I svampmolnets skugga

Publicerad den av
Svara

Ayatollorna i Iran förnekar det stenhårt. Inga kärnvapen är under utveckling. Sådana planer är helt väsensfrämmande för den islamiska republiken. Atombomber? Aldrig någonsin. Promise!

Orden klingar lika ihåligt nu som då. Faktum är att Iran haft avancerade ambitioner att skaffa sig kärnvapen ända sedan 70-talet. Först under shahens regim, sedan blev det mullornas tur.

”Vad gäller atomenergi behöver vi det nu… Vår nation har alltid stått under hot utifrån. Det minsta vi kan göra för att möta den faran är att låta våra fiender veta att vi kan försvara oss själva”, förklarade exempelvis Irans dåvarande president Ali Khamenei 1987.

Ett par år senare intog han positionen som landets högste politiska och religiösa ledare när Rouhollah Khomeini avgick med döden. Strax därefter bröt det första Gulfkriget ut. Iran gav då ökad prioritet åt sitt nukleära program.

Inte minst Pakistan och dess ökände atombomsfader Abdul Qadeer Khan blev en viktig samarbetspartner. Även Ryssland och Kina har gladeligen bistått Iran med kunskap och utrustning inom kärnteknikområdet.

Och så har det fortsatt. Bara för några dagar sedan ertappades mullorna ånyo med fingrarna i den radioaktiva helvetesburken. Trots omfattande hemlighetsmakeri, lyckades inte islamisterna längre dölja att de uppfört en ny anläggning för urananrikning. 

Vad har då Iran att säga till sitt försvar denna gång? Gissa. Det intensiva experimenterandet har enbart fredliga syften…

Men gårdagens provokativa provskjutning av långdistansmissilerna Shabab-3 och Sejil-2 talar ett helt annat och betydligt hotfullare språk.

Ty om inte Iran siktar på kärnvapen, vad är det då för poäng att satsa resurser på sådana sofistikerade vapenbärare?

Risken för ett atomkrig upphörde inte med Berlinmurens fall. Med bomben i händerna på irrationella ayatollor blir faran snarare större än tidigare. Tiden börjar oåterkalleligen att rinna ut. Omvärlden har knappast råd att stå passiv länge till. 

Högerliberalerna i Portugal av banan

Publicerad den av
Svara

I Portugal står det klart att det regerande socialistpartiet med premiärminister José Socrates i spetsen kan behålla makten. Vid valet i helgen misslyckades utmanaren Manuela Ferreria Leites från högerliberala PSD att vinna väljarnas förtroende.

En avgörande orsak till nederlaget var frågan om höghastighetståg. PSD ville fimpa det storstilade projektet att effektivare knyta ihop Portugal och grannlandet Spanien med modern infrastruktur.

Den planerade snabbtågslinjen mellan Lissabon och Madrid skulle förkorta restiden från dagens dryga sju timmar till mindre än tre. Från Madrid kan passagerarna sedan bekvämt susa vidare på state of the art-räls till Frankrike.

Höghastighetståg börjar bli en het potatis även i Sverige, där vi fortfarande med våra gamla stambanor från 1800-talet ligger långt efter övriga Europa. Ännu tvår dock regeringen Reinfeldt sina händer.

Inför nästa års riksdagsval har firma Reinfeldt & Borg skäl att begrunda ödet som drabbade deras ideologiska kompisar i Portugal. Så går det när man motsätter sig utvecklingen.  

Vår fattiga politik

Publicerad den av
Svara

”Vill man få respekt som politiker ska man inte gå på premiärer och kändisfester. Att mingla runt, äta snittar och hänga på Stureplan, det skapar inte respekt. Att synas på Operan och Dramaten är bättre. Det indikerar allmänbildning, kunskap och engagemang. Generellt tycker folk att politiker ska jobba hårt och ta hand om sina familjer.”

Marie Söderqvist, vd för United Minds, i Expressen (27/9), är kritisk mot den tilltagande ytlighetstrenden bland våra ledande förtroendevalda.

