Kyrkovalets månglare sänker tröskeln för Sverigedemokraterna

Och så var det valrörelse igen. Fast stoj, stim och heta debatter märker man inte mycket av.

Nej, kyrkovalet brukar sällan ha förmågan att sätta väljarnas hjärtan i brand. Förra gången det begav sig, 2005, var det endast 11 procent av de röstberättigade som grep möjligheten att påverka styret i den forna statskyrkan.

Vad göra åt denna vissna uppslutning?

Asarums och Ringamålas församlingar, belägna i Blekingekommunen Karlshamn, tror sig ha funnit receptet. För att öka väljarintresset lottas det ut presentkort bland folk som går till valurnan. Med ett värde av 200 kronor kan de sedan shoppa loss i lokala butiker.

Kyrkoherden Mats Lundgren förklarar i Radio Blekinge (11/9) att det annars är svårt att få väljarna engagerade. Det saknas frågor som bränner till. Alla partigrupper tycker ungefär likadant, menar han.

Verkligen?

Gäller det även Sverigedemokraterna, som nu satsar på att öka sin representation i kyrkan?

Om gängse kandidater har bekymmer med att formulera skiljeämnen och relevanta budskap i övrigt, borde de väl åtminstone ha någon klar ståndpunkt gällande vilket utrymme främlingsfientliga krafter bör ha i organisationen.

Sverigedemokraterna betraktar nämligen kyrkovalet som viktigt. Inte minst som en plattform för högre politiska målsättningar. Som de själva förkunnar på sin hemsida bidrar varje SD-röst ”till att stärka partiets ställning inför kommande riksdagsval. Ju bättre det går i kyrkovalet ju bättre är förutsättningarna för riksdagsvalet nästa år!”.

Personligen är jag varken medlem i Svenska kyrkan, eller ens religiös. Ändå kan jag inte låta bli att undra: om inte intoleransens nakna företrädare ger skäl nog för övertygade kristna humanister att resa motstånd och mobilisera väljare – vad krävs då?

Detta tragikomiska försök att fiska röster genom att vifta med presentkort gör knappast heller situationen bättre. I praktiken är det ju att underkänna den egna saken, att kyrkan inte förmår ta sig själv på riktigt allvar.

Förvisso må Asarums och Ringamålas församlingar vara blygsamma till storleken. Men signalen de sänder ut till resten av landet riskerar att få desto större betydelse, då man bidrar till att ytterligare sänka respekten för kyrkovalets vikt i allmänhetens ögon. Och vilket parti lär väl tjäna på det?

Dessutom borde sådant ogenerat schackrande med våra demokratiska processer vara djupt ovärdigt för Svenska kyrkan i synnerhet.

Missminner jag mig inte, så spelar väl Jesus en tämligen central roll för församlingsverksamheten. Var det inte han som en gång statuerade exempel genom att driva ut månglarna ur templet?

Men i Blekinge drar hans anhängare istället in månglarna i kyrkan. Ridå.

Thomas Bodström och de friterade kycklingbarnen

– Kentucky Fried Children!

Olof Palme spottade ut orden med synbarlig avsmak. Ingen tvekan fick råda om vilken uppfattning Sveriges statsminister hade om privata daghem.

Jämförelsen med den amerikanska snabbmatskedjan Kentucky Fried Chicken gjorde saken glasklar: det skulle bli barnomsorg på löpande band där ungarna for illa medan profithungriga kapitalister rullade sig i sedelbuntar.

För tjugofem år sedan vållade Pysslingen AB en mycket upphetsad debatt i Sverige. Några daghemsföreståndare hade tröttnat på den kommunala byråkratin. Istället startade de i samverkan med näringslivet ett privat företag, Pysslingen, som utmanade det offentliga barnomsorgsmonopolet.

Den socialdemokratiska regeringen rasade över tilltaget. Socialminister Sten Andersson såg mera rött än vanligt och Lisbet Palme förklarade upprört i Aftonbladet: ”Jag tar klart avstånd från deras experiment i att göra vinst på barn. Deras experiment är ju att ta pengar från staten och stoppa i sin egen ficka” (22/3 1984).

Finansminister Kjell Olof Feldt tog det emellertid lugnare. Han hade svårt att förstå sitt partis rabiata motstånd.

