Är du demokrat, Mikael Wiehe?

Publicerad den av
Svara

Under helgen som gick spelade Mikael Wiehe på musikfestivalen Tyrolen utanför Alvesta. Inför konserten gav Wiehe en intervju för Smålandsposten där han bland annat talade om sin senaste skiva, Sånger från en inställd skilsmässa. 

Men som den politiskt engagerade artist Mikael Wiehe alltid varit, meddelade han även att hans ”största mål” var att ”störta den borgerliga regeringen”. 

Eller som Wiehe också uttryckte det: ”Nu är min ambition att lägga krokben för de jävlarna” (Smp 21/8). 

Mikael Wiehe har aldrig hymlat med sin socialistiska övertygelse. Att han vill verka för ett politiskt majoritetsskifte i Sverige är således fullt naturligt och helt legitimt. Inget att säga om detta.

Dock skvallrar hans hätska språkbruk om bristande respekt för det fria folkstyre vi har i Sverige. Man kan förvisso tycka väldigt illa om den politik som dagens moderatdominerade regering företräder. En stor del av Sveriges befolkning gör det i varierande grad.

Men därifrån till att utslunga epitet som ”de jävlarna” mot Fredrik Reinfeldt & Co är knappast förenligt god takt och ton sanna demokrater emellan. 

När Wiehe dessutom använder ett våldsamt begrepp som att ”störta” regeringen (istället för exempelvis ”byta ut”) ligger misstanken till hands att det är något slags revolutionärt maktövertagande han vill se.

Att Mikael Wiehe också håller fast vid 68-vänsterns revolutionsromantiska ideal framgår tydligt i samma intervju. På frågan vad han läser blir svaret: ”Tal av Fidel Castro. Han har mycket vettigt att säga”. 

Själv tycker jag att Wiehe har mycket vettigt att säga genom sitt musikaliska konstnärskap.

Jag håller honom för en av våra främsta låtskrivare och artister, både som ledare för 70-talsgruppen Hoola Bandoola Band och i egen rätt. Bland hans många fina soloskivor  – jag äger själv ett drygt tiotal – vill jag särskilt rekommendera Elden är lös (1979), Sevilla (1998) och Främmande land (2005). 

Jag har även som journalist haft förmånen att intervjua honom. Som person är Mikael Wiehe varm, generös, välformulerad, humoristisk. Och utan tvekan mycket intelligent. Hans solidaritet med utsatta människor världen över är äkta och djup.

Okej att Wiehe är socialist. Det har jag inga problem med. Så länge han tillhör den demokratiska familjen. Men på denna avgörande punkt finns uppenbarligen starka skäl till tvivel. Vilken övertygad demokrat vurmar väl för en diktator som Fidel Castro? 

Häromåret medverkade Wiehe till och med på en stödgala i Malmö för Kubaregimens fromma.

Bland arrangörerna fanns Svensk-kubanska föreningen, Kommunistiska partiet och Revolutionär kommunistisk ungdom. Det uttalade målet med galan var att samla in ekonomiska medel till att flyga hit unga representanter för Castrodiktaturen och låta dem bedriva propaganda i Sverige. 

Inför denna minst sagt dubiösa konsert slog Mikael Wiehe fast: ”Kuba är bäst på mänskliga rättigheter i regionen”. 

Och bagatelliserade förekomsten av politiska fångar i landet med följande ord: 

De värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantanamo. Det är fel att fängsla politiska motståndare. Men när jag besökte revolutionsmuseet på Kuba för första gången 1979 såg jag revolutionen som en önskvärd självklarhet. Den önskan är inte ogjord. (Expressen 18/2 2007)

Bäst på mänskliga rättigheter i regionen? Castrorevolutionen som en önskvärd självklarhet? 

I den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watchs världsrapport för 2009 summeras situationen på Kuba så här: 

Cuba remains the one country in Latin American that represses nearly all forms of political dissent. The government continues to enforce political conformity using criminal prosecutions, long- and short-term detentions, mob harassment, surveillance, police warnings, and travel restrictions.

Det oberoende forskningsinstitutet Freedom House rankar Kuba som en av världens hårdaste diktaturer, något bättre än Nordkorea och Burma, men fullt i klass med notoriska flåbusar som Saudiarabien, Vitryssland och Syrien.

