Till vildingarnas land

Ring P1 är ett outhärdligt program. Det sliter sönder vardagsmornarnas harmoni. Det kan i mörka stunder få vem som helst att börja tvivla på om den allmänna rösträtten var en särskilt lyckad idé ändå.

Kategorin som lyfter telefonluren förefaller påfallande ofta vara ensamma backstugusittande samhällshaverister, vilka med bitter emfas vädrar reaktionära åsikter, vars bäst före datum passerade någonstans strax innan Olof Skötkonungs regeringsperiod.

Ett illustrativt exempel är den kvinna ur folkdjupet som ringde programmet i veckan. Hon krävde att staten måste använda hårdare bandage mot män som köper sex. Blotta misstanken om brott skulle räcka för att myndigheterna skulle låta dem schavottera i offentligheten. 

Så här lät det: 

”Jag vill skicka grälla kuvert till sexköparna, för jag tror att det värsta som kan hända en sexköpare är att någon i omgivningen ska få reda på vad de gjort, frun eller grannen… Vi borde ha gredelina kuvert, det ska vara tydligt, du är misstänkt för att vara ute och köpt sex.”

”Det är lite grann att du får skämmas på torget.”

”Min uppfattning är att poliser är för tillmötesgående mot sexköpare som vill ha handlingarna skickade till jobbet, till advokaten, ja till vilka andra adresser som helst.

”Varför ska vi vara tillmötesgående mot de som kränker människor? Familjen ska få veta vad man håller på med. Jag tror att det tar skruv mycket mer än annat, i den meningen att många kommer att avstå.”

På invändningen om nu dottern i familjen skulle råka öppna brevet, replikerade kvinnan: 

”Det är nog lika bra att dottern får veta vilken typ hon har till far. Man måste tänka på att inte skydda fel faktor. Om det är en dotter som blivit utsatt för övergrepp av sin far kanske brevet ger henne mod att berätta.”

Huvudlöst och otäckt resonemang, eller hur?

Förslaget vore som att återintroducera medeltida skamstraff, tyder på en mycket problematisk människosyn och står helt i strid med det civiliserade rättssamhället mest fundamentala principer.

Om endast misstanken räcker för att hängas ut, kan helt oskyldiga människor få sina liv raserade. Att staten självsvåldigt sätter sig över domstolarna är vanligt förekommande i diktaturer. Men sker det i en demokrati har vi snart varken frihet eller trygghet kvar. 

Vilken massa förvirrad dynga som Ring P1 sprider, va? Tur att det bara var en vanlig pappskalle! 

Okej, som ni säkert redan listat ut har jag bluffat något. Förvisso kunde det lika gärna varit ett typiskt inslag i nämnda program. Men inte denna gång. Det är ingen puckad bagatell, utan avsevärt värre. 

De citerade meningarna är ordagrant återgivna uttalanden från justitieminister Beatrice Ask (M), dels från ett seminarium om prostitution i torsdags, dels från en intervju i Aftonbladet dagen efter (läs här och här).

I Aftonbladet medger hon att det där med gredelina kuvert kanske inte var så klokt.

Men står fast vid att brottsmisstanken fortfarande borde gälla för rapportering. Härnäst ska hon ta upp sitt förslag bland regeringskollegorna:

”Jag måste stämma av med dem. De tycker att jag är lite vild ibland.

Frågan är förstås om vi överhuvudtaget bör ha vildingar i justitiedepartementets topp. Att låta sådana figurer ratta en av statsapparatens viktigaste institutioner riskerar ju att föra oss på kurs mot mål som avspeglar dem själva.

Hundarnas år i Folkpartiet

Folkpartiet i Blekinge har utsett en ung kvinnlig präst som toppnamn till sin riksdagslista. Anna Ekström heter hon, vars deklarerade idépolitiska vision är att bli en ”riktigt go politiker.

Hur väljarna på ett mer konkret sätt ska tolka denna valplattform har dock hittills varit höljt i dunkel. Men på Facebook under gårdagen fick vi antydan till svar. I sin statusrad skrev Ekström: ”WWJBD -‘What would Jan Björklund Do?’ -Valslogan 2010?”

