Skrivit i Corren 10/8:

Ännu ett tidens tecken: den berömda amerikanska tidningsfamiljen Graham säljer Washington Post. Ekonomiskt trångmål uppges som orsak och köparen är IT-miljardären Jeff Bezos, Amazons grundare.

Han tog 250 miljoner dollar ur sin privata plånbok och betalade på ett bräde. Nya pengar slår gamla, sådan är kapitalismen. Frågan är förstås om nya publicister även slår äldre anrika och lyckas hitta en fungerande affärsmodell för lönsam kvalitetsjournalistik på dagens ovisst föränderliga mediemarknad.

Låt oss hoppas. Washington Post har länge tillhört USA:s bästa dagstidningar med ett blytungt renommé. Juvelen i kronan är naturligtvis Watergate, som satte normen för all världens murvlar när det gäller grävande journalistik. Större skalp än att tvinga USA:s president att avgå finns inte.

Men var det verkligen Washington Posts förtjänst? Nja… Vad säger ni om att kolla deras legendariska story lite? Häng med!

Det hela började den 17 juni, 1972. Nyheten briserade om att fem mystiska män med avlyssningsrustning tagits på bar gärning under ett nattligt inbrott i Demokraternas nationella partihögkvarter (DNC). Det var beläget på sjätte våningen i Watergate, ett bostads- och kontorskomplex i huvudstaden Washington.

Politiskt spionage? Det var ju valår. Republikanen Richard Nixon sökte folkets mandat för en andra period som president. Fast varför skulle han ta risken att göra inbrott hos motståndaren? Nixons utmanare hette George McGovern, en vänsterliberal senator vars radikala agenda mötte föga genklang i väljarkåren.

Nixons chanser föreföll kassaskåpssäkra, på valdagen i november vann han också en förkrossande jordskredsseger. Watergate hade ingen inverkan, historien blev inledningsvis aldrig någon stor grej och den breda massan brydde sig inte. Då.

Men Washington Post hade två hungriga reportrar, Bob Woodward och Carl Bernstein, som enträget nystade vidare i härvan. De häktade Watergatemännen visade sig ha kopplingar till Vita huset, dock förnekade Nixon kategoriskt all inblandning. Trodde han sig sitta säker efter sin stora valvinst, trodde han väldigt fel. Faktauppgifterna som kom i dagen började bli allt mer besvärande.

Nixonadministrationen satte Washington Post under hårt tryck. Dementierna haglade. Tidningsägaren Katharine Graham (1917-2012) och chefredaktören Ben Bradlee stod föredömligt pall, precis som goda publicister ska göra. Inte ens ledaren för världens mäktigaste nation kunde få dem att ta handen från sina reportrar.

Woodward och Bernstein uppmuntrades tvärtom att grävare ännu djupare. Till hjälp hade de en hemlig källa, ”Deep Throat”, som berättade intrikata detaljer om Nixons skumraskaffärer (2005 visade sig källan vara en biträdande FBI-chef vid namn Mark Feldt).

Medarbetarna kring Nixon föll som käglor medan skandalen rullades upp. Insnärjd i lögner fick till slut även presidenten kasta in handduken. Triumfen för Washington Post var total när Nixon lämnade Vita huset den 9 augusti 1974.

Woodward och Bernstein solade sig i glansen. Men det var inte Washington Post som fick fram de avgörande bevisen mot Nixon. Utan domstolsväsendet och senatsförhören i kongressen, där Demokraterna efter valet behållit sin majoritet.

Från deras sida var Watergate främst en politisk vendetta för att vingklippa Nixon. Presidentens underhuggare kallades till edsvurna vittnesmål på löpande band och pressades till komprometterade erkännanden (som att Nixon spelat in sina konspiratoriska samtal i Ovala rummet, vilket blev dödsstöten när Högsta Domstolen krävde att banden lämnades ut till åklagarna).

Ändå kvarstår Watergate som en gåta. Washington Post kunde aldrig besvara de två väsentligaste frågorna. Märkligt nog nonchalerade både domstolarna och kongressen dem också. Nämligen: vem beordrade inbrottet och vad var motivet? Vi vet fortfarande inte.

DNC var i praktiken endast ett titulärt högkvarter, poänglöst att bugga för Republikanerna då det saknade egentlig betydelse i valkampanjen. Denna sköttes av staben kring McGovern som arbetade på annat håll. Nixon avfärdade först saken som att knäppskallar eller provokatörer varit i farten.

Upptäckten av inbrottsmännens kontakter med folk i Vita huset gjorde dock Nixon rädd att brottsutredningen kunde skada hans återval. Operation mörkläggning inleddes. Det var denna som fällde honom och som Watergateskandalen kom att handla om. Inte inbrottet i sig.

Mycket tyder på att presidenten även vilseleddes av sin advokat i Vita huset, John Dean. Det gör inte Nixons ansvar mindre, men kan förklara en del.

John Dean var ung och ärelysten, besatt av att bygga upp en egen politisk underrättelsetjänst inom den maktberusade Nixonadministrationens hägn. Dean har häftigt förnekat det, graverande indicier finns likväl som tyder på att han fått nys om en prostitutionsring i Washington, vilken försåg höga politiker från bägge partier med kvinnliga ”eskorter”.

Verksamheten sköttes delvis från DNC i Watergate. John Dean var nygift med en kvinna som tidigare varit inblandad i förmedlingen och blev orolig att detta hotade hans karriär. Vad göra?

Själv skaffa sig smaskig information om prostitutionsringen som kunde skydda honom mot eventuell utpressning, givetvis. Alltså skulle John Dean organiserat inbrottet och det utan att de inhyrda gärningsmännen fick reda på det egentliga syftet.

Därpå tog Dean det praktiska befälet över mörkläggningen som ironiskt också drog Nixon bakom ljuset. På bandinspelningarna förefaller faktiskt Nixon sakna riktigt koll när han sitter med Dean och konspirerar för att tystna ner skandalen.

Våren 1973, när dubbelspelet blivit för komplicerat och marken brände under fötterna, hoppade Dean av till Watergateåklagarna, som synnerligen förtjusta fick en historia serverad där skurkaktigheterna uteslutande skylldes på presidenten.

Som tack fick Dean ett milt straff och åtnjöt omedelbar stjärnstatus som ångerfull sanningssägare. Hans vittnesmål synades inte närmare i sömmarna. Faktum är dock att det är fullt av hål och motsägelser. Men när det begav sig var allt intresse fokuserat på att sätta dit Nixon.

Synd att inte Washington Post höll huvudet kallare den gången och även granskade John Dean tuffare. Kanske hade dimmorna kring Watergate klarnat.