”Det är väl snarare så att sådan konkurrens bara leder till ytterligare förbättring av de offentliga systemen”, menade han i intervjuboken Samtal med Feldt.

Det var som att svära i kyrkan.

Efter att boken publicerats i juni 1984 fick han mellan fyra ögon motta en rejäl utskällning av Olof Palme. Samtidigt dundrade LO mot finansministerns kätterska högeravvikelser.

Resultatet blev hur som helst att regeringen detta orwellska år stiftade den famösa Lex Pysslingen, en lag som förbjöd statliga bidrag till daghem som drevs i vinstsyfte.

Numera är dock lagen historia, avskaffad efter den borgerliga valsegern 1991. Företaget som drabbades av Olof Palmes krigsförklaring lyckades också rida ut stormen.

Verksamheten har idag utvecklats till en koncern, som driver 81 privata förskolor och skolor i Sverige. Förra året omsatte Pysslingen 829 miljoner kronor, vinsten uppgick till 26 miljoner.

Ett lyckligt slut? Alla glada?

Inte alls.

Fortfarande, ett kvarsekel senare, ringer orden om ”Kentucky Fried Children” i många socialdemokraters öron. Att sitta i opposition har tydligen också eldat på nostalgin över ålderstigna vänsterståndpunkter. Ledande företrädare som Carin Jämtin hävdar att friskolor som ger ekonomisk avkastning till sina ägare bör förbjudas.  

Och som favorit i repris är en ny strid kring just Pysslingen under uppsegling. Den skurkroll i rörelsen som Kjell Olof Feldt en gång spelade, verkar nu övertagits av förre justitieministern Thomas Bodström.

Bodström gillar nämligen Pysslingen.

Han har inte bara låtit sina egna barn gå i Pysslingens privata skolor. Han har även tackat ja till att bli styrelseledamot i företaget.

Kan det bli mera hädiskt?

Riksdagsledamoten och förre biträdande partisekreteraren Håkan Juholt (s) ser lika illrött som vore han Sten Anderssons osalige gengångare.

Enligt Politikerbloggen kräver Juholt ikväll (10/9) att Mona Sahlin ingriper mot avfällingen: ”Jag utgår från att partiledningen förklarar för Thomas Bodström varför detta är så olämpligt”.

Visst. Eftersom Bodström uppenbarligen missat den, får väl Mona Sahlin dra Palmes gamla saga om de friterade kycklingbarnen. 

Sex och kokain

”Jag såg vackra flickor och kokain som en väg till framgång och ett sätt att medvetet bygga upp kontakter med den offentliga förvaltningen.”

Det säger den italienske affärsmannen Gianpaolo Tarantini, anklagad för koppleri och narkotikabrott. Bland annat misstänks han både försett premiärminister Silvio Berlusconi och representanter för den politiska oppositionen med lättfotade unga damer.

Vem är överraskad? Roms makthavare har ju alltid kunnat konsten att roa sig kejserligt. 

När Jan Myrdal och USA stödde Pol Pot

I helgen tog jag en promenad genom Gamla stan, Stockholm. Trots att hösten hade anlänt om man skulle tro almanackan, hängde sommarvärmen kvar i luften och lättklädda turister flockades på uteserveringarna.

Men vid Stora Nygatan var det plötsligt inte lika trivsamt längre. Där råkade jag kasta blicken in i ett skyltfönster och fick syn på några helt andra slags turister. Ett stort svart-vit foto visade en leende Pol Pot, flankerad av fyra lika glada västerlänningar.

En av dem kände jag tydligt igen: Jan Myrdal.

Fönstret tillhörde myndigheten Forum för levande historia, som riktade uppmärksamhet på dess nya utställning Middag med Pol Pot (öppnar imorgon den 9 september). Titeln anspelar på den delegation av fyra svenskar som 1978 sensationellt tilläts besöka det då helt stängda Kampuchea (nuvarande Kambodja).

Landet var sedan dryga tre år tillbaka i Röda khmerernas våld. Deras bisarra variant av bondekommunism innebar att städerna tömdes på invånare. Befolkningen föstes ut till primitiva slavarbetsläger på landsbygden. Familjer splittrades upp, män skildes från kvinnor, barn från sina föräldrar.