Det är lätt att instämma. Att många svenska elitpolitiker numera tycks ha satt i system att försöka associera sig med trivialkultur och lättviktskändisar känns enbart ovärdigt. 

De som glatt hoppar ned i veckopressens och kvällstidningarnas kloakutsläpp riskerar oundvikligen att förfara sin substans. Sådan politiska ledare spär ut den egna trovärdigheten och blir svårare ta på fullt allvar. 

Men vad ligger bakom? Är det måhända ett symptomatiskt tecken i tiden?

Ty samtidigt har ju den sakpolitiska diskussionen generellt sett blivit alltmer avideologiserad, kameral och blodfattig. Verkliga personligheter med lyskraft – typ Palme, Bohman, Ahlmark – är det också tunnsått med i riksdagspartierna.  

Lockelsen till skenet av ytligt glitter ska kanske ses som ett kompenserande uttryck för den svenska dagspolitikens självförvållade tråkighet. Därmed heller inte konstigt att en bisarr figur som Anna Anka plötsligt kan dominera debatten och hamna högst upp på alla proffstyckare agendor. 

Deprimerande. 

Utträde omöjligt från Svenska Akademien?

Publicerad den av
Svara

DN publicerar idag ett intressant reportage om Peter Englund, enligt sig själv högst motvillig efterträdare till Horace Engdahl som Svenska Akademiens ständige sekreterare.

Men jag tror att den sympatiske Englund har kapacitet att bli en utmärkt sådan. Av allt att döma är Akademien i fortsatt goda händer. Någon återgång till den demoraliserande tid som rådde innan Horace Engdahl tog över rodret 1999 behöver vi nog inte frukta.

Perioden under den torre språkvetaren Sture Allén var ju ett elände. Akademiens ställning och prestige har inte varit så äventyrad sedan Carl David af Wirséns dagar kring förra sekelskiftet.

Den som tvivlar kan ju läsa Lars Gyllenstens memoarer Minnen, bara minnen (2000). Gyllensten var Alléns företrädare som ständig sekreterare 1977-86 och har med uppfriskande osvensk öppenhjärtighet skildrat Akademiens förfall under slutet av 80-talet.

Sture Allén betecknas av Gyllensten som en ”prestigelysten myglare”. Dessutom tämligen litterärt obildad och allmänt ryggradslös.

Lågvattenmärket blev förstås den olyckliga Rushdieaffären 1989: ”Svenska Akademien har som princip att inte uttala sig i frågor med politisk innebörd…”

Akademiens passiva, undflyende hållning orsakade en storm av vrede i opinionen. Ledamöterna Werner Aspenström, Kerstin Ekman och Lars Gyllensten avgick i protest mot Alléns kryperi inför Irans islamistiska diktatur.

Dock hävdade Sture Allén att det var omöjligt att lämna Akademin. Blir man invald på en av de aderton stolarna, sitter man där på livstid. Det är också en ståndpunkt som Peter Englund förfäktar i DN: ”Ledamot är man för livet, bokstavligen. Tills döden skiljer oss åt”.

Skulle det alltså vara förbjudet att utträda? Mer eller mindre har väl det blivit en allmänt accepterad uppfattning numera. Men helt falsk, menar Lars Gyllensten i nämnda bok:

…en sån bestämmelse finns inte alls i stadgarna. Dels är det orimligt, i ett demokratiskt samhälle. Så dumma var inte de som en gång skrev Akademiens stadgar att de införde en sån bestämmelse. I själva verket har utträden ur Akademien förekommit ett par gånger tidigare. Allén har kunnat hävda sin orimliga ståndpunkt i visshet om att svenska folket inte har Akademiens stadgar som sin lektyr.

Idag är två stolar ständigt osuttna. Kerstin Ekman betraktar alltjämt sitt ledamotskap som uppsagt, liksom sedan 2005 Knut Ahnlund (både Gyllensten och Aspenström är avlidna och därför ersatta).

