”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.”
– Jens Stoltenberg, Norges statsminister, efter terrordåden denna dag, förra året.
Utøya in memoriam
Svara
Samtiden skapar sina mörkermän
Inför årsdagen av massmordet på Utøja den 22/7 har jag skrivit följande kulturartikel i dagens Corren:
Dagen efter Anders Behring Breiviks blodiga massaker i Norge höll Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt en presskonferens och hävdade: ”Det öppna samhället… är sårbart inför den enskilde galningens oprovocerade meningslösa dödande”.
Breivik agerade förvisso ensam när han den 22 juli förra året sprängde bomber, som tog åtta liv i Oslos regeringskvarter, och sköt ihjäl 69 människor på Utøja. Lika ensam som Peter Mangs i Malmö, nu åtalad för tre mord och tolv mordförsök. Lasermannen John Ausonius var även han ”en enskild galning” som sköt elva personer under början av 90-talet.
Förklaringen om ensamma virrhjärnor bakom terrordåd som dessa må vara bekväm. Hotet blir på sätt och vis mindre skrämmande, mer hanterbart och därmed möjligt att avskriva som en ondskefullare variant av ”shit happens”. Vi förfasar oss ett tag, kan sedan glömma och gå vidare.
Men John Ausonius sköt inte prick på invandrare frikopplad från samhället i övrigt. Hans tid var när isande vindar av främlingsfientlighet drog genom Sverige. I riksdagen hade Ny Demokrati tagit plats och gafflade illvilligt om islam och flyktingar. ”Deras budskap gav mig en form av feedback”, sa Ausonius senare och menade att Ian & Bert skänkte honom legitimitet att höja geväret.
Några år därefter slog internet igenom. En fantastisk kommunikationsrevolution. Tyvärr även för rasister och allsköns politiska extremister. Den norske frilansjournalisten och bloggaren Øyvind Strømmen har i sin bok Det mörka nätet (Molin & Sorgenfrei, 2012) gjort en gedigen kartläggning av cybervärldens hatsajter.
Där pumpas en intensiv propaganda ut om bisarra konspirationer, hur Europa håller på att islamifieras, att varje muslim är en femtekolonnare, att alla politiker som tar parti för det mångkulturrella samhället är landsförrädare.
Man odlar också diverse motstrategier till ”musliminvasionen”. Exempelvis gloriferas idén om att flockar av ”ensamma vargar” ska begå våldshandlingar som några slags kontrarevolutionens förtrupper. En storkonsument av det mörka nätets kokande häxgryta gick från ord till handling. Hans namn är Anders Behring Breivik. Hur ”ensam” ska vi då uppfatta honom? Och hur sjuka hans motiv än framstår i normala ögon, var det ett ideologiskt mördande han satte i verket.
Liksom Breivik var Peter Mangs en flitig besökare på rasistiska hatsajter, som den SD-sponsrade och numera nedlagda sidan Politiskt inkorrekt. Øyvind Strømmen visar med pedagogisk klarhet vad som frodas i denna miljö och att vi inte kan bortse från ordets makt. Ty den som sår vind, får ibland skörda storm. Offren för Ausonius, Breiviks och Mangs kulor borde vara nog så talande.
Magnus Uggla om filmen G
Nyligen intervjuade jag sommarturnerande Magnus Uggla för en artikel som kommer i Corren på måndag. Naturligtvis var jag tvungen att fråga Uggla om hans oförglömliga roll som diskoteksägaren Kristoffer i Staffan Hildebrands kultiga ungdomspekoral G – som i gemenskap från 1982. Tyvärr fick inte ämnet plats i den färdiga artikeln. Men så här ser han på filmen idag:
”Den var inte så rolig. Det tyckte vi inte ens då. Okej, den är väl lite kul, men är inte världens bästa film. Det har den aldrig varit. Men det är inget jag skulle vilja ha ogjort.
Uppföljare? Jag har faktiskt fått frågan och tackat nej. Jag har inte gjort film på 20 år och att det första jag då skulle göra vore Kristoffer igen, nä du! Förresten tror jag aldrig att det blir nån uppföljare.”