Bönhörelse direkt blev det från Blekingekommunen Olofström, där Folkpartiet idag kräver att knarkhundar regelbundet ska sättas in på skolor och fritidsgårdar. Folkpartiet på denna ort har för övrigt utmärkt sig genom att vilja ta ifrån kommunens anställda förmånen att dricka kaffe på arbetet.

Socialliberalismen i gläfsande WWJBD-tappning tycks inte helt go’. Snarare, hur ska man säga… en smula okristlig?

I länets residensstad Karlskrona har Folkpartiet inlett valåret med att skaffa en ny gruppledare – Börje Dovstad – som på partiets egen blogg Karlskronaliberalen karaktäriseras som en ”kameraskygg man”.

Jag förstår honom. 

Entartete kunst anno 2010

Nyligen bötfälldes en privat TV-kanal i Turkiet för visning av den tecknade serien Tintin utan att ha pixlat kapten Haddocks pipa. De turkiska myndigheterna ansåg att Haddocks bolmande sände fel röksignaler till barnen. 

Sånt händer aldrig här. Vi är ju inte Turkiet, gudskelov. Svenska staten avhåller sig från att ingripa mot företeelser som tobak, alkohol och svordomar i barn- och ungdomskulturen. Ingen dras i domstol för dylika ting. Absurda tanke. Tänk vilket ramaskri det annars skulle bli. 

Istället idkar våra förlag frivillig självcensur med liv och lust. Det har gått så långt att författarna börjar kvävas av moraliserandet, enligt ett reportage i tidskriften Vi läser.

”De unga redaktörerna är så politiskt korrekta. Jag fick inte ens skriva att gubbar satt och rökte på kafé i Milano i Ludde gör en Zlatan”suckar Viveca Lärn som nu överväger att lägga av med barnlitteraturen. 

Inger Brattström skrev i en ungdomsbok om hur en 16-åring drack starköl. Det skulle hon aldrig gjort. Förlaget krävde ändring till lättöl. Frida Nilsson tvingades stryka ett avsnitt där en gubbe blev salongsberusad av pilsner. Först när hon tagit ifrån gubben pilsnerflaskorna och skrivit att han förätit sig på geléhallon (!) kunde boken gå i tryck. 

Löjligt och beklämmande, kan tyckas. Samtidigt sticker det lite i näsborrarna av unken morgonluft från 30-talet. Vad säger det om vår tid när gamla etatistiska rottingidéer om folkuppfostran und gesundheit tagits till heder av marknadskrafterna? Hotet mot den konstnärliga friheten kan uppenbarligen ha fler skepnader än islamistiska angrepp på Lars Vilks och hans blasfemiska rondellhund.

Uppdatering:
Missa inte När MÅLLGAN griper in, träffsäker och mycket rolig satir signerad ”Ankan” i Expressen här.

Statsministern och hyckleriet om ett folkmord

”I ganska bred enighet och med flera motioner har det påpekats att det borde utredas mer, att det borde vara större öppenhet från Turkiets sida och att man tycker att det ska vara en officiell redovisning och ett erkännande och det har vi stått bakom.” 

Orden tillhör Fredrik Reinfeldt. Det han talar om är Moderaternas uppfattning om det ottomanska imperiets folkmord på armenierna under första världskriget, en fråga som behandlats i riksdagens utrikesutskott.

Citatet är från en intervju som den assyriska tidsskriften Hujådå gjorde med Reinfeldt inför valet 2006. Då var han oppositionsledare. Nu är han statsminister. En statsminister som motarbetat just det erkännande han tidigare förklarat att Moderaterna ivrade för. Efter förra veckans omröstning i parlamentet, som slog fast att turkarnas folkmord var ett folkmord, sade Reinfeldt:

 ”Jag beklagar riksdagens beslut eftersom det öppnar för en politisering av historien.”

Att politiker ibland ändrar ståndpunkt är generellt inget konstigt. Nya fakta eller omständigheter kan ha tillkommit. Situationer kan förändras, man får kompletterande erfarenheter och insikter som tvingar fram omprövningar. 

Detta är emellertid ingen fråga vilken som helst. Den går inte att hålla sig relativ till, ty den är av djup moralisk natur och rör ett ohyggligt brott: en stats försök till utplånande av en hel befolkningsgrupp. Så länge Turkiet av politiska skäl vägrar erkänna faktum förblir det en giftig historisk varböld. 

