After Dark i Centern

Publicerad den av
2

Riksdagsledamoten och tidigare CUF-ordföranden Fredrik Federley har låtit bjuda sig på en flott semestertripp till Kanarieöarna. Notan stod generöst ett flertal företag för, däribland flygbolaget Norwegian. Motprestationen var att Federley bloggade och gjorde reklam för hela arrangemanget. 

Omdömeslöst? Så det skriker om det. Men i vad som måste klassas som årets hittills mest innovativa politiska undanflykt anger Fredrik Federley följande försvar i Aftonbladet:

”Nu var det Ursula som åkte dit. Det är min dragpersonlighet”.

Stureplanscentern har onekligen fått ett nytt ansikte. 

Bra att svenska ”legoknektar” dör i Afghanistan?

Publicerad den av
Svara

Idag anländer kvarlevorna av de två svenska officerare som stupade i den internationella insatsen för ett fritt Afghanistan. Mottagandet i Sverige sker som sig bör med ceremonier och hedersbetygelser. 

Författaren och vänsterikonen Jan Myrdal lär dock enbart vara glad och nöjd över dödsfallen. Under en föreläsning vid St Xaviers collage i den indiska staden Mumbai på lördagen utropade Myrdal: 

”My anger is so strong that I can feel the taste of blood in my mouth when I see TV pictures of US marines, Swedish mercenaries or Nato soldiers in Afghanistan.

And my deepest personal feeling then is that the only good foreign soldier on Afghan soil is a dead one.”

Det dröjde sannerligen inte länge innan Jan Myrdals blodtörstiga önskan gick i uppfyllelse. Redan dagen därpå sköts ”legoknektarna” kapten Johan Palmlöv och löjtnant Gunnar Andersson ihjäl utanför Mazar-i-Sharif.

Vad ska man säga? Chockerande, vämjeligt, avskyvärt. Förstås. Men kan något som Myrdal gör förvåna oss längre? 

I somras hade jag ett samtal med en av Jan Myrdals yngre vänner, som tyckte att han i grund och botten var att likna vid en ”punkare”. Det är nog inte en så dum karaktäristisk, egentligen. Denne överårige trotsålderskille kan säga vad som helst, inta vilken smaklös åsikt som helst – bara det blir så provokativt och upprörande som möjligt. 

Well, here he goes again… Själv blir jag mest bara trött numera.

Frihetens bittra pris

Publicerad den av
3

Två svenska soldater har stupat i Afghanistan. Beskedet tvingar oss åter att inse att kampen för frihet och säkerhet i världen kräver ett högt, tragiskt och bittert pris. 

Men det skulle bli än högre, än värre, än outhärdligare om vi vände oss bort och lät extremisterna triumfera.

Denna tunga och nödvändiga erfarenhet har många andra nationer fått genomgå. Miljoner och åter miljoner människor lämnade sina hem och tog striden mot 1900-talets tyrannier i försvaret av demokratins och humanismens ideal. Kostnaden blev ohygglig. 

Dock gavs inget val. En framtid i mörker och slaveri var – och är – helt enkelt inget värdigt alternativ. 

Idag känner frihetens fiender inga som helst gränser. Vad som händer i Afghanistan får direkta återverkningar för oss alla. Det var talibanväldet som härbärgerade Usama bin Ladin och gav möjlighet för al-Qaida att iscensätta terrorattentaten den 11/9 2001.

Det var också talibanvärldets totala förakt för mänskliga rättigheter som gjorde varje dag till en kvävande, skräckfylld plåga för Afghanistans invånare.

Det är talibanerna och deras fränder inom den islamistiska våldsideologin som nu åter hotar att destabilisera hela regionen. Den värsta mardrömmen vore om att det skakiga grannlandet Pakistan med dess kärnvapenarsenal hamnade  i fundamentalisternas händer. Konsekvenserna av ett sådant scenario är så fasansfulla att de knappt går att överblicka.