Svält, tortyr och massmord var daglig rutin. 

Rapporter och vittnesmål om exempellösa grymheter hade förekommit i världspressen sedan Röda khmererna erövrat huvudstaden Phomn Penh 1975. Allt dock livligt förnekat av Pol Pot och hans medlöpare i västvärlden.

De fyra inbjudna svenskarna vallades runt i landet under två veckor och såg ingenting fel. Tvärtom förkunnade de till omvärlden att en ny lovande samhällsutopi höll på att förverkligas.

”Rättfärdighet råder”, slog Jan Myrdal fast vid hemkomsten i tidskriften Folket i Bild/Kulturfront (nr 16/1978). I augusti samma år sände också SVT:s Rapport ett inslag där Myrdal intervjuade Pol Pot:

Skulle Ers excellens vilja säga vad som är det viktigaste som hänt i Demokratiska Kampuchea de senaste tre och halvt åren”, frågade Myrdal.

Det viktigaste som hänt (—) är det faktum att vi kunnat slå ner alla komplotter och försök till inblandning, sabotage och statskupp och aggressionshandlingar från fiender av alla de slag”, svarade Pol Pot.

Bara att TV-intervjun kom till stånd var ett scoop i kioskvältarklass. Men borde inte orden från Röda khmerernas ledare tyda på att detta var en våldsfixerad, paranoid fanatiker som talade?

I samma ögonblick som Pol Pot fäste blicken i TV-kameran pågick ett av världshistoriens värsta människoslakter omkring honom. Ungefär tjugo procent av Kambodjas invånare skulle utplånas innan mördandet upphörde. Procentuellt sett är omfattningen utan motsvarighet.

Men misstankar åt det hållet vägrade den svenska kvartetten att befatta sig med. Deras välvilliga blindhet var också garanterad eftersom de företrädde Pol Pots blågula supporterklubb, Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea.

Dess dåvarande ordförande Gunnar Bergström, som ledde delegationen, har kommit till klarhet numera. På Forum för levande historia ska Bergström berätta om motiven bakom sin förvillelse och förnedring den gången.

Det fanns förvisso en hel del andra svenskar som gärna gick i god för Pol Pots samhällsexperiment när det begav sig. Två av de mest prominenta namnen är författaren PO Enquist och riksdagens förre talman Birgitta Dahl (s). 

Jan Myrdal måste emellertid vara unik bland dessa eftersom han fortfarande framhärdar i stolt trovisshet. Att omkring två miljoner av Kambodjas mellan sex-sju miljoner invånare dödades under Röda khmerernas styre vägrar han att gå med på.

”Jag såg inget folkmord”, skrev han exempelvis i Aftonbladet häromåret (28/3 2006).

Vad annat är att vänta från honom? Detta är ju en man som försvarat alla upptänkliga skräckfigurer som Lenin, Stalin, Mao, Enver Hoxha, Robert Faurisson and you name it. Och står för rubbet in till denna dag som är.

”I princip har jag alltid haft rätt – i sin tid”, förklarade Myrdal när jag själv intervjuade honom i våras.

Även om man kan ha berättigade invändningar mot att statliga myndigheter ska driva ideologisk upplysningspropaganda, verkar det ändå bli en intressant utställning. Att försöka skapa förståelse kring hur medlöperiets mekanismer fungerar är alltid angeläget.

Men i sammanhanget kunde det också vara på sin plats att påvisa hur den internationella realpolitiken kan ta sig i uttryck när den är som mest smutsig och cynisk.

Pol Pots isolerade regim störtades i januari 1979 efter en konflikt med det kommunistiska grannlandet Vietnam. Att dess invasionsstyrkor jagade ut Röda khmererna i djungeln och sedan tillsatte en Hanoivänlig regering fördömdes förstås av Jan Myrdal.

Så här skrev han om Vietnams stalinistiske premiärminister i boken Kampuchea hösten 1979 (1979). 

”Pham Van Dong personligen är brottslig. Han är en man utan heder. Han är en man utan moral. Ty hans brott är oförlåtligt. Om jag vore kristen eller buddhist skulle jag med visshet se fram mot att han brann i helvetes eld; att han stektes i flott i evigheters evighet”. 

