Teater i natten

Publicerad den av
Svara

Måsen

Ofrivilligt vaken och klockan visar att det är förskräckligt sent (eller tidigt). Men fördelen med att inte kunna sova är att man kan tillbringa natten med Anton Tjechovs Måsen, i Radioteaterns uppsättning från 1954 (Radioteaterns pjäser är alltid som bäst när de är ordentligt vällagrade). Briljante Tiovo Pawlo är med. Och Georg Årlin! Det är han som spelar Tengil så oförglömligt coolt i filmatiseringen av Bröderna Lejonhjärta. Den här versionen av Måsen är regisserad av Lars-Levi Laestadius i samarbete med Malmö stadsteater. Kan höras på SR:s hemsida.

Med Dylan inför 2013

Publicerad den av
Svara

Vem kan man lita på, frågade Hoola Bandoola Band i sin berömda låt från 1972. Bob Dylans tidlösa svar: dig själv. Eller som han sjöng i Subterranean Homesick Blues: ”don’t follow leaders, watch the parking meters”.

Håll den politiska klassen kort, delegera aldrig makten över tillvaron till utomstående, var det egna jagets kapten och segla fritt i förtröstan på din inre kompass. Trust yourself! Det tycker jag är ett utmärkt nyårslöfte och en god utgångspunkt för vårt resterande livsäventyr under 2000-talet.

Löfvens julbudskap

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 28/12:

”Go home, go home!” Så hälsade LO-förbundet Byggnads lettiska arbetare välkomna till Sverige i slutet av 2004. Lettland hade då precis blivit medlem i EU. Men att unionens fria rörlighet för arbetskraft även skulle omfatta invånarna i öst sågs med stor skepsis av den svenska fackföreningsrörelsen.

Man fruktade konkurrens om jobben och att LO:s maktställning skulle försvagas. När en lettisk firma vann en upphandling i Vaxholm om ett kommunalt skolbygge, försatte Byggnads arbetsplatsen i blockad. Detta trots att den lettiska firman var villig att teckna kollektivavtal (fallet hamnade senare i EG-domstolen, som dömde till letternas fördel).

I samma veva varnade statsminister Göran Persson för ”social turism”, det vill säga att de nya EU-medborgarna skulle flockas i Sverige och sno åt sig trygghetssystemens förmånsgodis. Det var otäcka tongångar som avslöjade en tendens till protektionistisk välfärdschauvinism inom den blågula socialdemokratins led.

Vi påmindes sorgligt nog om detta dagen före julafton då Stefan Löfven intervjuades i DN. Som ett eko av Byggnads ”go home, go home!” i Vaxholm skyllde han SD:s opinionsframgångar på att människor utanför EU fått större möjligheter att jobba i Sverige.

Regeringens uppgörelse med Miljöpartiet om att öppna för ökad arbetskraftsinvandring menade Löfven vara fel, och han ansåg att denna invandring borde stoppas. Signalen var tydlig: utlänningar tar våra jobb, fäll ner gränsbommarna! Det var alltså julbudskapet från ledaren för Sveriges största parti. En populistisk flirt med tidigare S-väljare som gått till SD? Det är svårt att se det på annat sätt.

Tidigare i år påstod Jimmie Åkesson: ”Som sprungen ur fackföreningsrörelsen har Stefan Löfven ungefär samma syn som vi på arbetskraftsinvandring.” (SvD 27/1). Nu är det tyvärr bekräftat.

Liberalismens nya avantgarde?

Publicerad den av
1

Corren.Skrivit i Corren 27/12:

”Det är den kraftigaste reaktionen som jag har träffat på under mina sex år som distriktsordförande”. Gösta Gustavsson föreföll skakad över det interna missnöjet när han uttalade sig i Aftonbladet strax före jul.

Som representant för Centern i Östergötland var han själv heller inte nådig: ”Det här andas mycket av nyliberalism istället för Centerpartiets traditionella socialliberala syn. Det är för mycket sköt dig själv och skit i andra”.

Föremålet för ilskan var Centerns förslag till nytt idéprogram och Östergötlandsdistriktet var inte ensamt om att sparka bakut. Sura miner var det från Blekinge i söder till Ångermanland i norr över vad programgruppen kokat ihop.

Men ur klassiskt liberalt perspektiv är anrättningen inte dum: plattare skatt, minskad stat, slopad skolplikt till förmån för läroplikt, flexibla arbetsmarknadsregler, ett avbyråkratiserat EU. Även visionen om fri invandring hyllas, något som förvisso kan vara problematiskt att omsätta i praktisk verklighet. Men ändå en viktig principmarkering, särskilt i dessa tider när främlingsfientligheten vinner mark.

Kort sagt, programförslaget genomsyras av en klar tendens att sätta individens rätt före kollektivets och statens. En liberal har svårt att klaga över den inriktningen.

Men att många av Centerns gräsrötter finner programmet magstarkt är knappast märkligt. I motsats till vad Gösta Gustavsson påstår är partiet inte traditionellt socialliberalt, eller liberalt över huvud taget.

Det uppstod som ett agrarkonservativt intresseparti för jordbrukare. Man såg med stor skepsis på urbanisering, rationalism och hela det moderna projektets omvandling av gamla sociala, ekonomiska och geografiska förhållanden. Fram till mitten av 40-talet var partiet även påfallande anstruket av rasism och antisemitism (ett mörkt kapitel som centerpartisterna föredrar att tala tysta om).

När jordbrukssamhällets epok definitivt passerats har Centern sökt sin roll som ett landsbygdsorienterat miljöparti med en egenslöjdad ideologi kallad ”ekohumanism”. Det är först på senare år som Centern, efter vacklande mellan blocken, fått en tydligare borgerlig identitet och börjat anamma liberalt idégods. En välkommen och spännande utveckling, men det är nog förståeligt om delar av medlemskåren inte hänger med i svängarna.

Den som nostalgiskt minns Gunnar Hedlund och uppskattade Olof Johansson, måste rimligen tycka att det är ljusårs avstånd till dagens Thacherinspirerade partiledare Annie Lööf. Det vore dock välgörande om Centern förmådde etablera sig som ett liberalt avantgarde i svensk politik.

När Socialdemokraterna och Moderaterna har samma kvävande ambition att vara väljarmaximerande, förvaltande statsbärarpartier, behövs friska krafter som driver idéburen liberal politik utan ängsliga sidoblickar.