”Love. Fall in love and stay in love. Write only what you love, and love what you write. The key word is love. You have to get up in the morning and write something you love, something to live for.”
– Ray Bradbury
Om skrivandet (4)
Svara
Thatcher och Palme
Skrivit i Corren 4/1:
Förra året såg vi Margaret Thatcher på vita duken i Meryl Streeps gestalt. Nu kommer Järnladyn även i bokform. I dagarna släpps nämligen den första svenska biografin om Storbritanniens kontroversiella premiärminister. Författare är Gunnela Björk, docent i historia.
Det blir säkert intressant läsning och ett välkommet alternativ till den grasserande nostalgin kring Olof Palme. Javisst, bägge är fascinerade gestalter. Men politiskt är Palmes demokratiska socialism hopplöst daterad, bankruttförklarad genom den marknadsliberalism som Thatcher representerade.
Faktiskt hade Palme framtiden bakom sig redan på 70-talet. Under honom blev socialdemokraterna mindre pragmatiska och mer radikala i takt med att Sverige hamnade på dekis efter 60-talets rekordår. Men för Storbritannien var läget ännu värre.
Politiken präglades av en impotent höger och en verklighetsfrämmande vänster. Militanta fackföreningar lamslog samhället med strejker, centrala London höll bokstavligen på att drunkna under ett berg av sopor. Skyhöga skatter och okontrollerade utgifter knäckte statsfinanserna. 1976 tvingades Labourregeringen väjda till IMF om akuta nödlån, ungefär som ett U-land i tredje världen.
Se gärna Stanley Kubriks film A Clockwork Orange från 1971. Den tolkar profetiskt exakt decenniets ångestladdade stämningar i ett England där samhällskontraktet är i upplösning, där social oro och nihilism breder ut sig.
Thatcher kom till makten 1979 med löftet att leda landet ur denna mardröm. Vilket hon också gjorde. Hennes liberala recept innebar förändringar som sved, men resultatet gjorde att Storbritannien föddes på nytt som nation under 80-talet.
Palme begrep förstås aldrig Thatcher, han hade bara avsky till övers. Dock är det hennes arv som levt vidare och fortsätter att inspirera.
En reform i behov av reform
Skrivit i Corren 4/1:
Säg organiserad brottslighet och man tänker väl främst på knarkhandel, prostitution och bankrån. Men numera verkar de kriminella nätverken funnit ännu en lukrativ gren: personlig assistans för funktionshindrade.
Radions Ekoredaktion rapporterade i torsdags om en pågående polisutredning i Södertälje. Omkring 40 personer misstänks där svindlat Försäkringskassan på betydande belopp. Det handlar inte om att någon låtsats vara handikappad.
Istället har verkligt funktionshindrade blivit utnyttjade av ett assistentbolag, vilket systematiskt uppgett falska tidrapporter om assistans som aldrig utförts. Härvan inkluderar även brottsmisstänkta anställda vid Södertälje kommun och Försäkringskassan själv.
Hjärtlösheten och cynismen i arrangemanget är slående. Utsatta, ofta ensamma människor i behov av omfattande hjälp för att klara sin dagliga livsföring står ju som offer.
Södertäljefallet inte något unikt. Totalt beräknas bedrägerierna över hela landet motsvara upp till 15 procent av den svenska assistentverksamhetens kostnader. Det rör sig årligen om många hundra miljoner kronor i ersättning som betalas ut på oriktiga grunder.
Svante Borg, försäkringsdirektör vid Försäkringskassan, medger till Ekot att hans myndighet varit för godtrogen: ”Om vi ska vara självkritiska ska vi säga att vi fick för sent klart för oss hur omfattningen av den kriminella företagsamheten ser ut, att den var så stor”.
Från de handikappades intresseorganisationer har det uttryckts oro över att det utbredda fuskandet ska leda till ifrågasättande av assistentreformen som sådan. Den är en rättighetslag som tillkom under den borgerliga regeringen i början av 90-talet. Intentionerna var goda.
Funktionshindrade skulle slippa vara hänvisade till trista institutioner och istället få möjlighet att leva självständiga liv på egen hand. Huvudproblemet har dock inte visat sig vara fusket, även om det är allvarligt nog. Utan att reformen sprängt alla tidigare kalkylerade ramar. Utgifterna ökar ohejdat.
1998 kostade den personliga assistansen 5 miljarder kronor. 2012 var summan över 25 miljarder. 2017 väntas beloppet bli minst 32 miljarder kronor. Den goda viljan håller således på att besegra det ekonomiska rimliga.
Det är baksidan av sociala rättighetslagar. De kan prövas av domstolar utan finansiellt ansvar. Besluten blir sedan prejudicerande för tjänstemän och politiker, som måste göra avvägningar mellan massor av andra behov och begränsade resurser i sina budgetar. Ekvantionen är svår, nästan hopplös.
Kanske är inte det bästa för alla svårt funktionshindrade att leva ensamma i lägenheter med dygnet runt-passning. För vissa kanske det vore vettigare med ett gruppboendes gemenskap, under tillsyn av högt kvalificerad personal. Finner vi inte värdiga alternativ är den bistra sanningen att assistentreformen på sikt riskerar att kapsejsa.