Stöld, sa Gustav Möller
Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:
Du tjänar tio kronor. Vad får du ge i skatt? Svar: sex kronor. Det är ganska saftigt, eller hur? Många inkomsttagare med vanlig anställning märker sällan detta i praktiken, eftersom mycket av skatten är dold. Arbetsgivaren har redan dragit av löneskatter och sociala avgifter innan det som återstår betalas ut.
Men om man jobbar som enskild företagare, vilket ibland jag gör, då märks det samlade skattetrycket väldigt tydligt. Frukten av den egna arbetsinsatsen krymper rejält när det offentliga tagit sin bit.
Av de tio kronor som jag ärligt förtjänat ska alltså de fyra kvarvarande kronorna gå till kostnaden för mat, hyra, kläder… Och det är inte jättebilligt att leva. Man skulle kunna säga att de med låga inkomster drabbas hårdast, då deras marginaler är mindre utan att fogden vilar på hanen för det.
”Vi under skatter digna ner”, lyder en rad i arbetarrörelsens kampsång Internationalen. Det är ingen slump att dessa ord finns med. Arbetarklassen under förra sekelskiftet kände berättigad indignation över att tvingas avstå pengar från sina magra inkomster till finansieringen av den dåvarande konservativa överhetsstatens olika påfund.
Nu är situationen annorlunda. Det finns en acceptans för ett relativt högt skattetryck. Förklaringen är förstås att dagens demokratiska välfärdsstat ger oss tillbaka pensioner, sjukvård, omsorg, utbildning, etc. Vi är beroende av att den offentliga sektorns system fungerar, håller hög kvalitet och fortfarande är många villiga att betala tämligen dyrt för detta.
Men ska legitimiteten i skatteuttaget upprätthållas är det politikernas skyldighet att ha hård kontroll på pengarna. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, slog den legendariske socialministern Gustav Möller (S) fast.
Bara på senare tid har media avslöjat hur biståndsorganisationen IDEA förslösat skattepengar på bisarrt höga konsultarvoden. Det har avslöjats att AP-fondernas tjänstemän lever lyxliv för våra pengar. Det har avslöjats att flera myndigheter ogenerat använder miljontals skattekronor till rosévinsjippon i Almedalen med syfte att påverka politikerna att ge dem ännu mer av våra pengar.
Dessa tre exempel tycks tyda på bristande respekt från en ny slags överhet mot oss knegare, vilka arbetar ihop resurserna som håller hela maskineriet igång. ”Stöld”, sa Gustav Möller. Det kan aldrig vara okej.
Blondinbella och solidariteten
På Correns kultursida idag (17/7) kommenterar jag en intervju med Blondinbella i senaste numret av den borgerliga tidskriften Neo:
Som kulturskribent vill jag ta bort livsglädjen för folk. Detta enligt Blondinbella – Isabella Löwengrip – som i tidskriften Neo slår fast: ”På kultursidorna har man inte någon medkänsla eller solidaritet med andra människor”.
Nähä. Och hur ofta läser du kultursidor då, ditt ytliga pucko?
Tänkte jag först. Fast så är väl meningen att jag ska reagera. Ny tanke: varför säger Blondinbella detta? Kanske har hon faktiskt läst några kultursidor? Jag antar att hon som frispråkig, borgerlig modebloggare och entreprenör inte direkt rosats av kulturvärldens pennfäktare.
Men är det inte något befriande med en ung tjej som struntar i Jante, gör sin egen grej till 100 procent och vägrar skämmas ett ringaste skvatt för det? ”Och något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå”, som det står om Lotta Svärd i Fänrik Ståls sägner.
Se där, Blondinbella! Nu har du i alla fall fått lite solidarisk medkänsla på denna kultursida.
Goodbye, Lord of the Hammond
Kvällens besked om att Hammondguden Jon Lord ryckts bort i cancer, 71 år gammal, känns mycket, mycket sorgligt. Nog visste jag att han var sjuk, men nyheten kommer ändå oväntat. Enligt vad jag senast hört hade behandlingen gått bra, han var på väg att tillfriskna och hade nya konserter inbokade.
Saknad, tomhet. Känslorna är nästan som en nära anhörig försvunnit. Märkligt? Kanske.
