EU ska vara ett frihetsprojekt, inget maktfullkomligt imperium

Publicerad den av
Svara

Det var vackert tänkt. Men okej, det verkar inte ha fungerat så bra. Milt uttryckt. Euron, den gemensamma valutan som skulle binda EU fastare ihop, har istället visat sig vara ett förbluffande nonchalant hanterat högriskprojekt.

Sorgebarnet Grekland är illustrativt. Hur övriga EU kunde släppa in detta statsfinansiella moras till medlemsland i eurozonen framstår som närmast kriminellt huvudlöst. Och i katastrofens väntrum har vi som bekant även Spanien, Italien, Portugal och Irland vars dopade, notoriskt misskötta ekonomer håller på att dra ner hela Europa i träsket.

Samtidigt ska man minnas att Frankrike och Tyskland redan tidigt såg sig fria att bryta mot den stabilitetspakt som de själva varit främsta tillskyndare av. Ingen lyfte då ett finger för att upprätthålla disciplinen. Att den förödande signalen inte gick spårlöst förbi torde vara tragiskt uppenbart.

Idag åker EU:s toppolitiker från det ena vilsna toppmötet till det andra, fantasisummor krävs i krispaket på krispaket, många banker som slapphänt lånat ut vagnslaster med miljarder vacklar på ruinens brant, andan av desperation vilar dov och tung.

Jag har alltid varit varm anhängare av ett enat Europa, är så fortfarande. Entusiastiskt röstade jag både ja till EU 1994 och till euron nio år senare. Men med tiden har en gnagande känsla av skeptiskhet växt sig starkare mot avarterna som korrumperar kärnan i Europatanken: frihet i gemenskap (för att låna ett uttryck av den gamle FP-ledaren Gunnar Helén).

Det vanstyrda EMU-projektet, den ständigt svällande Brysselapparten, tendenserna av maktfullkomligt politiskt imperiebyggande, den tilltagande svårigheten för vanliga medborgare att få insyn och utöva demokratisk kontroll…

Åtminstone liberalt sinnade människor bör ha anledning att dra i bromsen. Euro-haveriet markerar ett vägskäl där vi allvarligt måste fundera över utvecklingen.

I SvD läser jag en intervju med den brittiske historikern Anthony Beevor, aktuell med ett nytt mastodontverk om andra världskriget. Den fanatiska vulgärnationalism som orsakat så mycket blodspillan och elände på vår kontinent känner Beevor väl. Han slår fast att demokrati är det bästa botemedlet. Att demokratier inte går i krig mot varandra är ju en av 1900-talets viktigaste lärdomar.

Dock ser även Beevor med oro på EU och säger:

”När man nu talar om att lösa krisen med ännu mer överstatlighet inom EU, så finns en risk för att det demokratiska underskott som detta skapar kan leda till att man väcker monstret nationalism till liv igen i Europa.”

Själv tycker jag att monstret redan börjat sprattla (bara en sådan sak att det våras för nazister och kommunister i Grekland). Kanske är det dags att tagga ner EU. Fokus på fri handel, fri rörlighet, värnet av demokrati och mänskliga rättigheter är ambitioner som räcker långt nog. Samt är mer än tillräckligt hedervärda i sig.

Fyrtio år med gåtan Watergate

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

När USA:s president Richard Nixon vaknade på morgonen den 17 juni, valåret 1972, blev han förbryllad över nyheterna. Under natten hade fem inbrottsmän arresterats i Washington, tagna på bar gärning med avlyssningsutrustning i Demokraternas nationella partihögkvarter (DNC). Det låg på sjätte våningen i en byggnad som snart blev världsberömd: Watergate.

Varför bryta sig in där? Nixon var inte främmande för smutsiga metoder i spelet mot politiska motståndare. Dock var DNC föga mer än ett titulärt högkvarter, poänglöst att bugga då det saknade betydelse i valkampanjen. Denna sköttes ju av staben kring Nixons utmanare, presidentkandidaten George McGovern. Nixon avfärdade först saken som att knäppskallar eller provokatörer varit i farten.

Vilka var de mystiska Watergatemännen som nu satt i häkte? De visade sig ha kopplingar till medarbetare i Vita huset och än mer förbryllande: till CIA.

Nixon blev plötsligt rädd att brottsutredningen kunde skada hans återvalskampanj, förnekade all inblandning från Vita husets sida och inledde operation mörkläggning. En förbluffande märklig dumhet.