Om skrivandet (3)
”Writing is a form of therapy; sometimes I wonder how all those who do not write, compose or paint can manage to escape the madness, melancholia, the panic and fear which is inherent in a human situation.”
– Graham Greene
Mjau!
Obama lyckades, men…
Skrivit i Corren 3/1:
”Read my lips: no new taxes!” George Bush d.ä. gjorde uttalandet inför presidentvalet 1988. Löftet bidrog till att Bush kunde efterträda Reagan i Vita huset. Två år senare svek han sina väljare.
I en budgetkompromiss med kongressens demokrater tvingades Bush ändå höja skatterna. Det var sista gången republikanerna gick med på något sådant. Tills nu.
När budgetstupets avgrund hotade efter nyårsnatten, lyckades Barack Obama i sista stund få tillräckligt många ledamöter från representanthusets republikanska majoritet att godkänna ökade skatter för USA:s rikaste. För Obama är det en viktig symbolisk seger. För USA och världen är det viktigaste att budgetstupets drakoniska åtstramningar undveks, vilket annars skulle riskera att utlösa en recession.
Men det samlade resultatet av uppgörelsen i Washington är bara ett akut första hjälpen-bandage. Långsiktigt hållbara åtgärder mot USA:s massivt blödande statsutgifter lyser fortfarande med sin frånvaro. Budgetstupet, patetiskt nog konstruerat av demokrater och republiker för att göra dem själva mer ansvarstagande, löste alltså föga.
Det hela blev bara ett politiskt gyckelspel med väldigt höga insatser. De genomgripande reformer som skulle komma väntar alla ännu på. Kanske dyker de upp i vår, kanske inte. Fler varv av hårda strider runt kongressens förhandlingsbord stundar. Dessutom börjar snart uppladdningen inför kongressvalet 2014, något som knappast lär stimulera kompromissviljan, särskilt bland republikanerna.
Gamle Bushs svek i skattefrågan var en anledning till att han förlorade omvalet 1992. Återstår att se om väljarna i de republikanska valdistrikten är mer förlåtande. Ty ytterligare polarisering i USA:s ideologiskt överhettade klimat tjänar ingen på.
Vem tryggar Sverige?
Skrivit i Corren 3/1:
Vi har valt politiker som beskattar oss hårt. Alliansen har visserligen lättat bördan något, ändå uppgår fortfarande skattetrycket till 44,3 av BNP. Det är näst högst i den industrialiserade världen. I reda pengar betalar vi över 1500 miljarder kronor årligen till det offentliga.
Men trots dessa enorma belopp till sitt förfogande, klarar inte det politiska systemets ansvariga att tillfredsställande sköta två av statens mest grundläggande uppgifter: att försäkra medborgarna skydd mot inre och yttre hot.
Blir du utsatt för stöld eller inbrott? Glöm att polisen ska ta fast tjuven. Inte ens i tre av hundra sådana fall lyckas man. Av samtliga anmälda lagbrott under 2011 förmådde de rättsvårdande myndigheterna endast klara upp 16 procent.
Orsaken är inte resursbrist. Sedan Alliansen fick makten 2006 har anslagen ökat med en fjärdedel och mängder av nya poliser har rekryterats. Snarare finns roten till det onda i den överbyråkratiserade bysantinska organisationen som är svårförklarligt immun mot såväl kritik, utvärderingar och reformer i syfte att förbättra effektiviteten.
De polisiära tjänster som medborgarna efterfrågar och tror sig betala för, är polisbyråkraterna själva mindre intresserade av att tillhandahålla. Och justitieminister Beatrice Ask har hittills saknat kraften, viljan eller förståelsen att gå till botten med kärnproblematiken.
När det gäller yttre hot har väl aldrig beredskapen varit så usel sedan 1925, då politikerna beslutade att lägga ner större delen av det svenska försvaret. Efter första världskriget ansågs nya militära konflikter i Europa osannolika. Vi vet ju idag hur bra den analysen höll.
Ändå rustade politikerna glatt ner försvaret igen på 90-talet när Sovjetimperiet föll. Efter kalla krigets slut fanns inget att bekymra sig för i vårt närområde, hette det. Tills Vladimir Putins Ryssland började påminna om ett aggressivt Sovjet och Georgienkriget tog alla på sängen 2008.
Den stora grannen i öster rustar nu febrilt. Sveriges förmåga att möta denna säkerhetspolitiska utmaning är ytterst rudimentär. Flottan är hopplöst underdimensionerad. För att inte tala om tillgången på stridsvagnar, artilleri, luftvärn och utbildade soldater i armén.
Flygvapnet har det lite bättre ställt, men enligt ÖB klarar Sverige på sin höjd att avvärja ett begränsat angrepp under en vecka. Därefter återstår kapitulation, om inte NATO förbarmar sig över oss. Den organisationen vägrar dock det politiska etablissemanget att Sverige ska bli medlem av. Lika kallsinnig förefaller regering och riksdag vara mot att anslå medel för att vår militärmakt ska fungera och gränserna kunna hävdas.
