Obama förödmjukade Dalai lama

Publicerad den av
Svara

Förra året vägrade Barack Obama ta emot den tibetanske munken och exilledaren Dalai lama. ”Har inte tid”, hette det. En genomskinlig ursäkt.

Den nyvalde presidenten förberedde då sitt första statsbesök i Kina och ville inte reta upp diktaturregimen där. Väl på plats i Peking undvek sedan också Obama att markera mot Kinas katalogaria av människorättsbrott. 

Är det inte bra att Obama försöker prioritera frid och fröjd i relationerna? Det hjälper väl ingen att besvära de kinesiska koryféerna med obekväma frågor som bara gör dem sura?

Fel. 

När världens viktigaste demokrati svassar för världens största diktatur sänder det en farlig signal: frihetens och humanismens värden är ej längre särskilt viktiga att försvara. Det stärker tyranniets självförtroende, demoraliserar dess motståndare och undergräver USA:s auktoritet. Regimer i andra länder fattar vinken och anpassar sig efter situationen. Där demokratin redan sitter trångt, får den än svårare att göra sig gällande. 

Den som ses som svag och räddhågad kan aldrig vinna övertag mot liberalismens fiender. Det krävs styrka, konsekvens och ihärdighet för att idéerna ska kunna slå rot. 

Det är illa att USA gjort sig ekonomiskt beroende av Kina, som idag finansierar stora delar av det jättelika amerikanska budgetunderskottet. Värre blir det om detta förhållande tillåts styra USA:s utrikespolitiska agenda. Tyvärr finns tecken på att så är fallet. 

Sent om sider lät Barack Obama släppa in Dalai lama i Vita huset (se här, här och här). Det skedde i torsdags, men under styvmoderliga former. Ingen press tilläts närvara. Dalai lama hölls borta från det prestigefyllda Ovala rummet. Istället mottogs han i en sidolokal. Till råga på allt skickades han därefter förödmjukande ut genom en bakdörr, omgärdad av sopsäckar. 

Officiellt lät Kina i vanlig ordning avfyra en storm av kritik mot besöket. Dock är ett rimligt antagande att Pekingregimen log i mjugg åt synen av Dalai lama placerad vid Vita husets skräphög. Symboliken går knappast att missförstå och det är sannerligen inte Obama till heder.

Högt spel i förtroendebranschen

Publicerad den av
Svara

Politik är en förtroendebransch. Hur många gånger har vi inte hört detta upprepas? Orden har kommit att låta som en klyscha. Men är inte mindre sanna för det. Politiker i en demokrati får sina mandat av väljarna, utan förtroende bland medborgarna blir deras verksamhet omöjlig. I annat fall upphör ju demokratin.

Förtroendebranschens villkor är stränga. Och ska så vara. Vi medborgare har både rätten och skyldigheten att ställa höga krav på dem som har ambitionen att utöva offentlig makt i samhället.

Samtidigt måste vi kunna lita på att partierna fungerar som gate-keepers och förmår blockera personer, vars bristande omdöme eller allmänna vandel gör dem olämpliga till att uppbära förtroendeposter. Rått uttryckt: knäppskallar och fifflare gör sig icke besvär.  

Politiker vilka avslöjas med oegentligheter skadar inte bara sig själva och sitt eget parti. Hela partisystemet, och ytterst demokratin som sådan, förlorar i anseende. Det utbredda röstfusk som uppdagats inom Moderaterna i Stockholm är givetvis väldigt generande för det ledande regeringspartiet (se här, här och här). Värre är dock att kandidaternas sjaskiga tricksande tär på den politiska förtroendebranschens redan naggade kapital. 

Idag står folk knappast längre på kö för att delta i partiernas arbete. Medlemsraset under senare år har varit betydande. Risken är att det i framtiden blir än svårare att i synnerhet rekrytera mer kvalificerade medlemmar. Varför skulle duktiga människor med karriärer inom andra sektorer vilja satsa inte bara tid och ork, utan även sätta sina egna rykten på spel, i en verksamhet vilken börjar upplevas som dubiös? 

