Centern i förnyelsens våndor

Corren.Skrivit i Corren 10/1:

Ideologisk debatt är uppfriskande. Men i Centern har det tydligen blivit för mycket av det goda. Förslaget till nytt idéprogram, djärvt liberalt och delvis framtaget med hjälp av den nyliberala debattören Johan Norberg, har fått stora delar av medlemskåren att sparka bakut.

I Östergötland har Centerdistriktet till och med tagit fram ett eget program, mindre statskritiskt och mer i gammal socialliberal Folkpartistil. Andre vice partiledaren Anna-Karin Hatt skrev i går en debattartikel i Corren som andades liknande tongångar. Från Sörmland dundras det om att partiordföranden Annie Lööf borde visa bättre ledarskap och att hennes förtroende snart är förbrukat.

De högljudda reaktionerna från Centerbygderna går inte att ta miste på: ”Platt skatt, fri invandring, slopad skolplikt? Vad är detta för konstigheter? Vi förstår inte!” Det är begripligt.

Gruppen bakom idéprogrammet har dragit upp de stora linjerna, försökt vara ideologiskt konsekventa i sak och formulerat en radikalt alternativ samhällsvision till rådande förhållanden. Men en general måste känna sina trupper. Ska man leda dem i fälttåg mot okänt territorium krävs handlag, smidighet och förmåga att ingjuta förtröstan om det rättfärdiga i uppdraget. Annars riskeras demoralisering och myteri.

Annie Lööf har inte direkt varit inblandad i programgruppens arbete. Men det har helt klart skett under påverkan av hennes politiska uppfattningar. Hon har inte hymlat med dem. Innan Annie Lööf valdes till partiledare deklarerade hon på sin hemsida att Margaret Thatcher var hennes förebild.

Som ideologiska favoritböcker angav hon följande tre: Anarki, stat och utopi av Robert Nozick, Och världen skälvde av Ayn Rand, samt Till världskapitalismens försvar av den ovan nämnda Johan Norberg. Samtliga verk är stadigt förankrade i libertariansk och marknadsliberal filosofi.

Hur rimmar sånt tankegods med Centerns rötter och traditioner? Svar: inte alls.

Det forna Bondeförbundet är i grunden ett agrarkonservativt intresseparti för jordbrukare och glesbygdsfolk, historiskt antimodernistiskt och intimt knutet till den korporativa staten. Om det förr talades om liberalism i denna rörelse, var det snarast ett skällsord.

Annie Lööf är däremot en idéburen politiker som vill omvandla sitt parti till en liberal spjutspets och göra det relevant för en ny tid. En minst sagt delikat uppgift.

Men Annie Lööf och hennes krets av urbana storstadsliberaler har gett medlemmarna ute i landet för mycket att svälja och för fort. Vilket en klok general borde kunnat förutse och agerat försiktigare. Istället framstår nu befälhavaren som främmande och oerfaren med tveksamt omdöme.

Å andra sidan: Centern utsåg ju själva ingen ny variant av Olof Johansson till ledare, utan en ung och öppet neoliberalt inspirerad ordförande. Vad hade de trott?

Hundra år med Nixon

Corren.Skrivit i Corren 9/1:

Watergate kommer alltid att fläcka Richard Nixons eftermäle. 1974 tvingades han som enda amerikanska president att avgå i förtid. Djupt vanärad, offer för sin egen förföljelsemani mot politiska motståndare.

Nixon bar på en livslång avsky mot ”den liberala eliten”, som han ansåg behandlade honom kränkande och orättvist. När Nixon nådde Vita huset 1969 var han besatt av att ge igen. Watergateskandalen blev priset för detta mörka, hämndlystna drag i hans karaktär.

Nixon avled 1994, men skulle fyllt 100 år idag om han fått leva. För många är han urtypen för den politiska skurken. Men redan på 80-talet uppstod en slags renässans. När republikanernas ideologiska positioner försköts allt längre högerut under Reagan, började Nixon ses i ett nytt ljus.