Fredrik Reinfeldt framställs gärna som en utpräglad pragmatiker. Men var går egentligen gränsen för hans pragmatism och anpassningsvilja? När han ägnat helgen åt att försäkra Turkiets premiärminister Erdogan om sitt avståndstagande från Sveriges riksdag, och samme Erdogan hyllar Reinfeldt som sin ”vän”, ja då är det svårt att dra någon annan slutsats än att vi fått en hycklare till statsminister. En ledare utan resning i väsentligheter, en politiker utan klara värderingsbaserade övertygelser, en man utan kärna. Snarare än pragmatikerns drag bär han opportunistens. 

Om konsekvensen av detta skriver idag Klas-Göran Karlsson, historiker vid Lunds universitet, tänkvärt på Svenska Dagbladets debattsida:

”Folkmord är brott mot mänskligheten, och angår eller borde angå oss alla. I detta läge, vad gör då den svenska regeringen, med Reinfeldt och Bildt i spetsen? Jo, den signalerar att den inte kommer att bry sig om riksdagens beslut och ger därmed indirekt stöd åt Turkiet att fortsätta sitt destruktiva förnekelsearbete, som måste ses som en fortsättning på folkmordet, om än med andra metoder.”

Nu hotar också Erdogan att kasta ut hundratusen armenier som är bosatta i Turkiet. För sådana ”vänner” borde varje svensk regeringschef betacka sig.

Med anledning av en nyss timad Melodifestival…

”TV:s program i allmänhet tycker jag inte om. Nu har ju självmorden i Sverige ökat på senare år. Jag undrar om inte TV i viss mån är skuld till det med sina program. Särskilt när det gäller underhållningsprogrammen tror jag har stor del i detta ökande antal självmord.”

Vilhelm Moberg, författare, debatterar i SVT:s Kvällsöppet 19/10 1971.

Om Mobergs analys var korrekt då, är det väl ytterst märkligt varför inte Sverige befinner sig i ett  fullständigt öde och avfolkat tillstånd vid det här laget. 

Plockepinn, inte pussel

”I en av dialogerna reagerar Oscar på att psykiatern använder den nötta metaforen ‘livspussel’. Oscar fnittrar avfärdande och säger istället:

‘Livet är ett plockepinn, sade han. Synd om dem som aldrig inser det.’

Det är en lysande replik. Begreppet ‘livspussel’ antyder möjligheten att livet går att konstruera som en färdig helhet. ‘Plockepinn’ är förstås bättre. Tar man tag i fel pinne rasar alltihop.”

Stefan Eklund, kulturchef på SvD, recenserar Maja Lundgrens nya roman Mäktig tussilago. Läs mer om livspussel i serien Otäcka ordhär

När musiken sänker filmen

Man tänker sitt hade premiär under sensommaren förra året. Många kritiker plockade fram sina vackraste lovord. Andra tyckte filmen var urtråkig och händelselös. Eftersom jag tillhör skaran vilken föredrar att slippa antikverade kollektiva inrättningar som biografer, har jag sett den på DVD. Hemma. Där film är bäst. 

Mitt intryck är att regissörerna Fredrik Wenzel och Henrik Hellström skapat ett förlorat litet mästerstycke. Låt mig återkomma till betydelsen av förlorat.

Man tänker sitt är i grunden en poetisk, idéburen film som blandar svärta och ljus på remarkabelt vis. Genom det filosofiska prismat av Henry David Thoreaus naturromantiska civilisationskritik skildras tillvaron i ett andefattigt halländskt villaområde med sina tuktade medelklassliv och välansade trädgårdar. 

Okej, visst kan sparkar mot den småborgerliga konformismen lätt bli tröttsamt klichémässiga. Men inte denna gång. Här sker det på ett avsevärt originellare plan. Gestaltningen är närmast meditativ, vilket gör historien starkare, budskapet mera drabbande. Den fragmentariskt uppbyggda berättelsen kretsar kring fyra människor, alla på sitt sätt ensamma dissidenter i den articifiella villaidyllen. Centralfiguren är elvaårige Sebastian, en intuitiv rebell som med oskuldens blick utgör filmens ciceron.