Men Deep Purple har alltid varit mitt favoritband och musikens makt är stor. Jon Lord var med om att starta gruppen 1968, som genom albumen In Rock, Machine Head och Made in Japan bidrog till att forma hårdrocken som genre. Lords både kraftfulla och delikata hantering av Hammondorgeln utgjorde med Ritchie Blackmores Hendrixinspirerade gitarrspel kärnan i Purples patenterade sound. Särskilt live nådde deras musikaliska dueller höjder som gränsade till den moderna jazzen.
Jon Lord komponerade även banbrytande symfoniska verk, där rock och klassiskt bröts mot varandra och förenades i en spännande blandning. En betydande profil, pionjär och gentleman har gått ur tiden.
So long, maestro and thank you for the music!
Skägg som höjer humöret
”Titta på fan! Dra åt helvete! Jävla skägg, jävla skägg! Skitjävel!” Detta utropades av ett stadsbud på Stockholms central som råkat få syn på SVT:s underhållningschef Åke Söderqvist. Han hade dagen innan medverkat i det första av de så kallade Skäggen-programmen i TV.
Bland övriga förgripliga skägg fanns Beppe Wolgers, Yngve Gamlin, Lasse O’Månsson, Jan-Öjvind Swahn och Edvard Matz. Totalt sändes fyra avsnitt hösten 1963 som friskt, godmodigt och respektlöst drev med det mesta i vårt lutheranska folkhem. Resultatet blev en enorm tittarstorm av ilska och upprördhet.
Skäggen är fortfarande roliga att se. När sommaren ändå regnar bort, ta chansen och höj humöret. Ni hittar programmen på SVT Play.
Konsten att korrumpera en debatt
Läser följande lockande rader på Expressens ledarsida idag:
”Europaminister Birgitta Ohlsson (FP) vill ha mer debatt om EU:s framtidsfrågor: tillväxt, demokrati, utvidgning och reformer av arbetssätt. Hur få till det? Vifta med statliga bidrag, förstås. Ideella föreningar och stiftelser kan fram till den 15 oktober söka debattbidrag. Tre miljoner finns att dela på för dem som vill ta fram rapporter, skriva debattartiklar, ordna seminarier och konferenser.”
Vilket gyllene tillfälle att fixa extra skatteåterbäring! Nån som har lust att hitta på en s.k. ideell förening för en s.k. konferens? Jag flyger gärna till Cannes. Där kan vi bubbla lite om EU medan vi dricker bubbel på stranden. Vi skriver i ansökan att vi vill diskutera eurokrisens inverkan på invandrade handikappade ungdomars demokratiengagemang utifrån ett feministiskt, drogförebyggande genuskulturellt mångfaldsperspektiv. Funkar alltid.
Kostnad? Tja, ska vi dra till med 200.000 spänn? Som att stjäla godis från en baby.
Allvarligt talat. Vill Europaministern ha mer debatt kring EU borde hon göra sitt jobb och stimulera till en sådan genom egna insatser. Som att skriva en insändare eller hålla ett tal. Ni vet, sånt som brukar ingå i en politikers arbetsbeskrivning. Demokratisk opinionsbildning kallas det.
Att däremot försöka dopa fram en diskussion genom kasta ut skattegodis till presumtiva deltagare är enbart stötande, principiellt förkastligt och inbjuder till korruption. Som den annars goda liberal Birgitta Ohlsson är, kunde man tycka att hon borde veta bättre.
Än finns Tage Danielsson bland oss
Snart är det premiär för årets Tage-revy i Linköping. I en artikel på Correns kultursida idag (14/7) har jag träffat både Tage och hans lokala uttolkare, skådespelaren Håkan Bäck:
Det var två somrar sedan jag sist arbetade på Corren. Varje morgon när jag promenerade in till redaktionen på Badhusgatan brukade jag passera Tage, som stod under den lummiga grönskan och sa hej. Samma sak när jag återvände på kvällen.
Man blev alltid på gott humör av att kunna hälsa på honom. Bara en sån sak som att han vägrade vara något på “-ist”. Utom humanist och cyklist. Det är en skön attityd, tycker jag.
Denna sommar bor jag i andra kvarter som inte ger tillfälle till dessa dagliga möten. Lite synd. Jag har saknat Tage. Så en förmiddag styrde jag stegen dit, och jodå. I korsningen mellan Östgötagatan och Vasavägen stod han fortfarande troget som en harmonisk trygghetspunkt i stadslivet.
