T-Rex: Celebrate Summer (1977)
I denna sista glamrockande singel från T-Rex konstaterar Marc Bolan att ”summer is heaven in ’77”. Och så var det. Jag hade precis fyllt 8 år, börjat läsa Kamratposten, besökte mormor på idylliska Långö i Karlskrona, sommarlovet var en frihetens ocean av ledig tid och hela livet doftade maskros, smultron och vanilj. Det borde alltid vara 1977. Alltid.
Recension av Mikael Wiehe på Valö i Björkfors den 6 juli, publicerad på Corren.se idag:
Mikael Wiehe kan få mig att må mycket illa. Som när han för dryga halvåret sedan skrev en artikel i Svenska Dagbladet till det kubanska tyranniets försvar. Där framstod Wiehe som nidbilden av sig själv; en övervintrad kommunistproggare från värsta vänsteråret 1968, ännu förblindad av unken revolutionsromantik och marxistiskt diktaturhångel.
Men! Mikael Wiehe kan också få mig att må väldigt bra. Som i fredags när han framträdde i Björkfors och gav nytt liv åt den anrika festplatsen Valö, en andlöst vacker vykortsidyll som man nästan inte tror finns längre.
Inramad av vatten, grönskande björkar och tallar klev Wiehe upp på dansbanans gamla scen i julikvällen och rev av Jag har vänner i en oemotståndligt smittande version. Där, då och direkt var vi alla uppåt 900 personer i publiken hans kompisar. Wiehe behöll med suverän elegans, värme och rutin det greppet om oss hela konserten igenom.
Ty en sak är odiskutabel: Mikael Wiehe som bäst är en av Sveriges främsta liveartister och estradörer. Mellansnacket var en ljuvlig blandning av skämt, allvar och ironisk självdistans. Och låtarna!
Likt en proggens Sven-Bertil Taube levererande Wiehe ett gnistrande pärlband av musikaliska skatter som Titanic, Mitt hjärtas fågel, Vem kan man lita på?, Flickan och kråkan… Går det annat än att kapitulera?
Wiehe må vara folkpensionär numera, men vitaliteten, närvaron och energin visade inga tecken på att falna. En eloge även till hans tre man starka kompband, som inte minst fick Sakta lägger båten ut från land att lyfta till nya intagande höjder.
Mikael Wiehe kan, som sagt, ibland få mig att må illa. I Björkfors fanns dock inget att anmärka på. Jag försökte verkligen hitta något att rikta en kritisk taskspark mot. Det gick inte.
Igår var jag ute och körde bil på slingriga vägar genom Östergötlands sommarlandskap. Mitt mål var att recensera en konsert med Mikael Wiehe på den gamla festplatsen Valö, som hade sin storhetstid under folkhemmets gyllene 1950-tal. Och när jag nådde det lilla samhället Björkfors, var det verkligen som att ha färdats rakt in den nostalgiska förflutenhetens epok. För vad fann jag, om inte en komplett BP-mack! Svindlande.
Hela härligheten!
Vad månne dessa spännande skåp innehålla?
Klassiska oljefat.
Självklart förevigar man gärna sitt namn i gästboken.
Pumpen vi saknar att samlas kring.
Och här är en oförskämt självgod bild. Fisksoppan på Särö värdshus (Blomstermåla) smakar nämligen åter strålande efter att nya krögare tagit över ruljansen denna säsong. Kolla bara så nöjd jag ser ut. Det har jag skäl till.
Plura har gjort det. Ebba von Sydow likaså. Självfallet även Pernilla Wahlgren. Till och med Börje Salming.
Samtliga dessa personer, liksom en oändlig rad andra namn på offentlighetens fåfängliga scen, har skrivit böcker om matlagning. Kokboken är nämligen vår tids statusmarkör, läste jag i DN nyligen. Ska man vara någon och tas på allvar, får man absolut inte vara novis vid spisen längre.
Som den trendkänsliga person jag är, har naturligtvis även jag sett mig nödsakad att prångla ut ett eget gastronomiskt magnum opus till allmänhetens fromma. Några smakprov:
Kapitel 1: Caesarsallad
Man tager vad man haver, exempelvis tunnelbana. Åk med den till Skanstull, gå in på Clarion, beställ.
Kapitel 2. Surdegsbröd
Uppsök valfri bar kring Mariatorget, Södermalm. Ragga en invånare. Morgonen därpå väcker hon dig med så mycket färskbakat du orkar äta till frukost.
Kapitel 3: Kycklingfilé
Bli politiker eller lobbyist, delta på konferens eller seminarium, det är serverat. Varenda jämrans gång.
Kapitel 4: Laxfilé
Se kapitel 3 och chansa. Om det nu inte är kyckling, kan alternativet bara bli ett.
Kapitel 5: Fisksoppa
Är du dum, eller? Göra sig sånt besvär hemma med gryta och grejer, när Blomstermåla på Särö ändå svänger ihop det så mycket bättre.
Kapitel 6: Pasta
Är du dum, eller? Göra sig sånt besvär hemma med kastrull och grejer, när La Vecchia Signora på Södermalm ändå svänger ihop det så mycket bättre.