Inte så få liberaler i USA kom, ironiskt nog, att omvärdera honom – trots Watergate. Främst var det inrikespolitiken som fångade intressent. Faktiskt var Nixon där förbluffande progressiv.

Han sänkte rösträttsåldern till 18 år och avskaffade den i Vietnamkrigets spår hatade värnplikten. Han införde, för sin tid, radikala miljövårdslagar och gjorde banbrytande insatser inom medborgarrättens område. Kvinnor fick jämställda möjligheter på arbetsmarknaden, villkoren för svarta och andra etniska minoriteter förbättrades också markant.

Nixons kanske största inrikespolitiska triumf var att han lyckades integrera skolsystemet i sydstaterna. På programmet fanns även en allmän sjukvårdsförsäkring, samt negativ inkomstskatt i syfte att motverka den fattigaste befolkningens beroende av socialhjälpsbyråkratin.

Bägge dessa förslag avvisades dock av demokraterna i kongressen, som tyckte att Nixon gick för långt. Men några, som Ted Kennedy, ångrade sig bittert senare. Andra vindar svepte då över USA, gör så ännu. I historiens backspegel var måhända Richard Nixon inte fullt så dum ändå.

Happy 100th Birthday, Richard Nixon!

Richard Nixon

”The twin pillars of my father’s legacy are peace and the victory of free-market capitalism. I think my father’s guiding principles were peace and justice… because without justice, peace is only ephemeral. Everything he did in the international area was to bring about a lasting peace.”

– Patricia Nixon Cox (Orange County Register 5/1, President Richard Milhous Nixon was born in Yorba Linda, California, on January 9, 1913).

Med landstinget i sängkammaren

Skrivit i Corren 8/1:Corren.

Priset på preventivmedel är orättvist. Eller snarare: det är landstingens olika subventioner av p-piller för tjejer som skapar orättvisa. Det menar Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), som vill nå en enhetlig lösning.

De skattefinansierade rabatterna skiljer sig markant beroende på var i landet man bor. SR:s Ekoredaktion har gjort en intressant klartläggning. I Kalmar betalar landstinget 120 kronor per år till 20 års ålder. I Norrbotten är p-medel helt gratis tills förmånstagaren fyllt 25 år.

Här i Östergötland gäller att tjejer upp till 19 år får 25 kronors rabatt för tre månaders förbrukning, 100 kronor för ett år eller 300 kronor för implantat som varar upp till tre år. Västerbotten är det enda landsting som inte ger några subventioner.

Vad är skäligt? Socialstyrelsen hävdar att skatterabatterade p-piller kan medföra färre aborter. Okej. Men från 15 år anses både tjejer och killar kunna ta ansvar för sin sexualitet. Upplysning om vad detta innebär finns i riklig mängd. Är det obekvämt att tala med föräldrarna i det laddade ämnet, tillhandahåller grundskolan undervisning i sexualkunskap och samlevnadsfrågor.

Är det sedan landstingens uppgift att påta sig ett ansvar för att tjejerna ska skydda sig genom att anslå subventioner ur en redan ansträngd budget? Tveksamt. Särskilt gällande ungdomar som uppnått myndig ålder och är vuxna i lagens ögon.

Ur liberalt perspektiv vore det rimligare om SKL tog en principiell funderare på hur långt det offentligas åtaganden egentligen bör sträcka sig. Den gränsen är ofta alldeles för flytande i vår svenska socialstatskultur. Från civilsamhällets sida kunde exempelvis påpekas att kondomer för killar ger det bästa skyddet. Både mot oönskade graviditeter och könssjukdomar.

I det senare fallet hjälper inte p-piller alls. Oavsett om skattebetalarna är inblandade i leken eller ej.

En dag för Raoul

Corren.Skrivit i Corren 7/1:

Det brinner ett ljus under bronsreliefen på Raoul Wallenbergs plats i Linköping. Där brukar också ligga blommor, jämt, året om. I sin stilla enkelhet är det en gripande manifestation till minne av Sveriges främste diplomat.