Den internationella insatsen som Sverige deltar i har karaktären av utnötningskrig. Vi måste därför visa att vår vilja och övertygelse är starkare än talibanernas. Det är ett tufft prov och mer blod kommer att spillas. Åtskilliga soldater från flera länder har redan stupat. Liksom våra egna landmän föll de för friheten.

Vi får aldrig låta deras offer vara förgäves.

”Israels försvinnande är säkert”

Publicerad den av
14

Irans högste ledare, ayatollan Ali Khamenei, lät idag ånyo omvärlden förstå vilket mål som ligger det islamistiska tyranniet varmast om hjärtat. Under ett möte med terrororganisationen Islamiska Jihads generalsekreterare Ramadan Salah i Teheran förklarade Khamenei:

”Den sioniska regimen kommer att kollapsa… Israel går mot sin undergång… Med Allahs hjälp är Israels försvinnande säkert”.

Men i realiteten är det självfallet inte med Allahs bistånd som mullorna hoppas kunna förinta den judiska staten (varför denne himmelske potentat nu skulle göra nått sånt – muslimerna delar ju samma gud med judarna, liksom med de kristna för övrigt). Istället har Khamenei & Co sedan åratal tillbaka siktet inställt på ett helt annat medel: kärnvapen.

Samtidigt som Khamenei lovade Israels utplåning, gav landets lika judehatande ”president” Mahmoud Ahmadinejad sina atomtekniker befallning om att vässa sina ansträngningar. Med start på tisdag ska de börja tillverka 20-procentigt anrikat uran. Det är förvisso inte tillräckligt för någon effektiv kärnladdning, men ytterligare ett oroande steg på vägen. 

Officiellt bedyrar regimen i vanlig ordning till IAEA att deras intensiva intresse för atomer enbart har fredliga motiv. Redan har Iran emellertid utvecklat och provskjutit sofistikerade vapenbärare – missilerna Shabab-3 och Sejil-2, vars syften det näppeligen kan råda något tvivel om (läs mer här).

Israel kommer garanterat inte att passivt låta ayatollornas ödesdigra experimenterande fortgå hur länge som helst. Men hur ett USA med Barack Obama tänker sig att agera är skrivet i stjärnorna. Hittills har presidentens ansträngningar mest påmint om vad EU brukar göra: två sina händer.

Behovet av ett Saltsjöbaden 2.0

Publicerad den av
Svara

”LAS är en av de mest destruktiva arbetsmarknadslagar som någonsin har införts i Sverige…. lagen slog sönder en bärande del i den svenska modellen: statens neutralitet.”

Per T Ohlsson, tidigare politisk chefredaktör på Sydsvenskan, pläderar för behovet en sundare ordning på arbetsmarknaden, där arbetsgivare och fack gör upp om spelreglerna i ett nytt Saltsjöbadsavtal.

LAS, som riksdagen antog 1973, innebar en politisk inblandning av statsmakten som rubbade balansen till LO:s förmån. 

Bloggförbud i Lund

Publicerad den av
5

Sociala medier är heta grejer. Särskilt på Lunds universitet, där några studenter driver en institutionsblogg om vad som händer och sker på campus. Men inte utan restriktioner.

Innan studenterna fått sätta sig framför tangentbordet har de tvingats underteckna ett avtal om att låta bli ”kontroversiella ämnen som religion och politik”. Intressant att ett modernt universitet förbjuder diskussion om samhällsfrågor. 

Mottot för Lund i cyberrymden är tydligen en uppdaterad version av Uppsalas gamla devis: Att blogga fritt är stort, att blogga rätt är större.

Har möjligen studentkåren funderat på att såga ned några magnolior i protest?

Därför får vi leva med principlösa skatter

Publicerad den av
Svara

Det opinionskrisande Centerpartiet har samlats i Göteborg för sina kommundagar. Maud Olofssons invigningstal innehöll en plädering för sänkt skatt. Dels för pensionärerna, dels för vissa delar av tjänstesektorn. 