1972 var Demokraterna i sönderfall och McGoverns radikala vänsterliberalism mötte inget gensvar. Nixon ledde skyhögt i opinionen och hade noll att frukta. På valdagen i november vann Nixon en förkrossande seger. Varför han ändå såg det nödvändigt att befatta sig med Watergatehärvan är därför svårbegripligt. Valfeber? Uselt omdöme? Paranoia?

Själv menade Nixon efteråt att det skedde av missriktad lojalitet med sina republikanska underhuggare. Mycket tyder på att vissa medarbetare hade mer på samvetet än vad som framkommit, och vilseledde Nixon för att rädda sina egna skinn. Oavsett, kvarstår faktum: en president som konspirerar mot rättvisans gång begår ett allvarligt brott.

Historiskt har Watergate gjort Nixon till urtypen för den politiska skurken. Trots att hans meritlista annars innehåller betydande insatser, som avspänningen med Sovjet och Kina. Eller att han integrerade skolsystemet i USA:s sydstater. Men när Watergateutredningen tog fart efter valet dalade Nixons stjärna snabbt. Insnärjd i lögner tvingades han avgå 1974.

På söndag är det 40 år sedan Watergateinbrottet. Fortfarande ligger emellertid de två viktigaste frågorna höljda i dunkel: Vem beordrade det? Vad var motivet? Vi vet inte.

A Gentleman’s Vehicle

Publicerad den av
Svara

”Nothing compares to the simple pleasure of a bike ride.”
– John F. Kennedy

”The bicycle, the bicycle surely, should always be the vehicle of novelists and poets.”
– Christopher Morley

”Melancholy is incompatible with bicycling.”
– James E. Starrs

”Life is like riding a bicycle: in order to keep your balance, you must keep moving”.
– Albert Einstein

”Why should anyone steal a watch when he could steal a bicycle?
– Flann O’Brien

High Flying Bird

Publicerad den av
Svara

Det fanns en tid då Elton John bara var så knäckande bra. Råkade höra denna låt på tidningen idag, tvungen att stanna upp mitt i steget, saligt varm i hjärtat, för några minuter likgiltig för allt annat. Musikens makt, alltså. När jag tänker mig ordet hänryckt spelar 70-talets Elton John i varje bokstav.

Alltid mer, aldrig nog

Publicerad den av
1

70 öre. Det är beloppet som Socialdemokraterna i Karlskrona nu kräver av oss i skattehöjning. Eller som partiet formulerar saken i sitt budgetförslag för 2013: ”skattejustering”.

Det räcker tydligen inte att kommunens invånare redan avstår närmare tre miljarder kronor årligen till Karlskronapolitikernas förfogande. Hallå, det är ju MASSOR av pengar! Går det verkligen inte ens att rätta politikergapet efter den befintliga matsäcken när så mycket mums finns uppdukat på bordet? (Att sänka skatten existerar knappast i tankevärlden).

Journalisten och socialdemokraten Anders Isaksson fastställde en gång diagnosen på den svenska politikerklassen enligt följande: alltid mer, aldrig nog.

”Justering” var ordet.

Den siste entusiasten

Publicerad den av
Svara

”The open road, the dusty highway, the heath, the common, the hedgerows, the rolling downs! Camps, villages, towns, cities! Here today, up and off to somewhere else tomorrow! Travel, change, interest, excitement! The whole world before you, and a horizon that’s always changing!”
– Herr Padda planerar en utflykt (Kenneth Grahame, Det susar i säven, 1908).

”Vattnet är en del av mig”

Publicerad den av
2

Hon blev uppmärksammad för sina konstinstallationer med vatten som tema. Det flytande anslaget finns även i hennes bilder. Nu öppnar den första utställningen med Meta Isæus-Berlins måleri i Linköping. Om detta skriver jag på Correns kultursida idag (9/6):

Linköpings konsthall Passagen ger i årets sommarutställning rum för ett särpräglat personligt universum när Meta Isæus-Berlin visar valda delar av sitt samlade måleri. För den breda publiken är hon mest känd för dramatiska vatteninstallationer, i synnerhet på mässan BO 01 i Malmö där bland annat ett kök sänktes ner tre meter i jorden och vattenfylldes. Även hennes drömska, surrealistiska bildkonst bär tydlig prägel av vattnets slingrande, flytande natur i uttrycket.

– Jag för aldrig in det medvetet. Vattnet är en del av mig, helt enkelt. Det finns också många ingångar till vattnet, vad som finns under ytan och över, liv och död. Vattnet tar aldrig slut. Precis som färgerna, säger Meta Isæus-Berlin.

Hon kallar sig färgoholic med ett skratt (”oj, jag uppfann visst ett nytt ord”) och betonar att det inte är motiven som är hennes främsta intresse i skapandet.

