De fegsnåla medelmåttornas tidevarv

”Det är en oerhört försiktig tid i Sverige nu. Man vill inte satsa på det okända trots att man lever just på det oväntade. Tyvärr blir det inte så spännande filmer när man är så orolig.”

Tomas Alfredson, regissör till succérullen Låt den rätte komma in, sätter fingret på filmindustrins huvudproblem (DN 27/3).

Som inte detta vore illa nog, verkar samma torftigt okreativa fegspelande satt sitt ledsamma märke på betydligt fler branscher. Läs exempelvis närmaste landsortstidning och begråt den strömlinjeformade journalistikens allmänna hopplöshet. 

Familjen satte P för Gyllenhammar i FP

Näringslivsprofilen och tidigare Volvokejsaren PG Gyllenhammar breder ut sig med diverse synpunkter i dagens DN. Angående Folkpartiet avger han följande omdöme: 

”Det är numera bara glimtvis liberalt.” 

Aj, det svider nog i skinnet på Jan Björklund & Co.
Om de bryr sig… 

Fast Gyllenhammar har ändå gjort en kortare sejour i Folkpartiets partistyrelse, där han satt mellan våren 1982 och hösten 1984.Han deltog även med liv och lust i Folkpartiets haverikommission efter katastrofvalet ’82 och var drivande för att avsätta Ola Ullsten som partiledare. 

Måhända är det åter påkallat för den liberala haverikommissionen att sammanträda?

Dock är det osäkert om PG vore särskilt lämpad att ingå igen. I biografin Gyllenhammar (1988) skriver levnadstecknarna Henric Borgström och Martin Haag: 

”För många av ledamöterna i haverikommissionen var det svårt att få grepp om Gyllenhammars politiska filosofi. Han var mindre intresserad av olika konkreta politiska förslag, t ex på skatteområdet. ”

Författarna var heller inte imponerade av Gyllenhammars politiska talekonst: 

”Ibland är formuleringarna så allmänna att de gränsar till floskler.
– Samförstånd kommer ur styrka, inte ur uppgivenhet, är ett exempel.” 

I sin egen bok Fortsättning följer (2000) medgav Gyllenhammar att han under denna period övervägde om Folkpartiet inte kunde bli en personlig plattform till statsministerposten: 

”Ett partiledarskap, med allt vad detta skulle innebära, utgjorde en viss lockelse för mig. Jag var övertygad om att Folkpartiet skulle ha stora chanser att bli ett stort parti och därmed senare bilda regering. Vid vårt familjerådslag var hela familjen emot idén… Jag tackade nej till att kandidera.”

PG förefaller ha en klok familj.

KGB-kille ska skapa bussiga poliser

I Kreml är Dmitrij Medvedev trött på den ryska poliskårens notoriska hemfallenhet åt korruption och våld. Presidenten kräver en genomgripande reformering.

Inrikesminister Rasijd Nurgalijev, tidigare karriärist i KGB, har fått ansvaret att göra Rysslands poliser ”professionella och sympatiska”. 

Nurgalijev säger dock i en tidningsintervju att han inte är någon ”naturlig reformator”.

Inga problem. Ring Jan Guillou. Han är säkert sugen på nya uppdrag.

Bu för antirasism och mångfald

Anna-Lena Lodenius, journalist och författare, har länge varit en engagerad antirasist. Hennes insatser i kampen mot högerextremismen är berömvärd.

Imorgon torsdag är hon inbjuden till kommunfullmäkige i Karlskrona för att prata kring ämnet invandring och mångfald.  

Mot detta protesterar fullmäktiges tredje största parti Sverigedemokraterna. Gruppledaren Richard Jomshof kräver att Anna-Lena Lodenius stoppas (här och här). Med största sannolikhet dagens minst överraskande nyhet. Det är inte ens en nyhet.

Mångfald har ju aldrig varit något som enfaldens företrädare önskat höra talas om.

Sågad Ask

Det börjar brännas i stammen för justitieminster Beatrice Ask. Hennes förslag att misstänka sexköpare ska hängas ut av myndigheterna till offentlig skam och vanära har orsakat begriplig upprördhet.

Regeringschefen Fredrik Reinfeldt nöp till sin minister i Ekots lördagsintervju. Efter lite oroväckande slingerbultande – ”Bea prövar en tanke, alldeles märklig är den inte…” – klargjorde han: 

”Vi måste alltid lära oss att skilja på de som är dömda och de som är misstänka annars får vi ju ett glåpordssamhälle.” 

Moderata Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman ansåg emellertid igår att statsministern borde pressats hårdare: 

”Det räcker inte. Beatrice Asks uttalande är allvarligare än så. En rimlig följdfråga i sammanhanget vore om Reinfeldt är nöjd med att ha en justitieminister som inte ser skillnad på dömd och icke dömd.” 

Rayman slår fast att Ask demonstrerat ”en häpnadsväckande inkompetens” (läs hela den utmärkta ledaren här).

Tuffa puckar kommer även från Thomas Bodström (S), som förstås ser en gyllene chans att plocka hem sköna poäng efter Asks formidabla självmål. 

Vilket inte är mycket att säga om, ty i sak har Bodström fullkomligt rätt när han på sin blogg skriver: 

”Vi kan inte ha en justitieminister som så uppenbart struntar i den mest grundläggande principen för rättssäkerhet: att man är oskyldig tills man är dömd.

Vi kan inte ha en justitieminister som inte skiljer på oskyldiga eller dömda.”