Jag finner det uppriktigt sagt gåtfullt varför en i övrigt skarpsinnig man som Mikael Wiehe fortfarande inte förmår befria sig från ungdomsårens antidemokratiska vänsteridéer. Upptäcker Wiehe inte förnedringen han utsätter sig för genom att agera kolportör åt den kubanska förtryckarapparaten? 

Mikael Wiehes gamle parhäst Björn Afzelius visste bättre.

Även denne tjusades länge av Fidel Castro och gick naivt i god för den kubanska revolutionens ”landvinningar”. Dock föll fjällen från Afzelius ögon när han på plats konfronterades med det omänskliga system Kubas folk tvingades leva under.

Björn Afzelius erkände sig inte bara duperad. Han skrev en hel roman om saken (En gång i Havanna, 1993). Och gjorde konkreta insatser för att undergräva Castrotyranniet genom att smuggla in pengar – i sitt gitarrfodral (!) – till den kubanska oppositionen.

Tragiskt nog avled Björn Afzelius för tio år sedan. Om inte annat hade han annars kanske kunnat lära Mikael Wiehe något. 

Metro och tyranniet

Publicerad den av
Svara

Metro International, med Kinnevik som dominerande ägare, brottas sedan några år tillbaka med förluster och aktiekursen kan räknas i ören, inte kronor. 

Affärsidén att ge ut gratistidningar med snuttifierade artiklar på barnspråk funkar tydligen inte så bra längre. Och det är väl ett hälsotecken för den allmänna intellektuella medvetandenivån. 

Förr var motivet bakom att starta tidningar tvåfaldigt. Att tjäna pengar, naturligtvis. 

Men också att tidningsmakarna brann för något högre – att förmedla nyheter, avslöja missförhållanden, påverka samhället, kämpa för vissa grundläggande idéer. Tidningarnas betydelse för demokratins genombrott och upprätthållande kan knappast överskattas.

Till denna publicistiska tradition hör inte Metro. 

Motivet bakom Metro är bara enfaldigt. Stålar. I övrigt står inte Metro för någonting. Dess enda raison d’être är att vara en sedelpress. 

Fast nu går det som sagt ganska knackigt med det. Dock tror sig Metro Internationals VD Per Mikael Jensen hittat en väg att få ordning på bokföringen igen. Och den går till Kina, där han ser gyllene expansionsplaner. 

Världens största diktatur och människorättsbuse skulle nämligen passa Metro som hand i handske. Intervjuad i tidskriften Medievärldens affärsbilaga förklarar Per Mikael Jensen lyriskt:

Jag tror Metro-konceptet passar Kina extremt bra. Du har en form av censur i Kina, men Metro som opolitiskt – vi säger inte till världens ledare vad de ska göra – är ett mycket starkt koncept för Kina.

Några skrupler att göra tidning under en totalitär diktaturregims överinseende finns alltså inte. Metro som”opolitisk”. Vilken cynism! Hur naiva tror Per Mikael Jensen att vi är? 

I praktiken skulle förstås inte Metro kunna trycka en bokstav utan Pekingledarnas gillande. Därmed riskerar tidningen också bli ett slags språkrör för tyranniet. På sitt patenterade lättsmälta vis. 

Fast pengar luktar förstås inte för den amoraliske sedelpressaren. Kinneviks Cristina Stenbeck är bara att gratulera.

Vad Sverige kan lära USA om sjukvården

Publicerad den av
Svara

Ska Barack Obama gå samma nederlag till mötes som sin demokratiske föregångare Bill Clinton? Bägge hade i sina valprogram löften om att reformera det amerikanska sjukvårdssystemet så att det skulle omfatta samtliga USA:s medborgare. 

Så fort Clinton satte sig bakom Ovala rummets skrivbord i januari 1993 försökte han förverkliga planerna. Och förlorade snart efter hårdnackat motstånd. 

Även Barack Obama har sedan han blev president lagt in högsta växeln i frågan. Motståndet är lika hätskt denna gång. Vilket för en stillsam betraktare på andra sidan Atlanten kan tyckas märkligt. 

