikanska fotografer, sådana som rest på Route 66 och tagit bilder av USA. Men jag valde att gräva där jag står. Jag har arbetat långsamt. Meditativt. Fotograferat det som spontant har tilltalat mig. Grunden är dokumentär. Inget är motiv är manipulerat. Slutresultatet är som en roadmovie i stillbilder.

Förklarar Jan Töve stillsamt och säger något om att handlingen kretsar kring identitet och drömmar.

Han är bosatt vid Hökerum, har källflödet i sjön Tolken runt husknuten. Kamerans möjligheter fastnade han för redan under skoltiden i 70-talets början.

Blev sedermera känd naturskildrare med flera tunga utmärkelser på meritlistan. Bland annat har han tre år i rad tilldelats priser i tävlingen BBC Wildlife Photographer of the Year och utsetts till Årets nordiska naturfotograf 1995.

Jan Töves förra fotobok, Bortom redan, satte fokus på miljöer som Grönlands isberg, North Carolinas träskmarker och Namibias öken. Men sedan dess har han alltså återvänt till hemmaplan.

– Jag är uppvuxen vid Viskan. Ett av mina tidigaste minnen var från då jag var sex år gammal. Jag upplevde floden som hemlighetsfull och svart, drömde om att segla längs den och upptäcka världen. Det tog fyrtio år, nu har jag gjort det.

(Borås Tidning 2007-06-09)

Ozzy återupprättar sig själv

Publicerad den av
Svara

Skiva: Black Rain
Artist: Ozzy Osbourne
Label: Sony/BMG

Året var 1983. Den hetaste skivan bland hårdrocksgänget i min högstadieskola var utan tvekan Ozzy Osbournes senaste: Bark at the Moon.

Låtarna var förstås strålande. Att den förre Black Sabbath-sångaren dessutom var utspökad till en varulv på omslaget gjorde definitivt inte plattan sämre. En klasskompis lånade mitt ömt vårdade exemplar, men lämnade skamset tillbaka skivan redan nästa morgon.

Hans mamma hade förbjudit honom att lyssna på den.

Ozzy steg självfallet ytterligare i rang efter den episoden. Han var mer än bara häftig musik. Han var The Prince of Darkness som bet huvudet av fladdermöss och skrämde slag på vuxenvärlden som en alldeles äkta Rock’N’ Roll Rebel.

Är det konstigt att vi dyrkade denne man som den ultimate hårdsrockshjälten?

Detta kanske verkar märkligt i ögonen på dagens kids, vilka främst lärt känna Ozzy som den tragikomiske rockclownen som halkar omkring i hundbajs i dokusåpan The Osbournes. Serien må ha varit en tittarsuccé, men har också skadat Ozzys rykte på ett helt förödande sätt.

Jag menar, vems mamma skulle komma på tanken att bannlysa Ozzy numera?

Men det finns hopp vid horisonten. Än kan Ozzy leverera högoktanig hårdrock som blåser många yngre konkurrenter av scenen, tro’t eller ej.

Black Rain är hans första platta med nya låtar på sex år och det är en tung återkomst som håller god klass rakt igenom. Inte minst tack vare Zakk Wyldes blixtrande gitarrer som min egen mamma garanterat skulle avsky som pesten.

”After all I´m still crazy” intygar Ozzy på det inledande spåret Not going away.

Jag tycker mig samtidigt höra flaxet av fladdermusvingar och vill gärna tro honom.

(Borås Tidning 2007-05-23)

”Jag är hip, yeah, baby…”

Publicerad den av
Svara

Finns det någon som slår Svante Thuresson när det gäller hip-faktor i svenskt musikliv? Knappast. Artister kommer och går. Men ända sedan 60-talet har han förblivit ”The original hip man” både på scen och skiva.

Som han själv sjunger i den klassiska Beppe Wolgerslåten Svante Thuresson:

Jag är hip, yeah, baby, jag är den hippa människan
Jag är hip, yeah, baby, jag har den rätta känslan
Jag är cool, baby, cool som en swimmingpool

På tu man hand ger han dock ett påtagligt ödmjukt intryck. Vi träffas uppe på konstmuseet, som passade nog visar utställningen Jazzlegender av den minst lika legendariske fotografen Bengt H Malmqvist.

Svante anländer direkt från Stockholmståget i baseball-keps. Han är i stan för att lira med Kulturskolans storband på kulturnatten.

Hur känns det att ha en låt som handlar om sig själv?
– Beppe var ju sån att han skrev personligt åt olika artister, som Monica Zetterlund till exempel. Han kunde tolka oss på ett väldigt fint sänt.

Imagen som ”hip man”? Svante värjer sig lite. Svarar något om att stämpeln har suttit i genom åren, men är främst baserad på vad andra tycker.

Kommer du att sjunga Svante Thuresson i kväll?
– Nä, den är ganska tuff att göra. Inte för mig, utan för kompet. Det är massa olika taktarter som hoppar hit och dit.

Blir det något annat av Beppe Wolgers?
– Ja, det tror jag. Vi siktar på Vinter i skärgår’n.

Beppe ligger honom för övrigt varmt om hjärtat. För några år sedan gjorde Svante en platta bara med Beppesånger som blev mycket uppmärksammad. Men någon uppföljare är inte aktuell.

– Vi har snackat löst om en volym två. Men kanske inte ändå. Jag tror mer på att gå vidare. Det finns så mycket annat jag vill göra.

1980 var Svante Thuresson med i barnmusikalen Pelle Svanslös i Amerika, som även gavs ut på skiva. Plattans omslag har i en nyutkommen bok utsetts till ett av Sveriges sämsta. När jag visar honom omslaget säger han:

– Snacka om lågbudget! Men det var kul att vi överhuvudtaget kunde spela in skivan. Det man ser på omslaget är hur det såg ut i föreställningen. Vi gjorde många barn glada. Det är jag som är Måns – som hand i handske! Det visar hur elak jag är, haha.

Hur känns det att vara med i boken?
– Tja, spelar ingen roll.

Svante rycker på axlarna, lika cool som alltid. Vi går över till att snacka jazz istället.

Kulturnatten i Borås går i jazzens tecken. Vad är grejen med jazz?
– Det är den musikform som jag tycker är mest fulländad. Det är som att göra konstverk. Meningen är att man ska skapa under musikens gång. Det gör att man också kan sjunga samma låt i fyrtio år utan att tröttna. Och förhoppningsvis gör inte publiken det heller.

Du spelar trummor också.
– Numera är det mest slagverk som congas. Att spela trummor samtidigt som man sjunger, nä – då torskar man direkt. Med congas behöver man heller inte dra hela det rytmiska lasset själv.

Jag vet att du även är en hängiven golfare. Men hur går golf ihop med jazz?
– Det är ju swing, skrattar den coola jazzkatten med 12 i handicap.

(Borås Tidning 2007-05-10)