– Det är sättet att måla och färgvalet. Sedan kan det föreställa lite vad som helst. Mina färger är delikata och förbryllande. Jag märker att människor blir tysta och liksom inhalerar målningarna när de besöker mina utställningar. Det tycker jag är roligt att se.

Retrospektiven på konsthallen innehåller flera bilder som sällan eller aldrig visats förr. Meningen är inte att det ska vara någon pedagogisk genomgång, utan främst ge en bra upplevelse. Här finns Meta Isæus-Berlins första oljemålning från 1980, ett spanskt stilleben, till hennes senaste verk från 2012 med titeln La Mer. Där är en kvinna omsvept av ett böljande hav. Linjen mellan då och nu?

– Det är euforin i att måla. Jag försöker återvända till samma tillstånd, den stora friheten att vara i sitt rätta element, tyngdlösheten.

Hon har även tagit med en serie porträtt av sina vänner, fångade mitt i livet utan den representativa upphöjdhet som annars brukar vara fallet i genren.

– I vanliga fall kommer ju människor till mig och vill bli avporträtterade. Jag tyckte det var kul att vända på steken och istället söka upp några jag känner och be dem att bli porträtterade. Någon har sagt att bilderna är som att se själv i hallspegeln när man kommer hem från jobbet. Och det tycker jag är det vackraste.

Några fler installationer blir det inte, slår Meta Isæus-Berlin fast. I fortsättning är det bildkonsten som gäller.

– Det är skönt att måla, jag vill aldrig stå still, hela tiden pusha mig själv. Upprepningar gör mig på dåligt humör. Jag längtar jämt till ateljén. Där vill jag helst vara varje dag – utom på julafton!

Meta Isæus-Berlin
Född: 1963 i Stockholm.
Familj: Man, tre barn.
Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Utbildning: Konsthögskolan 1986-93.
Beundrar: ”Jag älskar Botticelli och Maria Gripe.”
Ogillar: ”Alla floskelord när jag är nyvaken, som köpfest och livspussel.”
Aktuell: Utställningen Upp till ytan i Linköpings konsthall Passagen mellan 9/6 – 18/8.

Dum lag, vissen präst

Publicerad den av
3

Den blomstertid nu kommer. Doften av syrén minner om skolavslutning, stundande sommarlov och oceaner av löftesrik frihetstid. När jag var elev i grundskolan brukade alltid terminens final ske i kyrkan på torget hemma i Kungsbacka. Vi sjöng några gängse psalmer, prästen stod i predikstolen och sa något sömnigt som ingen egentligen lyssnade på. Och sedan var det bra med det. Portarna slogs upp, school’s out!

Religion har aldrig varit min grej, lockelsen är obefintlig, jag väl född ateist. Ändå tycker jag att skolavslutningarna i kyrkan var fin ritual, en markering av högtidlighet som förstärkte stundens betydelse och gav relief åt vad som väntade. Numera är tydligen denna tradition förbjuden.

Religion och skola ska inte blandas ihop, det är rätt. Vi behöver dock inte bli oflexibla, fyrkantiga paragrafryttare på köpet. Särskilt som det fortfarande är fritt fram att stänga in barn i religiösa friskolor av mer eller mindre doktrinär natur. Men någon timme i kyrkan innan sommarlovet börjar, det är klassat som kriminellt. Logik, någon?

I Linköping når mig nyheten att brott är på gång i mitt grönbete nere i Blekinge. Det är prästen Ann-Louise Trulsson i Fridlevstad församling som tänker trotsa lagen, hålla avslutning i kyrkan och säga de förgripliga orden ”Gud välsigne er” till ungarna. Hennes kommentar i media är lakonisk: ”Skolinspektionen kommer inte åt mig”.

En skitgrej? Tja, i normala fall skulle jag knappast ens som förtappad, liberal hedning bli direkt upprörd. Snarare känna viss sympati. Men till saken hör att Ann-Louise Trulsson även är distriktsordförande för Kristdemokraterna i Blekinge. Dessutom har hon tidigare varit ordförande i Karlskrona kommuns utbildningsnämnd.

Principiellt blir det därför extra intressant att hon öppet deklarerar sig strunta i både Skolinspektionen och gällande lagstiftning. Denna lagstiftning kan man anse tramsig, dum och debattera rimligheten i. Men det är inte okej att självsvåldigt sätta sig över den. I synnerhet som man samtidigt är politisk representant för vårt demokratiska system. KD borde förstå bättre än att tillåta en sådan vissen vitsippa i rabatten.