Därmed kom Myrdal mycket otippat att hamna på samma sida som USA.

Där avskydde man också den vietnamesiska regimen. Den bittra förlusten av Vietnamkriget var i färskt minne. Att Vietnam genom invasionen av Kambodja ytterligare utökade sin maktbas i Sydostasien ogillades därför starkt av Vita huset.

Även om amerikanerna definitivt inte annars hade något till övers för Pol Pot, kom nu den principlösa principen om ”fiendens fiende är min vän” att gälla.

För att motarbeta Vietnam började USA därför att backa upp Röda khmererna och verkade bland annat för att dessa massmördare skulle få fortsätta att representera Kambodja i FN.

Riktlinjerna drogs upp av president Carters säkerhetsrådgivare Zbigniew Brzezinski. Denna politik som de facto gjorde Röda khmererna till USA:s allierade fortsatte sedan under presidenterna Reagan och Bush, d.ä.

Först när Bill Clinton tillträdde som president 1993 avbröts stödet. Istället avsåg USA – sent om sider – att dra Pol Pot inför rätta. Dock undkom denne rättvisan. Han dog i en påstådd hjärtattack 1998 och kremerades i djungeln.

Vad har då Forum för levande historia att säga oss om USA:s skamliga politik? Ska man döma efter informationen på myndighetens hemsida verkar den Pol Pot-historien tyvärr vara begravd i tysthet. 

”Nasty” Nastase, vilken lirare!

Senaste numret av husorganet Svenska Tennismagasinet har anlänt. Som alltid lika välmatad med spännande artiklar. Särskilt glädjerikt för oss 70-talsnostalgiker (tennisens gyllene era, enligt min mening) är ett längre porträtt av Ilie Nastase. 

Denne legendariske rumän gjorde John McEnroe rangen stridig om ATP-tourens härligaste bråkstake. Liksom McEnroe var Nastase också en osedvanlig gudabenådad bollbegåvning.

Tyvärr slösade väl Nastase bort mycket av sin fenomenala talang. Han vann två Grand Slam-titlar i singel (US Open 1972, Roland Garros 1973). Men kunde sannolikt erövrat betydligt fler med hårdare disciplin och bättre fokusering. Välförtjänt världsetta blev han i alla fall i augusti 1973. 

December 1975 träningsspelade Nastase med Sveriges Davis Cup-lag inför den historiska finalen mot Tjeckoslovakien i Stockholm. Att det blågula teamet – med Björn Borg i spetsen – därefter för första gången lyckades ta hem den anskrämligaste av tennisbucklor bör nog alltså även ”Nasty” äras en smula för. 

Nastase avslutade proffskarriären 1985, 39 år gammal. Spelmässigt var han då sedan länge i utförsbacken. Sista gången ”Nasty” rent meritmässigt gjorde väsen av sig i de största sammanhangen var 1976, då han föll i Wimbledonfinalen mot fenomenet Borg – som därefter oinskränkt regerade på All England Club till 1981!

Lite otippat måhända, men när Ilie Nastase lade racketen på hyllan så satte han sig till en början vid skrivmaskinen. Resultatet blev en deckare i tennismiljö, Tie-break (utgiven på svenska av förlaget Viva 1987).

Boken är faktiskt inte alls dum. Storyn är spännande och det litterära handlaget är definitivt inte sämre än vad Mankell, Marklund och många andra av våra egna deckarmånglare presterar. Mest intressant av thrillerns gestalter är den bedagade tennisstjärnan Koras – en insiktsfullt tecknad, lätt maskerad version av Nastase själv! 

Hittar ni Tie-break på något antikvariat så tveka inte. Själv fann jag mitt exemplar på Röda korset i Karlskrona för fem spänn…

Gasledningen i Östersjön en jackpott för Kreml

Åren 1979-1985 brukar av historieskrivarna betecknas som ”det andra kalla kriget”. Efter en period av avspänning i världen var Sovjetunionen åter på offensiven. Det ryska imperiet gjorde framstötar i Afrika, invaderade Afghanistan, placerade ut nya kärnvapenmissiler (SS-20) i Europa. Frosten bet även kring Sveriges knutar.

