Rädda radion!

Publicerad den av
Svara

2007 avgick Lars Leijonborg som ordförande i Folkpartiet. Förra året lämnade han regeringen. Men han bleknar inte ut i marginalen för det. Nu ämnar Leijonborg göra comeback som ordförande för Sveriges Radio. I alla fall om ägarstiftelsen får som den vill. 

Kritiken mot lanseringen har dock varit hård. Tanken att den journalistiska ringräven Olof Joansson skulle ersättas av den politiska ringräven Leijonborg anses milt sagt olycklig.

Tidningen Journalisten menar exempelvis i ett ledarstick att ”en råbarkad politiker” är det ”sista som Sveriges Radio behöver”. Leijonborg påstås vara i ”total avsaknad” av kunskaper i mediabranschen. ”Hans enda merit i sammanhanget är väl att han blivit utsatt för medier”, avrundar Journalisten giftigt.

Där hugger emellertid Journalisten i sten. Leijonborg må vara ett utpräglat zoon politikon. Men det betyder inte att han är fullständigt rudis inom publicistiken. Lars Leijonborg startade det liberala nyhetsmagasinet NU 1983 och var dess förste chefredaktör till året därpå. Rätt ska vara rätt.

Däremot känns han idag näppeligen helt klockren för SR. Inte för att tidigare politiker per automatik skulle vara usla publicister. Se bara på Hans Bergström och Mats Svegfors! Men att ett nyss avgånget partipolitiskt högdjur som Leijonborg skulle överta SR, ger obehagliga signaler om en återpolitisering av de statliga etermedierna. Var inte detta något vi var på väg bort ifrån? 

Som DN skrev i gårdagens huvudledare under rubriken ”Avstå, Leijonborg”: ”Om planerna sätts i verket skadas oberoendet hos public service och trovärdigheten i regeringens utnämningspolitik”. 

Apropå DN, så har Aftonbladets Helle Klein föreslagit att avgående kulturchefen Maria Schottenius istället borde få chansen. Ett spännande namn, även om jag gärna hade sett Göran Rosenberg på SR-posten. Men jag kan ändå villigt instämma med Journalistens kommentar till Kleins kandidat: varför inte?

Den store rorsmannen

Publicerad den av
Svara

Jag hörde det precis igen. På Nyheterna i TV4. Studioreportern rapporterade om att Lars Ohly fått det rödgröna oppositionsblocket att ta gemensam kamp mot skatteavdragen för hushållsnära tjänster. Och titulerade honom vänsterledaren.

Inte vänsterpartiledaren Lars Ohly. Utan just vänsterledaren Lars Ohly. Det är nu ingenting ovanligt att journalister upphöjer honom på detta vis. Han är säkert jättenöjd själv. Fast många andra kan nog tycka att den samlade politiska vänstern i Sverige rimligen borde vara större än både Ohly och Vänsterpartiet. 

Socialdemokraterna är det exempelvis bevisligen. Miljöpartiet likaså. Eller har dessa partier möjligen överlåtit ansvaret till Ohly att vara regeringsalternativets samlade banérförare? 

Dock finns det ju massa andra plottriga vänstergrupperingar här och där, vilka vanligtvis betraktar sig som oberoende från denna riksdagskonstellation. KPML(r) för att nämna en. FIB/Kulturfront för att nämna en annan.

Ska man vara idéhistoriskt korrekt bör även liberaler räknas som vänster. Därav namnet på de liberala tidningarnas anrika intresseklubb: Vänsterpressföreningen. Leder Lars Ohly även den? 

Okej, det är väl småaktigt felfinneri att märka ord på detta sätt. Men tänk vad intressant om Folkpartiets starke man började kallas för folkledaren Jan Björklund. 

Klotet ger järnet mot våren

Publicerad den av
Svara

Helgens jätteskalv som drabbade Chile var en hemsk historia. När naturen rasar är människan liten, civilisationen bräcklig, tryggheten illusorisk. 

Det är förstås svårt att se någon positiv glimt i en sådan tragedi.

Men faktiskt. Det finns ändå en grej. Jordbävningen fick nämligen hela vårt snurrande klot att rubbas. Enligt en forskare på NASA påverkades rotationen så att dagarna blir kortare. 

Fina nyheter för oss i kalla Norden. Det betyder ju att tiden speedas upp och våren kommer snabbare. 

Kanske inte med stormsteg. Skillnaden per dygn är bara 1,26 miljondels sekund. Men ändå!

Göran Hägglund – nu bland de ”overkliga”

Publicerad den av
2

I SvD pågår en debatt om borgerlighetens förmodade brist på intellektuellt djup. Kristdemokraterna, som nyligen manade till korståg mot kulturelitens konstigheter och bland annat krävde att tidningarnas kulturredaktioner skulle skriva om dansbandsmusik, må ha bäddat för det. Men känner sig uppenbarligen ändå både träffade och sårade av kritiken. 

