Somrarna är ett sätt att ta tillbaka barndomen som riskerar att rationaliseras bort i nutidsstäderna, i garageuppfarternas skugga och på trädlösa cementgårdar.

Sommarnöjet i skärgården är stadsbarns hembygd. Vintrarnas långa rad orkar ingen addera. Men somrarna kommer en tydligt till mötes. Vintrarna har en suddig kontur. Somrarna glimmar som en silverkedja genom vatten.

August Strindberg planerar sin självbiografi Tjänstekvinnans son först som berättelsen om en svit sommarlov. Han är inne på en tanke som många kan känna igen: det är på ferierna, som sommargäst, man verkligen lever. Det är då existensen får sin specifika vikt.

”Tillvaron här ute är som dra kvadratroten ur livet”, skriver Albert Engström från Bulleröarna.

Så bör sommarnöjet upplevas. Komma elementen nära, känna försommarens doft av liljekonvalj och båtfernissa, se oxeln nyutslagen, hundlokan reslig och vit och sedumen röd i bergsskrevorna. Himlen putsad som en akterspegel. Och på natten Saturnus klar en handsbredd över horisonten.

– Per Wästberg, ur Sommaröarna, 1973.