I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstigningsövningen som någonsin skett i Östersjön. En massiv flottenhet, eskorterad av flyg, löpte ut från den baltiska kusten, strök längs svenskt territorialvatten och gick till fingerad attack mot kusten i dåvarande DDR. Manövern kallades Zapad 81 (”Väst 81”).

Signalen var tydlig: det är vi – ryssarna – som behärskar Östersjön!   

Kommande veckor sker en slags repris på manövern. Bara namnet ger en symbolisk fingervisning om vilka maktpolitiska ambitioner som råder i dagens Kreml: Zapad 2009.

Förutom landstigning, är ett av de uttalade målen med denna militära kraftdemonstration att öva försvar av gasledningar. Det är knappast ett sammanträffande.

Projekteringen för bygget av det rysk-tyska konsortiet Nord Streams 120 mil långa jättepipeline på Östersjöns botten, från Viborg till Greifswald, är i full sving. En del av sträckningen kommer att löpa inom svensk ekonomisk zon. Trots att regeringen Reinfeldt ännu inte gett klartecken, håller tusentals rördelar redan på att bunkras upp här i Karlskrona.

Att vår regering skulle klara av att stoppa bygget är dessvärre orealistiskt. Den pågående remissrundan har mest karaktären av en charad. Kanske är det just denna insikt som är det verkliga motivet bakom att länsstyrelsen i Blekinge inte ens formulerat någon åsikt om gasledningen? Det tjänar ändå inget till.

Tyskland är ett av EU:s kärnländer, Europas viktigaste ekonomi och har skriande behov av energi. Vad har Sverige att sätta emot när tyskarna går samman med stormakten Ryssland? Dessutom skulle även påtryckningar från andra energitörstande EU-länder göra ett eventuellt nej från regeringen Reinfeldt mycket svårt. I framtiden beräknas nämligen 80 procent av unionens förbrukning av fossilgas levereras från Ryssland.

Därför är det hög tid att vi ser sanningen om gasledningens maktstrategiska betydelse i vitögat.

För Kreml är det rena jackpotten. Nord Strems huvudägare är energijätten Gazprom, som kontrolleras av den ryska staten. Och Ryssland har glasklart formulerat att dess energiexport inte enbart handlar om att samla många sköna slantar i Kremls kassakista. Energin ska också vara ett offensivt verktyg i utrikespolitiken.

Vad detta innebär har vi bland annat tidigare sett i Ukraina och Georgien, när dessa länder fallit i onåd hos Kremls makthavare. Gasleveranserna stryptes, priserna chockhöjdes.

Genom Nords Streams gasledning kommer Tyskland praktiskt taget att bindas upp i ett långvarigt beroendeförhållande till Ryssland. De potentiella utpressningsmöjligheterna mot EU blir magnifika. Det behöver inte gå så långt som till öppen konflikt.

Blott det implicita hotet räcker för att Tyskland ska gravitera in i större anpassning till ryska positioner. Frågan gör sammanhållningen inom EU delikat. Medlemsstater som tills nyligen stått under sovjetisk dominans – som Polen, Estland, Lettland, Litauen – lär näppeligen ta lätt på att semidiktaturen Ryssland ånyo utökar sin maktsfär.

Den 9 november kan vi fira 20-årsminnet av Berlinmurens fall. Något år senare upplöstes Sovjetunionen (en händelse som Vladimir Putin betecknat som 1900-talets största geopolitiska katastrof). Men den period av avspänning som då följde i Europa är nu på väg att förbytas till ett frostigare läge.

För Sveriges del borde det vara uppenbart vad Nord Streams gasledning och Zapad 2009 betyder. Ryssland har ingalunda gett upp sin sekelgamla strävan att muta in Östersjön och därmed ta kommando över Europas norra flank.

Vilka militära och säkerhetspolitiska slutsatser – om några – drar vi svenskar av det? 

Farväl, Ted Kennedy

For all those whose cares have been our concern, the work goes on, the cause endures, the hope still lives, and the dream shall never die.

Edward M Kennedy, 1932-2009

(Ikväll gravsätts den siste Kennedybrodern på Arlingtonkyrkogården, Washington DC. Han kommer att vila bredvid president John F Kennedy och senator Robert F Kennedy.)