Nog verkar det aningen märkligt att framhärda med tomma stolar-principen. Vad tjänar det egentligen till, mer än som en utmaning av löjet?

Vilket naturligtvis en klok karl som Peter Englund inser. I DN antyder han ganska öppet att det kan bli förändring – ”i framtiden”.

Ska vi möjligen tolka det som den dag då Sture Allén fallit ifrån stol nummer 3 för alltid?

Jan Guillou blottar sin extremism

Publicerad den av
Svara

”Jag är optimist, jag tror att Israel kommer att upphöra att existera före Aramageddon”.

Så skrev Jan Guillou muntert i Svenska Dagbladet den 13 mars 1977.

Just denna glada förhoppning om den judiska statens utplåning återger Guillou inte i sina nyligen utkomna memoarer Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv.

Men annars bjuder Guillou på åtskilliga sidor minnen från de hektiska dagarna i frontlinjen mot Israel under 70-talet.

Han arbetar då inte bara med att avskaffa Mellanösterns enda demokrati. Utan deltar även i kampen för att utradera folkstyret i Sverige genom sitt medlemskap i den hårdhudade avgrundssekten Kommunistiska förbundet leninist-marxisterna (KFML, som 1973 bytte namn till Sveriges kommunistiska parti, SKP).

Med sådan kvalificerad politisk vänsterextremism i bagaget, är det inte dåligt att Guillou ändå lyckas bli hyllad demokratisk folkhemsmartyr utifrån rollen som spiondömd IB-avslöjare.

Vad gäller sitt engagemang för palestiniernas sak efter Sexdagarskriget 1967, tvekar Guillou heller inte att aktivt solidarisera sig med de mest våldsromantiska och stenhårt marxist-leninistiska grupperingarna.

Här är det PLFP och DPFLP som gäller – organisationer vilka med aldrig sinande entusiasm hänger sig åt flygplanskapningar, blodiga gerillaaktioner och blint slående terror.

Ogenerat beskriver Guillou sina kärvänliga kontakter med de trevliga och intellektuellt inspirerande toppfigurerna i dessa fanatiskt Israelhatande rörelser. Dock tillfogar Guillou några senkomna brasklappar om att han och hans svenska palestinakompisar naturligtvis tog avstånd från våldsmetoder (man kan ju då tycka att de valde tämligen udda sällskap för sina pacifistiska omsorger).

Ond och illvillig i kubik är däremot den svenske liberalen, demokraten och Israelvännen Per Ahlmark. När det gäller honom finns inga försonande drag. Fortfarande efter nära 40 år sitter taggen djup hos Guillou.

Med illa dold avsky öser han raljerande smädelser över sin gamle meningsmotståndare. Det blir rena katalogarian: ”den vulgäre Ahlmark”, ”en vilt skällande Ahlmark”, ”Ahlmark upprepar sitt förtal”, ”ett så infernaliskt karaktärsmord som Ahlmark försökt sig på”, ”(n)är jag nu läser Ahlmarks attack blir jag närmast full i skratt över hans blandning av fräckhet och upphetsning”.

Det hela tar nästan formen av besvärjelser när Jan Guillou drämmer till med påståendet att ”(d)en där Ahlmark slutar sina dagar som marginaliserad extremist”. För säkerhets skull får vi även veta att ingen längre känner till honom: ”den numera bortglömde Ahlmark”.

Men det stoppar ingalunda där. Jan Guillou kan inte låta bli att vrida om kniven ytterligare ett hånfullt varv. Känn på följande vällustigt snickrade formulering:

”Tänk om han förstått vad han gjorde när han drog i fält för att slutgiltigt lösa Guilloufrågan”.

Israeldebattören Per Ahlmarks motiv associeras alltså med nazisternas ”slutgiltiga lösning av judefrågan”. Mitt i prick! Gratulerar. Guillou skrockade garanterat rått och hjärtligt när han fäste denna medvetet ultimata smaklöshet på papper.