På en av parkbänkarna intill hade jag dessutom stämt träff med skådespelaren och producenten Håkan Bäck. Han medverkar i årets Tage Danielsson-revy, som har premiär i Gamla Linköpning den 25 juli. Jag frågar honom om skulpturen, skapad av konstnären Karl Göte Bejemark, gör den Tage Danielsson rättvisa?
Håkan Bäck drar lite på svaret, är tyst ett slag. Och säger sedan:
– Det är nog svårt att hitta en bild av Tage. Han var en mångfacetterad person. Men ja, kanske. Han står här i frack och statyn är porträtterad av honom som medverkande i en revy på Katedralskolan. Det blir en symbolisk blandning av finkulturen och det jordnära, han hade ju bägge sidor i sig.
Din egen Tagerevy, vad bjuder ni på där?
– Det blir flera nummer ur Lådan, som Hasse och Tage satte upp 1966.
Som klassikern med Aftonbladet eller Expressen?
– Ja.
Och Vad i helvete har dom för sig i banken efter 3?
– Ja. Vilken koll du har (skratt). Vi har även med texter från hans litterära verk, bland annat några dikter som Ragnar Dahlberg läser. Själv håller jag en monolog som heter Har vi råd att ha kvar våra vänner från socialgrupp 3. Den handlar om valvindarna som vänder, hur vissa byter fot och inte längre vill kännas vid sin arbetarbakgrund. Det är slående hur den texten fortfarande håller.
Du menar att Tage Danielsson ännu är relevant inte bara som underhållare, utan också som samhällskritiker?
– Absolut. Många av hans texter känns aktuella, vilket gör revyn legitim. Det är verkligen inte bara nostalgihumor. Vi vill också hålla hans minne levande. Stora profiler kan försvinna ur medvetandet förbluffande snabbt. Det räcker med en ny generation, sedan är de bortglömda.
Hur ser du på Tages politiska engagemang?
– Han kom från ett arbetarhem, men gick aldrig i ledband och såg det som viktigt att utmana partipiskor och våga kritisera. Han skriver någonstans om skillnaden mellan solidaritet och lojalitet. Man ska akta sig för att vara lojal, då kan man hamna var som helst. Tage upplevde ju en besvikelse över att solidariteten förlorades när lojaliteten med arbetarrörelsen istället skulle sättas främst.
Finns det några arvtagare till Tage idag?
– Det gör det kanske. Men samhället är kallare och humorn har förändrats. Numera är det humor draget till sin spets, ofta stenhård och cynisk, gränsande till mobbning. Tage Danielsson kunde vara vass, men samtidigt väldigt insiktsfull och allt han skrev kom ur ett varmt hjärta.
”Den som älskar extra mycket
blir på ondskan extra vred.
När den snälle blir förbannad
blir han ilsken med besked.”
(Animalen, 1979)”Jag kan en sång om skärgården.
Så här går den:
Roslag och plankon.
Taube och Carl Ankton.”
(Samlade dikter, 1967)”Moraliskt påstående: Den som sover syndar icke.
Men detta är ju lika sant: Den som syndar sover icke.
Hur gör man?”
(Bok, 1963)”Vad gör ett idealland
som ständigt känner pressen
från jämmerland till kvalland?
Går man där, ytterst lessen,
galoschtungt framåtskridande
med pukan stämd i moll?
Tvärtom, du sorgset kvidande.
Se här din svåra roll:
att inse världens lidande
med glädjen i behåll.”
(Samlade tankar från roten, 1985)
Våga vägra statsbidrag!
”Att vi inte behöver några pengar har andra partier svårt att förstå. Det gör dem galna. Den som är en tjuv tror förstås att även du stjäl. Nätet finns för vårt budskap och är gratis.”
– Beppe Grillo, satiriker och ledare för den politiska rörelsen Femstjärnan som utmanar Italiens korrumperade partietablissemang. Grillos blogg tillhör de tio mest lästa i världen och Femstjärnan har drygt 20 procent av väljarkåren bakom sig, enligt de senaste opinionsmätningarna (DN 12/7).
Christian Dahlgrens Blogg 