Är det inte uppenbart att USA:s sätt att organisera sjukvården genom huvudsakligen privata lösningar nått vägs ände? 

Kostnaderna både för den enskilde, och för landet som helhet, är en allt tyngre börda. Vården slukar 17 procent av USA:s BNP, mest i världen. Men landet leder inte VM i folkhälsa för det. Därtill kommer att dryga 45 miljoner invånare står utanför systemen. De statliga komplementen Medicaid och Medicare från Lyndon Johnsons tid på 60-talet är dyra och ineffektiva. Och så vidare. 

Det finns också en stor medvetenhet om att något måste göras. Häromåret visade exempelvis en undersökning att 75 procent av alla vuxna amerikaner ansåg en grundläggande förändring nödvändig (Public Views on Shaping the Future of the U.S. Health Care System, The Commonwealth Fund, August 2006).

Barack Obamas föreslagna reformpaket är ett steg i rätt riktning. Men ett modest sådant. Även om Obama lyckas få kongressen med på noterna (tveksamt) innebär det inte någon direkt revolution, precis. Man lappar och lagar på ett slitet malätet täcke, istället för att sy ihop ett helt nytt och bättre.

Men antag att USA gav en kommission av skräddare ett sådant uppdrag. Då borde de ta en titt på Sverige.

Här finansieras vården genom en allmän, skattebaserad sjukförsäkring. Det är en principiellt klok och rationell konstruktion. Hela befolkningen delar de potentiellt mycket höga riskerna och därmed kan premierna hållas nere. Sveriges sjukvårdskostnader är ungefär nio procent av BNP, alltså åtta procentenheter lägre än i USA.

Vad får vi då för pengarna? Fakta är följande: bland Europas länder är Sverige ledande när det gäller behandlingsresultat, läkemedel och vårdens omfattning.

Sämre är det dock med tillgängligheten. Sverige är faktiskt bottenkasst på det. Bara i Lettland – som har sämst sjukvård i Europa överhuvudtaget – får människor vänta längre utanför lasaretten. Sverige uppvisar också risiga resultat inom kategorierna patienträttigheter och information. 

Allt detta enligt analysföretaget Health Consumer Powerhouse som årligen rankar vården i Europas länder. Senast hamnade Sverige på en sammanvägd femte plats (överst på prispallen var Holland, följt av Danmark och Österrike). 

Konklusion: svenska patienter erhåller en utmärkt, högt kvalificerad vård till ett hyfsat pris. Men den enskilde sjuklingen har en svag ställning gentemot vårdapparaten och tvingas stå i långa köer för att nå dit, med uppenbar risk för förvärrat lidande (till och med död, i värsta fall).

Den reform som vi borde riva tag i, är att skapa ökad mångfald av aktörer inom den allmänna sjukförsäkringens ram. Tyvärr har en ogin, ja rent fientlig syn på privata vårdgivare från socialdemokraternas sida bromsat utvecklingen av enskilda alternativ. Istället har den offentliga vårdapparaten fått breda ut sig. Och monopoltendenser är sällan hälsosamt.

Mer konkurrens skulle inte bara göra att resurserna utnyttjades effektivare, vilket ytterligare kan pressa kostnaderna. Framför allt skulle patientens egenmakt stärkas och tiden i väntrummen hade kunnat kortas. 

Alltså: varken en dominerande stat (Sverige) eller en dominerande marknad (USA) är receptet. Tricket är att finna den balanserande mellanvägen.

Men trots att vi svenskar gärna klagar över långa vårdköer, ses ändå flerfaldigande av privata sjukhus med djup skepsis. Decennier av socialdemokratisk indoktrinering mot ”vinstintressen i välfärden” handikappar vår förmåga att reformera systemet här hemma. 

I den kollektiva amerikanska mentaliteten finns å andra sidan en ännu större skepsis mot staten och dess myndigheter. Ofta sund förvisso, och historiskt förklarlig. Nationen USA bildades ju en gång av flyktingar från det politiska och religiösa statsförtrycket i Europa. 

Men därav härrör också Obamas svårigheter att nu omvandla sina ord till handling. Det räcker med att han nämner begrepp som ”stat” och ”skatt” för att folk ska rygga tillbaka, larma om socialism och inskränkt frihet.