Vanligtvis tycker jag att man helst ska undvika att kräva politikers avgång. Sånt går det annars lätt inflation i, och bär oftast drag av billig plakatpopulism. Att offentliga makthavare gör något klandervärt behöver inte automatiskt betyda att den mest drastiska konsekvensen är motiverad. Det måste finnas sinne för proportioner. 

Frågan är dock om inte Ask fällt sig själv så att det dånar i marken. Att acceptera en justitieminister oförmögen att begripa rättssatens elementa är omöjligt, hur man än vrider och vänder på det. 

Alliansregeringens trovärdighet lider skada och sänker i synnerhet Moderaternas förtroende, traditionellt ett parti som investerat tungt på området brott och straff. Men främst är det naturligtvis olyckligt för landet och dess medborgare. 

Rimligen måste Beatrice Ask antingen förbehållslöst göra avbön. Eller lämna sitt departement i mer kvalificerade händer. 

Uppdatering:
Sedan detta skrevs imorse, har Ask böjt sig för den tilltagande kritikerstormen och påstår sig nu ångra sina rättsvidriga uttalanden. Till nyhetsbyrån TT säger hon:

” Javisst gör jag en pudel. Det var klumpigt uttryckt eftersom det kan och har missuppfattats.”

Ursäkta, ”kan och har missuppfattats”? Är det egentligen oss andra det är fel på då? Som det hela i grunden vore en fråga om tolkningsproblematik.

Ordagrant finns hennes förgripliga meningar citerade här. Under torsdagen (19/3) skulle gredelina kuvert sändas till misstänkta sexköpare i syfte att låta dem ”skämmas på torget”.

Under fredagen (20/3) medgav hon att idén med färgen ”kanske” var ”lite dumt”. Men vidhöll och utvecklade sitt resonemang i övrigt. ”Vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta”, sa justitieministern till Aftonbladet , och fortsatte enligt tidningens intervjuare i ”upprört” tonläge: ”Varför ska vi vara tillmötesgående mot de som kränker människor?”.

Personligen tycker jag nog att Beatrice Ask förmedlade sina åsikter på sätt som är väldigt svåra att missförstå. Nästan en hel vecka efter sitt första utspel, förklarar hon istället: 

”Jag anser inte att rättsväsendet ska skicka kuvert med särskilda färger till vare sig misstänkta eller dömda och regeringen planerar inget sådant förslag”. 

Det låter som en typisk omvändelse under galgen, sannolikt föranledd av ett djupt och allvarligt krissamtal med hennes chef Fredrik Reinfeldt. Dessutom tillfogar Ask beskäftigt, med anspelning på den debatt hon förorsakat, att:

”Jag tycker det är bra att så många nu ställer upp för principerna som gäller rättssäkerheten”. 

Visst. Dessa många anser säkerligen också att det är just för dessa principers skull, som Beatrice Asks dagar i justitiedepartementet borde vara räknade. Hennes politiska liv kan väl räddas de fåtaliga månader som återstår till valet. Förutsatt att Alliansregeringen klarar den prövningen i september, skulle det storligen förvåna om Reinfeldt inte sedan ger henne silkessnöret. 

Regering utan empati och respekt

”Det vore nyttigt med lite mer uppror i leden. Regeringen använder riksdagen som sitt röstboskap. Det är därför det är så jävla skönt att vara vilde. Ta omröstningen om Armenien. Det är klart att vi ska erkänna folkmordet, det har ju för fan ägt rum.

Nu sitter Reinfeldt och beklagar att jag följer min övertygelse. Vad har han för rätt till det? Och den arrogante Carl Bildt! Hur skulle han känna om hans förfäder blev mördade och upphängda på något torg? Det är inte svårare än så. Empati heter det! Respekt för de efterlevande!”

Göran Thingwall, avhoppad moderat och numera frifräsande riksdagsledamot, ger svar på tal i tidskriften Fokus

Ace Frehley dissar Sarah Palin

Rymdgitarristen från planeten Jendell landade i amerikanske radioprataren Eddie Trunks hårdrocksprogram under måndagen. Den tidigare KISS-medlemmen Ace Frehley skulle prata om solokarriären och sin nya platta Anomaly. Men blev inledningsvis distraherad av en affisch med uppenbart väsensskilt motiv som han råkade se på studioväggen. 

ACE FREHLEY: Who’s that on the… Is that Sarah Palin?!

EDDIE TRUNK: Yeah, do you like her?

ACE FREHLEY: She was good for about five minutes.

EDDIE TRUNK: Do you like her look, do you like her politics, or both?

ACE FREHLEY: I’m not crazy about her politics and she reminds me of a girl I used to know in the Bronx! 

Hela intervjun finns att höra här.

Dag Vag – de sista entusiasterna

”Idolskapandet har ställt till det och musik har en underordnad roll. Det finns en slit och släng-mentalitet som är obehaglig och ingen artist får en chans att utvecklas. Därför fyller Dag Vag en uppgift, kanske mer än någonsin.”

Stig Vig, frontfigur i Dag Vag, om temperaturläget inom dagens sönderkommersialiserade musikbransch (BLT 20/3).

Den omöjlige ministern

”Det var under de samtalen man trodde sig förstå varför han aldrig fick den ministerpost han så väl förtjänat. Han saknade några för en minister negativa men nödvändiga egenskaper: han lyssnade nämligen på vad folk hade att säga och gav därtill raka svar.”

PC Jersild, författare, skriver minnesord i DN (21/3) om sin nyligen bortgångne vän i kollektivet av bemärkta sommargotlänningar – Carl Johan Åberg (S).