I hans broderskap av udda solitärer möter vi gästarbetaren Mischa, sedan 70-talet ”tillfälligt” strandad i sitt nya land. Mischa är en lika illa sedd utböling som Jimmy, en ung vilsen man som fortfarande bor kvar hos sina föräldrar. Han är inte betrodd med egna husnycklar. Men däremot vårdnaden om sin baby (!) som han ständigt bär i famnen. 

Ytligt sett är Jimmys motsats den jämnårige Anders. Han har materiellt lyckats i livet och köpt villan bredvid sin fars. Anders renoverar dyrt och flott i enlighet med statusjaktens regler. Men känner sig snärjd och fångad, ångesten rider honom intill det fysiska sammanbrottets gräns.

Antitesen till den schematiskt, kvävande ordningen är skogen och ån strax bredvid. Nyckelmeningen i filmen är ett av de återkommande citat från Thoreau som Sebastian med sin tunna röst läser för oss: 

”Det mesta som av mina grannar betraktas som gott är jag innerligt övertygad om är dåligt och finns det något jag kommer att ångra så är det med största sannolikhet mitt eget goda uppförande.”

Naturen ”uppför sig” inte. Den är fri, vild, bekymmerslös, ursprunglig. För samtliga nämnda karaktärer blir den tillflyktsorten – eller snarare det egentliga hemmet  – att söka tröst, lugn och räddning hos. 

Man tänker sitt är ett suggestivt drama som man gärna vill sjunka in i, låta sig översköljas av. Men det tillåts inte. Gång efter annan rycks man upp ur illusionen av Erik Enocksons skärande, pseudosakrala musik. Den tränger sig elefantlikt irriterande i vägen mellan filmen och dess betraktare. 

Avsikten bakom musikläggningen är förstås att förhöja stämningen. Istället hackas den sönder, bryts och strimlas. Det är som regissörerna plötsligt fått dåligt självförtroende vid första genomkörningen, inte vågat lita på den sugande kraften i sitt bildspråk och adderat en förment hjälpande komponent. Som inte bara är fullständigt onödig. Utan direkt saboterande. 

Själv tänkte jag hela tiden på vilken konstnärlig triumf detta kunde varit. Om Fredrik Wenzel och Henrik Hellström nöjt sig med befintligt naturljud, sporadisk dialog och voice-over. Nu dessa patetiska pianoklanger och ylande sångröster, ett veritabelt övergrepp.

Synd på så rara filmrutor.

Stieg Larsson, ett svårbegripligt fenomen

Just den här rollen är ingenting jag är avundsjuk på. Inte heller på all den hets som har varit runt Milleniumtrilogin heller. Jag tycker tvärtom att det är lite sorgligt att det är sådant som går hem hos folket. Nivån är så fruktansvärt låg på historierna och även karaktärerna i filmerna.”

Ola Rapace, skådespelare, bedyrar att han inte är sotis på hustrun Noomi Rapaces kanonsuccé som Lisbeth Sallander i filmatiseringarna av Stieg Larssons Millienniumböcker. 

Trots, eller på grund av, den enorma hypen har jag personligen inte kunnat uppbåda intresse att läsa någon av dem. Uppenbarligen är de heller inte mycket att missa, efter att precis ha okulärbesiktigat filmversionerna på DVD. Även om det luktar lite surt sa räven om Ola Rapaces recension – håller hans äktenskap efter den salvan? – har han sakligt sett rätt. Handlingen är krystad och serietidningsmässig, rollfigurerna träakigt endimensionella och det enda bestående intrycket är ett medlidsamt ”jaha?”. 

Förvisso är dessa rullar bättre än det pinsamma pekoralet Arn (för att jämföra med en annan tragisk kioskvältare som jag nyligen plågade mig igenom). Men annars knappast svensk films stoltaste stund. Den oöverträffat främsta inhemska actionrullen förblir tydligen Bo Widerbergs briljanta Mannen på taket – från 1976! Förutom att det säger en hel del om Widerbergs storhet, är det också ett talande fattigdomsbevis att ingen lyckats skapa en lika kvalitetsmässigt engagerande film i genren sedan dess…

I övrigt är det bara trist att Stieg Larssons viktiga insats som granskande journalist på den antirastistiska tidskriften Expo nu för evigt kommer att överskuggas av hans postuma karriär som författare till tre kioskdeckare. 