Moderaternas toppskikt har dock reagerat på det interna röstfuskandet med hårda bandage. Snabbutredningar har beordrats och huvuden har rullat. Allt för att minimera skadeverkningarna. I skandalens kölvatten ifrågasätts även systemet med provval. Johnny Magnusson, ordförande för Moderaterna i Göteborg, är mycket kritisk. Till DN (20/2) säger han: 

”Det är skit. Det är konserverande, de som redan har förtroendeposter får också röster. Och i och med att medlemstalen är små blir valen lätta att manipulera.”

Några moderatdistrikt har också slopat provvalen. Dit hör Karlskrona i Blekinge, som istället gav ansvaret till en nomineringskommitté att vaska fram bästa möjliga kandidater. Frågan är om det var så mycket smartare. Ty den handfull ledamöter som utgjorde nomineringskommittén beslöt helt sonika att utse sig själva! 

Nomineringskommitténs Carl-Göran Svensson, kretsordförande i Moderaterna tillika ordförande i kommunens miljö- och byggnadsnämnd, förklarar skamlöst till lokaltidningen BLT (19/2):

”Det står inte i våra stadgar att det är förbjudet att sitta med i kommittén och nominera sig själv. Det står bara att vi inte bör göra det.” 

Denne Svensson intar nu platsen som nummer två på Karlskronamoderaternas kommunvalsedel. En annan av nomineringskommitténs ledamöter, Birgitta Ståhl, knep åt sig andraplatsen på landstingslistan. Hennes naiva ursäkt är även den tämligen obetalbar: 

”Jag tycker inte att jag har begått något fel.”

Som sagt, politiken är en förtroendebransch. Väljarna får väl avgöra om de tycker att kandidater som uppträder likt begagnade bilhandlare hör hemma där.

Ta bladet från munnen, Maud Olofsson!

Publicerad den av
1

Visst, det var en skenmanöver. Den kontroversielle ryske oligarken Vladimir Antonov fintade med rök och speglar och köpte ut sig själv för att Saabaffären skulle gå i lås. Han kontrollerar fortfarande Spyker (se här, här och här).

Vd:n Victor Muller tiger ännu om sanningen, det är husbonden Antonov som börjat lägga korten på bordet. Vidare hävdar Antonov att såväl GM, som den svenska regeringen, var medveten om charaden. Äger dessa uppgifter riktighet är det förstås mycket anmärkningsvärt. Saken blir inte bättre av att näringsdepartementet försöker fly undan genom att vägra kommentera Antonovs påståenden. 

Vad ska man egentligen tro? Spelade regeringen högt för att slippa en för Alliansen politiskt besvärande debatt om Saabs nedläggning under ett valår? Det förefaller ändå väl dumdistrigt. 

Men faktum kvarstår: regeringen fixade fram ett mångmiljardbelopp från EIB (ett avgörande villkor för affären) till ett bolag i händerna på en minst sagt dubiös figur. Enligt både Säpo och CIA är Vladimir Antonov förbunden med kriminella aktiviteter. 

Näringsminister Maud Olofsson (C) har en del att förklara. 

Apropå Tutankhamuns klumpfot…

Publicerad den av
Svara

Uppsalaprofessorn Olof Rudbeck måste definitivt ha svarat för 1600-talets främsta forskarbragd.

Efter idogt historiskt undersökningsarbete slog han 1679 världen med häpnad. Enligt Rudbecks banbrytande rön i verket Atland eller Manheim fanns helt enkelt ingen tvekan om saken: det mytomspunna Atlantis var i själva verket Sverige!

Som om inte detta vore fantastiskt nog, levererade Rudbeck även otvetydigt halsbrytande bevis för att alla civilisationer av betydelse kunde knytas till vårt avlånga land i Norden. Att Egyptens faraoner hade äkta svenskt kunglig blod i sina ådror får dessutom nu anses fullkomligt klarlagt.

Ty efter avancerade DNA-tester av Tutankhamuns kvarlevor visar resultaten att denne gudaliknande forntida monark hade gomspalt och klumpfot, led av krämpor i ben och fötter, samt måste släpa sig fram med käppar.

Vilken strålande triumf för göticismen! Därmed är det ju uppenbart att Tutankhamun måste vara släkt med en av Sveriges största hjältekonungar: Erik den läspe och halte. 