Vi har valt politiker som beskattar oss hårt. Men valutan i form av statens skydd är allt mindre värd. Det är inte acceptabelt.
Om skrivandet (2)
”Writers aren’t people exactly. Or, if they’re any good, they’re a whole lot of people trying so hard to be one person.”
– F Scott Fitzgerald
Äntligen, idédebatt!
Skrivit i Sydöstran 2/1:
Fri invandring, platt skatt, avskaffad skolplikt, reducerad statsmakt. Det är bara några av de djärva tankar som återfinns i Centerns förslag till nytt idéprogram. Föga förvånande har kritiken varit hård, inte minst internt. Medlemmar över hela landet har trumpetat ut sin misstro i offentligheten sedan partiets programgrupp presenterade sitt alster dagarna innan jul.
Att det gamla Bondeförbundet, traditionellt med kohandel och grispremier som främsta ideologiska kompass, skulle byta den leriga lantmannaoverallen mot en nyliberal Stureplanskostym – vem hade kunnat tro det förr om åren?
Axel Pehrsson-Bramstorp och Gunnar Hedlund torde väl snurra som jordfräsar i sina respektive gravar, om de kände till förvandlingsnumret som deras sentida arvtagare Annie Lööf försöker sig på.
Lööf tillhör inte heller mina egna favoriter bland dagens partiledare. Men jag säger som Runeberg gjorde om Lotta Svärd i Fänrik Ståls sägner: ”Och något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå.” Ty är det inte uppfriskande med lite radikal idédebatt för en gångs skull i svensk politik?
Genom Moderaternas och Socialdemokraternas oblyga tävlan i att samla flest antal medelklassväljare i det allt trängre mittenfältet, håller ju dessa dominerande bjässar på att bekräfta Herbert Tingstens tes att ideologierna är praktiskt taget döda.
Vilken moderat företrädare av betydelse hörde ni exempelvis sist referera till Edmund Burke eller Friedrich Hayek? Finns någon guru där idag är det snarare PR-mannen Per Schlingmann. Jag minns när Olof Palme i valrörelsen 1982 förklarade varför han med stolthet och glädje var demokratisk socialist. Stefan Löfven föredrar att berätta om sin affärsplan.
Men demokratins livsluft är konkurrensen om vilka idéer och värderingar som bäst tjänar samhället. Dör ideologierna, vissnar politiken till tomt maktspel och grå administration. Centerns vågade språng ut i liberalismens marker lär inte göra underverk för partiets risiga opinionssiffror.
Dock, under förutsättning att medlemmarna godkänner den nya riktningen, kan Centern möjligen stimulera till mindre slentrianmässiga och mer principbaserade resonemang bland övriga partier. En provokativ blåslampa mot andefattigdomen är knappast fel. Tänk, riksdagsdebatterna kunde både bli spännande och intressanta att lyssna på!
Facebooks baksida
Skrivit i Corren 2/1:
Facebook var ämnet när drottning Margrethe av Danmark höll sitt nyårstal. Hon bekymrade sig över de sociala mediernas baksida, där särskilt unga människor stressas att försöka leva upp till den förskönade version av verkligheten som våra Facebookprofiler ofta uttrycker.
”Det är en tendens i tiden att teckna en bild av det perfekta livet med äktenskap, barn, ett inspirerande arbete, spännande fritidsintressen och ett ungdomligt utseende oavsett ålder”, sa drottningen och var orolig för vilken inverkan detta fick på välbefinnandet.
Själv anser jag, som de flesta, att Facebook är ett bra verktyg för att hålla kontakt med vänner och bekanta. Många av mina FB-friends är samhällsengagerade och länkar gärna till intressanta artiklar och debattinlägg. Som kompletterande nyhetskanal är Facebook faktiskt inte så dum.
Men utöver detta dränks man ju i floder av lyckokonformistiska statusuppdateringar. Människor fläker ut sin tillvaro som om solen oavbrutet sken över eviga sommarängar, förutom klagomål över en missad buss och liknande.
Jag kan förstå om denna tävlan i att gå från klarhet till klarhet skapar ångest. Dessutom tycks Facebook, trots sina fördelar, undergräva en av det moderna samhällets bästa uppfinningar: privatlivet. Det är en produkt av renässansen då människor fick möjlighet att dra sig undan och odla sina egna trädgårdar, metaforiskt talat.
Medeltidsfolkets liv utspelades däremot i ett ständigt öppet rum, utan egentliga gränser mellan privat och offentligt. I hemmet, på torget eller arbetet var man alltid utsatt för andras blickar, ända in i de mesta intima delar. Fast dessa medeltida stackare kunde ju inte retuschera sin tillvaro som vi kan i vår uppdaterade skyltfönstervärld.
Läxan för 2013 borde nog vara att vi lär oss att återerövra integriteten och bli mer av renässansmänniskor igen.
Christian Dahlgrens Blogg 