Hur många judar räddade han från gaskamrarna i Auschwitz? Vi vet inte exakt, det brukar talas om tiotusentals. Men att klarlägga den precisa siffran är kanske inte så intressant.

Det väsentliga i Wallenbergs gärning är att han vägrade kapitulera för ondskan, rasismen, den till synes hopplösa övermakten. När han reste till Budapest 1944 var det en stad helt i nazisternas våld. Med mod, listighet och häpnadsväckande driftig organisationsförmåga utmanade Wallenberg en av de grymmaste massmördarna som historien känner: Adolf Eichmann.

Denne var besatt av uppgiften att utplåna samtliga Ungerns judar innan Tredje riket föll. Eichmann lyckades inte. Och det är till icke ringa del Raoul Wallenbergs förtjänst.

Vad Wallenberg lär oss är att en persons beslutsamma agerande kan spela roll trots alla odds, att vi aldrig får vända oss bort från medmänniskor i nöd under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet. Löp inte med tidsandan, lita på din egen synskärpa, handla!

Raoul Wallenberg greps av Röda armén och försvann i Stalins fängelser, skändligt övergiven av svenska UD och en undfallande regering i Stockholm. Men hans röst ekar fortfarande till oss genom historien. Varje människa som bekänner sig till humanistiska ideal har en moralisk plikt att regera mot krafter vilka hotar det öppna samhällets fundament av tolerans och mångfald.

Den uppmaningen har fått särskild aktualitet nu när främlingsfientlighetens och rasismens mörka skuggor åter faller över Europa, inklusive vårt eget land. Avskyn, fientligheten, misstänksamheten mot ”den andre” – jude, muslim, färgad eller något annat – tycks märkligt ingrodd. Denna mänsklighetens barnsjukdom har en otäckt tendens att ständigt återkomma. Därför behövs goda förebilder som Wallenberg.

2012 hedrades hundraårsdagen av hans födelse med mängder av aktiviteter, i Sverige och utomlands. Länge betraktades Raoul Wallenberg med kyla av det svenska officiella etablissemanget som låtit honom duka under i Sovjetdiktaturens klor. Världen över var han en självklar och allmänt hyllad hjälte, dock inte här.

Men den svenska efterkrigstidens skamsna försök till bagatellisering, nonchalans och tystnad är äntligen definitivt förbi. Regeringens sanktionerade minnesår, skickligt samordnat av Olle Wästberg, följs upp under 2013 genom att Wallenberg får en permanent plats i almanackan, den 27 augusti, Raouls namnsdag.

Liksom det brinnande ljuset under bronsreliefen i Linköping tjänar denna dag som en ständig erinran om allas vårt ansvar för att skingra mörkret.

Jag tycker om djur som är bruna

Noisette.

Detta är Noisette. På franska betyder namnet hasselnöt. På svenska betyder Noisette det käraste djuret av dem alla. Ursprungligen är hon från Spanien, är synnerligen förtjust i fisk och tillhör Lotta, en nära vän i Karlskrona.

Ibland när jag är i min våning på Långö kommer Noisette och gör visit. Vi har umgåtts en hel del, hunden och jag. Tyvärr inte lika mycket som jag skulle önska, eftersom arbetet håller mig borta. Nu var det ett tag sedan jag var på Långö och vi gick en promenad tillsammans längs badstranden och bryggorna vid Danmarksfjärden.

Linköping är en härlig stad och tidningen jag jobbar på är excellent. Dock detta aber: varken hav eller Noisette finns här. Vilket börjar kännas så smått. Det är dags att resa down south någon helg snart, helt klart. Kära vänner måste man ju vårda.

”Jag tycker om djur som är bruna,
djur jag sällan får röra,
men hundar mest
och ekorrar, på hösten en häst,
men mest av allt hundar som ingenting har att göra.”

– Beppe Wolgers