Segregerande friskolor?

Länge vägrade socialdemokraterna att godta friskolor i Sverige. Under 90-talet lyckades dock förnyare som Widar Andersson ändra partiets ståndpunkt från motstånd till acceptans.

Men sedan en tid tillbaka förefaller det som om friskolornas vara eller icke vara åter blivit en het stridsfråga inom partiet.

Nyligen ville Carin Jämtin, ledande s-politiker i Stockholm, stoppa friskolor från att drivas med ekonomiskt överskott (DN 28/7 2009). Kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul hävdar att friskolor på ett dramatiskt sätt ökar segregeringen i samhället (Sydsvenskan 18/8 2008). Den ideologiske nestorn Enn Kokk kräver på sin blogg att partiets ”socialliberaler” – det vill säga friskoleanhängarna – borde lämna socialdemokratin (enn.kokk.se 30/7 2009). Och så vidare.

I höst ska socialdemokraternas kongress fastställa riktlinjerna för utbildningspolitiken. Ska ombuden tvinga Mona Sahlin att gå loss med hammare och skära på friskolesystemet efter en eventuell valseger 2010?

Den tilltänkte regeringskollegan Lars Ohly i vänsterpartiet lär knappast misstycka. Men vad säger miljöpartiet, som åtminstone förr varit varma förespråkare av friskolor?

I vilket fall kan vi nog förvänta oss att gamla vänsterretoriska påståenden kring friskolornas förmenta skadlighet kommer att eka i valrörelsen nästa år. Friskolor isolerar eleverna, tär på gemensamma resurser, hotar integrationen, befäster ogynnsamma sociala strukturer, etc.

Bara en kortare reflektion i sammanhanget. Både socialdemokraterna och vänsterpartiet borde nog – lite otippat kanske – betrakta USA som ett drömland. Där råder nämligen sedan åratal tillbaka en stark politisk uppslutning bakom det offentliga skolväsendets monopolliknande ställning.

Den rådande situationen försvaras också ivrigt av lärarnas lobbyorganisationer. Dessa motsätter sig även individuell lönesättning som ett sätt att stimulera till förbättrad utbildningsstandard. Man ogillar vidare idén att lärarna ska genomgå tester för att kontrollera deras kompetens.

Som Hans Bergström påpekat i sin utmärkta biografi över John McCain (Historiska Media 2008), var denne orädde republikanske senator och presidentkandidat mer eller mindre en ropande röst i öknen när han drev frågan om skolpeng (”vouchers”) och frihet att välja skola för alla.

Få politiker vågar utmana befolkningsmajoritetens stöd för det offentliga skolmonopolet. Ändå finns en tilltagande skara röster som tycker att ett slags friskolesystem liknande Sveriges vore i högsta grad önskvärt. Vilka är de?

Redan rika och välsituerade amerikaner i grönskande, burgna förorter?

Nix! Det är främst inom USA:s spansktalande och svarta minoriteter som förslaget om skolpeng vunnit popularitet.

För dessa traditionellt socioekonomiskt utsatta grupper skulle en förändring i frihetlig riktning tvärtom motverka den hårda segrationen i samhället. Ambitiösa föräldrar kunde då lyfta sina barn ur underpriviligerade miljöer och ge dem ökande möjligheter att lyckas i livet.

Men om svarta och latios strömmade till skolor belägna i vita medelklassområden? Blotta tanken verkar skrämmande för många i USA, där fortfarande underliggande rasistiska attityder frodas.

John McCains progressiva strävan illustrerar problemet. Han valdes in i senaten 1986. Under hela sin tid där har han försök få kongressen till att anta reformförslag om vouchers. Men förgäves.

Tycker verkligen svenska socialdemokrater som Nalin Pekul och hennes övriga meningsfränder att det är bra?

Eller stämmer måhända det amerikanska exemplet till viss form av eftertanke?

Reinfeldt, Bildt och den moraliska testfrågan

Det är nys att inte den svenska regeringen skulle kunna ta avstånd från Aftonbladets famösa artikel (17/8) om den israeliska arméns påstådda nattjakter efter ofrivilliga organdonatorer bland palestinska ungdomar. 