Folkförförare nu och då

Publicerad den av
Svara

”När jag såg bilderna i teve på de Saab-anställda som stod och tittade upp på Victor Muller så mindes jag Birgersson och El-Sayed. Jag fick ont i magen.”

Birger Schlaug, tidigare språkrör i Miljöpartiet, noterar hur den kollektiva förförelsens mekanismer upprepas från tiden när IT-gurun Jonas Birgersson predikade och då Fermenta var hetast på börsen.

Kapten Haddock i ständigt blåsväder

Publicerad den av
6

Anfäkta och anamma! Kapten Haddock får inte längre använda sin pipa.

Den koleriske sjöbjörnens rökvanor har nämligen retat upp myndigheterna i Turkiet. Där har en privat TV-kanal visat den tecknade serien Tintin utan att ha censurerat bort Haddocks bolmande. Det skulle man aldrig ha gjort. Straffet blev dryga böter. 

Anledningen till ingripandet är att Turkiet vill förebygga tobaksskador. Men aldrig så vällovliga syften är sällan någon garanti mot triumfer i stupiditet. Är det barnet ännu fött som låter sig förledas ner i pipträsket med kapten Haddock som inspiration? 

Okej, vi må skratta åt dessa dumma turkar. Dock har Haddocks icke-politiskt korrekta leverne även orsakat upprördhet och censur i Sverige. Fast då var det inte rökningen som satte känslorna i svallning. Utan den skäggige kaptenens välutvecklade kärlek till whisky. Minst lika brännbara grejer i det gamla sundhetspredikande folkhemmet, där barnen helst skulle uppfostras till avhållsamhet från fördärvliga rusdrycker. 

När Tintinalbumen började ges ut i Sverige fick därför inte kapten Haddock halsa i sig Loch Lomond på känt manér. I beskäftig nykterhetsivrande anda försökte översättarna istället intala de svenska ungarna att Haddock älskade att dricka ”Kalasmust”. 

Som Cornelis Vreeswijk sjöng i Getinghonung Provencale:

För övrigt e de väl ungefär
samma moralister här som där,
samma fasta normer och samma sura min…

Demokrater på dekis

Publicerad den av
Svara

Hur kunde det gå så snett? Det är nog en fråga som många demokrater i USA grubblar på dessa dagar. I slutet av 2008 surfade Barack Obama in i Vita huset på en sällan skådad våg av entusiasm, därtill med en betryggande egen majoritet i kongressen. 

Men under det gångna året har Obamahypen dunstat bort i takt med att den bistra verkligheten fått överhanden. Den nya presidentens ambitiösa reformagenda ser på viktiga nyckelområden ut att vissna.

Mest notabelt är givetvis att den grandiosa sjukvårdsreformen huggits ned och hamnat i politisk respirator. Förtroendesiffrorna faller likt snöflingor en iskall vinterdag och Obamas kampanjlöften om att vitalisera Washington tycks som ett hopplöst skämt. 

Ted Kennedys död framstår nästan som symbolisk för partiets – och den amerikanska politikens – kristillstånd. Kennedy kallades inte utan skäl för kongressens ”last lion”. En progressiv liberal, men också en pragmatisk brobyggare, vars resultatinriktade stil gav honom många vänner även bland ideologiska motståndare.

Någon gestalt av liknande format kan vi numera titta i månen efter. Som för att riktigt understryka detta faktum satte också väljarna i Massachusetts en stridslysten republikan på Kennedys efterlämnade plats i senaten. 

Kongressvalet i november verkar heller inte att bli en lovande affär. Flera senatorer från Obamas parti känner marken skaka under fötterna. Tre har redan avböjt återval, och nu annonserar den fjärde i raden att han vägrar ställa upp för ännu en period. Det är Evan Bayh, tung senator och tidigare guvernör från Indiana, som förklarar att han finner sitt uppdrag meningslöst:

”Kongressen fungerar inte som den borde. Det är för mycket partipolitik och för lite framsteg, för mycket trångsynt ideologi och för lite praktisk problemlösning.” (DN 17/2)

Bayh, för övrigt son till Birch Bayh som var senator 1963-81, betecknar till och med kongressen som en dysfunktionell institution. Avhoppet måste karaktäriseras som ett svidande underbetyg för både Obama och partiet som helhet. Demokraterna har inte lyckats förvalta majoritetsmandatet som väljarna gett dem. Huvudansvaret för att maktmaskineriet skurit ihop är ofrånkomligen deras. Någon George W Bush finns ej längre att skjuta skulden på.