En åskådlig bild av problematikens kärna gavs i ett DN-reportage häromdagen (17/8) från ett ”town hall meeting” i den fattiga småstaden Wheeling, West Virginia. Invånarna hade samlats för att diskutera Obamas reformpaket med sin lokale kongressman Alan Mollohan:

En späd kvinna uppmanade Mollohan att se till att reformen genomförs snabbt:

– Jag har en tonårsdotter som är svårt sjuk i reumatism. Hennes behandling kostar tusentals dollar i månaden. Jag fasar för hur det blir när hon blir vuxen. Hon kommer aldrig att kunna teckna en egen sjukförsäkring, inget försäkringsbolag vill ha henne som kund.

Kvinnan fick svar på tal av en ung kortklippt man i välstruken blå skjorta:

– Varför ska jag betala skatt för din dotter?

Om utopismens förbannelse

Publicerad den av
Svara

Herbert Tingsten skrev en gång om ideologiernas död. I den mogna demokratin hade de eldfängda ideologiska striderna falnat till förmån för den upplysta och toleranta kompromissen för det gemensamma bästa. 

Kanske inte så jättekul samhälle att leva i för brinnande själar med radikala politiska idéer.

Men bara något år efter Tingstens förkunnelse rullade 1968 års värsta vänstervåg igång med tillbedjan av Marx, Mao, Lenin och Castro. Per Ahlmark har i sin bok Vänstern och tyranniet (1994) förtjänstfullt åskådliggjort hur dessa stollerier förpestade Sverige under ett galet kvartsekel. 

Idag har kommunismens träldomsläror gjort bankrutt och dess företrädare kan stå där med skammen (om de har någon). Å andra sidan har vi fått en värld där vildskäggiga islamister i samvetslös fanatism sprider terror och förintelse för att uppnå sin medeltidsmässiga gudsstat på jorden.

Svensk militär deltar på FN:s mandat i Afghanistan just för att hindra dessa fundamentalister från att på nytt göra landet till en mänsklig avgrund – och exportör av blint slående massdöd (11/9!). Att en gammal Berlinmursnostalgiker och Lenindyrkare som Lars Ohly kräver att Sverige måste retirera från detta uppdrag är följdriktigt. 

Samhällsomstörtande utopister har, trots att deras visioner må skilja sig åt, släktband som sällan förnekar sig. Radikalt blod är tjockare än ideologiskt vatten. 

En närmast övertydlig illustration är Hitler och Stalin, som aldrig upphörde att känna djup beundran för varandra, även när deras stater drabbade samman i det vidrigaste krig som historien dittills skådat. 

Valet i Afghanistan den 20 augusti är ett litet stapplande steg på den svåra vägen mot demokratisering, frihet, jämlikhet och försoning för ett plågat och utsatt folk. Det kommer med all sannolikhet att dröja mycket lång tid innan målet uppnåtts. Men tills dess är det avgörande att USA, FN och Sverige är uthålliga och håller fast vid sitt engagemang. 

Här hemma kan man förvisso ofta uppleva leda vid politiken. Fredrik Reinfeldts teknokratiskt inriktade moderater och den tilltagande partiträngseln i mittfåran inger sällan känslan av entusiasm och lidelse.

Tingstens tes om ideologinernas död verkar på svensk botten vara lika aktuell nu som när den först formulerades. 

Men även idag vet vi inte vad som väntar runt hörnet. En ny form av 68-vågen, fast med andra förtecken? Utanför våra gränser räcker det att kasta blicken mot det samhälle som talibanerna gjorde av Afghanistan. 

Deras utopi var mycket extrem, dock visar exemplet vad brinnande, radikala idealister är kapabla att utföra när de får fritt spelrum. Tänk tanken om även de unga svenskar som okritiskt hyllade Mao fått samma obegränsade utrymme att stöpa om Sverige när det begav sig… 

Trots allt är jag benägen att hålla med Svenska Dagbladets förträfflige Richard Swartz, som i dagens tidning (18/8) ger oss följande memento för framtiden:

I Bibeln står att de ljumma skola utspys. Men för ett samhälle är just de ljumma och milda att föredra. Redan de gamla grekerna visste att metron– måttfullhet och jämvikt – är både individens och gemenskapens ideal. Utopin eller Trotskijs permanenta revolution är andra beteckningar för Helvetet.

