I Dagens Nyheters kulturdel läser jag en essä av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson där han bland annat skriver:

”Demokrati är inte bara en form för att styra utan också ett sätt att engagera människor: resonera, ifrågasätta, utmana konventioner, renodla där det är bäst, splittra där det är nödvändigt”.

Essän (publicerad 30/9) handlar egentligen om de intellektuellas roll i samhället – den från partiband fristående kultureliten. Men jag tycker att citatet ovan också ger en utmärkt bild av politikern Camilla Lindbergs credo. 

Som riksdagsledamot för Folkpartiet är hon inte bara en kugge i det offentliga maktmaskineriet. Hon är även en inspirerande, idéburen liberal med kurage att ta strid när avgörande värden sätts på spel.

Det bevisade hon med all önskvärd tydlighet den 18 juni 2008. Som enda borgerliga riksdagsledamot röstade hon nej till FRA-lagen. Den var undermåligt utformad och tog inte tillräcklig hänsyn till människors personliga integritet, tyckte hon. Och stod för det.

Igår träffade jag Camilla Lindberg när hon besökte Karlskrona och berättade om sina upplevelser från de stormiga dagarna förra sommaren. Hon konstaterade att både regering och riksdag underskattat opinionen mot den kontroversiella FRA-lagen. Inte sedan Vietnamkriget har någon fråga väckt sådan vrede i folkdjupet.

På sätt och vis räddade hon Folkpartiets heder. Det fanns i alla fall någon i riksdagsgruppen som förstod det tvingande behovet av att värna medborgarrätten – ett klassiskt liberalt profilområde…

Trots att regeringspiskan ven för att tvinga in dissidenterna i ledet, var Camilla Lindberg beredd att betala priset för sin övertygelse:

”Efter mitt nej, trodde jag aldrig att jag skulle kunna komma tillbaka till riksdagen.”

Men även om partiledningen surade (”fast jag tror ändå att Jan Björklund blev lite stolt över mig”) fick hon desto handfastare bevis på väljarnas uppskattning.

”Det blev Europarekord i blomsterbombning. Det vällde in buketter till mitt riksdagsrum, 328 stycken till slut. Och folk skickade nallebjörnar, hemmastickade halsdukar och allt möjligt.”

Tack vare det massiva trycket utifrån och Camilla Lindbergs motstånd tvingades FRA-lagen ändras på 15 punkter. En ny votering sker den 14 oktober. Hon är inte helt nöjd med utformningen, men tycker ändå att lagen i dess nuvarande version blivit klart bättre.

Camilla Lindberg inger hopp. Genom sitt agerande har hon bevisat vad kombinationen personlig karaktär, ideologisk kompass och politiskt mod betyder. Vi skulle utan tvekan behöva fler förtroendevalda som henne – i alla partier.

Dock värjer hon sig mot översvallande beröm och hjältehyllningar. Detta är en kvinna med fötterna på jorden, väl medveten om politikens realiteter:

”Jag hade inte så mycket att förlora. Jag var ny i Folkpartiet och hade bara suttit i riksdagen under två år. Hade jag varit mer insyltad och haft massa fina uppdrag skulle det kanske inte varit lika självklart att rösta nej.”

Fast jag undrar det. Camilla Lindberg representerar ju Dalarna på riksdagsbänken. Folkpartidistriktet hemmavid stod unisont bakom henne när det gällde. Liberaler från Engelbrekts gamla trakter knäcker man inte så lätt!