Men Guillous hämndlystna skrivbordsuppgörelse säger mer om honom själv än föremålet för avrättningen. Ingen övertygad humanist och demokrat låter väl så här? Tonfall och språkbruk påminner snarare om Stalins ökände åklagare Vysjinskij under 30-talets Moskvarättegångar.

Att inte Jan Guillou förlägger sin nästkommande historiska äventyrsroman dit? Han verkar ju redan vara kongenialt hemmastadd i miljön.  

Sverige har fortfarande svårt att hantera antisemitismens förbannelse

Publicerad den av
Svara

”Man drog inga egentliga slutsatser av nazismens verkningar i Sverige och såg exempelvis inte antisemitism eller rashygien som en del av nazismen, områden där historien kom ikapp på 90-talet.”

Johan Östling, historieforskare i Lund, intervjuas i SvD (18/9). Med sin avhandling Nazismens sensmoral. Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning (2008) har han granskat hur Sverige hanterat läxan av Hitlertysklands härjningar. 

Det är välkommet att detta hittills förbisedda kapitel äntligen uppmärksammas. Johan Östling har i dagarna belönats med Cliopriset för sina insatser. 

Naiviteten, okunskapen – för att inte säga blindheten – kring antisemitismens förbannelser var utan tvekan omfattande i Sverige under efterkrigstiden. Trots att nazismens strukturer rasat ihop i övriga Europa, kunde vårt land i decennier bli ett ”safe haven” för inbitna antisemiter.

Från Sverige exporterades högerextrem och antisemitisk propaganda över hela världen. Själva stod vi handfallna och vägrade acceptera att sådant hade med oss att göra.

Det gick så långt att amerikanska regeringen vände sig till Tage Erlanders ministär och uttryckligen krävde ett ingripande mot dessa hatets och illviljans kolportörer, som opererade med Sverige som bas.

Även senare års export av ”Vit makt”-musik hade svårt att väcka reaktioner. Egentligen var det först med statsminister Göran Perssons initiativ med Levande historiaprojektet, Förintelsekonferenserna i Stockholm och boken Om detta må ni berätta som kampen mot antisemitismens faror sattes på agendan.

Men allt detta ligger snart tio år tillbaka i tiden. Frågan är hur stark beredskapen är numera.

Våren 2007 kunde exempelvis den ökände förintelseförnekaren Robert Faurisson hålla tre propagandamöten i Sverige (Stockholm, Malmö, Göteborg) utan att någon lyfte ett finger i protest. Förutom tidningen Expo. Annars var tigandet bedövande.

Idag är det sannerligen inte ovanligt att gamla antisemitiska schabloner poppar upp i debatten. Företrädesvis maskerad i form ”Israelkritik”. Aftonbladets beryktade publicering av Donald Boströms ”avslöjande” om att Israel mördar palestinska ungdomar i jakten ofrivilliga organdonatorer bär syn för sägen. 

Tvärtemot vad Johan Östling säger, tycks dessvärre inte historien kommit oss riktigt ikapp ännu. 

En högintressant läxa från Bromölla

Publicerad den av
Svara

Det är i kristider valörerna prövas. Att vara förtroendevald under soliga högkonjunkturer är i allmänhet ingen konst. Sysselsättningen är finfin, skattepengar forsar in i kassan, jultomtemasken är på. 

Svårigheten handlar snarare då om att kunna prioritera rätt bland alla upptänkliga reformer och satsningar som föreslås. Eller att helt enkelt kunna säga nej – inget nytt badhus i kommunen just nu. Kanske borde vi sänka skatten istället?

Men att utöva politiskt ledarskap och fatta tuffa beslut när det kärvar är något annat. Vilka av folkets företrädare kring sammanträdesborden som är vuxna sina uppgifter eller ej märks snabbt och obönhörligen.  

Ett aktuellt exempel är från Bromölla kommun, beläget i gränslandet mellan Skåne och Blekinge. Där visar nu delårsbokslutet att socialnämnden går back med över 13 miljoner kronor.