Mårten Schultz, docent i juridik, klargjorde detta på debattsajten Newsmill häromdagen. Även justitiekanslern Göran Lambertz har vädrat en liknande ståndpunkt. 

Regeringens Reinfeldts försvarslinje att kritik mot Aftonbladet – ökänd för notoriska återfall i antisemitismens träskmarker – skulle förbjudas av grundlagen, håller alltså inte enligt expertisen. 

Jag är dock inte särskilt förvånad över att statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt försökt komma undan denna ”obeväma” affär genom att huka bakom ett draperi av legalistiskt formalism. 

Att Fredrik Reinfeldt varken betraktar antisemitismens faror, eller synen på Israel, som avgörande moraliska testfrågor i vår tid (post-Auschwitz) torde vara ganska klart. 

Hans tal på Förintelsens minnesdag den 27/1 2007 inför den judiska församlingen i Stockholm tjänar som belysande illustration (anförandet finns obarmhärtigt nog fortfarande att läsa på regeringens hemsida). Maken till löjeväckande plattityder och rutinartade formuleringar får man leta efter, bristen på passion och inlevelse är nära nog total. 

Jag har själv träffat och intervjuat Reinfeldt några gånger utan att lyckas begripa vad som egentligen driver honom, vad hans inre övertygelser i grunden består av. Efter våra möten har titeln på Robert Musils klassiska roman från Habsburgsmonarkins sista dagar ständigt kommit upp i huvudet: Mannen utan egenskaper.

Så vad har vi att förvänta oss av en dylik politisk ledare när valörerna prövas? 

Vad sedan gäller Carl Bildt har denne aldrig gjort sig känd som någon ljusgestalt i kampen mot antisemitismen, precis. 

Att Bildt i samband med stormen mot Aftonbladet känt sig manad att på sin privata blogg formulera några självklara, allmänna fraser om att regeringen minsann arbetar ”för att bekämpa fördomar och främja förståelse” förtar inte det intrycket. 

Bland andra Per Ahlmark har upprepade gånger kritiserat Carl Bildts oförmåga att se allvaret i den antijudiska hetsen. Strax efter senaste riksdagsvalet, då Bildt gjort politisk comeback som utrikesminister, gav Ahlmark följande vittnesmål i Dagens Nyheter:

Första gången jag själv insåg att dåvarande moderatledaren hade en kylig inställning till det judiska var 1991. Tre av oss som drev fram rättegången i Stockholm mot den nynazistiska radiostationen Radio Islam – Håkan Holmberg, Henrik Bachner och jag – bad att få träffa de stora partiernas ledare.

Inför den kommande valrörelsen ville vi varna dem för den uppblossande antisemitismen samt beskriva dess faror och tanketrådar.

Socialdemokraterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna var tacksamma för den möjligheten. Domen mot Radio Islam hade ju fört Ahmed Rami till fängelse och fällt honom på ett tjugotal punkter för hets mot folkgrupp. Vi gav vår analys av det intima samarbetet också i Sverige mellan nazistiska och islamistiska judehatare.

Men Carl Bildt sade nej. Han vägrade att träffa oss trots att han själv fick välja plats och tidpunkt. I stället lät han oss på ett kränkande sätt förstå att han var totalt ointresserad av fakta om modern antijudisk hets. Moderater i Svenska Kommittén Mot Antisemitism var minst lika chockerade som vi andra över arrogansen hos deras dåvarande partiledare.

Nonchalans inför hat mot judar leder lätt till slappa slutsatser. Numera säger Carl Bildt gärna något förstående om Hamas. Han tycks inte veta att den organisationens stadga från 1988 är öppet antisemitisk. (DN 2006-10-24)

I samma artikel hänvisade även Per Ahlmark till en intervju som tidskriften Neo gjort med Bildt i mars samma år. Där förklarade Bildt att ”monoetniska områden är tråkiga områden”, att Israel delvis är ”monoetniskt”, och att han inte är ”förtjust i monoetniska samhällen”.

Ahlmark skrädde inte orden:

Det ”monoetniska” som Bildt tycker illa om är tydligen judarna, landets majoritet. Judar på flykt har ju alltid rätt att bli israeler, en sorts garanti för att nazismens förintelse av det judiska folket inte ska kunna upprepas.