Kapitel 7: Isterband
Är du dum, eller? Göra sig sånt besvär hemma med stekpanna och grejer, när Riche på Östermalm ändå svänger ihop det så mycket bättre.
Kapitel 8: Revbensspjäll
Är du dum, eller? Göra sig sånt besvär hemma med grill och grejer, när Brösarps Värdshus på Österlen ändå svänger ihop det så mycket bättre.
(– – –)
Kapitel 43: Råris
Koka, ät och lid dagligen hemma tills krediten på kortet är någorlunda återställd. Sedan räcker det med att gå till McDonalds för allt ska smaka himmelskt.
Vi kunde förstås åkt upp till Stockholm och gått på Teatergrillen. Men ingen orkade när det kom till kritan. Så vi gick till Trädgårdsföreningen en bit ner på gatan och grillade själva istället, enligt principen ”var man sig egen Tore Wretman”.
Fast man kan ju undra vad de håller på med i Tropikhuset. Det där bladet på skylten… är inte det misstänkt likt… hmm… har vi fått en coffe shop runt hörnet?
Precis fått ett reklam-mejl från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, som inleds med följande käcka rader:
”Glad midsommar Christian! Idag är det midsommarafton – och årsdag för världshistoriens största militära operation: Operation Barbarossa som inleddes 22 juni 1941. Det firar vi med ett dundererbjudande!”
Ni som gillar att ”fira” Hitlers anfallskrigande, dessutom på midsommar av alla dagar, kanske är intresserade av att nappa? Själv hoppar jag hellre groda runt en stång i spöregn och isande blåst, än köper något från dessa typer som ser på militära konflikter ungefär som det vore fråga om landskamp i fotboll.
En liten kommentar av mig om eurokrisen, Correns kultursida 18/6:
Herr Arnes penningar hade sannolikt räknats i euro, om Selma Lagerlöf kunnat uppdatera sin berättelse till 2000-talet. Hon var inte bara en briljant författare, utan även aktiv liberal och engagerad i mellankrigstidens rörelse för ett enat Europa.
Om den paneuropeiska kongressen i Berlin 1930 skrev hon: ”Paneuropa, vilken grav för ångest, misstro, rivalskap, hat, fiendskap, intriger, förräderi! Vilken grundval för vänskap, förtroende, välvilja, försonlighet, lycka, ädelmod.”
Ja, vad säger vi som efter 1900-talets fasansfulla blodspillan haft möjlighet att förverkliga detta då till synes utopiska projekt? Eurokrisen håller nu på att göra EU till allt annat än lyckans och förtroendets grundval.
Som svensk kan man dra en lättnadens suck över att våra egna penningar förblivit kronor. Förskingrad tycks dock den anda vara som Selma Lagerlöf och hennes meningsfränder representerade.
Tecknarkonstens coolaste naivist: Jan Lööf. En mytisk figur som man ibland undrar om han verkligen finns. Men det gör han. Promise!
Fotot till höger plåtade jag i november förra året vid en vernissage på Söder i Stockholm. Jan Lööf ställde ut bilder som många bidrog till att forma mitt barndomsuniversum under 70-talet.
Serierna Felix och Ville, bilderböcker som Sagan om det röda äpplet och Morfar är sjörövare… Egenartat skruvade berättelser, tecknade i en detaljrik fascinerande stil som gjorde underverk för fantasin.
När jag själv blev lite äldre brukade jag fundera på vem Jan Lööf egentligen var. Likt alter egot Bertil Enstöring höll han noga distansen till offentligheten, värnade sin integritet, bodde någonstans i mycket avlägsna trakter. Informationen var frustrerande knapphändig och svår att få fram (detta var långt innan man kunde googla hela tillvaron). Och så fick jag till slut möta honom. Det var en stor dag för mig, alltså. Men vad säger man i ett sånt läge? Tack för allt?
Jag nöjde mig med konstaterandet att Jan Lööf faktiskt existerade i levande livet, bad att få ta ett foto som bevis. Och för säkerhets skull tog jag honom i hand också. Han garvade. Verkade väldigt trevlig. Jag kollade på utställningen, gick därifrån. Det räckte. Mer än väl.
Otroligt nog dyker han snart upp igen. Som sommarpratare i P1. En smärre sensation. Datumet är den 19 juli, boka almanackan, stäng av telefonen, lås ytterdörren och bänka er vid radion. Jan Lööf talar! Enligt uppgifter som DN publicerade i fredags utlovar han ett skojigt program:
”När man pratar om eländet i världen och sedan lyssnar på det efteråt så känner man sig som en pretentiös besserwisser. Det är inget kul. Så jag ska försöka skämta till det. Jag ska bland annat intervjua Skrot-Nisse.”
Vad finns mer att önska? Även om resten av sommaren skulle regna bort kommer i alla fall jag att vara lycklig.
Jag tycker att Richard Nixon är underskattad. Trots Watergate måste man väl ändå ha respekt för en president som spelar jazz med Duke Ellington i Vita huset och hänger med Elvis i Ovala rummet?
The President and the Duke (29 april 1969).
The President and the King (21 december 1970).
Christian Dahlgrens Blogg 