I ett inlägg vill därför Göran Hägglund motbevisa anklagelserna. I KD har man minsann också något innanför pannbenet – till och med mer än de flesta! Hägglund hävdar sturskt att KD:s principprogram är det ”mest kvalificerade idépolitiska dokument något svenskt parti idag kan uppvisa”. 

Som så ofta hos den trängde, tar han även till det klassiska greppet med namedropping och menar vidare att ”det självständiga tankearbetet hos sådana som Thomas av Aquino, Jacques Maritain och Wilhelm Röpke, leder mig till att kalla mig just kristdemokrat och ingenting annat”.

Ojdå, vilken klipsk kille… Frågan är väl om inte SvD:s kulturredaktion härmed lockat stackars Hägglund i fällan så det sjunger om det. Genom att provocera honom till en plötslig iver att demonstrera intellektuellt djupsinne och idépolitisk överlägsenhet framstår han inte bara som tämligen patetisk. Någon som så gääärna vill vara one of the boys i det kulturella finrummet. 

Hägglund lyckas även distansera sig från sin mest omhuldade målgrupp. Ni vet, den där köksbordssittande, dansbandsälskande, Liza Marklundläsande kategorin som KD kallar ”verklighetens folk”. Jag menar, försök få dem att rata Melodikrysset för några timmars studier av Sveriges ”mest kvalificerade partidokument” eller en medeltida skolastiker som Aquino.

Abbey Road och Polar, två kontraster

Publicerad den av
Svara

Senaste veckan har ryktet spridits likt en löpeld genom musikvärlden: Abbey Road är till salu!

Ägaren, det förlusttyngda skivbolaget EMI, skulle avyttra den legendariska studion i London för att kunna betala sina skulder. 

Beskedet kom som en smärre chock, inte minst för Beatlesfansen. Inspelningslokalerna där The Fab Four skapade sin odödliga musik är ju närmast helig mark.

Även Pink Floyd, U2, Glenn Miller och många, många andra storheter har varit aktiva där sedan studion invigdes 1931. 

Vad väntade nu? Skulle Abbey Road gå i graven? Reaktionen blev en storm av oroliga röster och upprörda protester. Svaret kom från EMI i söndags: Nej, studion säljs inte. Däremot söks investerare för att utveckla verksamheten. 

Okej. Räddad. Men för säkerhets skull fattade den brittiska Labourregeringen beslut om att K-märka Abbey Road. Motivet var dess ”enorma kulturella värde”.

Man kunde bara önskat att vår svenska regering varit lika alerta när ABBA:s världsberömda Polarstudio i Stockholm, flitigt frekventerad av alla från Led Zeppelin till Ulf Lundell, hotades av nedläggning. 

Ekonomin knäcktes av en saftig hyreshöjning från fastighetsägaren och finansiell hjälp från privata aktörer uteblev. Vädjanden till Riksantikvarieämbetet föll på hälleberget, tjänstemännen på Kulturdepartementet segade med ärendet tills det var för sent, dåvarande kulturminister Marita Ulvskog (S) visade noll intresse. 

Våren 2004 var slaget definitivt förlorat. Studion revs, lösöret auktionerades bort. En unik del av svensk och internationell kulturhistoria – utplånad.

Vi kan enbart gissa hur det hade låtit i Storbritannien om Abbey Road-studion förvandlats till vad Polar är idag. Ett gym. 

Snön faller, elpriset stiger

Publicerad den av
Svara

13,80 kr! Det är vad en kilowattimme kostade på elbörsen Nordpool i morse.

Kyla, otillräckliga nivåer i vattenkraftverkens magasin och underhåll av flera kärnreaktorer uppges vara anledningen till att priset skjuter genom taket. 

Sverige är ett land där vinter infaller med jämna mellanrum. Sånt bör man planera för. Det heller inte första gången kapaciteten i vår energiförsörjning lämnat mycket övrigt att önska.

Förutom elräkningar som ger konsumenterna skrämselhicka, har det vissa år till och med hotats med ransonering. Situationen är varken värdig eller rimlig för en modern industrination. 

Magnus Thorstensson, analytiker på Svensk energi, säger:

”Det finns utrymme för fler investeringar. Det ser vi i Finland, där man nu bygger ett femte kärnkraftverk och där de lämnat in ansökningar om att bygga ytterligare två.” 

Sverige håller sakta på att röra sig i samma riktning som vårt östra broderland. I över tre decennier har energipolitiken lamslagits av infernaliskt trassel och känslomässig vidskepelse. Men nu är tillnyktring i sikte.

Den 1 augusti är det menat att vi äntligen kan vända blad. Då tänker nämligen Alliansregeringen upphäva den gamla lagen om att Sverige måste skrota kärnkraften. Därmed ges möjlighet att bygga splitternya, effektivare reaktorer. 

Om inte riksdagsvalet i september ställer allting på huvudet igen. Den rödgröna vänsterkartellens fobi mot atomalstrad elektricitet kvarstår. I DN den 19/2 gjorde Tomas Eneroth, energipolitisk talesman för Socialdemokraterna, klart vad ett maktskifte innebär:

”Den här nya lagen kommer i så fall inte att leva länge till. Nybyggnadsförbudet kommer tillbaka.”