Måste Bergmans Fårö dela Polarstudions öde?

Publicerad den av
Svara

På Sankt Eriksgatan 58 i Stockholm ligger ABBA:s legendariska Polarstudio. Hit kommer idag människor från hela världen för att insupa atmosfären där den svenska gruppen skapade genialiska popmästerverk, väl i klass med Beatles och Beach Boys.

I anslutning till studion finns ett museum med scenkläder, instrument och andra artefakter från ABBA:s sagolika karriär. Den enorma succén för musikalen Mamma Mia har knappast dämpat intresset. Polarstudion är numera en av Stockholms främsta turistmagneter.

Så kunde det ha blivit.

Polarstudion finns dock icke mer. Våren 2004 stängdes dörrarna för alltid. Studion revs, lösöret slumpades bort på auktion. Inspelningsverksamheten var visserligen fortfarande lönsam. Det var fastighetsägarens chockhöjning av hyran som knäckte ekonomin. 

Om Led Zeppelin var 70-talets största rockband, så var ABBA decenniets regenter på den internationella poptronen. Money, money, money flödade in som resultat av framgångarna. Delar av vinsten investerades i bygget av en egen stuperstudio, state-of-the art, som invigdes 1978. 

Polarstudion med sin unika ljudbild blev genast mycket eftertraktad. Zeppelin spelade exempelvis in sitt sista album där, In Through The Out Door, 1979. ABBA själva sålde studion 1983 i samband med att gruppen gick skilda vägar. Men dess gamla inspelningsmarker fick med tiden en nimbus som var i partiet med Sun Studios i Memphis eller Abbey Road i London. 

Det saknades heller inte upprörda röster när rivningen hotade. 

Riksantikvarieämbetet granskade ärendet, men trasslade in sig i en sällsynt formalistisk tolkning av regelverket och förklarade sig oförmögna att agera. På kulturdepartementet lät man någon ointresserad tjänsteman dra saken i byråkratisk långbänk tills det var för sent. Det ansvariga statsrådet Marita Ulvskog brydde sig inte.

I Polarstudions urblåsta lokaler huserar numera ett gym. 

Lärdom? Ingen.

Ty sorgligt nog har det fysiska arvet efter Ingmar Bergman drabbats av ett liknande spektakel. Om två dagar, den 20 augusti, ska Bergmans hus och egendomar på Fårö gå till försäljning på den engelska auktionsfirman Christie’s. Den 26 september har turen kommit till lösöret, som klubbas bort av Bukowskis. 

Att så sker är helt i enlighet med Ingmar Bergmans testamente, och att hans familj följer mästerregissörens sista vilja är väl inget att moralisera över. Dock kan man tycka att det ligger i vårt gemensamma nationella intresse att inte ännu en del av det nutida svenska – och internationella! – kulturarvet skingras.

Det är dokumenterat bortom all diskussion vilken roll egendomen på Fårö spelade i Bergmans liv och för hans konstnärskap. Här fanns hans hjärta och själ. Här hämtade han inspiration och kraft. Här skapade han verk som berört och påverkat miljoner människor. Och kommer att fortsätta göra så för många generationer efter både honom och oss själva. 

Borde vi därför inte ha ett kollektivt ansvar att för framtiden bevara och säkra tillgängligheten till detta sällsamma konstnärsresidens? Polarstudions öde var illa nog. Gällande Bergman, där det handlar om än tyngre kulturell dignitet, är det riktigt läskigt.  

Men även nu har vädjanden och protester klingat ohörda.

Att kulturdepartementet skiftat färg från rött till blått har inte haft någon inverkan. Statsrådet Lena Adelsohn Liljeroth tvår sina händer. Hon hänvisar till ”principen” om att staten inte ska gå in som köpare i fall som dessa (även kulturkonservatismen är tydligen ett minne blott i de ”nya” moderaterna). 