I det förra fallet vill partiet utjämna skillnaderna något i förhållande till den arbetande befolkningen, som fått njuta frukterna av firma Reinfeldt & Borgs jobbskatteavdrag.

I det senare fallet kräver Olofsson att momsen differentieras från 25 till 12 procent för branscher som frisörer och restauranger. Syftet är att stimulera framväxten av nya jobb, särskilt för unga människor. 

Även om vi bör välkomna ett sänkt skattetryck i Sverige, så kan jag inte låta bli att känna en viss trötthet inför Olofssons förslag. Åter en av alla dessa politiker som ska dribbla med olika skattesatser. Motiven kan vara aldrig så behjärtansvärda, man avser att fixa det ena, än det andra. Procenttal justeras hit och dit, alltefter dagsform och infall. Det enda som består är skattepolitikens principlöshet.

Dock har det inte alltid varit så. Under 80-talet kom det gamla svenska skattesystemet till vägs ände. Ständiga politiska ingrepp hade skapat ett sådant lapptäcke att inte ens Socialdemokraterna orkade med eländet längre. Plötsligt kunde man höra hur ledande representanter för arbetsrörelsen fällde förintande omdömen som ”ruttet” och ”perverst” över samma skattesystem, vilket tidigare hyllats som höjden av rättvisa. 

Tillsammans med Folkpartiet genomförde Ingvar Carlssons regering den stora skattereformen 1990-91, vars grunddrag var mycket kloka. Skattesatserna skulle vara låga, reglerna likformiga och skattebaserna breda. Äntligen började det bli ordning på torpet.

Steget till en fullt ut filosofiskt och demokratiskt hållbar skattepolitik var därmed inte långt borta. Med detta menar jag naturligtvis en generell platt skatt. Principen är: en man, en röst – en man, en skattesats. Utan undantag och över hela fältet. Procentsatsen kunde ligga på, låt säga, 20 eller 25 procent. 

Men knappt hade skattereformen sjösatts förrän politikerna fick kli i fingrarna. Socialdemokraterna slog exempelvis till med en särskild ”värnskatt” på höginkomsttagare efter 1994 års val. Av rätteviseskäl, hette det. Trots att den bara ger peanuts till statskassan, samtidigt som den skadar dynamiken i ekonomin genom att bland annat krympa utbildningspremien. Saken blir inte mindre absurd av att Fredrik Reinfeldts nya Moderater numera skjutit värnskattens avskaffande långt in i en diffus framtid.

Men innan Reinfeldt hade Moderaterna en partiledare som bottnade i fasta övertygelser, värderingar och idéer. Han hette Bo Lundgren och gillade platt skatt skarpt. Även Folkpartiets Lars Leijonborg attraherades av tanken, Göran Hägglund uttryckte viss sympati – liksom Maud Olofsson. 

Så här sa hon om platt skatt i SvD den 2/2 2006:

”Det som är bra är att den är enkel och stimulerar människor till att arbeta.”

Precis. Och att stimulera till fler människor i arbete har förstås varit Alliansens ledstjärna, paradfråga och enskilt viktigaste sakområde. Platt skatt skulle varit ett utmärkt recept i sammanhanget. Men framför allt hade den platta skatten varit rätt.

Varför kroknade borgerligheten då på upploppet och släppte alltsammans? Av samma anledning som Socialdemokraterna komprometterade sin egen skattereform från 90-talets början.

Väl i regeringsställning vill politikerna styra och ställa, ratta och tricksa, så mycket som möjligt. Om skattesystemet låses av principer beskärs deras makt och manöverutrymme. Det blir en väldigt jobbig mental tröskel för ministrar och riksdagsledamöter att komma över i en kultur som den svenska, där myten om politikens omnipotens har ett sådant stadigt grepp över sinnena. 

Därför lär vi få leva med kortsiktiga skattedribblartyper av Maud Olofssons snitt länge till. För att travestera Strindberg: det är synd om medborgarna.