Risken att vi även kommande vintrar får sitta och huttra i stugorna medan elpriset gräver djupa hål i hushållskassan är alltså i realiteten vad som erbjuds från vänsterfronten. Tack, tack.

Men det kunde redan varit värre. Minns att riksdagen en gång slog fast att all kärnkraft skulle varit avvecklad i år, 2010. Om det skett hade väl 13 spänn och 80 öre per kilowatt ansetts som rena fyndpriset. 

(S)nurrigt om skatter

Publicerad den av
Svara

Hvad vilja Socialdemokraterna? August Palms retoriska frågeklassiker från 1881 har inte förlorat i aktualitet.

Man kan ju till exempel undra hvad Socialdemokraterna egentligen har för syn på Alliansregeringens jobbskatteavdrag. Vid varje genomfört steg har Mona Sahlin & Co satt sina höga klackar i backen.

Men bara tills nästa steg lanserats. Med något års fördröjning har partiet successivt tyckt att steg ett, två och tre faktiskt är okej. 

Samtidigt slungar Socialdemokraterna ständigt ut samma indignerade kritik om hur snett jobbskatteavdraget slår och hur ruttet det är att regeringen ”lånar till skattesänkningar”. Rimligtvis borde väl då inga av stegen varit ett dugg okej. 

Senast har finansminister Anders Borg drivit igenom ett fjärde steg på skattetrappan nedåt för löntagarna. Reaktionen? Nya klackar i backen, förstås. 

När Mona Sahlin mötte Fredrik Reinfeldt i valårets första debattduell i SVT:s Agenda den 24/1 påstod hon dessutom att jobbskatteavdraget misslyckats kapitalt. Det hade nämligen inte skapa några nya jobb. Sahlin slog därefter klart och tydligt fast:

”Vi räds inte höjda skatter för att rädda välfärden.”

Knappa månaden senare, fredagen den 19/2, dök Sahlins företrädare Göran Persson upp som gubben i Sydsvenskan och kungjorde hvad Socialdemokraterna borde vilja:

”Det finns inga skäl att försämra jobbskatteavdragen. Absolut inte. Oppositionen behöver inte plåga sig med olika diskussioner om skatter som ska justeras.”

Blixtsnabbt dyker Socialdemokraternas finanspolitiske talesman Thomas Östros upp som en annan gubbe i Sydsvenskan med kommentaren:

”Jag har precis samma uppfattning.”

Jaha? Plötsligt är alla fyra steg okej. Fast det betyder inte att jobbskatteavdraget i sig är okej… Eller är det?

Snurrigt, sa Bill. Rena karusellen, sa Bull.

Obama förödmjukade Dalai lama

Publicerad den av
Svara

Förra året vägrade Barack Obama ta emot den tibetanske munken och exilledaren Dalai lama. ”Har inte tid”, hette det. En genomskinlig ursäkt.

Den nyvalde presidenten förberedde då sitt första statsbesök i Kina och ville inte reta upp diktaturregimen där. Väl på plats i Peking undvek sedan också Obama att markera mot Kinas katalogaria av människorättsbrott. 

Är det inte bra att Obama försöker prioritera frid och fröjd i relationerna? Det hjälper väl ingen att besvära de kinesiska koryféerna med obekväma frågor som bara gör dem sura?

Fel. 

När världens viktigaste demokrati svassar för världens största diktatur sänder det en farlig signal: frihetens och humanismens värden är ej längre särskilt viktiga att försvara. Det stärker tyranniets självförtroende, demoraliserar dess motståndare och undergräver USA:s auktoritet. Regimer i andra länder fattar vinken och anpassar sig efter situationen. Där demokratin redan sitter trångt, får den än svårare att göra sig gällande. 

Den som ses som svag och räddhågad kan aldrig vinna övertag mot liberalismens fiender. Det krävs styrka, konsekvens och ihärdighet för att idéerna ska kunna slå rot. 

Det är illa att USA gjort sig ekonomiskt beroende av Kina, som idag finansierar stora delar av det jättelika amerikanska budgetunderskottet. Värre blir det om detta förhållande tillåts styra USA:s utrikespolitiska agenda. Tyvärr finns tecken på att så är fallet. 

Sent om sider lät Barack Obama släppa in Dalai lama i Vita huset (se här, här och här). Det skedde i torsdags, men under styvmoderliga former. Ingen press tilläts närvara. Dalai lama hölls borta från det prestigefyllda Ovala rummet. Istället mottogs han i en sidolokal. Till råga på allt skickades han därefter förödmjukande ut genom en bakdörr, omgärdad av sopsäckar. 

Officiellt lät Kina i vanlig ordning avfyra en storm av kritik mot besöket. Dock är ett rimligt antagande att Pekingregimen log i mjugg åt synen av Dalai lama placerad vid Vita husets skräphög. Symboliken går knappast att missförstå och det är sannerligen inte Obama till heder.