Återstår Stiftelsen Bergmancenter på Fårö, som dock uppenbarligen saknar nödvändiga finansiella muskler. Resultatet lär därför sannolikt bli att avgörande bitar försvinner från det prisma varigenom eftervärlden har att tolka, förstå och uppleva Ingmar Bergman. 

Kulturpolitiskt är det en skandal. 

Historiskt en tragedi.

Slaveri och död, sa prästen

Publicerad den av
Svara

Centrumföreningen i Karlskrona vill att affärerna inne på Trossö ska ha söndagsöppet för att  ge mer liv åt stan. Dessutom får människor bättre möjligheter att handla när de är lediga från jobbet. 

En utmärkt idé kan tyckas. 

Men från Karlskrona stadsförsamling hörs en ilsken, illröd protest. Det är prästen Helene F Sturefelt i Fredrikskyrkan vid Stortorget som går till våldsamt angrepp mot affärsrörelserna i city. 

I Sydöstran den 12/8 och 17/8 menar hon att Centrumföreningen bara är ute efter att förleda folk till att bli viljelösa, konsumistiska robotar. Hon hävdar att handlarna ställer ”omänskliga krav”, att förslaget innebär ”en modern form av slaveri” som ”bränner ut människor” och ”dödar själen”. 

Språkbruket är inte bara grovt och osmakligt. Det är djupt förolämpande mot Karlskronas näringsidkare och deras strävan för att bidra till kommunens utveckling. 

Inte minst avslöjar Helene F Sturefelt en mer än lovligt nedlåtande syn på stans vanliga invånare, vilka uppenbarligen inte tilltros förmågan att handla rätt och riktigt på sin fritid – det vill säga att inte handla alls. 

Skulle jag vara i färd med att utplåna min själ om jag finner nöje av att strosa i butiker och shoppa på ”fel” dag? Den typen av fördömaraktigt moraliserande är knappast värdigt en representant för Svenska kyrkan. 

Om prästen Sturefelt är ute efter att stoppa utbredningen av slaveri och död i Karlskrona, borde hon väl även i konsekvensens namn kräva att de redan nu söndagsöppna köpladorna i Lyckeby bommar igen på vilodagen. 

Själv är jag mest bekymrad över den form av söndagsöppet som Fredrikskyrkan bedriver. I alla fall vid de tillfällen när Helene F Sturefelt står i predikstolen. 

Till frisinnets försvar

Publicerad den av
1

Den frisinnade profilen Roland Utbult lämnar folkpartiet och går över till kristdemokraterna. I tidningen Dagens nätupplaga förklarar han avhoppet enligt följande:

 Jag utgår från mina kristna värderingar och faktum är att det numera bara finns ett parti, som hämtar sina grundvärderingar i den kristna idétraditionen. I Folkpartiet hade frisinnet en stor betydelse fram till 1970-talet, men har det inte på samma sätt längre.

Om Roland Utbults uttåg är symptomatiskt för frisinnets försvagning inom den organiserade svenska liberalismen är det mycket beklagligt. Och oroväckande.

Personligen är jag inte kristen. Jag har ingen religiös trosbekännelse alls, utan är snarare att beteckna som fullblodsateist. Det spelar i sammanhanget ingen roll.

Som socialliberal hyser jag både djupaste respekt och varmaste sympati för det frisinnade idéarv, vilket de facto utgör en omistlig del av folkpartiets värderingsbas.

Det är vanligt att okunniga röster betecknar frisinnet som något slags särgruppering eller falang inom folkpartiet. Men som Ingemar Eliasson skriver i antologin Värde och värdighet (1997) apropå försöken att skilja socialliberalism och frisinne åt:

De är sammanvävda med varandra som varpen med väften i en tät textil. Ta bort det ena och väven faller sönder.

Det är ingen dum formulering. Själv skulle jag säga att frisinnet utgör mycket av folkpartiets hjärta och själ. 

Här finns en folkrörelseanknytning och ett medborgerligt gräsrotsperspektiv, som annars saknas inom den akademiska storstadsliberalism med vilken frisinnet legerades ihop med till folkpartiet 1934. 