Hur högt pris tänker Birgitta Ohlsson betala?

Publicerad den av
2

I början av veckan utsågs Birgitta Ohlsson (FP) till EU-minister. De första orden i hennes första pressmeddelande som statsråd löd:

”EU är vårt viktigaste utrikespolitiska verktyg och ska vara en stark röst för frihet i världen.

En stark röst för frihet och mänskliga rättigheter har Birgitta Ohlsson själv varit både i Liberala Ungdomsförbundet och i Folkpartiet. Men blir hon det när det nu är på allvar i regeringen? 

Frågan ställs på sin spets med statliga Rymdbolagets försäljning av övervakningsutrustning till Libyen, en av världens mest repressiva tyrannier. Handelsminister Ewa Björling (M) prisar affären (läs här).

Bakgrunden är att Khadaffiregimen har ett avtal med EU-landet Italien att stoppa flyktingar från att komma till Europa. Teknik från svenska Rymdbolaget ska enligt den officiella förklaringen hindra ”flyktingsmugglare”. I praktiken: att låsa in redan utsatta och desperata människor ännu hårdare i Khadaffis gangsterstat. 

Att Moderaterna genom Ewa Björling uppenbarligen tycker att detta är rimligt och bra är illa nog. Men vad säger den nya EU-ministern med sitt brinnande engagemang för liberala värderingar och principer? Då regeringen är kollektivt ansvarig för sina beslut, blir även Folkpartiet och Birgitta Ohlsson medskyldiga i godkännandet av Rymdbolagets skandalaffär med Libyen. 

Är det ett pris som Birgitta Ohlsson stillatigande tänker betala för statsrådstaburetten? Poängen med liberala värderingar och principer är ju annars att man bör stå för dem. I synnerhet när frihet och mänskliga rättigheter sätts på spel. 

Ska Sverige utrusta gangsterregimer?

Publicerad den av
3

För 30 år sedan uppdagades att det statliga företaget Telub i Växjö inte bara sålde känslig militär utrustning till Muammar Khadaffis Libyen, utan också utbildade libyska soldater i Sverige. Att vårt land aktivt bidrog till att vässa klorna på Khadaffis aggressiva skurkvälde var förstås en praktskandal.

Ansvaret föll tungt på de borgerliga regeringarna Fälldin och Ullsten, som släppt igenom den motbjudande affären.

Men hade det inte varit för Expressens reporter Ingvar Hedlund, som 1981 fick Stora journalistpriset för avslöjandet, hade sannolikt svenska staten kunnat fortsätta att tjäna pengar på den militära handeln med Khadaffis diktatur. Det var först genom att affären gavs offentlighet i medierna som Telub pressades till att riva kontrakten.

Det hade varit skönt om man idag kunnat blicka tillbaka på Telubskandalen såsom en moralisk väckarklocka när det gäller riktlinjerna för export- och handelspolitiken. Aldrig mer skulle våra förtroendevalda tillåta att svenska företag involverades i någon främmande diktators förtryckarapparat, hade vi kunnat säga.

Men icke. Istället tvingas vi bevittna hur ännu en borgerlig regering förskingrar sitt moraliska kapital genom ett skrupulöst köpslående med det libyska tyranniet. Denna gång heter det statliga företaget inte Telub, utan Rymdbolaget.

Med regeringens stöd vill nämligen Rymdbolaget sälja teknisk övervakningsutrustning avsedd att skärpa kontrollen av Libyens gränser. Murarna kring denna veritabala fängelsestat skulle därmed bli ännu högre. Detta för att – som det heter – stävja flyktingsmuggling. Rymdbolaget har redan varit nere på försäljarstråt hos Muammar Khadaffis intresserade hantlangare. Med på resan var handelsminister Ewa Björling (M). 