Läget ger förnimmelse av déjà vu. Efter presidentvalet 1992 ersatte Bill Clinton en annan George Bush i Vita huset. Även Clinton hade ambitiösa reformplaner som han genast försökte sätta i verket. Högst prioriterat var en genomgripande sjukvårdsreform. Men trots att också Clinton kunde luta sig mot en majoritet av demokrater i kongressen slog alltihop slint. Resultatet? 

Kongressvalet hösten 1996 blev en förintande seger för Republikanerna.

Ryska maffian bakom ratten på Saab-Spyker?

Publicerad den av
2

Spykers uppgörelse med GM att köpa Saab är otvivelaktigt en väldigt märklig affär. För att uttrycka det försiktigt. Som om det inte osade tillräckligt katt redan, låter nu Spykers vd Victor Muller förstå att företagets tidigare finansiär Vladimir Antonov är hjärtligt välkommen tillbaka in i bolagsvärmen.

Denne ryske oligark tvingades nyligen ut från Spyker. Annars ville inte GM förhandla om någon Saabförsäljning. Tydligen skedde det efter påtryckningar från svenska staten, formellt Riksgälden, som granskat Vladimir Antonov. Resultatet gav knappast skäl till jubel. Såvida man inte tycker att bagateller som penningtvätt och kopplingar till organiserad brottslighet är mycket att bråka om. 

Vem eller vilka som gav Spyker resurser att köpa loss Antonov från huvudägarskapet vägrar Victor Muller envist att avslöja. Var alltihop en skenmanöver? Misstanken är befogad. GM bryr sig i vilket fall föga. Bara direktörerna i Detroit får slutavtalet färdigt, så kan Spyker göra som de behagar.

Och Victor Mullers budskap i dagens SvD är glasklart: Antonov är hederlige Harry personifierad och när detta ”bevisats” kommer han återta kontrollen över sin tidigare aktiepost. Det blir en delikat huvudvärk för regeringen i Stockholm, som berett vägen för Europeiska Investeringsbankens lån på fyra miljarder kronor till Saab – med garantin utställd på de svenska skattebetalarna.

Vad tänker näringsminister Maud Olofsson och Riksgäldens generaldirektör Bo Lundgren säga oss om den ryska maffians tentakler ertappas i syltburken? ”Sorry…” ?

Mao Zedong är långt klokare än Miljöpartiet

Publicerad den av
Svara

Miljöpartiets kvinnliga språkrör Maria Wetterstrand är föremål för ett större reportage i DN:s söndagsbilaga. När det gäller ämnet försvar säger hon:

”Vi är väldigt nöjda med den gröna inriktningen på försvarspolitiken, restriktiv vapenexport och nedmontering av invasionsförsvaret.”

Visst är det fullt begripligt att ett traditionellt pacifistiskt parti som Wetterstrands ser med tillfredsställelse på Sveriges krympande militära kapacitet. Det är resultatet av flera års medveten politik från riksdagens sida, beslutad i närmast bedövande enighet. Grattis MP till den gröna framgången!

Vi andra bör dock ha anledning att vara mer bekymrade. Nedrustningen som skett är dramatisk. Inte på flera århundraden har Sverige varit så svagt. Det bakomliggande motivet är en välbekant refräng från den politiska debatten: kalla kriget är slut, något invasionshot föreligger inte. 

Må så vara. I närtid. Men när vi inte längre har ett militärt försvar som klarar huvuduppgiften att värna landets gränser och hävda vår integritet, uppstår per automatik en farlig situation. Sverige blir i praktiken ett militärstrategiskt vakuum. Vi är varken att räkna med som kraft i Östersjön, eller uppe kring den minst lika känsliga Ishavsregionen. Precis som naturen avskyr vakuum och kräver att det måste fyllas, precis samma lag gäller fortfarande inom säkerhetspolitiken.