Här finns en ofta uppfriskande socialpolitisk reformistisk radikalitet, ett starkt engagemang för samhällets utsatta och glömda grupper, en djupt känd solidaritet med folken i tredje världens u-länder och en bergfast övertygelse om den judiska staten Israels rätt att existera. 

Traditionellt sett har frisinnet aldrig varit särskilt opportunt, eller tenderat att ryggradslöst böja sig för vartåt dagspolitikens vindar tillfälligtvis blåser. Människor som bärs av idealism och en säker inre kompass gör ju sällan det. De står kvar, de kämpar på.

Måhända är deras skara inte iögonfallande stor. Men utan dem vore världen en väsentligt sämre plats att vistas i.

En sak är vilket fall glasklar. Ett marginaliserat frisinne skulle ej enbart göra folkpartiet väsentligt svagare och mindre vitalt. Det skulle även medföra att borgerligheten – ja svensk politik överhuvud – blev fattigare, kallare och gråare.

Henry Kissinger + Twisted Sister = sant!

Publicerad den av
Svara

I senaste numret av det brittiska magasinet Classic Rock reminiscerar Twisted Sisters frontman Dee Snider kring sin karriär som hårdrockare. 

En anekdot handlar om ett stjärnögt möte med Zeppelingitarristen Jimmy Page vid en hyllningsfest för den legendariske skivbolagsbossen Ahmet Ertegun på Atlantic Records. Dee Snider minns den lyriska känslan:

I remember standing in the buffet line with Jimmy, Mick Jagger and Henry Kissinger, thinking: ”How the hell did I get here?”

Henry Kissinger?! Frågan är väl snarare hur USA:s gamle utrikesminister hamnade i detta otippade sällskap av dekadenta, hårdpartajande rockmusiker… 

Fast det är klart. Kissinger var ju famös för sin förmåga att ständigt dyka upp i alla möjliga sammanhang, bara det fanns tillräckligt många fotoblixtar och celebriteter närvarande.

Knappt hade Richard Nixon gett den tidigare anonyme akademikerprofessorn en entrébiljett till maktens centrum i Vita huset 1969, innan Kissinger började slå mynt av den nyvunna berömmelsen.

Man kunde kanske tro att Henry Kissinger borde haft agendan fulltecknad med redan tidskrävande uppdrag som att avsluta Vietnamkriget, trappa ner kapprustningen mot Sovjetunionen eller tina upp de bottenfrusna relationerna med Kina. 

Men i skytteldiplomatens stressiga almanacka tycktes det ständigt finnas luckor för andra högintressanta uppgifter. Hade exempelvis Hollywood galapremiär på en storfilm som Gudfadern (1972) var det inte svårt att gissa vem som skulle dyka upp och mingla. Den entrébiljetten fick förresten Kissinger genom att lägligt bli kompis med Paramountchefen Robert Evans. 

För övrigt grep Kissinger gärna tillfällen att få möta vackra filmdamer på tu man hand. Bland annat dejtade han Bondbruden Jill St. John och Bergmanbruden Liv Ullman. Och såg förstås till att stolt skylta med dem i skvallerblaskorna. 

Nu var måhända inte Henry Kissinger själv utseendemässigt den attraktivaste killen i stan. Men som han sade i en sedermera bevingad replik i New York Times 1973: ”Power is the ultimate aphrodisiac”. 

Och Kissingers jetsetliv är ingalunda historia än. 86 år gammal är han still going strong som linslus i den professionella underhållningsvärlden.

När tennismästaren Roger Federer vann den senaste Wimbledonfinalen och därmed slog Pete Sampras rekord i antal Grand Slamsegrar – vem tror ni inte hade lyckats nästla sig på kändisläktaren då? 

För socialismen (5) Christian Dahlgren

Publicerad den av
Svara

Jag är naturligtvis inte bättre själv!

I Borås Tidning den 31/12 2008 uppträdde jag fullständigt ogenerad på en stor bild iklädd en skrikande röd Che Guevara T-shirt. 

Sånt är förstås väldigt generande för en övertygad liberal som borde veta bättre.

Jag har också skrivit massor med positivt hållna artiklar om musiker, författare, filmare, skådespelare och konstnärer som alla är hängivna socialister i någon form. 

Det är jag däremot inte ett skvatt generad över.