Vad gör ledamöterna då? Spottar i nävarna, biter ihop och förklarar att detta måste lösas med hårda bandage? Icke. Istället lägger hela politikergänget benen på ryggen och flyr fältet. 

Inte en kotte i socialnämnden vill axla ansvar. Omtöcknade av bokslutets ilsket röda siffror begär ledamöterna mangrant entledigande. 

– Vi blev chockade. Jag har aldrig varit med om något liknande. Men det är inte så att vi är avsatta av någon. Vi går självmant, säger socialnämndens s-märkte ordförande Berit Lind till Blekinge Läns Tidning (18/9). 

Jaha. Och på vilket sätt ska då de efterlämnade tomma stolarna klara ut situationen åt Bromöllas invånare? 

Agerandet är förstås fenomenalt ryggradslöst och patetiskt. Men onekligen något att hålla i bakhuvudet till nästa gång det är val. Läxan från Bromölla bär på en allmängiltighet som är högintressant för oss alla. Vem av de som söker makten att styra över samhället är egentligen värd vårt förtroende? 

Klurigt att veta på förhand. Men det finns en bra tumregel, som jag lärt av Jytte Bonnier. Den lyder ungefär så här: Antag att Sverige blev ockuperat. Vilken politiker skulle jag kunna lita på i detta läge? 

Med andra ord: karaktären är nyckeln. Och sådana finns det tydligen skriande brist på i Bromölla. Är det annorlunda i din kommun?

Svartmålning av Sverigedemokraterna?

Publicerad den av
2

Så har det ”avslöjats”. Sverigedemokraterna har representanter med bakgrund i grupperingar där det idkas nazism, vulgärnationalism och rasism.

Det är TV8-programmet Adaktusson som funnit att SD har tre sådana okristliga kandidater på listorna till det förestående kyrkovalet.

En av dessa figurer huserar i Göteborg och kommer närmast från veterannazisterna i Nordiska rikspartiet, som dyrkat Adolf Hitler sedan 50-talet.

En annan är verksam i Stockholm och har tidigare varit aktiv inom högerextrema Nationaldemokraterna (en mer oförblommerad främlingsfientlig avknoppning från Sverigedemokraterna).

Den tredje syndaren har också ett medlemskort från Nationaldemokraterna i garderoben och återfinns i Härnösand

SD:s partisekreterare Björn Söder rycker nu ut med brandslangen och betecknar Adaktussons fynd som ”en svartmålningskampanj mot Sverigedemokraterna”.

Svartmålning? Precis som om det skulle överraskat någon vilka gynnare som flockas i Björn Söders lilla otäcka parti. Är det möjligen ett slumpartat naturfenomen att just nazister och rasister tenderar att söka sig dit?

Det borde vara onödigt att påminna om det uppenbara. Men 1988 bildades ju Sverigedemokraternas som en direkt fortsättning på kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt.

BSS var uttalat rasistiskt och samlade allsköns folk ur den svenska extremhögern (de flesta dessutom rejält kriminellt belastade). Fram till 1995 hette SD:s partiledare Anders Klarström, tidigare nazikämpe med Nordiska rikspartiet som adress.

Inför valet 2002 fick Sverigedemokraterna ekonomisk förstärkning till kampanjkassan från Front National, den ökände antisemiten Jean-Marie Le Pens franska rasistparti. Samma år marscherade för övrigt Björn Söder i Front Nationals förstamajdemonstration i Paris.

Och så vidare, och så vidare. 

Hur mycket än dagens SD-ledning försöker piffa upp fasaden mot väljarkåren med ljusare färger, så kvarstår faktum. SD behöver inte målas svart, hela partiets bakgrund är det redan. 

SIDA rycker undan mattan för Afghanistans skolor

Publicerad den av
Svara

Internationella militära styrkor är inte nog. Ska Afghanistans plågade befolkning få njuta fred och frihet krävs långsiktiga humanitära insatser.