Mikael Wiehe och Philemongåtan

Hur i helvete gick det här till?!

Musikern Gösta Linderholm i Sveriges Jazzband föreföll chockskadad. Han satt hela kvällen på krogen Gyldene Freden i Stockholm och ältade hur Grammisjuryn egentligen var funtad. Den frågan var han knappast ensam om i den kommersiella musikindustrin.

Vi skriver 1972. Vad hade hänt?

Jo, årets Grammis för ”bästa svenska LP” hade precis gått till Philemon Arthur & The Dungs självbetitlade debutplatta. Vilka personer som dolde sig bakom det märkliga gruppnamnet visste ingen. Mer än att det var två anarkistiska skåningar som bankade på kastruller och element medan de skrålade osannolika låtar som In kommer GöstaHenning i sin presenningIngenting i din hjärna och Dyngan rinner i takt.

Kul, genialiskt eller bara vansinnigt? Åsikterna om plattan som utmanade alla gängse konventioner var minst sagt delade. Följden blev i vilket fall att musiketablissemanget ansåg att Grammispriset blivit meningslöst och lade ner alltihop i 15 år.

Ännu idag är sanningen om Philemon Arthur & The Dung höljd i dunkel. En sådan gåta är ju onekligen fascinerande. Under den nu pågående dokumentärfilmsfestivalen Tempo i Stockholm visas Philemon Arthur and The Dung – Jakten på orkestern utan ansikte. Det är filmarna Jonas Johannesson och Martin Snygg som haft ambitionen att sticka hål på Musik-Sveriges bäst bevarade hemlighet. Enligt dem själva var de ytterst nära att lyckas. Men valde frivilligt att avstå.

Jonas Johannesson förklarar i en intervju för TT Spektra: 

Vi har den största respekt för bandet, deras musik och deras val att vara anonyma. Visst, vi skulle få jätterubriker om vi avslöjade dem, men det skulle samtidigt kännas för jobbigt. Vi är hellre en del av myten än de som spräcker den. Det beslutet kändes oerhört bra.

Jag har faktiskt en gång själv försökt bringa klarhet i saken. Envisa rykten har ju i alla år sagt att Philemon Arthur & The Dung skapades som ett revolutionärt plojprojekt av bröderna Mikael och Thomas Wiehe. Hittills har de tigit som muren.

Men när jag häromåret intervjuade Mikael Wiehe i samband med att han gjorde en konsertturné med Åge Aleksandersen (finns att läsa här), kunde jag förstås inte låta bli att ställa den ärrade proggkungen mot väggen:

Handen på hjärtat nu! Var det du och Thomas?

Jag har inga kommentarer till den frågan.

Hur ska jag tolka det?

Du ska tolka det precis så.

Wiehe var omöjlig att rubba. Mysteriet kvarstår.  

Fast lät han ändå inte lite lurig på rösten?

KISS distanserar Reinfeldt

John Lennon sa att Beatles var större än Jesus. KISS är inte lika anspråksfulla när det gäller deras egen stjärnstatus. De nöjer sig med att vara större än… Fredrik Reinfeldt!

Följande är ett utdrag från en intervju som radioprataren Ian Camfield på brittiska XFM i London gjorde med Gene Simmons den 9/3:

GENE SIMMONS: What I miss is stars… A star is bigger than the songs you write or sing, or the band you’re in. You become a Persona. Marilyn Monroe was bigger than the movies she was in. Elvis is the definition of rockstar. It ain’t about the songs, it’s about the carisma and the Persona. And either you got it. Or you don’t.

IAN CAMFIELD: KISS have got it?

GENE SIMMONS: By some measures and some marketing companies they are the four most recognized faces on planet Earth. Even above and beyond leaders of countries, prime ministers and so on. Not everybody is sure what a leader of a country looks like. Do you know what the leader of Sweden looks like?

IAN CAMFIELD: Not at all!

GENE SIMMONS: That’s correct. 

IAN CAMFIELD: But everybody in Sweden know what KISS looks like!

Hela intervjun finns att höra här.