Bildt anser alltså att detta skydd mot antisemitiska förföljelser har gjort Israel till ett ”tråkigt område” som han inte är ”förtjust i”. Utrikesministerns okunnighet om detta lands historia, vitalitet och folkstyre är påtaglig och utgår från en fientlig attityd.

”Det är dags för moderaterna att erbjuda väljarna ett långvarigt, ansvarigt regeringsansvar”, deklarerade Fredrik Reinfeldt på moderaternas stämma i Västerås idag.

Själv hoppas jag att den oansvariga duon Reinfeldt och Bildt inte blir långvarigt inkluderade i det moderata erbjudandet. 

Israel, Aftonbladet och tryckfriheten

Jag kan sannerligen förstå den massiva upprördhet som publiceringen av Donald Boströms famösa artikel i Aftonbladet den 17/8 orsakat – bland judar som icke-judar, hemma och utomlands, icke minst i Israel. 

Den som inte ser att detta alster är en löst sammanvävd konspiratorisk smörja i klassisk antisemitisk tradition är förmodligen blind.

Eller saknar basala kunskaper om vad antisemitism innebär (tyvärr inte ovanligt, av egen erfarenhet vet jag att många aningslösa svenskar föreställer sig antisemitism som något vrålande SS-officerare sysslade med i Hitlertyskland – men som därefter i stort sett bortdunstat med befrielsen av Auschwitz ungefär).  

Nå, även om jag anser att Israels regering dragit på väl häftigt i sina reaktioner mot Aftonbladet, har premiärminister Benjamin Netanyahu ändå väsentliga poänger när han går hårt åt Sverige. 

Betänk följande sammanhang:

1) Aftonbladet är Sveriges största tidning.

2) Aftonbladet har sedan tidningen hyllade Adolf Hitler under 30- och 40-talen notoriskt återfallit i spridandet av antijudiska schabloner, oavsett ägare eller politisk kulör, ända fram till dags dato. 

3) Sverige har tidigare, under Göran Perssons regering, internationellt profilerat sig som en banerförare i kampen för att hålla Förintelsens lärdomar levande. 

4) Sverige är nu EU:s ordförandeland och har därmed – för en gångs skull – verklig realpolitisk tyngd på den globala arenan. 

Sett i ljuset av dessa faktorer, spelar det faktiskt roll hur det officiella Sverige hanterar detta faktum att rikets upplagemässigt ledande publikation ånyo ger spridning åt antijudisk propaganda. 

Att israeler undrar över hur situationen egentligen är i det där avlånga, kalla landet i norr borde således inte förvåna. Att Netanyahu kräver ett klargörande om den svenska regeringens ståndpunkt i ”Aftonbladet-gate” är heller knappast konstigt. 

Svårbegriplig är dock kören av svenska röster som menar att vår regering ABSOLUT ICKE får ta ställning i frågan med hänvisning till tryck- och yttrandefriheten.

Ska man tro dessa debattörers argumentationslinje väntar tydligen annars den osaliga vålnaden av Karl XIV Johan och hans ökända indragningsmakt på att åter drabba Aftonbladet. 

Men detta snack låter i grunden bara som brännvinsadvokatyr och taskiga undanflykter. Skulle hot om statlig censur föreligga i ett moget demokratiskt land med fri debatt om regeringen deklarerar en åsikt rörande en tidningsartikel?

Exakt VAD är det som hindrar eller förbjuder att utrikesminister Carl Bildt gjorde ett uttalande i denna stil:

Sveriges regering ser med djupaste allvar på antisemitismens faror. Därför tar vi självfallet bestämt avstånd från de antijudiska schabloner som uttrycks i Donald Boströms artikel i Aftonbladet den 17/8. Men för publiceringen svarar Aftonbladets ansvarige utgivare och ingen annan. Tryck- och yttrandefriheten är skyddad i vår konstitution.

Jag vet verkligen inte. Men jag misstänker.

Jag misstänker att detta handlar om annat än att ”värna tryckfriheten” för en del svenska opinionsbildare.

Jag misstänker att de spelar med falska motiv. 

Jag misstänker att många helt enkelt inte gillar den judiska staten. 

Och innerst inne anser att lite antisemitism, ja det kan väl en jude gott tåla.