Decennier av krig och förtryck i ett av världens fattigaste länder har medfört skriande behov av grundläggande civil infrastruktur. Här spelar Svenska Afghanistankommittén (SAK) en viktig roll.

Det är en ideell organisation som varit engagerad i landet ända sedan Sovjetunionens inmarsch för dryga kvartseklet sedan. SAK:s uthålliga, praktiskt verkande solidaritetsarbete är utan tvekan imponerande.

Efter talibanregimens fall 2001 har SAK bland annat försökt byggt upp ett fungerande utbildningsväsende på landsbygden. Med goda resultat. Idag driver SAK över 300 byskolor i svårtillgängliga områden, där inte minst flickor som tidigare hållits nere i okunnighetens mörker får möjligheten att skapa sig ett drägligare liv.

SAK:s verksamhet inkluderar särskilda modellskolor med utbildning av lärare. Man lägger också vikt vid att få föräldrarna aktiverade i stödföreningar, nog så betydande i ett utsatt land där barnen annars riskar att slitas från skolbänken och användas som arbetskraft. 

Därutöver finns ett nätverk med kontakter till vänskolor i Sverige och Storbritannien, vilket bidrar till att ge vidare horisonter och stärka banden med omvärlden.

Men detta värdefulla projekt kan nu omintetgöras.  

En stor del av finansieringen kommer nämligen från SIDA. Inte för att den svenska biståndsmyndigheten vill dra ned på stödet till Afghanistan. Tvärtom ökas det årliga anslaget från 300 till 500 miljoner kronor den närmaste treårsperioden.

Dock kommer SIDA:s belopp till SAK (idag cirka 100 miljoner) att sänkas ordentligt. Istället avser SIDA att styra över pengarna direkt till den afghanska statsförvaltningen – som knappast är ett under av styrka och effektivitet. Framtiden för SAK:s skolor blir därmed högst osäker.

– Det är en väldigt korrupt stat. SIDA vill gå in med så kallat sektorstöd för lärarutbildning via den afghanska staten. Mitt intryck är att deras program är väldigt svagt, säger SAK:s bekymrade generalsekreterare Torbjörn Pettersson till Sydsvenskan (15/9).

Lyckas inte SAK ordna pengar från andra biståndsgivare finns ingen annan huvudman som kan ta över driften av deras skolor. Nedläggning är i så fall ett överskuggande alternativ.

Varför den svenska biståndsmyndigheten rycker undan mattan för SAK på detta vis är faktiskt svårbegripligt. Man kunde ju tycka att SIDA borde lärt av forna misstag.

Årtionden av erfarenhet pekar entydigt åt samma håll: pengar som pumpas in i offentliga förvaltningar hos mottagarländer med otillräckliga demokratiska institutioner och kontrollorgan, brukar inte sällan förfela sitt syfte.

Oftast är det enbart smulor som kommer den behövande befolkningen till godo. Allt medan skrupulösa politiker och byråkrater griper chansen att berika sig. Exempel på misslyckade SIDA-satsningar i den här genren kan fylla kataloger. Därmed har man också allvarligt undergrävt förtroendet för hela verksamheten i svenska skattebetalares ögon.

Det är förstås trist, eftersom bistånd kan göra mycket konkret, avgörande nytta. Pengar som går via NGO:s – som Svenska Afghanistankommittén – har i allmänhet visat sig vara en betydligt bättre och konstruktivare väg att hjälpa u-ländernas människor till en ljusare tillvaro.

Afghanistans invånare lever i ett land där korruptionen fortfarande är näst intill epidemisk. Vad som kommer hända med SIDA:s sektorstöd kan därför knappast kräva någon Einstein för att räkna ut.

Och Torbjörn Pettersson borde veta. Han har ej blott sedan 80-talet gedigna kunskaper om Afghanistan. Han har även mångårig erfarenhet av SIDA som tidigare avdelningschef på just denna myndighet, samt har även verkat som biståndsråd vid Sveriges ambassad i Tanzania.

SIDA har alltså goda skäl att lyssna på honom. Om inte annat för afghanernas skull.