Till nyhetsbyrån TT försvarar Björling Rymdbolagets affärer enligt följande:

”Flyktingsituationen i Libyen lämnar en hel del övrigt att önska och det sker grava kränkningar av mänskliga rättigheter för just flyktingar. Det är därför det är viktigt att vara på plats och kunna påverka.”

På TT:s (minst sagt berättigade) fråga om hon inte är rädd för att övervakningssystemet ska missbrukas, replikerar Björling:

”Säg så här. Khadaffi och hans regim är det stora problemet och att de kränker mänskliga rättigheter för flyktingar. Jag är övertygad om att det här är ett bra verktyg att hindra det.”

Man blir mållös. Orden speglar antingen gränslös naivitet, komplett dumhet eller djupaste cynism. 

På vilket sätt skulle Khadaffis ökända diktatur bli mindre problematisk för att Sverige ger den ytterligare ett repressivt verktyg i arsenalen? På vilket sätt skulle flyktingarnas situation bli bättre av att Khadaffi kan jaga dem hårdare och effektivare? På vilket sätt bidrar detta till att minska kränkningarna av mänskliga rättigheter?

Om något borde väl Sverige snarare hjälpa flyktingarna att komma bort från detta eländiga land. Istället reducerar vi drastiskt alla deras frihetschanser. Det är inte svårt att hålla med Piratpartiets bägge riksdagskandidater Gun Svensson och Mikael Nilsson, som på Aftonbladet Debatt skriver:

”Björling visar genom sitt uttalande ett kallhamrat förakt för mänskligt lidande, som hon bidrar till att förvärra. Att Sveriges regering aktivt bidrar till förföljelse av utsatta människor är avskyvärt.”

Berättigad kritik levereras även av Vänsterpartiet. Riksdagsledamoten Alice Åström säger:

”Vi vet att diktaturen Libyen spärrar in flyktingar på obestämd tid. Att då sälja utrustning som är avsedd att hjälpa dem övervaka flyktingar är moraliskt förkastligt.”

Människorättsorganisationen Freedom House rankar i sin årsrapport för 2010 Libyen som en av de sju mest skoningslösa regimerna i världen (”worst of the worst”) – bland dem Nordkorea, Sudan och Burma. Det konstateras även att den totala frihetsgraden för mänskligheten, globalt sett, visar en oroande trend att minska. Rapportens deprimerande undertitel är: Erosion of freedom intensifies. 

Eftersom Sveriges regering uppenbarligen inte tvekar att utrusta frihetens fiender, fläckas också vår nation av delaktighet i denna lika sorgliga som farliga erosion. Den tre decennier gamla läxa från Telub återstår fortfarande att lära.

Mer att läsa:
Ingvar Hedlund: Ska Sverige utbilda terrorister? En rapport om Telubaffären (1980)

Vad säger Ohly om det kubanska exemplet, då?

Publicerad den av
Svara

Vänsterpartiets Lars Ohly ogillar – som vida bekant – regeringens förändringar av A-kassan. I riksdagen den 20/1 anklagade han Alliansen för att ”jaga arbetslösa” och jämförde med vargjakt. I Ekots lördagsintervju den 30/1 försvarade han ”rätten att vara arbetslös”. 

Får vi tro Lars Ohly håller borgerligheten på att med vett och vilja driva Sverige till randen av social katastrof. Men från hans horisont är väl föga annat att vänta av en högerregering.

Dock verkar kommunistdiktaturen på Kuba vara betydligt mer sympatiskt inställd. Ty som vore Castroväldet direkt inspirerad av de nya Moderaterna, har nämligen regimen beslutat att satsa på jobb, inte bidrag. A-kassan minskas för att fler ska övergå till produktivt arbete. (Låter det otroligt? Se här.)

Plötsligt förstår man anledningen till att Lars Ohly häromåret lämnade Svensk-kubanska vänskapsföreningen. Kuba tycks ju styras av rena rama klassförrädarna. Nu väntar vi bara ivrigt på att Ohly ska åka till Havanna och agitera för kubanernas rätt att slippa jagas som vargar.