De små baltiska staterna, vilka vi lovat – men inte kan – undsätta i händelse av konflikt, tvingas söka än fastare förankring hos NATO (läs USA). Även Finland måste gå i samma riktning för att balansera gravitationen från den store grannen i öster. För övrigt samma stormaktsgranne vilken håller på att geopolitiskt muta in Östersjön med bygget av en jättelik gasledning (Nord stream). 

Sveriges bortfall som aktör gör således Europas norra flank till ett spänningsfält mellan Ryssland och USA, där vi själva reduceras till en sparkboll i spelet. Frågan är emellertid om USA har lust eller ork att vara särskilt engagerat. Ur deras perspektiv finns redan akutare och långt viktigare intressen att bevaka på andra håll. 

Symptomatiskt är att Barack Obama under sitt första år i Vita huset behandlat Europa/EU på ett flagrant styvmoderligt sätt. Vad månne detta säga om den transatlantiska länkens hållbarhet inför framtiden? 

I riksdagen tycks hittills bara Folkpartiet börja inse vilka grava konsekvenser som Sverige riskerar med den massiva nedrustningen.

Huruvida detta är ett ärligt menat uppvaknande, eller bara väljartaktik för att locka besvikna sympatisörer från Moderaterna, återstår att se. Säkert är dock att en försvarspolitik som följer Maria Wetterstrands gröna inriktning får de gamla röda sanningsorden från Mao Zedong att klinga besvärande aktuella:

”Varje land har en armé, sin egen eller någon annans.”

Zeb Macahan i våra hjärtan

Publicerad den av
1

Sedan de red in våra TV-apparater 1978 har familjen Macahan haft ett stadig grepp om svenska folkets hjärtan. Och det verkar inte släppa i första taget. Västernserien har repriserats otaliga gånger, senast förra året av TV4 Guld.

Föga förvånande har allas vår amerikanska favoritfamilj även gjort pangsuccé på DVD. Första boxen som släpptes nyligen säljer likt smör i solsken, rapporterar Expressen. Ytterligare två boxar med resterande avsnitt är på väg.

Nu behöver vi således aldrig skiljas från farbror Zeb för en ringaste dag. Ty det är naturligtvis tack vare honom som Macahan blivit så extraordinärt älskad. Övriga karaktärer är egentligen blott bifigurer av mindre intresse, möjligen den ständigt jagade Luke undantagen. 

Det är Zeb i James Arness restliga gestalt vi beundrar, avundas och själva skulle vilja vara. Han är den rättrådiga manligheten personifierad i sin tuffa, slimmade läderdräkt. Klok, självsäker, äventyrlig och samtidigt en orubblig klippa av trygghet att luta sig mot i en farlig, osäker värld. Och hans levnadsmotto går heller inte av för hackor: Never quit, never lie, never apologize. 

Men i verkligheten tycks James ”Jim” Arness inte haft det lätt att hantera livets prövningar. Expressen har gjort det klassiska knäcket att kolla vad som hände med de folkkära skådespelarna från Macahan efter serien. Om den snart 87-årige Arness skriver tidningen:

”Från att ha varit tillbakadragen förvandlades han till en fullständig enstöring när hans dotter tog sitt liv 1975. Sedan dess har han levt som eremit i Kalifornien.”

Oj!

Fast vänta…hmm… Hur kan han då medverkat i Macahan, inspelad 1976-79, och därefter dessutom gjort massor av andra roller? En enkel sökning på nätet visar också att den ”fullständiga enstöringen” James Arness har en egen hemsida ute i cyberrymden (länk här). Där skriver han bland annat meddelanden till sina fans, som även uppmanas att skicka hälsningar och kommentarer till honom. 

Under fliken Biography kan man läsa följande om Arness leverne idag: 

”These days Jim is busy with many projects and charity involvements. One closest to his heart is the United Cerebral Palsy organization… Jim and his wife Janet live in the Brentwood area of Los Angeles and are actively involved with their family, three sons and three grandchildren.”

Låter detta som en eremit i era öron? Tänk vad man kan få veta bara genom att googla lite, Expressen.